Senaste kommentarerna i forumet

jag är nog inne på samma linje, cig och alkohol och fysiskt och psykisk abstinens. Som du också skrev är den psykiska abstinensen värst, här på forumet ofta benämnt som den lille fan eller papegojan på axeln.
Heja dej, du verkar ha bestämt dej?

Kram!
/MB

... vad mycket energi jag lägger på att försöka styra mina tankar nu. MEN- det går ibland att faktiskt styra och ju mer jag lär mig, desto mindre energi kommer jag behöva lägga på det... Hoppas jag!

Ja, jag behandlas som ett barn, eller som en mindre begåvad, mindre intellektuell människa, och ibland som lite sjuk - så när jag får "bodelningsförslag" osv så är det skrivet lite som "nu ska du få se här lilla gumman, vi tänker minsann på dig så att du ska kunna klara dig här i livet.... ja, du kan ju inte få så mycket pengar för sakerna för de är ju så gamla, men det är bäst att de är kvar i barnens födelsehus... ja, vårt gamla hus är ju knappt värt någonting, men för att vara snälla så kan vi väl enas om några miljoner så drar vi av lån och kostnader osv så får du några tusen lilla du... och du har ju lite svårt att klara dig så vi kan stå för advokatkostnaden om vi använder vår advokat..."

Och jag är iskall, eller - försöker vara det - och svarar inte mitt i ilskan och förnedringen utan skriver ett utkast, sparar det och sedan låter jag energin gå till att försöka fokusera på annat. Och när jag känner mig redo så ska jag svara på ett bra sätt, hårt mot hårt.

Tack, men nej tack. Fy faaaaan, jag måste bara upprepa mig - han är såå störd. Tänk att han fortfarande tycker att han gjorde allt för att underhålla vårt förhållande och att jag inte gjorde någonting (och jag kanske inte gjorde tillräckligt, det tycker vi ju olika om, men det var han som var full, så grymt elak, har slagit mig vid några tillfällen, ignorerade och hotade mig och barnen, försvann ibland, hade sexkontakter med andra kvinnor osv... Är det att underhålla ett förhållande????)

Ja, ni hör kanske lite bitterhet (som jag försöker sååå mycket att vända!) - är lite småledsen, och lite ensam så här under semestern när alla vänner är uppbokade med sina familjer, men jag har det ändå bättre än någonsin, jag arbetar på att känna och förstå det i hela kroppen.
Jag har varit på min semester - jag var grym!!!!!!!! Jag gjorde det jag ville, såg saker jag ville, gick ut och åt själv och var nöjd, njöt av lugn och harmoni och lät ledsenheten komma över mig ibland.
Jag lär mig att göra saker som jag är lite smårädd för - jag övervinner mina rädslor och hoppas att mitt liv ska bli bra. Jag drömmer om mitt egna hus, och låter drömmarna komma, men försöker också njuta och vara nöjd i mitt lilla underbara gryt.

Jag valde livet - för jag hade dött, bit för bit, om jag hade stannat.
Jag är nästan osäker på om det hänt - att han blev arg för att han tyckte att jag flirtade med en kollega och sedan hotade med att ta livet av sig och när jag inte sprang efter så lämnade han mig och tog in på hotell för att jag inte räddat honom från att ta livet av sig...? Att han blev arg för att jag träffade vänner på vad han tyckte var fel plats - han undrade om jag skämdes över honom eller om jag skulle träffa någon annan än vad jag sagt. Han lämnade mig vid förlossningen/kejsarsnittet för att jag verkade så glad för att narkosläkaren stannade hela operationen (pga ett tidigare hemskt operationstillfälle) och anklagade mig för att vilja ligga med läkaren, mitt under operationen.
Men det är sant - det är min upplevelse.

Jag läste att Dompa tacka för sig nu. Jag är glad att han uppnått sitt mål, och jag har väl kanske också uppnått mitt mål, men jag behöver stanna ett tag till - jag behöver er sååå väl, om ni bara visste. Sorgsen, Mulletant, Lelas - om jag kunde så hade jag sänt er de vackraste blommorna, den godaste chokladen, de finaste orden, den största lyckan och allt annat gott som finns, varje dag. Mitt eviga tack - tack för alla ord, all stöttning!!!!

du gjorde det! Jag saknar dig redan och jag önskar dig det bästa, det bästa - och detsamma till dina ongar! Vet du hur glad och tacksam jag är över att våra virtuella vägar korsades här och löpte jämsides ett stycke. Jag stannar i vår mulleholk som du bemålat så fint och så rätt. Tack!
Varmaste, varmaste kramar! / mt

Dompa, inte ska man hänga här på livstid. Men det är svårt att låta bli att titta in och se om det hänt nåt positivt. Och det har det ju gjort idag. Både du och Stigsdotter här. Kram på dej!

