Senaste kommentarerna i forumet

tittar ut genom fönstret...

JAMENVAFAN DET HÄR SUGER JU!

..ännu en gång låter jag vädret styra över mina känslor, det blev ju inte som jag igår hade planerat morgondagen...

Ja det är kallt och det "pissregnar" ute, samtidigt som jag borde vara glad för att all grönska törstar, gräsmattan har gulnat i botten, många tunna blommor utan reservoirkapacitet har blommat ut och dött allra redan, så regnet det behövs...
Hör ni hur jag backar bandet lite och börjar långsamt acceptera regnet som ett nödvändigt ont, vad spelar mitt dagshumör för någon skillnad när annat dör???
Plötsligt känns mina utsvävningar rätt små och onödiga, jag tänker ju mest på mig själv, oh du själviske man...

Jag har ju tidigare skrivit att man är ju självisk i sitt ställningstagande till nykterheten, man får ju ingen direkt praktiskt påhäng av annat än ungarna och hundarna...
Medans de största odjuren för kvällen kommer ju att förbli fyllhundarna...

Jag har under gårdagen varit på en liten resa och umgåtts med mina närmaste släktningar på min sida...
Det blev fint, med lite blandat väder badade ungarna (många) i deras pool, fiskade vid bryggan, jagade ormar i stenröset, och gullade med en sju veckor gammal dvärgcolliehundvalp, äh den var så söt så man bara dog på fläcken, liten ulligt tufsboll med början till en spetsig nos, vikta öron och små pepparkorn till ögon och en bakdel som inte hängde med i framdelens takter, utan svängde lite som den själv ville, rädd och nyfiken på samma gång..

Och hoppsan där ramlade den omkull på sidan, och den låg kvar som om den hade tänkt sig att lägga sig ner och bara softade..i gräset..
(jo då känner igen det mänskliga alko-beteende, skulle inte alls ramla, hade verkligen tänkt att vila i den här vattenpölen..)...

På det mänskliga planet så ser man i nyktert tillstånd kanske mer än man vill, det serverades fri alkohol för de som ville, öl, cider, rött/vitt i obegränsade mängder...
Men när läsken tog slut så var det ingen som reagerade, och där var ändå de som drack alkohol där och tullade, på MIN och ungarnas dricka!!!!

Såg en av mina släktingar som blev mer och mer hätsk, hon lackade till på sin man som blev mer och mer packad...
Och jag vet inte var det som var det värsta för henne, att hon var fyllchaffisen denna gång och inte "fick" dricka, eller att gubben hennes verkligen "blev" full...
Det blev några tillrättavisande vid middagen tvärs över bordet, "..att du behöver inte tillrättavisa ungarna vid maten, eftersom du är full.."
Hon fråntog honom ansvaret att få fostra sina egna barn, det kändes lite märkligt minsann...
Han blev rättslös i och med att han drack, och han fogade sig efter detta, och där undrade jag varför?

Är det så att OM han käftar emot...så kommer det att dröja lååång tid tills han får dricka igen, och han valde att hålla käft, eller bara ville få en lugn matstund..?

Som sagt, som en nykter person får man se och höra mer saker än man vill,
och det skapar frågor, och jag märker hur förbaskad komplext vårat drickande i verkligheten är, vi bete'r oss på en väldigt hög känslomässig tunn tråd när vi dricker alkoholen, och inte undra på att det finns personer som antingen ramlar av eller knäcker tråden...

Vi blir ju inte direkt så mycket smartare när vi dricker, vi bara tror att vi har hela världen framför våra fötter, vi är fantasins kungar över...ingenting...
Ljudimpulser och synintryck tar en direkt kontakt med hjärnan, dock utan att passera vare sig logik eller samvete, utan fram som en bulldozer..

Som nykter betraktare kan det kännas löjligt och man kan ganska så snart sia om personens framtida val och reaktioner i ett par timmar i alla fall...
Man ser lite av samma regi men med olika skådespelare, man frågar sig som betraktare ibland, kommer han att kräkas eller hamna i slagsmål??

