Senaste kommentarerna i forumet

...jag förstår dina huvudbry och oron.
Jag upplevde inte mycket logik i ord och handling från min make när han dök djupare och djupare ner i helvetet.

Jag hamnade i en situation där min make i missbruket glömde räkningar och brev bara försvann.
Tidigare var vi skrivna på samma adress men jag bytte adress för undvika att mina brev skulle försvinna.
Jag var däremot tvungen att bry mig om räkningarna rörande lägenheten, även om vi bestämt att han ska betala det löpande så bryr ju sig inte juridiken om det. Om det inte betalades så blev det ju bakslag för mig och min ekonomi.

ALkoholen är ett gissel och jag förmodar att din partner inte inser sitt problem, ännu.
Det är så smärtsamt att se men ingen annan än han själv kan ändra sin situation, liksom du din.

Många kramar och styrka

Hej MB och markatta - tack för kommentarer.Så du tar också medicin MB. Hur länge har du hållit på och hur ser din plan ut?

Har inte riktigt tid för reflexion idag. Slinker bara in för att säga at solen skiner även på denna min 16 dag. Snart kanske jag kan börja sluta räkna dagar och istället se det i veckor - stort i så fall. Dessa dagar säger min erfarenhet mig att jag måste vara särdeles uppmärksam på mitt luriga sug men än så länge har det varit lugnt.

Brödfödan kallar

En nykter Groda som tycker att maten har börjat smaka bättre - kan det vara så?

Idag var pastorn särdeles inspirerad och inspirerande.

Jag tror precis som du är inne på att man nog inte kan överskatta det här forumets betydelse. För egen del är det så att ni är med mig under hela dagen med alla era konstiga nicks och härliga hejarop.

När ni benar och drar i ert beroende och er nykterhet och försöker förstå och hantera så gör ni det också åt mig. Det betyder inte att allt som sägs stämmer in på mig även om det ofta är så. Men, att läsa andras upplevelser och kommentarer gör att jag får perspektiv på mina problem, förstår hur dom funkar för mig och på något sätt blir de mer hanterbara och jag känner mig inte helt ensam om att vara sådan som jag är. Tvärtom inser jag att det finns många människor med mina problem och dessutom finns det människor med samma problem som lever ett gott liv som de själva är nöjda med. Det ger trygghet och hopp.

Tack Santorini för att du ser min beslutsamhet - det värmer - och återigen - jag finns. Jag skulle jubla och brösta mig om det inte vore för att jag är så oerhört rädd för att bli övermodig. Detta övermod är tyvärr en av många ingredienser i min knökiga personlighet som hänger samman med en väldans rastlöshet och otålighet. Jag vill helst redan vara du och ha din långa nykterhet bakom mig. Försöker som motvikt påminna mig om att detta är min nykterhet och att jag i stället för att hasta måste försöka uppskatta var dag av den. Och faktum är dagarna liksom svischar förbi och nykter dag läggs till nykter nästan fortare än vad jag hinner med.

Många varma kramar och tack för att ni alla finns.

En trösterik Groda

...längesen jag såg dig här. Trevligt läsa dina ord.

Naturligtvis är det som du skriver, att jag inte kan bedöma. Det är heller inget jag lägger energi eller grubblerier omkring. Jag lever det liv jag lever efter min egen förmåga. Hurjag reagerar och på vad är ju en blandning av många saker, de behöver inte hamna under någon rubrikeller diagnos alls. Jag är tacksam över att jag inte fastnat i det som återkommande beskrivs av just medberoende. Däremot är och var jag och kommer alltid vara, då jag aldrig medvetet kommer försöka jobba bort att jag är, en känslomänniska. Det kan säkert diagnostiseras om jag har lust. Faktum är att jag i mitt liv hittills (snart 50) har goda vänner, omtänksamma kollegor, sunda och friska barn, ett bra hem och bra jobb. Min make har nu snart varit spritfri 4 månader och om det håller i sig så har vi varandra för evigt, det är min önskan och mitt mål.
Ett förhållande behöver vårdas, det gör jag så gott jag kan, ibland kostar det mer och ibland flyter det.

