Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Livet är lite upp och lite ner, och det är så det är, och ska vara tror jag...
Hur ska man annars veta att man har det oförskämt bra de dagar man
verkligen mår bra? Eller veta att den där svackan som kommer då och
då brukar gå över efter ett par dagar?

Kämpa på, och fortsätt vara ärlig mot dig själv!!!
Stora kramar!
/k

Äckligt va?

men är det någon som tänker att detta är realiteten, ett faktum för några, kanske för oss?

Den som blundar för verkligheten vill inte se den, jag tittar och jag äcklas...
Men jag fortsätter att titta på den, är det så här JAG kan se ut när det blir som värst, eller kan det bli värre???

Är det så här jag vill bli ihågkommen, han som kräktes ner sig på senaste festen?
Den har en funktion, den ger näring, näring till min nykterhet, jag vill fortsättningsvis ha bra argument för att hålla min nykterhet fräsch...
Och detta fyllkräkandes i bildlig och ljudlig form håller den uppdaterad...
Jo jag tycker synd om snubben, utlagd och blottad för hela världen, men för mig gav den en nytta, och jag tänker mest...på mig själv!
För min nykterhet handlar om mig, ingen annan, det är MITT val...

Och lite ur Berras dagbok då...
Låt mig säga så här, filmen kan ganska enkelt summera min Måndag, de suger som oftast...
Trött elak ledsen och mentalt slutkörd, ja kan nog komma på fler negativa saker om ni vill...
Idag Tisdag har jag givit mig en "break" där jag kan reflektera över gårdagen och helgen..

Frugan tog ett allvarligt samtal med mig igår kväll, hon hade en del av lösningen på helgens mående...
Det visade sig att hon hade sett mig reagera starkt på min svåger som vi delar landet med, han tar för mycket plats,
en energitagare av stort format, och han vet vilka känsliga kontaktpunkter han ska peta i...
Jag svarar naturligtvis helt fel, jag går i taket men flyr istället för att vilja ta diskussionen, jag vill fortfarande inte göra mig ovän med någon...
Men jag borde helt enkelt sätta honom på plats, han äger inte mig, det är han som får göra förändringen...
Frugan ska ta ett fortsatt allvarligt snack med sin syster till helgen, det är dags för en stor...förändring...

Så hon hittade mig när jag hade förlorat mig i mig själv, tack frugan, du vet vad som behövs, du känner mig nog bättre än jag själv..

Så jag har kunnat bearbeta helgens dåligtmående klart nu, och det ger mig en bra känsla, men Måndagen sög ju...

I morse fick jag skäll av chefen igen, hade glömt bort ett möte och kom en kvart för sent till jobbet, det var inställt, ingen hade kommit..
Han lyfter över problemet till mig, det är alltså jag som är ansvarig att ingen kom, pyttsan lilla (o)vännen där!
Jag lämnar platsen och ger mig inte in i den fortsatta diskussionen, skulle jag vara den som är ansvarig, fan heller!
Om han hade möten som gav respektive deltagare något annat än skäll, så skulle nog närvaron vara betydligt bättre,
han skickar ut ett argt mail, och jag ser bara hur han forstätter göra sina misstag, arma människa!
Han använder sig av sin auktoritet som chef och väljer således att även brevledes fortsätta skälla ut oss, ser han inte sina brister???
Om han såg sina fel, skulle han nog välja att gå med oss, istället för emot oss, han får inget medhåll av skrämda medarbetare....

Jag satt vid lunchen vid samma bord som honom, sa inte ett knyst utan koncentrerade mig på vad jag var där för att göra, käka!
Han kommenterade mitt snabba sätt att få i mig krubbet, jag gav honom den där syrliga blicken som om han inte vore värd att tala till mig.
Svarade kort och koncist på alla arbetsfrågor och med samma form som han, hårt och formellt, inga känslor i mina ordfraser..
Så jo jag gav igen, på det sättet jag kunde, han är inte min vän, han är min chef och inget annat, det är en j*vla skillnad...
Till mitt hjärta släpper jag bara in dem som är värda min uppskattning, han räknas inte som en av dem...

Är jag en stolt person, ja kanske det?

Men idag har jag har jag full kontakt med mina känslor, och det är en klar förbättring mot igår...
Jag fortsätter att koncentrera på saker som jag mår bra av, och det andra..?, det blockerar jag bort i mina tankar...

