Senaste kommentarerna i forumet

..och alla andra forumvänner...

Jo jag har (nog) en alldeles fantastiskt försommar, solen skiner, fullt med blommor och insekter, det är varmt, grannarna är ute med sina projekt, fotbollen med dottern tar sin tid osv.

Men....jag funderar hela tiden om det känns bra, är det något som fattas mig?
Denna ständiga oro och självuppfattning tar lite av kryddan från livet, frugan brukar ofta fråga varför jag ser så ledsen och allvarlig ut...

Varför kan du inte njuta av tiden?

Som ett exempel kan jag ta igår kväll så hade vi grillat och grabben hade sitt kusinbarn här, efter middagen så drog de iväg på sina moppar ut i vimlet av kompisar,
Och kvar satt jag och frugan på baksidan, jag började direkt plocka av disken men frugan sa...nej vänta..kan vi inte bara sitta och njuta en stund?
Jag satte mig ner och bara led, njuta av vadå?, att solen hade gått ner , det har blivit kallt och nu börjar myggen surra runt våra blottlagda smalben?
Har en inbyggd stress som jag har svårt att bemästra, jag skyndar mig fram till nästa syssla, och när den inte finns så...somnar jag, alltid.

Så ibland har jag väldigt svårt att stanna upp och njuta av min tid, de är så mycket jag måste göra hela tiden.

När jag drack så var det mycket enklare, tog några glas och stressen rann av mig som om någon hade hällt en spann med vatten över mig.
Det krävs mycket mer av en är man inte dricker, och jag har svårt att finna goda ersättningar, det ligger i min självuppfattning och jag måste finna genvägar ur min rastlöshet, men lätt, är det inte ....

Jag ser det, men kan inte öppna kanaler för att ta in det.

Men livet är fantastiskt, åtminstone runt omkring mig...

/Berra

...jag är så kär i denna fantastiska man.
Tack för ni läser.

Ps den där äckliga högen med levande organismer, den har jag inte tänkt på sen 2 veckor. Kom att tänka på högsamlandet :)

Kort och gott - Underbart! / mt

...dygnen har varit som ett litet underverk.
Jag frågar inte varför förändringen är så enorm, jag njuter och vi pratar om allt möjligt både viktigt och oviktigt.
Just nu är vår gemenskap just precis så som jag drömt om.
Det är som en saga, en sann.

Vill bara tillägga att just hur länge man ska stå ut gick i vågor för mig.
Jaghar tappat räkningen över alla gånger jag kände att "nu går det inte längre".
Det att jag "gav upp" själv gav mig ny kraft .
Jag bestämde att ge det en viss tid så inte varje enkel händelse drog ner mig.
Lät honom köra sitt destruktiva liv helt ensam.

Kram

var det så att mina första år med alkoholen var hur kul som helst. Jag drack inte mycket, snarare väldigt sällan,så när det var alkohol på bordet så var det vid speciella skojiga tillfällen. Men nånstans mellan 25-28 års ålder tog monstret över helt. Då blev det precis tvärtom, för att kunna ha skojiga tillfällen så var alkohol ett måste, och det blev bara värre. Min resa utför ser likadan ut som er så den behöver jag inte upprepa. Men som för många av er så blev jag också sorgsen, under min aktiva tid, när jag insåg att för att överleva var jag tvungen att sluta dricka, skippa "kompisen". Många gånger skulle jag sluta hade jag bestämt och lika många gånger återvände jag till alkoholen. Dess makt är stor.

När jag väl kom till vägs ände och bestämde mig för att sluta kämpa emot och acceptera att jag inte kunde dricka så fick jag äntligen sinnesro. Jag var helt överens med mig själv att jag inte klarade att sluta dricka själv utan sökte hjälp, och..det är viktigt för mig, jag tog emot hjälpen som erbjöds. Att jag lät min kropp och knopp bestämma takten på mitt tillfrisknande var, och är fortfarande, viktigt för mig. Att låta lärdomar komma till mig och inte jaga efter dem är en lärdom jag haft mycken nytta av. Jag är inte alltid mogen att ta in allt som jag får mig till livs utan det trillar ner en tid efter, ibland en verkligt lång tid efter.

