Senaste kommentarerna i forumet

Vilka sötlökar ni är : ) Önskar er allt gott!

Jag önskar att den tid vi har nu aldrig ska ta slut! / mt

...tänker Berra en måndagsmorgon, när t.om kaffet kommer kallt ur kaffemaskinen på jobbet...

Den brukar hänga upp sig ibland, så han fick väl morgonskiftets första bryggda kopp, från klockan 5 på morgonen...
Okey den var inte riktigt lika äcklig som den kaffekoppen han fick på pizzerian i fredags, ni vet den som har stått i sin glaskolv precis hela dagen,
och bara fyllts på vartefter, när man nästan får picka hål på skinnet innan kaffet kan börja rinna ur den svarta sörjan...
På fredagen kunde man skratta åt det, för man var lättsam i sitt sinne, det var ju helg för fan!

Idag tar han det inte riktigt lättsamt, både han och kaffemaskinen måste vara ett "måndagsexemplar" känns det som..
Allting känns mycket mera ansträngande på en måndag, kontrasterna från helgens fria egna tid, till bakom galler tjudrad vid datorn,
datorn som på hans fritid betyder så mycket avkoppling, en glädjekälla hemma,... en fotboja på arbetet.

Ansträngt försöker han "le" till sina kollegor, de vet att han verkligen hatar måndagar, fucking mondays!
Skvallertanterna vid fikarumsbordet tystnar när han träder in, stilla tänker han för sig själv, och VEM var morgonens samtalsämne,
kanske han själv, eller någon närstående där han inte borde höra morgonens samtalsämne, hursomhelst tystnade de och tittade storögt på honom...
Skapar han en dov och sänkande aura runtomkring sig, knappast för att han har tagit den till sig, och knappast för att han vill det,
det enda han vill är att han ska bli respekterad för den han är, ge honom sitt egna livsutrymme så att han inte kvävs...
Han tycker inte att det är för mycket begärt, men har kanske blivit ansedd som en ofrivillig surgubbe på jobbet..
Han har kanske det svårt att verbalt tala om för andra hur de ska behandla sina medmänniskor på sin arbetsplats, de som är "lekmän" med andras känslor..

Man kan i stort sett berömma andra hur mycket som helst, alla borde få sig dagens gulligull ifrån någon annan...
Men också samtidigt vara väl påklädd innan man börjar kritisera någon annan, och t.om kanske vara så professionell att man VÄLJER tillfälle...
Man ställer inte frågan på en begravning om någon anhörig har planterat något nytt på sistone, lika lite som om man i kön till serveringen frågar sin kollega om flugorna på trumpeten har flytt sin kos högt och tydligt...
OM man nu inte verkligen vill såra eller förnedra den personen offentligt, då är ju alla tillfällen lämpliga, allra helst de olämpligaste...
Och i deras platsansökan står det att "..vi värderar social kompetens högt!"
Det skulle också kunna stå att du ska kunna kila in dig i våra olika grupperingar, och göra dig så LITE obekväm som möjligt, TACK!

Berra har sin egna klubb och sin egna gruppering, i hans klubb får man vara sakligt negativ och får man påtala felaktigheter oavsett rang, man får ta de svagas parti bara för att de är just ensammast i världen, och man får inte bilda grupperingar bara för att skapa sig vänner som alltid tar ens parti...
Han frontar varje fråga i sig, tycker till om den och bakom sig har han ....inga, han är sig själv..
I de andra grupperingarna har han motståndare som grupperar sig som vänner, och oavsett vad de än tar ställning för, så ställer de alltid upp för varandra,
mot sig har en en grupperingar av människor som bara har tagit ett beslut, utan att ens sakligt begrundat det...
Deras styrka är att vara många, en massa och de fortsätter att övertyga andra in på sin sida för att alla andra tycker så...vilket argument tänker Berra..

Sedan sin nyktra bana har Berra aldrig valt den breda och mest majoritetsbeslutande vägen, han tänker inte vara som alla de andra bara för att inte sticka ut.
Han vill vara sitt egna jag och ställa sig bakom sina egna beslut, och kunna argumentera för detta...
Han tänker inte dricka alkohol bara för att alla andra gör det, och han gör det inte för att vara motsträvig...
Han gör det för att han anser att detta är ett klokt beslut, för honom...
..och alla som försöker övertyga honom att han har fel, får ta en strid...