Känns det jobbigt då?
Man hamnar i en "show" man har sett så många gånger tidigare, och jag var en gång i tiden varit dess huvudrollsinnehavare, han som utmärkte sig..
Men jag lämnar den rollen med varm hand till någon annan, och sätter mig i publiken, jag kan ju hela story'n redan...
Kanske det finns någon i publiken jag kan föra en dialog med, istället för att vara interaktivt med de på scenen...

Jag blir inte en tråkigare person, jag har nog mer kontakt med livet än de andra, och livet är inte alltid så förbannat roligt...
Men jag har kraften i min hand att påverka den åt det håll jag vill, och inte låta alkoholen styra den åt vilket håll som helst..
Det är min styrka och min livssituation...

Ångrar jag mig, så vet jag hur jag gör, men vilket liv känns mera ärligt då?

Mors Berra!

Känner mig låg idag. Sovit dåligt några nätter pga värk i axlar, armar och händer. Det blir så ibland eftersom jag har det yrke jag har. Mycket stillasittande. Att spela orgel och piano är inte det mest ergonomiska man kan göra.
Men min kloka fru påminde mig om att jag tömt min sociala pott rätt rejält också sista dagarna. Och det är sant. Det har varit rätt mycket "krav" på att vara trevlig och det är ju angenämt. Men jag orkar inte hur mycket som helst. Igår var jag på lokal där flera i sällskapet drack vin. Det var inga problem med det. Men kanske gör det att jag blir trött ändå efteråt? Just den situationen har jag inte varit i på väldigt länge. Jag minns inte när det hände sist.
Men som jag sa tidigare. Jag vägrar sluta leva bara för att jag inte dricker.

Jag tillåter mig att vara lite härsken idag så blir det nog bättre i morgon.

Jag blir rörd över den omsorg om er relation ni visar mullisar. Att se sin egen del och ta ansvar för den, även som medberoende, är ödmjukhet. Mulletant, att kunna ge din gubbe utrymme att tala om vad han inte är nöjd med, fast det är han som stått för alkoholproblematiken. Att det inte får bli så att den som nu försöker bli nykter ska bära en ständig skuld och inte förtjana ge uttryck för sina egna behov och vad den upplever som orätt. Kan tänka mig att man kan hamna i en fälla där, att "alkoholisten" ska sona, och den "medberoende" ska gottgöras i stort och smått.
varma kramar till er båda

och har fullt upp med hönsmammor o kycklingar. Mysigt har vi det nu!
I fredagskväll talade du mycket om din längtan efter min uppmärksamhet och din längtan efter gemenskap. Det var inte roligt att höra. Själva berättandet påminde starkt om många tidigare "samtal" som kan definieras som "icke-samtal" och "icke-möten" och som ofta urartat. Skillnaden nu är att det inte urartar och att du redan samma kväll och även dagen efter kan säga att det du behöver är plats att få säga... hur du har det. Du har ju alldeles sant i det du säger, jag vill själv prioritera annorlunda många av dagarna - det är mina ovanor som jag är fångad i.
Jag tänker, efter det jag läst och lärt att själva "framförandet" och även din styrkan i din upplevelse har att göra med PAA - jag är glad att jag läst om det fenomenet, det hjälper mig att tänka (jag är ju en huvudmänniska och lite distanserad som du vet:)
Igår delade vi en fin dag och en stor upplevelse i gemenskap. Jag önskar oss kraft och uthållighet till ännu en god vecka i vårt liv. Jag ska påminna mig om att ta ansvar för min del. Det enda jag kan göra. Du har under lång tid nu tagit ansvar för ditt liv. Jag är tacksam och glad för det, att du ger vårt gemensamma liv den här möjligheten. Kramar! / mt