Häng kvar här, läs OCH skriv. Berätta hur det går.
Medgång såsom motgång.
Jag håller på dig!
/A

...att jag som aldrig är här numera, ramlar in här en timme efter att du skrivit ditt bokslut! Tack för dina fina ord och tack för att du funnits där för mig också. All lycka på färden, vi hörs kanske i någon form. Kram

Skrev lite i min gamla tråd och vill bara säga att du har varit en stor inspiration för mig! Kramar och lycka till Dompa!!

som jag skrev. Har varit inne nångång då och då för att försöka uppdatera mig på vad som händer. Men loggat ut snabbt igen, innan någon som kanske kände igen mig skulle märka att jag var inne och "tjuvläste" och kanske fråga hur det går för mig... och det ville jag ju inte svara på eftersom jag fortfarande inte lyckats komma så mycket längre än Dag 1. En vecka här och en vecka där är liksom inte i närheten av att kunna räknas till att vara nykter alkoholist. Nu skrev ju inte jag så mycket utan läste mest så jag blir nog inte igenkänd så lätt, men skammen att inte kommit längre är inte mindre för det.

Det är kul att det blivit lite mer fart på forumet igen, jag ska försöka börja läsa mer aktivt igen och kanske skriva en rad då och då. Jag "glömde" bort att jag behöver stöd för att ta mig vidare i min kamp mot alkoholen. Jag ler åt några av tipsen vi skrev om här i tråden. Jag knaprar fortfarande naturgodis och nötter men har bytt ut LOKAn mot Soda Stream. Har nog tjänat in den investeringen en miljon gånger om. Av någon oerhört märklig anledning kändes det dyrt att "missbruka" LOKA men vin får kosta vad det kosta vill.

I morgon hoppas jag det är Dag 2...

Nu är stunden kommen...jag är flygfärdig. Redo att kasta mig ut från tryggheten i min holk. Det innebär även att jag är redo (?) för avsked, redo att gå vidare.

Jag ska försöka. Redan när jag ramlade in här så tänkte jag typ; "Dompa...om du lyckas bli nykter så häng inte här i tio år till". Så har jag lyckats med att nyktra till? Efetr ett aktivt år här och ett halvårs "smygläsande" och strökommenterande måste jag säga ja. Oki...inte helt vit. Men jag har satan-i-gatan förändrat mitt drickande. Från att vara fyllepappa i tv-soffan har jag gått till att bli en fungerande man. Så varför skriver jag detta? För att Tacka alkoholhjälpens site? Delvis...men det var människorna jag mötte här som förändrade.

Så jag vill skicka ett uppriktigt Tack till LillaBlå, Lelas ( + Pianoman).och Mulletant (mina mentorer). Till Santorini, Stigsdotter, Maria, Higgins, Kalla, Lessenfrun (oh yes) och andra resekamrater som kommit till under färden. Villervalle (bright som fan), PP, Tvåbarnspappan (brorsan). Den stingsliga härliga frk Nynykter och ja...det finns smånga. Nykomlingar som NyMan, Markatta, stammisar som Fenix.

Ni mina vänner har byggt denne man och ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Alkoholhjälpen kan fungera och bör alltså finnas kvar. Kärlek och så.../Riccardo Florita

och prata ut i nyktert tillstånd. Det blir väl till att utväxla lägenhetsnycklar och de grejer vi har hos varann med - jag får ångest när jag tänker på det. Har också ångest att jag ska bli bevekad av hans omskrivningar och bortförklaringar och börja grubbla om jag överreagerar och borde ge honom och hans pseudobehandling en chans till...mest ångest har jag dock att han inte ens ska försöka utan bara godta att vi avslutar vår relation utan invändningar. Inte så moget, jag vet.
Vad jag också funderar på är ska man bryta kontakten helt? Eller vara där som en god vän, hur det nu går till? Vad som komplicerar saken lite grann är att vi jobbar tillsammans, visserligen skift så vi ses inte jämt på jobbet, men ändå...

mycket bra jobbat! Jag skriver sällan numera men jag följer med i din framgångshistoria och gläds med dej. Fantastiskt bra gjort. Kram och god fortsättning:)