Berra strider varje dag för rätten att tycka precis det han innerst inne vill, inte vad alkohol och ångest tvingar honom till att tänka och göra...

Och han anser sig ha ett rikare och friare liv som absolutist, absolut bra!

Varje dag är en liten framgång, inte sant?

Tack, Gulletant. :-)
/H.

relaterade prästen till några rader ur Guds kärlek är som stranden ... ... vårt fängelse är byggt av rädslans stenar / vår fångdräkt är vårt eget kluvna jag. När vi vågar knäppa upp knapparna i fångkostymen, sa han, blir vi Guds folk där vi duger som vi är. Din berättelse låter som den levande illustrationen. Jag får goda tårar i ögonen. Allt gott till er! / mt

Goderafton!

Igår kväll och nu ikväll har vi umgåtts med några av våra finaste vänner, jag och maken. Fem personer som har betytt oerhört mycket för oss under det senaste årets bergochdalbana... De har låtit oss flytta in hos dem, de har suttit hos oss på nätterna, de har låtit oss gråta ut, de har kört oss till sjukhuset. Fin-fina vänner.

Och de här kvällarna har varit fyllda av en genuin och gemensam glädje. Vi har skrattat, pratat, busat, ätit god mat och haft riktigt riktigt fina kvällar. Ingen av dem har heller någon som helst svårighet i att själva vara nyktra, så alkohol har inte ens kommit på tal (och det är alltså inte så att de uppoffrar sig, utan de är gärna nyktra ändå).

Och flera gånger har jag liksom stannat upp och tänkt att jag är lycklig. Tillsammans med maken och dessa fina vänner, som har sett våra djupaste dalar, kan jag nu skratta ändå inifrån själen och vara lycklig. Och det känns helt makalöst.

Livet är fint. :-)
/H.

Japp, för att jag är alkoholist är typiskt något jag inte kan förändra. Som sinnesrobönen försöker lära mig.
Men jag har mod att förändra det jag kan, alltså bla att vara nykter.

Hur som helst så har mina goa vänner (en av dom nykter alkoholist) gett mig massor av energi idag och jag går och lägger mig med ett leende ikväll

föregående talare

än full sådan. Ja, det tycker jag absolut! / mt

Faktiskt! / mt

att det är härligt !!! Kramkalas är det ! Du kanske skulle testa i oktober ?

låter Adde! / mt

Helt sant!

Hade jag inte varit nykter hade humöret inte gått att vända, vilket har lyckats hyffsat idag!

Heja Adde!

Jag skriver under på vartenda ord!

<3

/H.

alltså va !!

Jag VET att du är snygg !

Jag VET att du är rejält verbal, kunnig och verkligen allmänbildad ! För att inte tala om slagkraften i dina skriftliga kommentarer !!

Jag VET att du verkligen är social och på ett rätt ovanligt sätt kommer folk nära och gör positiva intryck !

Jag VET att du har integritet och kan säga ifrån !

Jag VET att du idag ÄR Lilla Blå / k , en alldeles egen fin person som idag går med rak rygg !

Relationer för oss som är i "missbruksbranschen" är svåra . Det är ingen konstighet att det för oss beroendemänniskor rekommenderas att hålla byxorna på ett år in i nykterheten. Och detsamma gäller medberoende/anhöriga.

För oss skapar sådana situationer som du befinner dig i nu en farlig väg, kanske tillbaka in i missbruk, eftersom det är den vägen vi känner igen ut från problemen. Och för er anhöriga en fälla med förlorad självkänsla och oro om att inte duga. För oss alkisar så kommer förändringen när vi är mogna för den och jag är övertygad om att det är samma sak för er anhöriga. Det pratas mycket om ensamhet i beroendekretsar och visst kan det vara så MEN jag är övertygad om att det är likadant i det "normala" samhället fast det inte pratas öppet om det. Och det är även så att man kan vara ensam även i tvåsamhet, fast vi varit gifta länge och gått igenom allt tillsammans så var vi väldigt ensamma i vår relation i början. Men vi i den här "branschen" har fördelen att kunna prata om det öppet med våra vänner. Det är inte alla förunnat att kunna det och då pratar vi verklig ensamhet.