Medberoende? Ja, förmodligen!
Mycket eller lite? Oväsentligt och den som bedömer gör ju det grundat på sina egna erfarenheter. Kan jämföras med att ingen är lite gravid eller lite alkoholist. Hur illa det tar beror ju på.

Kram på er

Hej igen, vännen!
Jag ser att du har det jobbigt, men jag anar ändå en styrka och en beslutsamhet hos dig. Bra!

Ja, du kan slänga ut honom. Se det som en fördel att det är du som står på kontraktet! För många andra är situationen den omvända, och det är sannerligen inte enklare.

Tala om för honom att han måste flytta. Ge honom lite tid att packa sina saker (kan du vara borta under tiden?) och sätt en tidpunkt för när det skall vara gjort och han skall vara ute. Kräv att få tillbaka alla nycklar, eller byt lås i dörren.

Vad han gör sedan är inte ditt problem. Vart han tar vägen, vad han hittar på, vem han flyttar hem till... är HANS problem och inte ditt.

Och hur det blir med barnen är en senare fråga. Det kommer att lösa sig tids nog, du behöver inte ha ett så långt perspektiv på det.

Kanske låter jag kall, men jag tror att du behöver raka svar. Jag vet att det inte är enkelt.
Kram!
/H.

Hej vänner!
Apropå att vara medberoende eller inte - och skalan däremellan...

Jag tror att man kan vara medberoende på lika många sätt som man kan vara beroende. En alkoholist är (som vi ju alla vet) makalös på att hitta argument för att h*n inte är alkoholist. "Jag är inte alkoholist, för jag dricker ju alltid ur fina glas."

En insikt för mig själv var att det inte är upp till mig att avgöra till vilken grad jag är medberoende. Det är snarare upp till dem jag möter i olika anhörig-sammanhang. När jag berättar för dem hur jag tänker och känner, så nickar de igenkännande. Jag minns särskilt en kommentar från en kille. Jag berättade hur jag hade reagerat när ett par vänner tog med sig maken hemifrån för att jag skulle få vila. Det ringde i mina öron av ljudet av skåp och dörrar som inte öppnades, av flaskor och burkar som inte smusslades undan, av steg genomytterdörren som inte togs. Killen i samtalet sa: "Haha, ja, du är ju inte så lite medberoende, du!"

Fram till den punkten hade jag tänkt att det inte var så farligt med mitt medberoende. Men efter det... inser jag att jag inte kan bedöma det själv.

Detta om detta. Kram!
/H.

Hej, flygcert! Vad jobbigt det är att läsa att du behöver föra en "yttre" kamp också - utöver din "inre". Du skall inte behöva agera projektledare i det här...

Kram!
/H.

Hur har det gått, Framtidsvännen?

Kram!
/H.

Hej Pip! Vad jobbigt du har det. :-(

Jag undrar... kan det kanske vara så att det som din man är på väg mot nu är den "verkliga" vändpunkten?

Du skriver att alkoholkonsumtionen har minskat - men det betyder att den inte har varit noll, eller? Det betyder i så fall att hans hjärna inte har kunnat återhämta sig utan fortfarande är kvar i det aktiva beroendet. Och alltså är det inte fråga om återfall, utan om att han inte egentligen har varit nykter (alltså, jo, han har säkert varit nykter i bemärkelsen att inte dricka /lika mycket/ alkohol, men kanske inte i bemärkelsen att inte vilja/behöva dricka).

Så, kanske är det så att han inte har nått sin egen botten ännu, utan att det är den han är på väg mot nu. Och det är först när man når den punkten som man kan vända uppåt igen.

Men, hur som helst, egentligen är ju det enda som du behöver fundera över hur du själv mår. Orkar du med att han blir sämre igen? Var går dina gränser? Vad skall han göra eller säga för att du skall stanna kvar? Vad skall han göra eller säga för att du skall lämna?

Kram, vännen, vi är många som känner igen oss och som tänker på dig.
/H.