Är jag en känslig person, ja, är det något fel med det, trots att jag en en snubbe?

Att jag är en känslig person var nog det som fick mig att ta till alkoholen, men det gick ju bra att ändra på...

Min närvaro är större nu än tidigare, och det mår jag bättre av....

/Berra

Haha, det är lugnt!
Kör på bara :) Det är det forumet är till för, att ge och ta.

Jag har ett väldigt oregelbundet jobb som innebär rätt mycket kvällar och helger. Jag styr mycket själv över min tid och det trivs jag med. Hade nog varit jobbigare med 7-16-jobb. Jag har provat det också, men det var inte riktigt min grej

Hälsa gubben din att vi saknar honom här på forumet! /H.
.

Jobbar du varannan vecka eller har du varit helt "ledig" ett tag? Jag har tänkt mycket på jobbets betydelse när jag läser Berras tråd, han som avskyr måndagar och inte verkar trivas alls på sitt jobb.
Din avslutande mening "Det är mycket annat som är bra i mitt liv, ... ..." berör mig. Jag har jobbat kolossalt mycket senaste 7-8 åren. Dvs jag har alltid jobbat mycket och de senaste åren ännu mer. Har alltid haft jobb jag gillat och trivts med och satsat fullt ut. Alltid, i alla lägen haft stöd av maken. Samtidigt har han visst påtalat att jag kommer hem efter en lång arbetsdag och sätter mig framör datorn. Där kan jag också fastna och varva ner med något (oskyldigt) spel. Även om det är oskyldigt så är jag inte närvarande där min kropp är. Också en slags missbruk.
Just nu i detta ögonblick beskriver jag för första gången riktat till någon mer än mig själv och oss, en slags sönderfallsprocess som vi båda varit delaktiga i och som jag inte kunnat beskriva som den helhet den är fast jag mycket väl vetat om den. Under de här senaste åren har också makens alkoholmissbruk eskalerat med ett antal dramatiska uppgörelser oss emellan.
Jag har konstaterat tidigare här på forumet (och för mig själv alltså) att även mitt ganska blygsamma vindrickande haft andel i många gräl. Känslorna kommer till ytan samtidigt som omdömet sviktar när det som skulle bli en trevlig stund byter skepnad. De senaste åren slutade jag ofta dricka efter ett halvt glas när jag insåg utvecklingen (och maken grundat i smyg) men jag slutade för att kunna köra iväg om jag inte orkade vara kvar hemma. Inte för att jag såg "mig själv".
I och med att jag "satte ner foten" med kraft i den 6 december och sedan satt ner den igen de (få) gånger maken druckit (utom de två ggr vi var överens om det - men dagen efter då det visat tendens att bli mer) har jag också blivit alltmer uppmärksam på mig själv. Den tidigare negativa spiralen har vänt väg.
Även jag har varit vårdslös med mycket som är bra i vårt liv.
Nu fick du, Mr pianoman, helt oplanerat bli forummottagare till en del av min och vår livsberättelse. Väl bekomme:) Lev väl och krama hustrun! / mt

En liten påminnelse varför det inte är så kul med alkohol...

http://www.exet.nu/v3/node/1865

Ursäkta valet av sajt, men den var den enda..

/Berra

känner att humöret är på väg tillbaka efter förra veckans dipp. Jag har haft en väldigt lugn helg även om jag har jobbat lite. Det blev nog lite välbehövlig vila.
Jag har tänkt på det att jag tillåter mig att stanna upp och faktiskt prioritera när jag behöver vila. Inte bara köra på och stressa vidare genom dagarna som jag gjorde tidigare. Då sov jag på alkohol, vilket ju inte gav nån vila alls.

Hoppas bara att lugnet och välmåendet håller i sig när min jobbvecka börjar i morgon. Jag ska erkänna att det känns lite motigt och jag trivs inte jättebra på jobbet. Men det får väl gå. Det är mycket annat som är bra i mitt liv, så jag får försöka fokusera på det.

Skriv och berätta. Även om forumet inte är en livskamarat i stugan är det ett fantastiskt stöd i vardagen. Och inte minst på helger. Verkligen något att luta sig emot:) Skulle vara roligt att veta om du fortarande hänger med och läser om oss som delar våra vedermödor med varandra här på forumet. Hoppas du har det bra! / mt

Hoppas du mår bra, och att inte svaret gjorde allt för ont...