Jag VET att du duger precis som du är och är perfekt anpassad för att vara Lilla Blå /k !

Och slutligen : Jag VET att jag tycker mycket bra om dig och att jag önskar dig en mycket bra dag !!

du är i alla fall nykter, pianomannen !!

Vaknade nog på fel sida idag.

Känns som jag har ett såntdär grått åskmoln över huvudet som man kan se i serietidningar.
Det är inte alltid roligt att vara nykter alkoholist.

en vän som gick ut i kylan igen som får mig att börja reflektera om jag verkligen gör allt rätt för mig själv idag.

MEN !!! Nu har jag tillbringat en lördag i sanslöst trevligt sällskap !! Ca 75 st nyktra alkisar och anhöriga i en skrattande och flamsande och kramande gemenskap !! Det är helt makalöst vad med skratt det finns inom en nykter alkis ! Vi har ju fått gåvan att kunna skratta med andra och åt oss själva och kommentarerna flyger fritt i luften. En kvinna som var med för första gången var så häpen att det kunde vara så frigjort och så fyllt med kärlek och glädje hos folk som levt under stundtals vidriga förhållanden. Många är de glädjetårar som fälldes under lördagen, glädje över att återse gamla vänner och glädje över att få hälsa nya medlemmar till vår förening. En del kan nog bli lite chockad över den ibland råa jargongen men allt sägs med kärlek och öppet sinnelag.

Jag längtar redan till höstmötet den 8e oktober då bla Gudrun Schyman är inbjuden att komma. Med all respekt för en dag i taget så finns det tammefan inget som helst som kan hindra mig från att åka på våra möten !! Så det så !!

verkligen möter dig själv! Det är kanske det svåraste mötet vi människor har att göra. Det är inte du som inte duger för honom.... ni bara inte passar för varandra på det sätt ni båda hade önskat. Är det så?
Jag går tillbaka hit och understryker att nu skriver jag lika mycket till mig själv som tll dig:
Kanske det är du som inte är den du önskat att du själv ska vara? Den som "han" drömt om och behöver.... som är den saknade länken i hans liv... ??? Kanske det är där medberoendet har sin kärna, att man vill vara så betydelsefull för andra. Ett behov "att vara något för en annan" som först fyller en med lycka och styrka och sen blir en tyngd och ett krav....
Du är fin, K.....n! Ta vara på livet, alla livets dagar! Du, om nån vet, att världen är vacker i både sol och regn. Kram / mt

Ha' inte så bråttom...
Och lägg inte allt krut i en korg (..?kan man säga så..?).
Jag tror att du hade lite för stora förväntningar på den däringa dejten, och så när den inte lyckades så hade du ingen bra reträttväg in på banan igen..?

Självklart så ska du inte behöva leva resten av ditt liv ensam, men jag tror du behöver bli lite stark i din ensamhet också, veta att det duger,
och att DU duger, och du SKA inte leva för någon annan, eller genom någon annan...

Vi har en grannbrutta rakt över gatan som gjorde det, och när han fann en annan kärlek som gav honom lite mera mothugg (hon var för snäll..)
så bytte han ut henne,och hela hennes identitet försvann ju med honom..
Till saken hör väl att han var en B-kändis och hamnade i A-kändislaget igen, och grannfrun hamnade aldrig mer i skvallerblaskorna längre,
så nu "fanns" hon inte längre, hon var en "No-name", inte ens en B-kändis sambo längre, trist...

Problemet för henne var att hon hade byggt upp hela sin identitet på ett luftslott där sedan fundamentet försvann,
hela hennes liv krisade efter detta och hon har gråtit många tårar mot min skuldra och även hos andra grannars...
Och självklart en pangpingla som har gjort det lite mera pressat både för min fru och andras fruar på gatan,
men för mig har hon aldrig varit intressant eftersom jag ser mycket mer till insidan än utsidan..
Jag har krav på en stark identitet som vet vad hon vill, och inte den typen av tjejer..

