Senaste kommentarerna i forumet

@Tulpanflinga
Tack, det var fint att höra!
🌼

@Snödroppen
Tack, det känns tryggt 🤗🧡
Återkommer i din tråd om löpningen...

Min mormor föll ihop och dog av en alkoholrelaterad hjärnblödning en morgon på väg från sängen till badrummet. Hon låg i flera dagar innan hon blev hittad. Min morfar dog av att ena väggen i hjärtmuskeln kollapsade, av alkoholmissbruk.
Min syster är alkoholist, och var nära att dö då levern och bukspottskörteln båda blev inflammerade. Min syster har en vuxen dotter som fortfarande bor hemma med sin mamma trots bra arbete, körkort och bil. detta för att hon måste "ta hand om" sin mamma. Hon har fått suttit uppe hela nätter ibland för att vakta sin mamma som hallucinerar, ibland får för sig att gå ut halvnaken mitt i nätterna, hon har fått ringa ambulans vid flera tillfällen då hon inte kunnat väcka sin mamma efter en flera dagars lång suparperiod osv. Vi har alla försökt få dottern att flytta till eget boende, för sin egen hälsas skull. Hon mår fruktansvärt dåligt, och får ta emot hot och slag när hon hindrar sin mor från att göra nåt dumt eller rent av livsfarligt.
Vi alla vet ju att hon inte kommer överleva sitt missbruk, och vi vet att det kommer vara dottern som hittar sin mamma död nån dag. Vi vill ju skona henne från detta, men hennes pliktkänsla mot sin mamma är för stor.
Även när min syster väl avlidit, så kommer hennes dotter ha ett rent helvete framför sig. Skuldkänslor att hon inte kunnat rädda sin mor, att bli tvungen att ta tag i sina psykiska problem som hon fått av att leva så här, och en vad jag tror, brutalt överväldigad av alla känslor och tankar hon nu inte tar tag i för att hon är upptagen med att ta hand om sin mamma. Dottern är 22, och mamman är 45.
Orosanmälningar till soc har vi gjort i många år. Vid ett tillfälle hade socialen över 20 anmälningar. Barnen var minderåriga då fortfarande. Socialen gjorde INGENTING!
Så tyvärr, utan sjukdomsinsikt hos missbrukaren finns det inte mycket annat att göra än att försöka hitta stöd för sig själv. Då är det här stället en bra plats att börja på.

Hej! Jag skrev ett inlägg här idag angående min syster. Hon har missbrukat alkohol i över 20 års tid, och jag har märkt att hennes beteende har succesivt blivit mer och mer förändrat. Hon är mer aggressiv, söker mer konflikter och liksom VILL skapa bråk och osämja. Vad jag kunnat läsa mig till så får hjärnan skador av alkoholen. Då främst i frontal och tinningloberna, där personligheten sitter. Hjärnan krymper också, och signalsubstanserna förstörs ju mer man dricker. Det kan ju vara förklaringen till varför din partner är så förändrad. Jag läste även en rapport från forskare att vissa delar av hjärnan kan reparera sig själv efter alkoholskador, tex att den ökar i volym igen om man slutar dricka helt. Hjärnan hos alkoholister krymper. Men detta tar 10 tals år att återställa, medans många skador aldrig kan bli reparerade. Tex skador på frontal och tiningsloberna. Så tyvärr sitter du nog fast med hans personlighetsförändringar, som då också så klart börjar visa sig även i nyktert tillstånd, då det blir en permanent skada. Om han fortsätter sitt missbruk finns ju risken att utveckla demensliknande tillstånd, och även psykoser och hallucinationer. Minnesstörningar beror på skador i hippocampus, och kan vara svårt att reparera, i många fall omöjligt.
Det är med andra ord inte mycket du kan göra. Han kommer mest troligt förbli sådan, och även om han slutar så kommer det ta många år att reparera ens en bråkdel av skadorna som alkoholen orsakat. Så det är ju upp till dig om du orkar med eller inte.