När jag läser att liveagoodlife´s pappa är 48, och vännen Berra lika ung, drabbas jag stort och djupt av att min pappa på 1950- och 60-talet förstörde sitt liv och min barndom och ungdom med sitt supande. I mitten av 1980-talet inleddes vårt söndags-sherry-och-vin-drickande. Måste så många göra sin egen resa? Måste så många fara så illa? undrar mulletanten

förebilderna för en nykomling. Fint att få vara med och göra skillnad. Kramar i massor / mt

sina hemligheter. Säkert var den bakis av nånting som blev för mycket. Om det blir ofta får den komma med här på forumet. Våra katter löser Melodikrysset varje vecka och skickar in.... Ska skriva i min tråd senare om en upplevelse igår där en hund hade det jobbigt med sin husse o matte. Kram på er / mt

Sitter i en en liknande båt som din, fast min är kanske lite mindre...
jag har en före detta arbetskamrat som just nu dricker på tok alldeles
för mycket... hon vet om det, skäms som en hund för det, men vill inte
ha hjälp...
hon fick en cancerdiagnos för drygt 2 år sen, de gav henne alla gifter
och strålningar som fanns, och 5 år att leva... nu har hon varit på efterkoll
igen och helt plötsligt säger de att antingen var diagnosen felaktig, eller
så tog cellgifterna bättre än väntat... för nu ser allt bra ut...
och det fick henne att falla ännu djupare... vem är jag nu? vem är jag när
jag inte är sjuka nn? hur gör jag nu?! kan jag lita på detta?!

tror att Lelas har rätt, kuddar förlänger bara fallandet... och reaktionen
från din väninna tyder kanske på att hon egentligen vet, fast hon gör vad
som helst för att slippa inse? lägga skulden på nån annan?

hur det nu än är så är det skit... hur jobbigt som helst...
men du har ingen skuld, du har gjort allt vad du kunnat och mer därtill,
och den enda som faktiskt kan hjälpa en alkis är alkisen själv..

fortsätt skriv, och läs, och kommentera, och välkommen hit
kram!
/k

Härligt att höra att du är tillbaka i en ännu starkare och säkrare version!
Gott att du skriver en rad då och då!
Du är i mina tankar rätt ofta, ser du!
Kramar!!!
/k

jag vill bara markera att jag läste ditt inlägg o ditt engagemang som kom från egna upplevelser som medberoende anhörig.
Du kan göra mycket gott här som ser från din sida verkligheten.Som medberoende anhörig.
Din visdom,ungdom till tots,är ov'ärderlig för oss härinne.
jag har inte sett dina inlägg förut,men fortsätt så är du snäll!!!!!!

Segalettas tråd i vintras.
Kram och godmorgon! / mt

Åh vad härligt att höra! Både med livstecken från Segaletta genom dig, och att du mår bra. :-)

Kram och godnatt!
/H.

Hej och tack för ditt svar.
Jag har varit klar och tydlig mot henne och nu vänder hon allt emot mig och talar om för mig genom mail, vilken elak människa jag är och hur jag klankar på henne osv osv...när det gäller hennes familj så tror jag att de blundar för eländet.
Jag är glad att jag har hittat det här forumet. Det kan vara skönt att få prata av sig och läsa hur andra resonerar.
Tack för att ni finns !

stor KRAM till dej oxå Märta vännen <3

Mulletant, Lelas, Mie, Berra, Lilla blå, Adde, och alla andra här på linjen. Tack för att ni finns för mig, för oss och för alla andra. Tänk ändå att det går ju ta mig f-n att komma tillbaka igen. Det går!!!!!!!! Tack för ni stöttar, för att ni visar att mina ord, mina sporadiska inlägg kan göra skillnad. Ni har gjort skillnad för mig.

Bamsekramar Märta

mig glad ,lättad och tacksam för livet idag !!

Har Skypat med Segaletta och dessutom fått ett meddelande att det fungerar bra från en som inte skrivit på forumet på ett tag !!

Måste säga att sådana här upplevelser är väldigt mäktiga och berör mig mycket.

Tänk att så "små" saker kan göra såna intryck !!

Hehe, utseende och inseende... Fyndigt. :-)
Trevlig helg, Berra!
/H.

Hej Prussiluskan!
Välkommen hit till forumet.