Säger jag också som läser här rätt ofta men skriver ibland bara. Din historia och dina tankar är precis som min såtillvida att jag fungerade väl i arbetet och i samhället och tror inte nån förstod omfattningen av mitt missbruk. Och samma trötthet på att alkoholen skulle få styra hela mitt liv. Alla tankar verkade kretsa kring när var och hur mycket. Så mycket energi till spillo. Grattis till ditt beslut och jag kan lova dej att det finns ett mycket rikare liv bortom missbruket. Håll bara ut. Det går utmärkt att leva utan vinet. Det vet jag som varit utan i drygt ett år nu och jag kommer aldrig att riskera min frihet igen. Kämpa på!

för välkomnandet Mammy Blue, Higgins och Vill sluta.
Nu har jag klarat av dag 1. Var livrädd när gårdagen började lida mot kväll och suget satte in. Det är ju så man inte tror man ska överleva...Förut har jag smugit iväg till ett skåp och hämtat vin i en kaffekopp (mörk sådan så det inte syns vad det är i koppen)och varje gång sprungit små ärenden för att hälla i mig. Kunde lyckas få i mig en liter på en kväll och jag blev knappt påverkad av det. Men igår klarade jag mig:)

Intalar mig att det är som nikotin - det allra första fysiska behovet och abstinensen går över efter 24 timmar, sedan är det bara det psykiska beroendet - inte "bara", men där är det lättare att påverka. Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas sluta röka en gång. Så beroende av ett paket cigg om dagen, trodde jag skulle dö när jag slutade röka, men idag står jag där - helt rökfri sedan 10 år och tänker aldrig på cigaretter. Kanske kan min resa med alkoholen sluta på samma sätt?! Tänk att kunna slippa tänka på alkohol överhuvudtaget! Så skönt och vilken befrielse. Den ska fan mig inte få styra över mitt liv, det ska jag själv göra.

Kramar till alla som kämpar på.

För att han skulle nå sin botten...
Han som ropar att vargen kommer du vet. Till slut bryr sig ingen om honom.

Du ska inte behöva känna någon skuld i detta, hade han inte stunkit sprit så hade du kanske undrat hur han mådde. Men å andra sidan hade han varit nykter så hade han troligen inte heller varit misshandlad.

I båda fallen så var det alkoholen som den gemensamma nämnaren.
och ingen tvingade honom att dricka den. Alltså ligger ansvaret kvar hos honom.

så känn ingen skuld men uppmuntra honom att finna sin gemensamma nämnaren.

Men att slå i botten gör ont fallhöjden gör ju sitt också.

Berra

Jag hänger med och följer dig..
Det ser bra ut med ditt antibus. Frugan och din AAkontakt gangnar för dig att inte finna några öppna bakdörrar. Fortsätt på den här stigen och skynda långsamt. Spring inte fortare än vad ditt medvetande hänger med. De fördelarna istället för nackdelarna med att vara nykter så känns det inte lika motigt.

Lycka till!

Berra

-

Tack alla ni fantastiska människor som ger mig ert stöd. Ni, om några, fattar nog vad det betyder för mig. Efter en tämligen sömnlös natt med massor av tankar som snurrat runt i huvudet känner jag mig nu beredd att fortsätta min kamp. Har haft ett långt samtal med min fru efter en tidig frukost och jag inser hur oerhört mycket jag har att jobba med. Vill ju inte att det ska vara för sent utan att en möjlighet till stadigvarande väg till tillfrisknande är nåbar.

På din fråga, mammy blue, tar jag två antabus idag, två imorgon och sedan två tabletter varje lördag och onsdag. Nu bryr jag mig inte om att tänka på hur länge jag ska "gå på" antabus utan jag ser bara till att ta mina tabletter och fortsätta mitt arbete mot nykterhet. Innan jag skulle sova igårkväll fick jag ett par blåsor under underläppen med svullnad och lite "bortdomningskänsla". Vet inte om det var en reaktion på antabusen eller om det bara var psykiskt. Antabusen kommer min fru att ge mig. Hon har också fått telefonnumret till en man på AA jag känner förtroende för och om faan skulle flyga i mig och jag, av någon anledning, inte skulle vilja ta tabletterna kommer hon omedelbart att ringa denne man. Känns som en extra säkerhetsventil.

Det känns som man får "börja om" sitt liv och det är inte lätt att känna sig som en "tonåring" igen i en vuxen mans kropp. Hur mycket finns det inte att ta tag i, sin brist på ödmjukhet, förmågan att inte alltid se kritiskt på sin omgivning och andra människor, det dåliga tålamodet, kontrollbehovet,det dåliga självförtroendet bara för att nämna några. Jag antar dock att jag får skynda väldigt långsamt och det är lättare sagt än gjort för en människa som jag själv som i hela sitt liv vill ha alla saker gjorda på en gång, helst igår.

