Senaste kommentarerna i forumet

Tack för dina rader :)

Min man...håller sig inte nykter, nej...han går inte på AA, nej...
Han arbetar på att PRATA med mig då det hänt ngt istället för att gå ut på stan och dricka.
Han tar en öl eller ett glas vin. Inte mer. Just nu iaf.
Han dricker inte varje dag. Har han aldrig gjort. Är mer en öl i solen eller glas vin till maten. Inget "fylledrickande".
Så klarade han 5 månader i vintras/våras också innan han i slutet av maj drack en hel helg.
Han tror sig klara sitt liv så här, att bli bättre på att prata och reda ut saker med mig istället för att fly till drickan.
Han anser sig kunna klara av att "dricka normalt" i sociala sammanhang, tillsammans med mig.
Jo...än så länge verkar det ju funka...
Vem är jag att veta hur det blir i framtiden?
Vem är jag att döma?

MEN...det är det jag gör...dömer...
Och oroar mig...

Kramis

att jag stannar kvar här på forumet.H
Läser senare hela ditt inlägg Adde jag ska på utbildningsdag o är redan sen.
Ha en bra dag

Åh.

Jag befinner mig emellanåt i sammanhang där diagnosers vara eller inte vara diskuteras, och vid ett flertal tillfällen har jag sagt: "vad är det som säger att det här inte är ett barn som lever i en missbruksfamilj?". Jag blir så trött på denna iver att sätta diagnoser för att kunna friskriva sig själv från ansvar...

Hur gamla är barnen? Finns det någon möjlighet att du kan prata direkt med dem? De kanske behöver höra att det finns hjälp och att ingenting är deras fel?

Kram, vännen!
/H.

som är alkis och knaprar lyckopiller börjar kännas som ett skavsår nu !

Hon är nykter och gör allting rätt ett tag med att gå på AA och göra saker som är bra för henne, men.........så kommer, som bekant, känslorna tillbaka efter ett tag i nykterheten. Och då helt plötsligt gör hon allt fel.

Slutar att gå på AA (det blir så jobbigt...), slutar att vårda sin nykterhet ("jag behöver inte det".....men vadfan!!!) och lider alla helvetes kval av demonerna som trängs i huvudet. Men prata om det i det här stadiet ?? ICKE !!

Återfallet kommer som ett brev på posten.

Lösningen ? Ja, självklart ! Börja med dessa dj-la piller ! Hon blir som en zoombie, virrig som få och närminnet helt väck och ett humör som pendlar hur mycket som helst. "Aaa, jag mår bara fint, jag mår bra...." Ok, hon byter alkoholen mot dessa sinnesförändrande medel och eftersom hon går som "hopp-in personal" på ett företag som pysslar med bla personlig assistans så blir hon utan jobb dessa perioder och kan inte förstå själv varför det blir så. Jag försöker tala om vad jag ser men förnekelsen är total " du kan aldrig se på mig om jag tar piller" ................jo tjena !

Efter ett tag kommer hon till nån form av insikt och slutar med pillren, börjar gå på AA, sköta och pyssla om sitt mående och sen kommer känslorna tillbaka igen och så kör hon en ny repa.

Varv efter varv.

Hon har en man som är kraftigt medberoende och inte vill lära sig något om sjukdomen, skjuter allt ifrån sig, och jag börjar se att han med all säkerhet också är beroende. Det finns inte på kartan att vi skulle kunna prata om sjukdomen. Jag skiter i honom nu och börjar även hålla mig på distans till henne, det tar bara på min energi när det inte funkar. Jag kan skjutsa henne till AA OM hon frågar själv, jag har slutat att ringa till henne för att fråga.

Det där kan jag känna frustration över men jag kan hantera det, då är det värre med deras yngsta barn.

Hon uppvisar alla symptom som finns på ett barn från en dysfunktionell familj, allt finns där. Hon har ett väldigt dåligt mående med alla utryckssätt som finns tex självskärning, ätstörning, våldsamt utåtagerande pendlande till lilla kramisflickan som behöver kärlek och uppskattning. Familjen ser detta och slutsatsen är : Hon har förmodligen ADHD, suck säger jag, på vilka grunder anser ni det ? Ingen läkare alls är inblandad i det hela än. Gudskelov skulle jag vilja säga !!