Vet du... tyvärr är det nog så att du gör rätt som backar. Hur smärtsamt det än är. Det var någon här på forumet (Mie? Märta?) som beskrev det som att "kasta mjuka kuddar under den som faller" - hur skall den personen då någonsin nå sin egen botten? Så länge det finns någon som kastar kuddar under din vän, så är det inte säkert att hon förstår allvaret i sin egen situation.

Du skriver att du har sagt att hon får höra av sig när hon vill ha hjälp och stöd. Hur tydlig har du varit? Har du talat om för din henne hur du tänker? Det kanske kan vara bra att vara tydlig mot henne med att du inte orkar detta längre, och att hon är välkommen att ta kontakt med dig när hon har sökt hjälp och varit nykter i en viss period (halvår?). Jag tänker att hon kanske behöver höra det, för att förstå att er framtida relation bygger på att hon är nykter, och att det är hennes eget ansvar att se till att ta sig ur det här... Eller?

När det gäller din väninnas familj så är det inte mycket du kan göra. Jag vet ju inte mer än det du skriver här nu, men kan det vara så att de struntar i hennes drickande just för att de själva har slutat att kasta mjuka kuddar under henne? Eller tror du att de blundar för problemet och mår dåligt i det tysta? Oavsett så är det som sagt inte mycket du kan göra där.

Känner du till Al-Anon? Det är som AA fast för anhöriga till alkoholister. Dit kan du (och hennes familj också såklart, om de skulle vilja ha hjälp) vända dig för att träffa andra i samma situation. Du behöver inte vara hennes familjemedlem för att gå dit, din roll som väninna är fullt tillräcklig. Du hittar dem på www.al-anon.se om du vill kolla var de finns och när de har möten.

Och... fortsätt läsa och skriva här, det är ett fint stöd att möta andra med liknande erfarenheter. :-)

Var rädd om dig!
/H.

..helgen nalkas med stormsteg, och vad gör jag???

Vänder blicken inåt igen, förskräckligt tjatande om detta inåtblickandet, eller hur?
Och vad gör jag då, jo jag betraktar mig själv, ser in i min själsliga spegel, hur f*n ser jag ut egentligen?
Och varför detta eviga gluttandet i spegeln då, har jag blivit utseendefixerad?
Nja, inte utseendet, men mitt in-seende i sådana fall...

Jag är helt enkelt mån om att jag ska fortsätta att känna mig som om jag mår bra, som "om"...?
Mår jag inte bra då, jovars, jag mår nog ganska hyfsat...
Jag har satt upp mina egna begränsningar i hur jag ska bete' mig och hur jag ska tänka för att må bättre...

Jag håller mig "neutral" hela tiden, jag deltager i inget skvaller, eller pratar inte skit om andra...
Och varför det, jag vill inte ta någons parti helt enkelt, ingen ska veta vad jag tycker hela tiden...

Att tala är silver, men att tiga är guld, gammalt ordspråk, eller har man inget gott att säga, så behöver man inget säg alls...
Jag har alltid tyckt om saker och ting, käften har glappat på mig som en tvåtaktare, alla vet vad Berra har för åsikter i det mesta...
Men inte nu, han har blivit hemlighetsfull och pratar bara på ett personligt och neutralt plan..
Och varför detta?, tja en av mina förändringar, det skapar en mera rofylld tillvaro, ingen som säger "visst Berra, visst är det så?"

Jag har alltid tagit mycket plats när det har funnits alkohol med i närheten, kunde bli ganska så jobbig på firmafester osv..
Och så fick jag lida för det i veckor efteråt,..." kommer du ihåg när du dansade på bordet och spillde ut tre öl..?",
det var ju inte så mycket till hjälp när hela huvudet redan var knökfullt av ångest, det slipper jag nu...

Känner vibbarna idag på firman, många kom sent, och gick tidigt, kan gissa att det finns andra med lite fyllånger idag,
det var ju "grillfest" igår, och det har varit lite mumligt på firman, inga vassa skrattsalvor i fikarummet alls...
Och vet ni vad???, det är inte mitt bekymmer, jag har haft en helt vanlig dag idag, och jag ...mår bra, det är viktigast!