För mig tog det långt över ett år innan jag hittade mig själv och vem jag egentligen är, jag hade ju så att säga supit bort min identitet. Och var skulle jag ta vägen med denna nya person ??? Jag har berättat förr hur jag fick min framtidstro presenterad av en medberoende på avslutningsmötet på Gullbranna 1,5 år efter jag valde nykterheten. Jag var vilsen och visste inte alls hur min framtid skulle se ut och jag hade letat frenetiskt efter en väg, en lösning.
Så kliver då denna kvinna upp på scenen och säger exakt det jag behövde höra.
I denna stund kunde jag ha blivit religiös :-)) Det var så stort och mäktigt att jag blev helt snurrig så jag tappade bort henne i trängseln efter avslutningen, jag ville ju tacka och krama om henne för att hon delade om sitt liv på ett sätt som även gjorde mig till en deltagare i det "riktiga" livet och inte bara en åskådare eller sökare.

Ett forum som detta är bra men jag vill inte välja bort möten i verkliga livet med människor som har erfarenheter som kan hjälpa mig, och, kanske även jag kan hjälpa nån annan. Och en fysisk kram kan aldrig ersätta en skriven text.

När livet gungar återvänder jag till min önskan varje morgon : Oavsett vad som än händer i dag så ska jag inte dricka. Det valet har gett mig en stabil grund att stå på.

om att sommaren triggar igång tankarna på alkohol. Den här tiden förra året drack jag ännu alkohol men det var ingen lycklig tid, det var början till slutet. Ändå, igår när jag satt i solen på altanen kände jag också lite saknad efter rosevinet. Jag drog i mej fem stora glas bubbelvatten och tänkte med galghumor att det är ju tur att det inte är vin. Det är precis som du beskriver det, en kärleksaffär, destruktiv men ändå svår att komma över. Man måste få ta tiden att sörja och låta det vara ok. Man tänker bara på de trevliga stunderna men vi vet ju att det är en psykopat vi hållit ihop med. En som inte vill oss väl egentligen. Hur du ska komma ur det nu, ja. Skriv här och läs om andra. Håll ut, det går om. Tillåt dej att sörja skulle jag säga. Men ge inte efter. Jag tror på dej. Nästa år den här tiden har du kommit mycket längre. Mina sug och tankar på alkohol är väldigt korta numera, går fort om. Jag vet att jag har allt att förlora på att ge efter. Att jag inte vet M jag orkar börja om från början igen. Så kämpa på.

Stigsdotter! Vi har ju följts åt en lång tid och det känns lite som att jag traskat efter dig på vägen till ett bättre liv. Nu står jag här helt vilsen och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Hur hittar du dina kurser? Finns det någonstans att ta vägen? Behöver få hjälp med att gå vidare! Min andlighet och "gudstro" sinar just nu, och tron på ett nyktert liv blir hela tiden ifrågasatt.

Resten av familjen sover, smyger ner med datorn, gör en kopp kaffe med mjölk och häller i min största och "godaste" kopp. I morgonrocken och med två stora filtar om mig sätter jag mig i min nya fina gungstol på altanen. Det doftar ljuvligt, allt är tyst förutom fåglarna och en uggla långt bort. Tror att jag börjar få fatt på vad den här krisen grundar sig i. Det är sommaren, sommar12 och blivit sommar13 och jag vet inte hur jag ska bete mig. Förra sommaren var en kamp fram till den 4 augusti när min nyktra tid tog vid. Vid den här årstiden brukar jag vara den som är först fram med grillen, har godaste tillbehören, kallaste rosévinet, mest spännande semesterplaner osv osv. I år är jag helt vilse, vet inte vem jag är längre. Nu och här på altanen med björkarnas susande som sällskap och gungstolens gungande känner jag mig trygg, men sedan, vad gör jag då?

hittar nån musik som passar din sinnesstämning? Det finns en hel del - välj själv:)
Du är på väg åt rätt håll, ett liv i frihet. Kram och ha det gott / mt

Länge sedan jag var här, så skönt att ni finns. Behöver slå mig ned och vila en stund. Började min kamp för nästan ett år sedan och tvivlar på mig själv och mitt beslut. Helt utmattad efter gårdagens kamp. Längtar till huset vid havet så jag sätter mig ned med en kopp kaffe med mjölk och låter blicken vila på havet där borta medan jag försöker få ro.