Jag vet ju vad jag vill, men beslutet är så svårt. Dessutom är det svårt för mig ATT LÄMNA HONOM. Det är ju jag som står på vårt nuvarande boende. Jag skaffade det då jag faktiskt lämnade honom första gången. Men han flyttade in hos oss igen efter ett par månader isär. Jag hyr vårt boende. Jag står på kontraktet. Det är han som måste flytta ut, vilket är svårt. Måste jag kasta ut honom?
Han hotar även om att säga upp sig från jobbet och försvinna ut ur vårt liv om vi separerar. Hur tänker han då? Hur ska han kunna försörja sig? Skaffa bostad? Jag vet att det inte är mitt problem, men barnen kommer ju i kläm i och med hans resonemang. Och hur blir det med umgänge med barnen? Han brukade säga att vi ska ha delat boende...varannan vecka och när jag då säger att, då måste du vara nykter den veckan, så säger han bara att "det ska du skita i" eller "jag gör vad jag vill när vi inte lever ihop" osv. Är orolig. Ska man behöva gå till domstol för att få ensam vårdnad? Å andra sidan så säger han inte så längre, utan istället att om vi separerar, så är det för gott. Att han ska sticka iväg och sen ser vi honom aldrig mer. Det har varit mycket "omoget" prat på sistone.

Vi får se vart detta leder till.

Inatt har jag sovit i soffan, som så många nätter innan. Ibland sover jag där eller hos barnen. Jag kan inte med att ligga bredvid honom när han druckit. Och speciellt inte när han "kastat en massa skit" på mig innan han går och lägger sig.
Vet inte vart jag är på väg...ena dagen upp, andra dagen ner.

Ja är glad att jag kan skriva av mig här. Det är en tillflyktsort när allt är som mörkast.

Ta hand om er goa vänner!

Visst är det skönt med alla insikter som kommer med tiden. Forumet var också min räddning, hoppas bara att det öppnas snart för så många behöver hjälp.

att få dela dina erfarenheter. Tack! / mt

Dubbelt

En lycklig morgon är en bra start på dagen. Här har solen gått upp, jag har skrivit lite här och ska gå tillbaka till sängen och läsa en stund i min deckare. Sen en timmes promenad här på landet. Lyx. Nykter och redig :)

Sträckläste igårkväll boken "Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv" skriven av Cecilia Svensson. Många aha-upplevelser och igenkänning trots att hon slutat dricka med hjälp av AA och massor av möten. Känns främmande för mej att byta alkoholen mot ett eller två möten per dag i flera månader. Det första som slog mej var i alla fall att jag inte slutat på egen hand som jag tror utan med hjälp av mina nya vänner här på forumet. Ni har varit mina möten. Ni här och att jag skrivit ner mina tankar och även fått tips om böcker, tvprogram osv.

Hon beskriver en sak som jag själv kommit fram till, orsaken till att man faktiskt en dag lyckas sluta för gott. Man har nått "sin personliga botten". En dag är man faktiskt färdig med det här, får nog av konsekvenserna. Hon säger att det är nödvändigt att nå sin botten för att kunna sluta. Jag vet också att det kändes annorlunda förra våren för mej. Några incidenter som kunde fått allvarliga konsekvenser, en stark känsla av att det här går inte längre, på fullt allvar känna att det här går bara inte. Sen tog det ändå några veckor att verkligen lämna bort flaskan men då kändes det att jag fått nog. Inte en dag i taget utan för gott. Där tror jag Fenix och Grodan nu är! Författaren förklarar också så bra varför det fungerar sen: när man accepterar och slutar slåss emot då upphör kampen. Det blir lätt när man gett upp.

Det boken gett mej är igen bekräftelse på hur lika vi är i våra försök att sluta, att det är svårt men att det går. Att vi måste acceptera att vi har ett missbruk som inte kommer att försvinna, dvs vi kommer inte att kunna dricka alkohol igen. Och sedan lära oss hantera det eftersom kulturen i samhället är så alkoholvänlig. Man får försvara sitt beslut att inte dricka istället för tvärtom. Att inte i början när vi är sköra låta oss intalas att vi nog inte har problem av såna som själva har problem men inte vill inse det. Vartefter vi lär oss leva med detta blir vi starkare och får ett bättre liv eftersom vi tvingas utvecklas. Rikare har det också blivit för mej ekonomiskt. Jag tyckte att jag hade råd att dricka men nog ser jag nu att det kostade en hel del. Kan köpa trevligare saker för dom pengarna.