Återigen vänder jag blickarna inåt, gjorde jag rätt som inte gick på festen igår?
Med min historik både på långt och med färskt minne, säger mig att jag gjorde rätt, inte så mycket för alkoholens skull, men för de vassa tungornas skull.
Jag utmanar inte mitt öde med att pantsätta min deppighet för samkväm med andra kollegor...

Jag väljer det som troligen är bäst för mig själv, och jag hade absolut ingen dålig kväll igår,
ett planerat impulsköp gav mig en rolig sysselsättning på teknikens front, och jag mådde som en prins!
Tyvärr har jag ingen att dela den glädjen med på jobbet, så jag kände mig lite sprickfärdig här ett tag...

Just nu lägger jag upp helgens agenda i huvudet, vet på ett ungefär vad som är på gång, och försöker inte känna någon press över detta..
Jag sätter upp egna mål med luckor för mig själv så att jag hinner ikapp tiden, det är skitviktigt för mig...

Om det blir en oplanerad paus, så ska den inte gå till oplanerat drickande!!!, hajjar ni?
Jag har hela tiden små småfix som måste fixas, så jag behöver inte stressa iväg med något för att skapa mer tid till ett drickande..
Det var sådant jag höll på med tidigare.., och det tänket måste jag bli av med..
Man behöver inte stressa fram med något för att tjäna någon tid till annat,
tidigare ville man skjussa iväg ungarna så tidigt som möjligt på fredagskvällarna så att jag snabbare kunde få tömma min första bira...
Ett "helgstress"-moment jag måste få bort ur mitt medvetande, kunna njuta av tiden istället...

Jag finns här och nu, och det finns inga andra substanser som kan förändra mitt tillstånd, så varför inte njuta av ...nu'et!

Att det ska vara så svårt att få in det i skallen...

/Berra

Inget fel med när undertryckta kärlekskänslor kommer tillbaka, man kan ju hoppas att de är till din man bara...

I mångt och mycket så handlar livet om att kunna behärska sina känslor, vissa av dem tar över ens hela livssituation...

Just här på forumet så är vi många som inte kan lämna förälskelsen i alkoholen, och vi vill så gärna återkomma till den...
För andra är den förkroppsligad till andra människor, och de har t.ex svårt för att vara monogama...t.ex
Rökning, choklad, motion osv.. allt som kan släppa lite endorfiner löst i kroppen, går att missbruka...
Andra samlar på sopor, får anorexia eller känner ett starkt kontrollbehov över andra, en sorts manier...

Det svåra för en som har blivit missbrukare av någon sort, är att kunna se de andra alternativen....
Man får någon sorts falsk trygghet i att hålla på med det man gör, man blir ju "bäst" på det i långa loppet...

Och vad är det för något som säger att det är "normalt"...
Jag tycker t.ex inte att det är normalt med 4 timmars TV-tittande varje kväll, jag tycker det är för mycket,
skulle matlagningen ta lika lång tid, så skulle man ju kräkas till slut, eller städa, diska, tvätta osv...

Många saker är förknippade med måsten här i livet, och andra är kopplade till underhållning eller livsnjutning...
Alla drömmer om en solsemester i Grekland under ett par veckor, men att flytta dit för evigt, det blir väl ingen njutning till slut,
samma sak med alkoholen, det blir väl ingen njutning till slut om man är alltid i fyllan...

Så jag tror mycket på förändringar i ens livsutrymme, man blir trött på att käka pyttipanna varje dag...
Livsomvändande saker kan kännas för mycket på en gång, att bli nykter t.ex när väldigt mycket av sin sociala situation är förknippad med alkoholen...
Att bli vegeterian, att bli munk och flytta till kloster, det känns ungefär lika tunga och svåra beslut...

Älskar man kött kan det bli svårt att göra valet om att bli vegeterian...
Tror man inte på Gud och grabbarna, kan det bli svårt att bli munk...
Man är rädd för vad som kommer att hända med en, man kan inte göra allt det där som man brukar, en rädsla att bli av med tryggheten..