Jag har försökt att få dem att inse att flickan skulle må så mycket bättre av att få gå på en Ungdomsvecka och få se sin roll i missbruksfamiljen och få verktyg att hantera det utifrån sina egna förutsättningar. Men som vanligt är, när inte nån av föräldrarna gjort en egen behandling så att de vet vad det innebär, så är det oerhört svårt att förklara. Och jag antar att det kanske kan ses som ett utpekande på att de på något sätt skulle vara dåliga föräldrar vilket ju inte alls är fallet.

För att få flickan "att må bättre" bjöd de på en semesterresa till varmare trakter. Priset på den var ungefär vad en ungdomsvecka kostar. Goddag yxskaft !

Det är nu 4 barn som jag vet om som inte får den hjälp som jag skulle önska de fick pga att föräldrarna har någon forma av rädsla för det okända fast det finns så många vittnesmål på att det är bra för barnen. Genomgående tycks inställningen vara " Det blir bättre sen" och det är nog vi som är här på forumet rätt ense om att det inte stämmer, i varje fall om man inte gör något åt det.

Det finns så mycket att göra i den här branschen !!

Hej Blacky!
Inte kan vi leva med dem, och inte utan dem...

Du har kommit långt som inser med ditt förnuft vad som är "rätt och fel", nu återstår arbetet med att få hjärtat att samarbeta med hjärnan.

Hur har det gått för din man? Håller han sig nykter? Går han på möten? Vad gör han för att arbeta på sin nykterhet? Jag tänker.... Att på samma sätt som han arbetar på sitt håll, så måste du arbeta på ditt. Men det fina är att du inte behöver göra arbetet på egen hand, utan kan få stöd av andra som har gått igenom samma sak, och en hel yrkeskår av professionella personer som bara väntar på att du skall höra av dig.

Kan du prata med din man om det här? Jag menar... Det kanske kan hjälpa er om du säger till honom det som du skriver här - att du inser att du reagerar kraftigt och att du kommer behöva tid för att komma över allt som hänt. Eller?

Jag vet ju att du prövar dig fram lite i detta med att söka hjälp, fortsätt med det! Kram!
/H.

Känns som om jag inte kan komma vidare! Inte på ngt sätt. Inte tillsammans med honom och inte på egen hand. Känner mig så låst och fast...i dåtiden, i det som hänt innan, som sårat mig, som gjort mig rädd och orolig. Det påverkar mig så oerhört!

Hela helgen har varit fylld av dessa ständiga diskussioner och gräl. Och det har inte varit pga att sambon druckit. Utan mkt har varit pga mig. Min ofårmåga att "gå vidare"...

Jag vet att jag ej kan straffa honom för sådant han har gjort om vi ska fortsätta framåt tillsammans. Jag INSER det!
Men ändå...så ramlar jag dit om och om igen. I tanken och i känslan. Och så förmedlar jag det till honom. Visst, han FÖRSTÅR mig och orsaken till min reaktion. Men han får liksom höra det om och om igen av mig och då blir allt skit.

Gårdagskvällen slutade mysigt och bra med positivism och närhet. JAAA kände vi båda, NU är vi på väg FRAMÅT!
Men så nu på morgonen kraschar jag allt IGEN iom en fråga ang ett ämne vi ältat hela helgen. Så blev det tjafs och tårar igen...

Hur ska jag kunna ta mig vidare?
Jag vill leva med honom (om han ej dricker)
Hur ska jag kunna hantera mitt liv...dåtid, nutid och framtid...utan oro och utan att förstöra det positiva vi bygger upp?

Kram

i min tråd nyss och tappade bort. Så är det. Tyvärr. / mt

det är så avlastar du dig själv en fråga som kan nöta dig inifrån. Folk i gemen har svårt att hantera att någon inte dricker, det valet är inte vanligt i vår kultur. Tyvärr.

att du säger precis som du har skrivit: Att jag dricker vatten, men att dom gärna får ta vin till maten utan att behöva skämmas eller tänka på vad jag tycker. Det låter klokt:) Då vet alla vad som gäller. Ha en bra dag! / mt

Man kan sammanfatta helgen med att jag varit mer på jobbet än inte. Men det har gått bra. Mycket musik har framförts och jag är nöjd med min insats på alla sätt.
Brudparet i lördags var så fina. Många glädjetårar bland deras vänner. Känns fint att få vara med och förgylla deras stora dag med musik dom själva valt. Och att märka att jag verkligen kan beröra med mitt sätt att göra musik.
Efter konserten idag kom en tant fram till mig, en tant jag kände igen men inte direkt kunde säga vem det var. Hon sa i alla fall "jag var på gudstjänst på juldagen, och du spelade. Du spelar så fantastiskt" Lite surrealistiskt att stå utanför kyrkan i sommaren och få höra att jag lirade så bra på jul. Men det värmer! Särskilt eftersom det var det första jag gjorde efter att jag kommit hem från behandlingshemmet. Hade bara varit hemma några dagar och min tillvaro var minst sagt märklig.