Gav dina handlingar något konkret till dig själv?

Mådde du dåligt på "avstånd"?

Vad gjorde du istället, gjorde du någonting för dig själv?

Fundera på om det gav dig något som kändes bättre, eller om du vill tillbaka till förrförra helgen...

Själv brukar jag se förändringar som bra, oavsett hur de framskrider...

Och den enda jag kan ta mitt fulla ansvar för, är faktiskt mig själv..
Och om det innebär att jag måste köra över andra för att "rädda" mig själv, så gör jag det, med gott minne...

Sätt fokus på dig själv, och känn efter vad som gör dig gott, och fortsätt utveckla det, allt annat är sekundärt...

Lycka till Tekla!

/Berra

Hej Berra, ja livet suger ibland, helt klart. Men jag har börjat läsa mycket om hjärnan, och bland om hypnos och hur man kan påverka sitt omedvetna. Jag tror mig förstå att så mycket hos en människa sker omedvetet, det vill säga någon sitter där inne i huvet och rattar farkosten. Det gäller ju inte minst det här med drickandet, där hjärnan lever sitt eget liv och man tror man är galen som inte kan stoppa beteendet.
Studerar just nu en fantastiskt intressant bok om hypnos, och hur man kan påverka både sig själv och andra genom att påverka det omedvetna.(Om man vill alltså) Oavsett vad man tror om detta, så är det helt klart att det går att styra sitt omedvetna mer än vad man tror. Och vi styr det ju egentligen hela tiden, bland annat genom att bara låta saker hända utan att vara medvetna om det. Hm, svamligt. Nå, här ska du få ett konkret tips som kan användas omedelbart av dig och alla andra som vill förstå hur lättpåverkad hjärnan är. Den bryr sig inte om något annat än att ha det så bra och trevligt som möjligt.

Varning, gör inte detta på jobbet om du inte vill framstå som glad och trevlig just nu, risken är också stor att du börjar skratta.
"Stå upp, titta uppåt, sträck armarna mot himlen och le ett stort leende samtidigt som du försöker känna dig deprimerad".

Det behöver inte ens vara ett äkta leende, hjärnan tror i alla fall att du mår bra.
Hämtat ur boken Hypnotisörens hemligheter av Fredrik Praesto.
Ha en så bra dag som möjigt, du och alla andra
/Fenix

måste få skriva och berätta om helgen som varit
den var bra, han drack som vanligt men det kändes som om jag kunde släppa det
jag gjorde det jag kände för och lät honom vara

tack berra för ditt raka svar, det gjorde ont men behövdes

tack till alla ni andra som delar med er av ert liv, det är så raka beskrivningar

ha det gott kramar

Tja, det var en enkel fråga med ett kryptiskt svar...

Hur mycket är för mycket, är en bra fråga när det gäller alkoholen...

Hur mycket är för mycket när det gäller att öppna sig i det innersta, med sin livskamrat...?

En livspartner är färgad av sitt leverne ihop med sin andre partner, dvs om den ene är ledsen så tar den andre en tröstande roll osv...
Jag vill inte att hon ska inta en tröstande roll, jag vill möta någon som inte är ledande i min familj och kan för sin egna fördel styra diskussionen.

Om jag t.ex säger att jag känner mig stressad för att hon har lagt upp en minutbaserad agenda, så blir det ju en indirekt kritik mot henne själv,
och hon kommer att gå i försvarställning, så that's it!

Som du kan läsa ur mina rader så vet jag ju inte själv hur jag vill ha det, hur ska hon då kunna ge mig det jag vill ha, mer tid t.ex!

Det enda jag vet är att jag känner mig nere, hängig och att livet just nu suger feta åsneballar...

Vid sådana här tillfällen brukar jag normalt sett gå och se ut någon elektronisk leksak som jag ska gå och längta till,
en sorts substitut som kan skapa lite livsglädje igen, men jag har genomskådat detta levnadsätt...
Sådana köpta kickar funkar inte längre, de fungerar bara så länge jag längtar, och om längtan blir för lång, så blir jag bara irriterad,
och då får min oköpta livsgnistetändare motsatt effekt, dvs man blir en shopaholic istället, och då löser man ett problem med ett annat problem...