Men vad händer med de som testar, som provar sig framåt, som inte är lika rädda, stämmer andras fördömmande då?
Och vilka är det som verkligen KAN berätta ur en nyanserad och verklig erfarenhet, de som testat naturligtvis...

Kanske går det åt he..te och alla kraxande "vad var det jag sa.."-människor får rätt...fine!, men jag har provat i alla fall...
Och det är mycket mer än vad andra har gjort...

Det betyder nog inte att man alltid ska kasta sig in i nya projekt genom hela livet, någonstans finns det ett välmående som måste ha första tjing,
för mår man inte bra med ett för hektiskt liv, så behöver man också jaga lugnet, skapa luckor med återhämtning...

Och blir det FÖR lugnt så får man det tråkigt och enformigt, man saknar stimulans...(man kan ju börja dricka som en stimulans t.ex),
och då behöver man söka sig nya marker för sin egna stimuli...

Och jag tror mycket på att de som har lätt att dricka för mycket, helt enkelt saknar stimulans här i livet, de vill att något ska hända...
De borde prova på tandemhopp med fallskärm, bungyjump, bygga sig en flotte, tälta ute i det fria, svampplockning, yxkastning,
ridning, valsafari, dreja, testa go-kart, fiska, baka, köpa sig en hoj, starta en maskodling, göra sin egna glass, klättra i berg,
bygga sig en koja, kela med ett djur, klyva ved, putsa fönster osv...
I stort vad som helst, men att finna något annat som kan konkurrera ut tiden med att dricka alkohol, och kan skapa en god självkänsla,
och kan kanske bli en drog i sig självt, men där man aldrig får en rejäl bakfylla och en fruktansvärd ångest...

Att sätta sig fyra timmar framför TV'n och ha ett krav på att bli underhållen varje kväll, så skulle kan kunna kräva ...underhåll mig själv!
Och ikväll ska jag göra något nytt jag aldrig har gjort förut, bara för att jag "måste" och att det ska bli bra...

Jag ska göra något nytt ikväll, ska ut på en restaurant jag aldrig har varit på förut, med frugan för att vårda kärleken,
och jag ska fortsätta praktisera något som är för mig ganska så nytt, att vara fortsatt nykter..
Jag ser fram emot det, och det kommer inte att bli något problem med vad jag ska dricka,
jag ska låta smaken avgöra det som är gott och som inte skapar den bittra eftersmaken av ånger...

Jag planerar min dag, så att jag under morgondagen inte ska behöva ångra den, så har jag kontakt med mitt liv..

/Berra

Jag berättade för min man hur mycket jag tycker att han har förändrats sedan han slutade dricka. Oj, vad han sög i sig det! Jag blir verkligen berörd av alla era kärleksfulla och stöttande ord om "era" alkoholister här på forumet, Lelas och Mulletant t.ex. Jag känner mig själv ganska skitig, eftersom jag varit så full av bitterhet, sorg och ilska efter alla år.
Förändringen (läs nykterheten) i vår familj har kommit på ett lite annorlunda sätt, inte direkt kopplat till något större ställningstagande från någon av oss. Jag ställde inte ultimatum, han har inte varit i behandling, tvärtom så var vi långt innne i en bitter konflikt med mycket etter då han började sluta dricka. Det leder också till att vi inte får så mycket hjälp men jag är glad att jag har hittat er här. Nu har jag hittat en stoor, en jättestor(!), kärlekslängtan i mig. Jag hade grävt ner den långt ner i en hög av kärleksbrist, trasighet och fransar och murat igen. Men en liten spricka i muren, och så vällde den fram. Den är så stor att den är svår att bära, den liksom hotar att ta över mig., så jag praktiserar fly-tipsen från Berra och försöker känna på den i mindre portioner.

bakiskatt

Katten kräktes som en tok imorse, Mulletant.... Hur skall vi tolka det, tycker du? ;-)

Kram, alla!
/H.

Pianomannen - tack. Du ger så mycket hopp och peppning med dina ord.

En bamsekram

Jag gläds med dig och er. Inklusive katten - djuren märrker direkt hur stämningen är. / mt