@minresamotlugnet Det berör att läsa ditt inlägg och det väcker en oro för hur du mår. Det här skrevs tidigt på morgonen efter vad vi kan anta var en natt med mycket lite sömn? Sömnbrist och oro kan lätt leda till en ond cirkel där det är svårt att ta bra beslut. Det är fint att höra att du sökt vård. Utan att veta vad du redan sökt för vård och hur nära i tid det är, så vill jag säga att du kan söka vård akut för att få hjälp att sova. I många situationer kan det vara starten på att hitta ut ur tankesnurrar som kännas hopplösa och olösliga, och in i de delar av livet där det finns hopp och liv och mening. Som din relation till din dotter, till exempel! Hur mår du just nu? Känns det mer okej att ta hand om dig själv och henne?

Du skriver att du ska bära tyngden själv, och frågar om när det ska ta slut. Du har varit stark och lämnat relationen, och samtidigt finns det beteenden kvar som inte är hjälpsamma och som tar energi och ork ifrån dig. Det är inte alls lätt att lämna en relation, särskilt en med små gemensamma barn, och det är inte heller ovanligt att det tar ett tag att "landa" i det nya och hitta fungerande strategier för att må bättre.

Du kämpar verkligen, och det är klokt att du skriver här och delar med dig. Fortsätt med det!

Min syster har supit rejält i över 20 år. Hon har svävat mellan liv och död, blivit hämtad med ambulans när hon inte vaknat efter en fylla osv. Hela situationen är hemsk. Hon har 2 döttrar som hon ger sig på fysiskt när de inte släpper ut henne ur lägenheten för att hon ska skaffa mer sprit, eller ibland tabletter som hon tar till när det inte finns alkohol.
Jag har märkt att hennes personlighet har förändrats en hel del under de senaste åren. Hon söker konflikt med allt och alla, och hon blir hemsk och elak. Rent av dum. Jag har så lite kontakt med henne som möjligt, och nyligen gifte jag och min man oss i Sverige ( jag bor i england). Min man har aldrig träffat min syster, och hon var inte bjuden till vigseln, då jag vet att hon kan mycket väl vara packad och ställa till en scen. Hon blev skitarg för att hon inte var bjuden, och jag försökte förklara att det beror på att hon super och ställer till ett helvete för alla, och att hon måste inse att hon inte blir bjuden på viktiga, betydelsefulla saker när man inte kan lita på att hon sköter sig. Eftersom hon inte har några problem enligt henne, tar hon inte in det här alls. Senast härom dagen sate hon igång igen. Klockan 8 på morgonen började meddelandena komma in om vilket dålig syster jag är, att jag övergett henne och min familj, att jag är den största skiten på jorden och hon hatar mig osv. Det häll på i flera timmar. När jag inte svarade som hon ville, så skrev hon att hon skulle skriva till min man istället, som hon aldrig träffat, at jag är hemsk, att jag är dålig, att jag övergett alla och att han har gift sig med en stor jävla skit. Hon skickade ett meddelande till honom för att " visa" mig att hon minsann vågade det, och att hon minsann tänkte bråka med honom med om jag inte svarade henne. Det är inte bara jag som får ta emot hennes sjuka, aggressiva beteende. Våra föräldrar får sig kängor regelbundet då hon konstant klagar på att de inte var bra föräldrar. Att de inte lagade hennes favoritmat och hade den klar direkt efter skolan slutade, och sånt strunt. Ibland hittar hon på oförätter hon anser skett, som är helt uppdiktat!
Dagen efter, om hon nyktrat till, minns hon inte ett skit. Hon minns inte ens vad hon sagt eller skrivit UNDER konversationens gång! Hon har noll insikt i nånting, och allt som spelar roll för henne är att tala om för alla vilka dåliga människor de är, trots att det är hon som super konstant, slår sina barn, kör rattfull, ligger med andra missbrukare för att få sin alkohol, inte kan sköta jobb, blivit dömd för stöld mm. Listan är lång!
Jag orkar inte med detta mer. Hon blir sämre och sämre i sin sjukdom, och jag är slutkörd!
Har varit i kontakt med socialen många gånger under flera år, men trots att hon körde aspackad med barnen i bilen, nästan dog när leven var på väg att klappa ihop, anses hon inte vara en fara för sig själv eller andra. VA??
Kan tillägga att hon även hallucinerar kraftigt under hennes fyllor. Hon pratar med folk som inte finns där, rumstrerar runt i bostaden och plockar med saker som inte finns. Hemskt att säga, men jag hoppas för allas skull att hon inte klarar sig mycket längre till. Hon vill inte ha hjälp, för hon är inte sjuk, hon blir inte tvångsvårdad, och barnen är de som kommer hitta henne död i hemmet.