Jag har gjort en del väldigt dåliga beslut i mitt liv, jag bytte ut 30 års snusande mot rökning istället, knappast ett i era ögon sund övergång, eller hur?
Rökning är mycket farligare än snusning, men jag ville bli av med ett 30årigt missbruk, och ersatte det med ett annat, ännu sämre val...
Nu kan det ju tyckas att man likaväl kunde återgå till snusningen för att den är mindre dålig, men det är ingen utveckling för mig..
Jag ville ha en förändring, inte en tillbakagång till ett tidigare dåligt levnadssätt...

Det låter ungefär som om man skulle rättfärdiga alkoholismen med att "..ja vad fan, jag har ju slutat knarkat i alla fall.."
Eller jag har slutat pilla på småflickor om jag börjar strypa katter istället, det ena rättfärdigar inte det andra...

...ja som ni ser jag har tusen problem att lösa känns det som, och inte ett enda innehåller någonting som skapar lite livsglädje....
Jag har kommit in i en negativ nedåtgående spiral, och jag ser ingen väg ut ur den...

Livet åker jojo, men som alltid är det som jobbigast att släpa upp pulkan igen efter att ha åkt rally ett tag i livets svängar och gupp..
Om jag kunde se pulkabackens topp så visste jag hur långt det vore kvar, men tills dess så känns det oändligt...

Det enda vettiga jag fortfarande kan göra, är att hålla mig nykter, så förvärrar jag inte situationen i alla fall...

/Berra

kunde vara min. Så där "annorlunda" har jag känt mig ett antal gånger både när jag valt att inte dricka men också med glaset i handen. Har du vänner IRL som du delar dina tankar och din nykterhet med? undrar mt och önskar dig en dräglig måndag

tack för dina fina kommentarer, och Märta med för den delen..
Å Fenix och Vana, Surran och Adde...

Jag är inte mycket för att uppmärksamma er alla har jag upptäckt, jag och mitt stora ego...
Ser inte alltid mina vänner för mig själv, en stor kollos som står emellan mig och verkligheten, jag själv...

..och nu tänkte jag fortsätta prata om mig själv igen, det stora egot som jag är...
Detta har ju blivit min form av blogg eller livslexikonet till mig själv, som livsomvändare...
Mitt liv som verklighet, det jag kallar min nykterhet för...

Inte alla förunnat har jag ju märkt, läser om alla nya som kommer in på forumet, de är där jag var för två-tre år sedan...
En kval-epok som jag har glidit förbi, men minnena kvarstår, jag "känner" obehagen, de finns kvar inom mig...
Vet nu att nästan alla känsliga människor har en benägenhet att bli just alkoholister, vi är känsloladdade människor...
Och de som inte är känslomänniskor kanske aldrig kommer till sin egna insikt...
Vi som är kvar här på forumet är kanske av en speciell karaktär...

Jo det är Söndagskväll igen, och jag gör som jag brukar, jag "slutsummerar" helgen...
Och mitt känslotillstånd är....ledsen, och jag vet inte varför...
Kanske har jag fått varit glad alltför länge, och nu måste mitt "ledsna jag" få ut sitt...
Helgen har ju varit bra, förstår inte varför jag ska gå här och hänga läpp, jag har ju fått vara med mig själv, och fått njuta av naturen..
Jag borde vara uppladdad, men måste ha fått en snedtändning, allt är ju "bra"!

Eller så har jag inte fått hela tiden för mig själv, kanske hade behövt mer tid...
Jo saker och ting stockar sig framför mig, och min egna tid känner sig nog trängd, jag behövs för mycket av andra....
Eller så blir jag inte nöjd med mina egna insatser som vanligt, jag har för höga prestationskrav....igen....
Önskar jag kunde säga att imorgon så blir det min dag, men det blir ju aldrig en Måndag, då är jag sliten itu av andra, som ett köttstycke i en vargflock..
..och jag försöker köpa min egna tid, till mig själv...

Hade jag inte varit ren ifrån alkoholen, så hade denna Söndag varit en alldeles ypperlig anledning till att sänka mig själv i alkoholträsket..
För fly det vill jag, jag vill inte vara i mig själv just nu, jag har en inomkroppslig uppenbarelse, vill ut!
Min själ känner sig fjättrad till denna manliga och lite tjocka varelse, väl passerad bäst för datum...
Vet inte vart jag vill eller skall, bara inte gå i stå...