Hur som helst tänkte jag be er om ett råd. Jag ska ut och äta med min kör efter deras avslutningskonsert nästa helg. Jag har inte varit deras ledare detta året pga...ja, ni vet. Jag har behövt ta hand om mig själv och min nykterhet. Inte jobbat heltid. Men nu är jag med dom och sjunger.
Dom är mysiga och vill gärna att jag går med. Dom spottar inte i glaset, men är absolut inte sånna som spårar ur vad gäller alkohol. Så nu kommer min fråga.
Ska jag säga att jag inte har något problem med vad dom dricker. Att jag dricker vatten, men att dom gärna får ta vin till maten utan att behöva skämmas eller tänka på vad jag tycker. Eller ska jag bara låta det vara? Dom har ett övningstillfälle i veckan innan så det känns som att det kunde vara skönt att vara ärlig och rak så att det inte blir nått konstigt till helgen. Dom alla vet om mina problem så det blir inget nytt för dom.

Har ni nått klokt att säga kring detta?

Så klart vi lyssnar!
När jag först insåg (eller försökte acceptera) att mitt x hade problem, fick
jag oerhört mycket stöd och hjälp här, kanske framförallt av Märta och Mie...
Utan dem... Och tack vare alla här på forumet, ett par underbara vänner i
verkliga livet, och min kbt-agent, mår jag idag faktiskt rätt bra! Naturligtvis
har jag fortfarande mina svackor, och det får jag nog leva med resten av
livet, men om man jämför... ojojoj... och om jag kan hjälpa någon som nu
sitter i den läckande båt jag försökte ta mig iland med genom att skriva lite,
ge en kram, lite perspektiv eller en annan vinkling, så gör jag det mer än
gärna... tillsammans är vi starka!!!

Du, fysiskt våld är aldrig ok, och psykiskt våld är det inte heller... ALDRIG!
Skulle du acceptera att han var småelak eller tyken om han var nykter?
hoppas inte det... och då ska du inte heller acceptera det när han är full!
för det är inte ok!!!

Fortsätt läs, fortsätt skriv, och tvivla inte på att det du känner är sant, för
det du känner är sant för dig... hoppas ni når fram till varandra och kan
mötas där ni båda känner er lugna och i balans... helst innan ert ofödda
lilla vackra människobarn tittar ut!!

Ta hand om dig!
kramar till er alla!!
/k

i nämnda utredning är just att kräva av läkarna att fråga hur det är ställt med alkoholen.

Nu är det väl så att barnmorskor och distriktare som genomgått Riskbruksutbildningen är mycket bättre på det än läkarkåren. Aldrig någonsin har någon läkare frågat mig hur det är ställt fast jag hade skyhögt blodtryck, konstiga stukningar av fötter, knepiga skär- och sticksår, diffusa ryggbesvär, magkatarr med sura uppstötningar som jag iofs inte märkte mycket av men som skadade min övre magmun för all framtid.

Finns lite att ta i men vi är ju på rätt väg !!

utan detta forum hade jag inte haft en livlina,eller en mjuk madrass att landa på emellanåt.
vetskapen att vi är många....att vi är olika men ändå så lika i vårt beroende.
Jag har rekommenderat den här sidan till andra "utanför".....
jag var på läkarbesök häromdagen....bl.a ska jag boka tid hos en kurator av olika anledningar...gissa vad han frågaden?
Han frågade hur jag hade det med alkoholen.
Det har aldrig någon läkare frågat mej förut.
Han är värd all respekt för det att han vågade ta upp den frågan.
Nåväl,sa jag som det var o att jag får hjälp av ett forum på nätet.
För så är det kära kära vänner!!!!
<3

så är det.
det är en myt att konstnärer skapar bättre med alkoholen.
Vilken förljugen romantik.
Jag fokuserar bättre utan alkohol.Aldrig har jag känt skaparglädjen så stark o sann som nu.
trevlig semester Fenix!!!

pianoman, känner att vi båda är musiker med en slags gemenskap i detta att vilja uttrycka våra känslor där. Spelar också främst klaviatur.
Vill verkligen kunna göra det mer när alkoholen är borta ur mitt liv, inser hur mkt tid den tar från att jag vill skapa musik.
Tack och kram,
/Fenix

Hoppas du får en skön semester!
Kramar!