Så det är kanske lite mera så du ska känna inför dig själv, jag duger, men frågan är väl om han duger åt dig...
Om du känner dig trygg med dig själv så behöver inte ditt liv falla med om du har en livskamrat eller inte...
Snubben ska rannsakas så att du inte säljer din själ allt för billigt, han ska inte snubbla om du puttar på honom t.ex.
och för mig så sitter nog 80% av skönheten under huden..

Och är de åt helvete för snygga så får man ett ännu mera helvete med att ständigt försvara sin ställning mot andra uppvaktande män,
det är min filosofi efter att jag precis som andra män i min ungdom tittade mer på utseendet än hur de var funtade...
Det betyder inte att min fru ser ut som en rostig jordfräs, men hon är väldigt vacker för mig...
Jag gjorde det klart för henne på en gång att om hon försökte göra mig sotis en enda gång så skulle jag lämna henne,
jag tappade 25 kg när min första tjej lämnade mig för min bäste kompis, så där "försvann" två livsviktiga vänner på ett bräde..

Och därefter så bestämde jag mig för att aldrig utlämna mig så pass mycket till någon annan att jag skulle må så dåligt efter detta..
Och det var nog ett av mina bästa beslut genom livet, annars hade jag nog fortfarande gått i samma spår än idag..
Det är en del av min självrespekt, jag sätter gränser för hur dåligt jag ska tillåta mig må..
Samma sak med alkoholen, den förflyttade mina gränser mycket längre än vad jag ville, därför lade jag ner drickat...

Jag har mycket mera strängar på min lyra, men att stämma dessa, det gör jag först när jag ska använda dem...
En dag i sänder, den dagen... det problemet, så lever jag lite av mitt liv idag..
Under tiden försöker jag njuta av det lilla som finns, allt är inte tvärballt, men jag överlever det också, imorgon är det en annan dag..

Idag fick jag ingenting att stämma mot det som jag hade planerat, men jag njöt av det som hände i alla fall, och det kändes bra...
Jag satsade på att må bra, och det lyckades jag med i alla fall, och då blev det en bra dag, trots allt...

Såg på tjejernas match idag och de hade sååå höga prestationskrav på sig själva, och jag bara sade,"..men lilla gumman, glöm inte bort att leva också.."
De tittade på mig med stora ögon som om gubbjäveln inte var riktigt klok, och jag tänkte, nä, det där var för tidigt för en 18 årig tjej...
Om många år kommer hon att fatta vad jag menade, när hon inte låter det yttre styra sitt inre, utan tvärsom..
När man låter själen sätta ens livsvillkor, då är man nog på rätt väg, eller åtminstone en bättre sådan..

Om man tillåter en att må kasst av någon orsak, ska det få fortsätta med det då???

Livet är under en ständig utveckling, det sämsta man kan göra är att försöka hindra den...

/Berra

Jag tror inte att det är ngn klyscha att jag först måste älska mej själv innan jag kan älska ngn annan.... / Mie.

Berra: Jag har, eller rättare sagt hade, ett jobb som jag hatar. Jag orkar inte gå in på detaljer, men jag kan säga så mycket att min chef hade samma tendenser som din. Dvs ett fullständigt respektlöst beteende, han gillar att sätta sig på andra för att frossa i sin egen auktoritet. Det är en fruktansvärt ond och girig människa. En vacker dag så fick jag nog och bad honom fara åt h-e. Jag sa allt som jag tänkt om honom under de år jag gått och slavat under hans envälde, jag visste att han skulle bli tvungen att sparka mig och det gjorde han också några veckor senare. Sedan den dagen har jag mått bättre än jag gjort på mycket länge. Jag bestämde mig för att byta ut gammalt i mitt liv och slänga in nytt. Det känns liksom inte lönt att köra med samma gamla lag, om man ligger under med 4-0 i halvtid. Jag kastar in de oprövade avbytarna och ger mig själv chansen till en förändring. Jag slutade dricka, jag köpte mig en ny bil (jag köpte även en radiostyrd och tänker lite på snubben i America Beauty) jag åkte ut på fisketur, jag började intressera mig för saker som tidigare inte betydde någonting. Framtiden är lite oviss, men jag vet att vad som än händer så kommer det att bli bättre än det var och det faktum fyller mig med en energi som jag saknat i så många år.