Ifrån vardagsrummet hörs ljuden ifrån resten av familjen, det kollar på humorgalan på TV4...
Jag känner mig tvetydig till detta program, de blandar skratt blandat med bilder på svältande och sjuka barn, jag får inte ordning på mina känslor...
Ska man skratta åt svältande barn som fläks upp med sina stora ögon på skyltarna i bakgrunden, blandningen gör mig otillfredsställd...
Så jag förflyttar mig till mina egna tankar för en stund, fysisikt till ett annat rum, ut i cyberspace till mitt forum, min kontakt med mitt egna jag...
Här mår jag bra, och får vara den jag är...på riktigt...

På alkoholfronten då, visst det haglar med alkohol runtomkring mig, men jag bryr mig inte längre, valet är ju mitt, och jag avstår...
Frugan hinkar GT efter GT på landet på Fredagen, jag tittar upp på henne från datorn då och då, hon är pratsugen om framtida byggrenoveringar,
men inte jag...jag är ju inte påverkad av alkoholen lilla vännen där!

Svågern smiter ut från bastun på lördagseftermiddagen för att svalka sig, jag hör pyssft-ljudet där utanför,
han vågar inte längre visa sin ölburk i bastun för mig längre...

Det blir grillmiddag med fördrinkar och hela galejsan, men inte för den som är nykter och står vid grillen, han väntar tålmodigt på sin cola vid middagen...
Det blir groggar efter middagen, men bara väntan på kaffe för den som håller sig fortsatt nykter...
Vin till maten för frugan vid söndagsmiddagen, men jag bryr mig inte längre...

Dottern som varit hemma i helgen har haft en jämnårig kompis som kräktes på vår altan efter att ha shot'at vodka i hammoken...
Blir jag arg?, nähä, vad gör jag?, ger min dotter råd, så här dricker du för att du inte ska må dåligt och kräkas...
Jag kommer inte ifrån det, så varför inte ge henne råden om hur HON ska lära sig att dricka sin alkohol...

Eller så borde jag bara dra täcket över mig och tänka.....det här är inte min verklighet, ...det här är inte min verklighet...
Men så är den det, och nu går jag till min säng och drar täcket över mig på riktigt...

Och jag vill glömma helgen och jag vill inte uppleva morgondagen, ty jag räds Måndagar!

/Berra

som kanske kan funka för en del :

http://lifering.org/chat-room/

http://www.skyddsvarnet.se/Vara-tjanster/Life-Ring/

Överkurs kanske men en väldigt intressant utveckling : http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2011april/allasvarvisasforoppnaja…

väldigt fin Valborgsmässoafton! Puss! / mt

Grillade för första gången i år. Och vet ni? Det funkar att grilla även utan öl.
Grillen blev varm, köttet blev bra och vännerna var trevliga. Till och med jag var trevlig tror jag.

Och allt detta med is-te i glaset!

Du, det är bra med ledsna dagar ibland, de betyder att du tänker och känner,
och de ger perspektiv på hur bra man kan ha det resten av tiden...
Jag gläds med dig och din man, tack för att jag får följa er resa!!!
kramkram!
/k

:-)

<3

/H.

Jag är så glad för din skull att du får "insupa" våren med alla sinnen.
Jag är åxå glad för min skull att våren inte går mej förbi.
Naturen är fantastisk o läkande o den finns där för oss.

Jag känner ofta sorg när jag tänker på mitt x som är pappa till min son.
Efter en hård uppväxt började han injicera droger i tonåren,slutade dock ganska snart med det men fortsatte med alkohol.

Dock blev han smittad med hepatit C som bröt ut ganska precis när vi fick vårt barn
.
Vi separerade men hade ju kontakt pga sonen.

Efter 3 års nykterhet i AA tog han ett återfall o när han dessutom träffade en likasinnad kvinna,flydde de in i alkoholdimmorna tillsammans.Han kom aldrig ur det.Vi tog farväl av honom i en sjukhussäng på Södersjukhuset,kvällen innan han dog,för ett par år sedan.