Det var dagens predikan. Jag önskar alla en bra dag. Boken skulle jag gärna skänka bort och skicka vidare till nån om vi kan lösa det praktiskt på åt sätt utan att bryta anonymiteten.

Inte bara räcker tänker jag. En lycklig morgon är en skitbra grundstart för en lycklig dag. Lite flumflum på morgonkvisten (varför heter det kvist? För att så få av oss orkar klättra i träden så tidigt? Så en kvist kanske räcker?). /R

Det är min grubbelfråga idag. Tänker på Mt:s inlägg...men jag var och nosade på frågan ändå? Är denna sjukdom genetisk? Jag har läst en massa forskningsrapporter men där stå bara om att det genetiska arvet kan påverka? Jaha...men allt kan väl påverka?

Personligen lutar jag mer åt miljö. Där vissa trillar igenom (genetiskt?) och andra balanserar på en knivsudd. Jag har inte en jävla clue. Bolla med mig. Vad tror ni?

Sorry Fenix att jag tog upp detta just här. Min grundtanke var att checka av hur du mår. Hur det går? Utan pekpinnar men sen blev jag så tagen av det mt skrev; Vin i varje vrå av livet liksom? Hoppas du orkar kämpa på i helgen...och om inte. Jag tror att tanken är sådd hos dig Fenix, nu får vi bara se till att den spirar. (usch för metaforer). Vi hörs (hoppas jag)! /R

- bara så. Det räcker. / mt

spara och bevara i hjärtat. "
Vi" - viktoria, vana och jag, spelade mycket Lisa Ekdahl (och Barbro Hörberg) här på forumet för länge sen (sommaren 2011...) Jag ger vidare en strof Ekdahl som jag själv fått en gång: "Passion av det slaget är en nåd som drabbar få. Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå."

Du ska få en dikt också:) av Eeva Kilpi, en favoritförfattare och poet... naturälskare, livsfilosof och kvinna:

När mormödrarna dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs
och farmödrarna blir träd
som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst
och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor om vintern.

Men innan dess är de passionerade.

* * * *

Njut av allt gott! / mt

kan det att du stannar bidra till att han fortsätter (tillåts fortsätta)... Det är nånstans i just detta som "knutpunkten" ligger och det är mycket svårt att riktigt fatta. Den reaktion du återger: "Han säger bland annat att man kan inte kan säga åt någon att man ska ändra på sig..och "vad tänker du ändra på om jag slutar dricka"..."om jag ska skaffa hjälp så kanske du också skulle ta och göra det" och antyder på att jag skulle lida av psykisk ohälsa,..." har många, många av oss medberoende gått igenom. För min del kom den avgörande förändringen exakt i och med att jag lämnade. När han ställdes inför ett konkret och faktiskt val. Men det kan jag inte råda dig till - det måste du besluta själv när den stunden har kommit.

Han har för övrigt absolut alldeles rätt i att ingen annan kan säga åt en att förändras - förändringen, en hållbar, måste komma inifrån en själv. Du har absolut alldeles rätt i att ditt illabefinnande beror på situationen ni lever i.

Det är nästan obegripligt att fatta missbrukets makt över kloka, trevliga, godhjärtade människor... bland annat därför är det bra att läsa och skriva här. Det gör bilden så sorgligt tydlig men visar också å möjligheter.

Håll din linje, styrkekramar! / mt

även jag som inte riktigt hör hemma här upplevde en (1) avgörande situation när jag insåg att "så här vill jag inte dricka". Det var på ett kulturellt evenemang där vin numera är nästan obligatoriskt... Förutom det glas som ingick i entréavgiften beställde vi (förstås) direkt in en flaska... och nånstans under kvällen konstaterade jag att jag gick lätt ostadigt och kände "Nej! så här kan jag inte uppträda offentligt". Jag slutade inte då men den där situationen "brännmärkte" mig - och kanske räddade mig? Min far var alkoholist och flera även kvinnliga släktingar har betydande a-problem. / mt

...att jag läst mulletants inlägg så vill jag bara säga att jag bara vill dig väl. Jag önskar jag fanns nära, riktigt nära, och kunde hjälpa efter förutsättningarna du har. De vet ju inte jag. Därför kan mina ord låta brutalt rakt på sak. Sen är jag sån som person, tvingats dela upp mig och sortera bort känslor så gott det gått när jag stått i besluts-situationer. Min historia tvingade fram det, annars hade jag gått sönder, förmodligen både fysiskt och psykiskt.
Jag önskar jag kunde skydda dig från delar av din smärta flygcert. Jag hoppas att några av mina ord kan ge dig lite distans, det är syftet med mina ord.
Du är värd allt gott!!!