Jag tror inte du trivs så bra på din arbetsplats. På det som du berättar låter det faktiskt som om du vantrivs. Dessutom så tycker jag att dina arbetskamrater och din chef vekar vara fullständigt "kassa i rabatten". Utan att känna dig, så tycker jag att du förtjänar någonting bättre. Istället för att gå och vantrivas, prova något nytt...

Livet är för viktigt för att slösa bort på oväsentliga saker som ett kasst jobb och en sjuk chef... Sätt in avbytarna Berra, det är dags att ta tag i matchen!

//MVH

Klart vi läser. :-)

Du... tänk om... det... kanske är han som inte duger åt dig? Tänk om han är lika rädd som du för att inte vara bra nog, för att inte räcka till åt en sån fantastisk person som just dig?

Kram, vännen!
/H.

PS. Prinsen kommer, när du minst anar det. Jag lovar.

Hej fina ni!
Just idag känns det rätt trist. Igår också, faktiskt... eller ja, ända sen i torsdags,
om jag ska vara ärlig...
Skitsak egentligen, men den finns där som en sten i skon, gör inte direkt ont,
men den skaver och gör sig påmind hela tiden, irriterande är det...
har varit på ett par tre blinddejter med min mosters mans dotters kompis.. =)
Det har varit trevligt och roligt, och allt det där, men jag tror inte att DET där extra
speciella finns, ingen kemi, ingen kärlek på första ögonblicket.
Men lik förbannat halkade jag ner typ tre trappsteg på humörsstegen när han
tog upp och jag höll med om att det inte riktigt når ända fram.
Hur tänker jag?!
jag vet ju att han inte är rätt, inte mitt livs kärlek, jag vill inte kasta mig över honom
och hångla upp honom, men lik förbannat blir jag helnere av att ännu en gång
inte duga, inte vara rätt, inte tillräckligt snygg, inte tillräckligt något överhuvudtaget...
och trots att jag verkligen försökt fokusera på vad jag känner, på vad jag vill, och
inte på hans känslor eller önskningar, så har focus hamnat på honom, han har
blivit viktigare än jag, jag har blivit suddig och oskarp, igen...
och tankarna på ensamhet, ett liv som singel, en istället för två har tagit udden av
min livsglädje som jag trots allt kände för ett par tre veckor sen, och tidigare än
så, innan vår första träff... förbannat!!!
Skitledsen och asförbannad i en salig blandning...
Jag vill inte leva mitt liv ensam.
Men jag vill inte heller leva mitt liv för eller genom någon annan!!!

kanske måste jag låta spritpennan som jag försöker måla mina konturer med
torka och härda innan jag ger mig ut i det okända och ibland farliga som livet är...
kanske måste jag ge mig själv lite mer tid innan jag ger någon annan av min tid?

ännu ett långt inlägg...
men det är så djävulusiskt skönt att få skriva av mig, att sätta ord på tankarna, att
lämna en del av dem här, istället för att bära med mig dem som den där stenen
som skaver i mina slitna converse...

Jag ska göra allt jag kan för att komma iväg på al-anonmöte på tisdag..
får inte glömma bort hur viktigt det är, och hur viktig jag är...
tack för att ni orkade läsa...
stora kramar!!!
/k

Det var verkligen värt sina 40 mil igår.
Samtalen blev väldigt bra och mitt i allt allvar så var det mycket skratt och livsglädje för oss som var där. Jag kände mig verkligen peppad när jag körde hem, första timman. Sen slog tröttheten till och jag var tvungen att stanna för att få i mig en skvätt kaffe på Mc Donalds. Sista timman var seg att köra men det gick bra. jag kom hem och var på väldigt gott humör hela kvällen.

Tyvärr var det två som inte dök upp igår. Dom hade inte heller hört av sig och det ororar ju naturligvis. Men det är inget jag kan göra något åt, så jag gläds mer med dom som var där. Lev och låt leva.

Trevlig helg alla som läser och skriver!