Ofta när jag gläds åt naturens under,eller får sitta på min kolonilott o bara finnas till o se våren spricka ut sina knoppar....få vara med i naturens skiftningar.....så tänker jag på honom o hans liv.Sorg känner jag för hans skull,som inte kunde möta livet fullt ut,utan droger.Synd på en sådan fin karl!!Slöseri med ett liv kan jag åxå tänka.

Glad Valborg till dig och din hustru! / mt

han var ledsen. Vårt liv är nyktert nu och jag lever i det en dag i taget. Det har jag haft svårt med tidigare i mitt liv. Tjata på du:), det är härligt att följa dig och din pianoman och jag tror också att det kan vara bra med professionell hjälp. Kanske den dagen kommer. Mitt ultimatum är tydligt för mig - det är oerhört svårt att veta vad en annan människa verkligen tar till sig. Kram / mt

sådan här morgon med solsken, stilla vind och en rofylld frukost, kanske inte så sund men i alla fall :), är jag så fantastiskt lycklig över att jag inte dricker !!

Har varit ute och hissat flaggan och ser den fladdra lite lojt mot den nyutsprungna björken och den helblå himmelen och alla tusentals vitsippor som tittar upp på morgonsolen gör att jag känner mig helt otroligt salig !!

Tänk att jag, värsta alkisen, får uppleva det ?! Jag fylls av en sådan stor glädje över de val som jag en gång gjorde, och fortfarande gör, som har fört mig in i det liv som jag idag lever.

Jag och min hustru kommer att småpyssla lite under dagen för att senare åka in och titta på de festligheter som anordnas i stadens största park. Tusentals människor är samlade och det är förunderligt lite fylla. Kan det möjligen bero på att det är en väldig blandning av olika kulturer och småbarnsfamiljer tillsammans med många ungdomar ? Ett gigantiskt "Farsor och morsor på stan" ??

Så här vill jag att resten av mitt liv ska se ut och det käcka med det är att det är jag själv som avgör det !

Jag önskar er alla på forumet en fin, nykter, Valborg och att ni alla gör de val som är bra för just ert liv !

Jodå, jag såg det du skrev. :)

Och jodå, det är allt en katt, fast ibland kan man undra...

Vad var det som Mullegubben bekräftade? Att han hade druckit eller att han kände sig ledsen? Du behöver inte svara om du tycker att det är hans sak att göra det, men min poäng är att om det nu var så att han tog ett återfall så undrar jag över det här att du samtidigt säger att du har din plan klar. Var, rent konkret, går din gräns för när du verkställer din plan? Det finns en väldigt stor risk i att börja förskjuta den gränsen, om ultimatumet väl är uttalat.

Och vet du, det är sådana här saker som gör att jag hävdar att ni faktiskt behöver samtalshjälp, även om det är komplicerat för att ni bor på en liten ort. Ni är fantastiska på att prata med varandra och att hitta stöd här på forumet, och så länge livet och nykterheten tickar på så räcker det. Men hur gör ni för att hantera bakslag?

Ja, jag vet... Det är ett väldigt tjat på mig om detta med att söka hjälp.... Sorry. ;) men, det är ju faktiskt så att även om du ser mig och maken som förebilder i att ta sig igenom tillsammans, så hade han/jag/vi ALDRIG klarat det utan professionell hjälp. Aldrig.

Men men. Skönt att höra att du mår bra den största delen av tiden! :)

så värdefullt att ni, och andra, finns kvar här och delar både glädje och svåra stunder. Tack!
Jag har samma erfarenhet som du, att det nästan alltid är så mycket bättre nu! Nästan precis alltid faktiskt. Även när det är ledsna stunder.
Jag bär ganska ofta en oro men hanterar den långt mycket bättre. Klarar av att tänka "nu är det bra" och om det upphör så vet jag vad jag måste göra. Men det tar jag då i så fall och jag hoppas och önskar att detta ska fortgå.
Igårkväll var Mm lite ledsen, inåtvänd och frånvarande (som pianomannen och du). Jag frågade och han bekräftade.... sen lyckades jag låta bli att både fråga vidare och försöka tjata bort det sorgsna. Han måste ju få ha det och han får dela det när han känner att han vill och kan. Kanske är det "Lev och låt leva"? I alla fall tror jag att det är det att acceptera det jag inte kan förändra.
Kramar och allt gott till er båda! Och katten (är det en katt?) / mt