Tack för uppmärksamhet i min tråd! Jo, jag arbetar verkligen hårt med min nya linje och det händer stora saker i mitt inre.
Åker på semester nu i två veckor, men jag återkommer. Tyvärr, höll jag på säga om semester, för det gör ett hack behandlingen av mitt
inre liv. Men, jag lovar, återkommer när jag känner mig stark att berätta om vad jag håller på med.
Alkohol är verkligen det sämsta jag kan välja om jag vill ha ett bra liv, det är klart!
Kram alla utan undantag,
/Fenix

PS. Nu ska jag spela Little Blue innan jag lägger mig bara för dina rader. DS

appropå det där med hur mycket som är för mycket och om vad som är ett problem.
En alkis med många års nykterhet sa häromdagen:
"jag tycker man ska fundera på sin konsumtion om man skyller på att man var full. Oavsett om man är elak, slår någon eller kör berusad så har man problem. Då kvittar det om man är alkoholist eller inte. Man dricker för mycket"

Tack det ska jag göra :))

att det är svårt att prata om det. Du äger rätten till dina känslor, dina tankar och åsikter. Läs här på forumet så kan du blda dig en uppfattning om andras erfarenheter - jag tror du kommer att känna igen dig. Ta väl hand om dig och den lilla som ska komma till världen! / mt

Tack för de värmande orden! :)

Blev alldeles tårögd, det känns så skönt att kunna "prata" av sig, att veta att någon förstår, har försökt prata med mina vänner men de förstår inte och sen har de sina egna liv..
Jag har ju försökt ta upp detta innan, redan innan jag blev gravid, att jag tycker att det är tråkigt och jobbigt, men han har bra ursäkter (som låter bra i hans öron) och jag vill inte känna mig som en gnällkärring. :( Men samtidigt vill jag inte gå och må dåligt och oroa mig hela tiden för om detta kommer fortsätta så blir det inte bra någonstans! :'(

Han har vart tyken och småelak några gånger då han druckit och det sätter sina spår...

Tack för att ni orkar "lyssna" :)

Kram

Hej och välkommen hit till oss!

Jag kommer ihåg en dag i början av förra året, jag ringde en gammal
pojkvän på väg hem från bussen, jag bodde i stort sätt hos mitt x då.
Den föredettingen jag ringde har jag en god kontakt med idag, och han
har varit nära kanten, nära ett farligt beteende kring alkohol, och han sa
nåt klokt till mig, som etsat sig fast:
"om du upplever det som ett problem, så är det det..."

Du har rätt till dina känslor, och om du känner att det här är eller kan bli
ett problem, så är det så! Han kanske inte är alkoholist idag, men ett
problem har ni oavsett det... och oj vad jag känner igen mig i din sista
mening, jag intalade mig själv och trodde länge att jag bara överdrev...
men det visade sig att jag underdrev istället...

Försök förklara för din kille att det här oroar dig, att du mår dåligt över
hur mycket han dricker, och att du känner dig osäker...

Och läs i våra trådar, och skriv av dig och du ska se att du får massor
med goda råd eller bara lite stöd, det finns fantastiskt många underbara
människor här med en otrolig massa kunskap och erfarenhet!

och du, just nu är faktiskt du viktigast, du och ert ofödda barn!!!
stor kram!!
/k

Min kille dricker praktiskt taget varje dag, oftast bara öl men ändå, detta har pågått i flera veckor och det kommer gärna en ursäkt, speciellt nu när det är sommar och han har svårt att umgås med sina vänner utan att det ska drickas bärs och det ska vara så himla "grabbigt"...vart ska man dra gränsen till att det är för mycket??! Vi ska ha barn snart och jag är väldigt orolig över detta, det är ju så lätt att fastna.

Jag har försökt ta upp detta innan men får bara höra hur tråkig jag är och att jag överdriver, gör jag det??

räcker långt ! Tack !

<3
det var allt jag ville idag!
/k