@Snödroppen
Det är en smärtsam process, och just nu är jag bara så jävla arg. Frustrerad och arg, nästintill bitter. Men jag har fått hjälp av staden jag bor i nu, jag ska få gå och prata med en kurator på anhörigstödet. Jag tror att stödgrupper, forum och litteratur är fantastisk hjälp - men det ska bli skönt att få prata med någon. Helt fritt och utan att behöva visa hänsyn.

@Åsa M
Jag vet! Men åh, det är så frustrerande.
Det är ju så orättvist, att någon annan får förstöra så mycket. Det kokar i mig.

@Ullabulla
Jag blir inte arg på dig.
Mitt syfte att skriva var inte att få hjälp, för jag vet vad jag behöver göra.
Jag vet allt detta. Jag behövde bara ventilera.

Hej!

Min förälder har sedan långt tillbaka varit väldigt glad i alkohol. När jag var yngre kunde denne bli aggressiv och väldigt berusad, för att dagen efter inte komma ihåg något alls. När jag flyttade hemifrån blev det bättre, för att jag slapp se allt, även fast jag visste att problemet kvarstod. Nu är jag vuxen och bott själv länge men har väldigt nära kontakt med min förälder. Sista åren tycker jag bara att det blivit värre. Det dricks alkohol varje dag och ibland när jag ringer en onsdagseftermiddag så hör jag hur berusad föräldern är. Påväg hem från en festival i somras så kunde min förälder varken gå eller stå upp, knappt föra samtal och var så berusad att jag inte visste vad jag skulle göra. Min förälder for utomlands och jag fick veta att dennes sambo låg medvetslös utanför en bar och försökte få tag på min förälder men denne svarade inte i telefon och läste bara mina meddelanden. Min förälder har nu kommit hem igen men jag har inte fått någon förklaring på vad som hänt. Jag känner att det var droppen och nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag är orolig men framförallt så är jag trött och ledsen.
Hur går man tillväga med en förälder som både lever i förnekelse men uppenbarligen behöver hjälp?
Jag är rädd att min förälder kommer att dricka sig till sitt sista andetag.
Kramar

Jag vet inte heller, kommer från beroendesidorna. Kanske kan du hänvisa hen till de sidorna. Där diskuteras ofta det negativa måendet med att dricka och det positiva i att sluta.
Kanske kan du ha en förutsättningslös diskussion med din anhöriga. Varför dricker hen? Mår hen verkligen bra av att dricka 2 liter vin om dagen? På beroendesidorna diskuterar vi hur passiv man blir när man dricker. Kanske har din anhörige en depression i botten och medicinerar måendet. Alkohol spär på ångest och oro och är väldigt skamfyllda. Som Tröttiz skriver kan du inte sätta stopp så länge hen kan handla själv, men du kanske kan så ett frö, särskilt om drickandet inte pågått så länge. Så läs på och försök ha en diskussion.
Det finns trådar på beroendesidorna som verkligen beskriver fördelarna med att sluta dricka. Läs i Det Vidare Livet.
Jag har väldigt svårt att förstå att någon egentligen innerst inne tycker att det inte är något problem med 2 liter vin om Dan. Jag har svårt att tro att man inte mår dåligt av det, men ställd mot väggen kanske försvaret tar överhand, så försök ha diskussionen tycker jag. Låt hen förklara vad, varför, hur? Ifrågasätt i lagom dos. Lycka till!