Sköt om er alla ni där ute. Jag hoppas att ni är några stycken som följer min skakiga resa mot nykterhet.
Tjalle

hurrar också för dig :-)) Du har ett ljus i dig själv som nu brinner med fast låga och leder dig framåt !
Kram ♥

till ett stort fint första steg på din väg mot nykterheten ! Ta så mycket hjälp du kan av AA så får du en bra plattform att stå på.

i tidiga timmen... Jag har läst dina senaste rader flera gånger och önskar dig ett liv som är mer än att det känns ok - och oäkta. Ett liv som är tryggare än att tro att det är lugnt. Gör gärna ett försök att beskriva fast du inte vet hur... till exempel kan du fortsätta på raderna
Det känns ok att....
Det känns oäkta när...
Det känns lugnt när...
Jag blir osäker när...
Fint att du gör sånt du mår bra av. Fortsätt med det! Kram, kram / mt

det var missbrukaren/alkoholisten i dig som ville ta ett sista farväl? Eller så var det en hint om att du ska göra det svåra valet att ge upp och byta jobb - jag vet att det är magstarkt av mig att skriva det (du hör väl att jag bara viskade och ser att det är menat att skriva med pyttesmå bokstäver)...
Dom som rycker på axlarna vet inte vad de ska säga... men det är klokt att vara öppen för det som visar sig - oberoende varifrån vi tänker/tror att det kommer. Det kan vara viktiga budskap! Fint att du svarade - forumbrorsan... kram på dej! / mt

Captain C. Tyvärr är det inte mycket aktivitet här nu men det brukar vara så och bli mer rörelse igen.

Det gör ont djupt i hjärtat att läsa om din pappas resa utför. Dessvärre en mycket vanlig, eller den vanligaste beskrivningen här på forumets anhörigsida men oftast är det hustrun eller en sambo som skriver. Du vet säkert att du ingalunda är ensam och det är bra för din del att du flyttat. Precis som MB undrar jag vad din mamma säger - men hon är kanske, eller antagligen fast i medberoende som är en lika "fängslande" sjukdom som alkoholism. Kanske du skulle pröva att gå på ett Al-anon möte? Det finns också behandling som är till stor hjälp för anhöriga har jag förstått. Kolla Nämndemansgårdens hemsida.

Jag tycker att du ska berätta för din pappa vad du ser och vad det händer inom dig. Det har du rätt att berätta och han har rätt att veta. Berätta även för din mamma. Kanske bäst att du skriver så får du tänka igenom vad du vill säga och han/de får möjlighet att läsa flera gånger. Det du skrivit här är alldeles utmärkt så du kan ha det som grund.

Min pappa var alkoholist och dog av sina skador - men då var jag vuxen. För några år sen insåg jag att även min man var alkoholist. Efter en lång tid med mycket grubblande, många samtal, brev, böner, tjat och hot lämnade jag honom. Det blev hans och vår vändpunkt. Idag är han nykter och går regelbundet på AA. Genom det jag läst här på de sidor där missbrukarna skriver och genom det min man numera delar med mig inser jag verkligen hur maktlös en närstående är mot alkoholen. Alkoholisten måste göra sitt eget val att sluta.

Här på forumet skriver flera som i likhet med MB vänt väg och valt ett nyktert liv. Ännu fler som kämpar. De flesta som dricker vet innerst att det är fel och leder mot undergång men oftast behövs hjälp och då är den egna motivationen att söka hjälp avgörande.

Därför är det viktigt att din pappa får veta vad du ser och vad det betyder för dig. Det kan bli hans väckarklocka.

Jag klistrar in en länk till en ung anhörigs blogg som jag hittade häromdagen http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/p/om-mig.html?m=1 där finns bra länkar också. Bloggskrivaren har medverkat i en bok: Jag är också viktig av Elina Sundström som handlar om att vara ung anhörig till en familjemedlem som är sjuk eller har funktionshinder. Om du är på facebook kan du kolla in ett par som skriver om alkoholism och medberoende. De heter Micke och Ulrika och har varsin sida, hans hittar du på Alkoholist, jag? och hennes på Medberoende, jag?

Kram, allt gott till dig och lycka till! / mt

Det kommer gå lysande detta.
Faaaan vad duktig du är!
/A

/A

vad din pappa går igenom, för den delen begriper jag eftersom jag är nu nykter alkis.
Vad säger din mamma? Har du pratat med henne om att pappa är alkoholist? Har hon sökt hjälp? För sin man OCH för sej själv?
Mvh MB