...är klok du mulletant
Det där med jämförelse är ju i princip omöjligt att undvika. Grejen är att inte se och märka med fel känsla. Att bli sporrad är bra, känna avund är inte så kontruktivt ;)
Klokt är att acceptera sig själv och vara kritisk men realistisk.
Vi föds in i omständigheter vi inte kan välja. Vad vi gör av våra liv styr vi däremot, vill till hitta realistiska mål utefter förutsättningar och förmåga. Ibland behöver man hjälp för hitta eller behålla balansen.

Önskar dig en trevlig helg

...mulletant, jag har ju också gjort den där resan i min historia, små barn, studerande, ovisshet men samma envishet ;-). Sen har jag levt, inte ensam och övergiven men oftast själv fast inte ensam, långsamt levt vidare och har inte bundit upp mitt liv på någon annan. Inte medvetet haft det som mål men det har bara blivit så. Nu är jag lite förbi halva livet och trivs med det som har varit, accepterat mina val och händelser. Jag lever mitt liv, helt utan massa orealistiska önskemål eller förväntningar. Njuter av både stort och smått och vet att vägen till mål eller delmål är det som är livet. Ibland kantras vägen av eufori, ibland sorg men mest allt där emellan.

Idag har varit en riktigt bra dag. Igår var också en sån, imorgon blir ytterligare en bra dag, det känner jag och vet jag.
Maken och jag har aldrig varit så nära som jag har känt dessa dygnen. Jag ser han njuter och....han har slutat med sina piller helt. Han är levande och full av humor, ögonen glittrar som jag minns dem. Livet har många avkrokar, dem är jag tacksam över eller lär mig acceptera och förlikar mig med. Det svåra är pest men visar värmen i det goda när euforin blossar upp.
Jag är så glad att vi hittat varandra här och nu, maken och jag. Jag hoppas det fortsätter så! Jag har i alla fall bestämt mig för att njut så länge det varar och gör allt för det ska vara.

kram på er alla

Jodå, jag gav honom brevet och reaktionen var väl som jag förväntade mig. Jag frågade om han läst brevet och fick svaret ja. Sedan har han ignorerat det och låtsas som om det regnar. Han har fortsatt att prata om olika framtidsplaner vi kan/ska göra tillsammans, som om inget hänt. När jag sedan frågat om det inte är dax att vi sätter oss ner och pratar igenom om oss och om vår framtid, så har han sagt "inte nu" eller något liknande.
Idag kom det iallafall på tal. Bad timing, kan man väl säga, eftersom han inte var nykter. Men det är å andra sidan enda gången jag får någon respons från hans sida. Det var ju "tack å adjö" bara. Precis som jag egentligen redan visste. Han säger bland annat att man kan inte kan säga åt någon att man ska ändra på sig..och "vad tänker du ändra på om jag slutar dricka"..."om jag ska skaffa hjälp så kanske du också skulle ta och göra det" och antyder på att jag skulle lida av psykisk ohälsa, vilket jag lugnt och sansat talar om för honom att det har du nog rätt i, men det beror på situationen jag lever i för tillfället. Detta retar bara upp honom ännu mer (vilket inte var meningen), vilket till slut leder till att jag avslutar diskussionen. Det leder inget vart.
Det enda jag ville förklara från början var att få fram att jag inte orkar leva så här längre. Att jag och barnen måste få lugn och att min enda önskan just nu är att han slutar dricka, så att vi kan få tillbaka den underbara människa som jag vet döljer sig där inne...eller har jag fel? Är den person borta för alltid? Har alkoholen hunnit sluka honom och kvar finns bara denna arga bittra människa? Jag tror inte det, för jag ser honom där då och då. Små glimtar av ljuspunkter.
Det är dem som hållit mig kvar,

Kram från mig!