Nä jag känner mig nog nere på botten nu, sover knappt. Han är här i min hemstad o yrar runt på fyllan. Igår natt när min dotter var hos mormor så cyklade jag en sväng mitt i natten för att se om jag såg honom. Han hade tagit in på hotell, maxat sitt kreditkort, måste ha hutlösa skulder nu. Är hemlös. Hans andra tre barn o exfru får inget veta. Jag ska bära tyngden själv. Ifall han tar livet av sig så är jag ensam med den vetskapen, kunde man gjort något?

Jag tappar greppet. Kan inte sova o vill inte till jobbet. Vill knappt leva längre. Vill inte ta hand om dotter. Tur att min mamma finns. Hur tar det slut? Hur får man slut på den här karusellen? Jag står inte heller ut med tanken på att vara ensam, ensamstående. Skulle aldrig skaffat barn, skuld skam över dessa känslor. Behöver hjälp men finns ingen att få. Sökt vård men får vänta så länge. Vad gör man? Varför ska man gå igenom allt ensam? Det är inte så enkelt som att fråga någon när man inte har denntyper av vänner. När man bara längtar efter att någon ska fråga ”hur mår du egentligen?”

@Kevlarsjäl62
Stort stort tack! ❤️
Jag behövde så innerligt höra allt det du sa! Det la sig som bomull runt min oroliga själ.

Du är även i mina tankar, kära @Kevlarsjäl!
🧡

@Tulpanflinga
Jag känner igen mig I din situation och jag minns frustrationen men också sorgen någonstans för jag kände mig så maktlös. Det är det som kallas medberoende.
Det är hårt, väldigt hårt men också den viktigaste insikten; var och en människa är fri att välja och så även du men ingen har rätt att påtvinga någon annan.
Det är en process man behöver gå igenom för att bli fri.
Precis som Ullabulla skriver så är det så de väljer och vad väljer du för dig?

Det ÄR svårt. Men det jag lärde mig var att man kan inte tvinga nån att ta emot hjälp. Det är som ordspråket lyder: man kan leda hästen till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka.

Antingen så får man jobba med acceptans eller så får man jobba på att byta läge. Det går inte att få någon annan att lyssna, man kan bara jobba med sig själv.

Tyvärr.

Nu kommer du att bli arg på mig.
Varför tar inte du emot de råd och tips vi ger?
Vi har varit där du är och känt exakt det du känner.
Det kommer att fortsätta.
Vad ska du göra åt det?
Du vill fortsätta leva med din man.
Han vill fortsätta stötta/möjliggöra för sin bror.
Jag minns första gången jag på riktigt kopplade att jag inte kunde påverka situationen.
Det var en stor lättnad.
Men en del i din process kan vara följande:
"Så länge jag inte släpper taget,behåller kontrollen, så kan saker faktiskt förändras."
De / han kanske ser det orimliga till slut och lyssnar.
Dvs man inbillar sig att man har kontroll på läget för att man inte står ut med att det ska vara så överdjävligt.
Så jag skulle vilja säga att du också är medberoende/kontrollerande.
Fast på ett annat sätt än din man.
Om dina tankar och känslor ofta triggas av det här så är det du som har ett problem som du måste ta hand om.

Det är inte lätt,men med små myrsteg så går det att påverka sin egen situation till det bättre.
Men så länge som du fokuserar på huvudproblemet(vilket du inte kan lösa)
Så slipper du också göra jobbet med dig själv.

Gå på alanon, eller annan stödgrupp som har 12 stegsmodellen att arbeta efter.
Det fungerar.
Och jag vet vilken gröt i huvudet det blir av att leva i detta.
Jag gjorde det i många år.

Hej alla.
Jag är så himla arg när jag är nära min anhörig eller när min anhörig kommer på tal. Förstår att det säkert är på grund av en sorgeprocess etc (eller så antar jag det), men det tar energi av mig. Jag läser bra litteratur och vet att jag måste släppa ilskan och släppa kontrollen för att fokusera på mig. Men jag vill bara skrika på min anhörig och berätta hur mycket han förstör och varför kan han inte bara ta emot all hjälp som alla erbjuder?

Usch. Någon som känner igen sig?

@Snödroppen
🌱🌺🌱

@Snödroppen Tack, vad bra!😁

Hur har det gått med allt? Och hur mår du nu när det gått lite tid?

För 5 år sedan träffade jag en man som är fin på alla sätt, men han dricker. Stora mängder. 1/2-1 liter vin/dag och ofta även ren sprit.
Jag har konfronterat honom och han har gått i terapi och berättat för sin arbetsgivare och sina släktingar mm. Jag trodde verkligen han klarat att ta tag i sig själv och sitt beroende. Han klarade att vara utan alkohol i ett halvår, men sen började drickandet igen.
Han gömmer flaskorna för mig, smyger upp på nätter, dricker på arbetstid när han jobbar hemifrån…

Idag konfronterade jag honom igen, han fick packa sina saker och lämna mitt hem. Jag lever i en ständig oro, misstänksamhet. Känner mig fullständigt tom och dränerad. Känner mig bortvald och sviken, men förstår såklart att han inte gör detta av ondo. Det är en sjukdom.

Ni som har erfarenhet av detta. Vad är nästa steg? Hur kan jag hjälpa honom. Tips på bra behandlingshem eller liknande? Hur tar jag bäst hand om mig själv i detta?

@vår2022

Vilken fantastisk och utförlig förklaring, det är så stort område men du sammanfattar det så bra. 🩷

@vår2022 Tack, väldigt intressant. Det här måste jag lära mig mer om.

@Snödroppen Vad nice! Min träningsklocka är min motivator till träning. Var lite skeptisk till att det skulle bli så, men det har hållit i snart två år då jag köpte den😁. Det som är bra att man utgår från sin egna nivå och jämför med sina egna framsteg. Att sedan få positiva tillrop är alltid uppmuntrande💪.

@Kevlarsjäl62 Här kommer lite info om värderad riktning som du önskade.

ACT (Acceptans and Commitment Therapy) har hjälpt mig mycket för att hitta min inre kompass och min värderade riktning i livet. Nedan kommer lite om ACT som jag försökt sammanfatta kärnan i, vilket inte är det lättaste, så var beredd på ett långt inlägg😁.

ACT syftar till att hitta ett förhållningssätt till tankar och känslor för att kunna skapa ett rikt och värdefullt liv. Det handlar inte om att förändra tankar och känslor utan om att förändra förhållningssättet till de tankar, känslor och minnen man har. Fokus är hur individen vill leva sitt liv. Det handlar om att lägga om sitt perspektiv, att acceptera inre obehag och smärta för att kunna förändra och gå framåt i livet.

Det handlar inte om att förändra tankar, känslor och beteenden som är problematiska, det handlar om acceptans för att stå ut med livet. Man ska inte bara acceptera att man mår dåligt och leva med det. Det handlar om att lära sig att förhålla sig till det som inte går att förändra, då kan du skapa energi och utrymme att göra något åt det som går att förändra.

Vi undviker inte bara sådant som faktiskt är farligt eller obehagligt vi undviker också tankar, känslor och minnen som är associerade med det farliga eller obehagliga. Det kallas ”uppelvelsebaserat undvikande” och det har visat sig vara en starkt bidragande orsak till nedstämdhet, ångest, smärta, depression osv. Det kan vara lätt att fastna i grubbleri, känslor och upplevelser. Ångest är till exempel en känsla som många försöker undvika, vilket ofta får motsatt effekt och förstärker ångesten. Man stänger in sig, skjuter upp obehagliga samtal och så vidare.

Ett sätt är att sätta ord på sina känslor, att använda språket för att avväpna och avdramatisera sina tankar, lära sig betrakta sina känslor och se dem som förslag istället för sanningar. Identifiera hur man tänker och pratar med sig själv. Andra centrala inslag är att jobba med acceptans-strategier och mindfulness. Att vara här och nu, inte bli så upptagen med vad som varit eller vad som kommer komma.

Inom ACT finns begreppet ”värderad riktning”. Det innebär att utforska och tydliggöra vad som är viktigt för en i livet och se om det finns skillnader mellan just det och hur man faktiskt lever sitt liv. Att tydliggöra dina värderingar för dig själv och att knyta an till dem är viktiga steg på vägen mot ett meningsfullt liv. En värdering är något man kan leva efter till skillnad från mål som är något man kan uppnå när man går mot det man värderar som värdefullt. Värderad riktning syftar till att handla utifrån sina grundläggande värderingar.

Värderingar fungerar som en slags inbyggd kompass som avgör hur du väljer, vad du tycker att är viktigt och värdefullt, rätt eller fel och vad du uppskattar i livet. De påverkar dina val, dina attityder och ditt beteende, ofta omedvetet. Dina värderingar ger dig riktlinjer i livet och motiverar dig att åstadkomma viktiga förändringar i livet. Att leva efter sina värderingar är att leva i värderad riktning.

För att få fatt på dina värderingar kan du ställa dig själv följande frågor:


- Vad är viktigt för mig innerst inne?

- Vilken sorts människa vill jag vara?

- Vilken slags relationer vill jag bygga upp?
- 
Om jag inte kämpade mot eller undvek det som skrämmer mig-vad skulle jag ägna min tid och energi åt?

Värderingar handlar om vad du vill göra och hur du vill göra det – inte om hur du vill känna.

Det jag också fastnat för är, att tankar är faktiskt bara tankar och inte sanningen. Det är intressant att förhålla sig så till detta, för om man alltid tar sina tankar för sanningar är det lätt att springa åt helt fel håll och få mer ångest. Om man omprövar sina tankar från ett helt annat perspektiv kan mycket hända och man inser att det kanske inte är hela sanningen.

Tankar är en stark kraft, såväl positiva som negativa tankar och det påverkar oss. Jag försöker ha ett positivt förhållningssätt till mina tankar. Att jag tänker positivt om hur skönt det är att gå mot min värderade riktning, mot det som är värdefullt för mig. Ha positiva tankar om tex hur skönt det är att, i mitt fall, vara nykter och vakna pigg med klara tankar på morgonen, hur skönt det är att känna ett lugn och slippa ångest, skam och oro. Positiva tankar ger positiva känslor. Negativa tankar ger negativa känslor, tex vad tråkigt det är utan alkohol, vad synd det är om mig som inte kan dricka. Dessa negativa tankar skapar sug och ångest. Man går inte mot sin värderade riktning och dessa tankar leder till en återvändsgränd.

Såg att man kan prata med psykolog online, Mindler, för 100 kr per gång. Man bli guidad genom ACT. Se länken. Kan vara värt att testa om man vill och kostar inte så mycket. https://mindler.se/act/

Jag har också lyssnat mycket på mindfulness, som ingår i ACT. Laddade ned mindfulness appen. Det finns massor att välja mellan där. Jag gillade bla meditationer om att ha medkänsla med sig själv och andra, kroppscanning för att slappna av och ha medveten närvaro i kroppen. Det finns längre och kortare meditationer.

Detta var långt, hoppas att jag inte tagit upp alltför mycket plats och att det ska ge dig något❤️