I går var jag helt säker på att det var slut på det här med att inte dricka för mig. Arg, ledsen, självömkande och "livet är så orättvist" slösade jag bort hela dagen. Slet upp varenda maskros i hela trädgården och åt upp alla sötsaker som fanns i hela huset, satt och surade för mig själv i ett hörn i stället för att umgås med min fina familj. Allt detta bara för att jag inte kan dricka. Vill så väldigt gärna ha det där glaset rosé fram på eftermiddagen och det där fylliga rödvinet till maten. Men jag vet, vet, vet att jag inte nöjer mig med det utan kommer vilja ha mer och inte ge mig förrän allt är slut. Egentligen när jag tänker på det idag vet jag nog vad det är som gör mig så ledsen. Det är ren och skär sorg över att det är slut mellan mig och A. En kärlekshistoria som började så bra men slutade riktigt illa. I dag när jag vaknar är jag så tacksam över att jag inget drack igår. Men oxå helt slut efter all ilska, sorg och alla surrande tankar. Har drömt hemska drömmar och sovit oroligt. Hur gör jag nu?...

och tänker på alla nätter jag skrev här på två år sen... Du har haft stor betydelse för mig som ett konkret hopp om förändring. Hoppas du har en fin försommar, som jag och att ditt liv är gott, som mitt:)!
/ mt

...skriver, försök leda samtalet till det hon finns där för.
Det är minsann inte lätt när du söker hjälpen.
Adde och de flesta andra här vet och har upplevt mycket mer än jag omkring detta men jag har ju fått del utifrån min make.

När min make hamnade på beroendemottagningen, självmant och akut blev han behandlad som boskap och hemskickad mitt i natten trots att jag bad dem att inte skicka hem honom eftersom jag var rädd han skulle göra sig själv illa (ta livet av sig). Mycket arrogant och otrevlig läkare hade jag i telfonen som undrade "varför min man var där och varför jag skulle prata med honom, läkaren". Jag var på en av mina resor och just då for jag mellan två länder så maken hade sagt jag var där eller där. De hånade honom för han inte visste var hans fru var. Han var totalt blockerad av rädsla vara med sig själv, totalt blottad och ville ha hjälp och de körde över honom med pansarvagn. De människorna som finns för hjälpa, det gör mig lika upprörd nu som når det hände i höstas.

Det enda jag kan säga är att man inte får vara för sjuk för söka hjälp på vissa ställen inom sjukvården.
Du är stark som söker hjälpen.
Sätt på dig så många skyddslager du kan och be om hjälpen du söker för.
Lycka till!

Ett förslag från mej är att du börjar med en vit månad.
Vita månader har många normaldrickare då och då. Under den månaden kanske du kan kasta Stesoliden?
Mvh MB

Blir glad för din skull, den sköna känslan av att slippa fajtas mer är din nu.
Kram! /MB

och det går så bra att skriva här om vad som helst. Blir bara glad att det dyker upp inägg. Ja, idag har jag arbetat som en liten blå i trädgården och är helt slut. Fick faktiskt mitt första sug i dag, grannen grillade och det osade över hela nejden. Eller, sug, snarare tankar. Tyckte en liten stund synd om mig, varför kan inte jag äta en grillad stek och hälla upp ett glas rödvin och slappna av lite med alkoholens hjälp? Beslutade mig då för att spela filmen färdigt, och då är det plötsligt söndag eftermiddag och då är det oframkomligt att jag bara måste avsluta med att bara dricka ikväll också och sedan sluta i morgon och sedan bara ikväll men absolut sluta på onsdag och absolut till helgen och den här deprimerande filmen bara tuggar på och har varje dag ett dåligt slut. NEJ, den filmen har jag inte bara sett för många gånger utan slängt i soporna. Så blir det hämtpizza och kanske en cola för att synda ordentligt i helgen innan min viktresa tar vid på måndag igen. Skiter jag i, prio1 är alkoholen bort så kommer allt annat sedan i den ordning som det blir.
Kram alla kämpar, eller kanske som det sägs, alla vi som slutat kämpa mot alkoholen. Den är oss övermäktig!
Fenix

i att vakna upp varje morgon och pigg och nykter kunna konstatera att man är färdig med alkoholen... Obetalbart!

Skickar en varm kram från sjuksängen! (attjoooo!!!)
/MB

och jag håller med Grodan, den hoppfulla.

Mitt största utbyte av forumet är alla erfarenheter som redan är gjorda av så många olika individer, känns onödigt att t.ex testa ännu en vända om en alkis kan bli måttlighetsdrickare. Det har gjort att jag precis som du skriver har gett upp kampen.
Amen! :-)
/MB

Hmm... Sanningen är nog den att jag inte har någon plan med min medicin, mer än att jag har den som vi har en livboj på rufftaket på båten, eller kanske mer likt en flytväst som man tar på om man förväntar sej skitväder.

Jag vet var mina veka punkter finns- ledigheter - och grundar med antabus en bit innan. Burkens utgångsdatum är i juli nästa år, innan dess hoopas jag ha lärt mej simma själv ...

Jag tror att du måste ta dej tid till reflektion, tror nämligen att en del av lösningen på problemet ligger i att man vet hur man själv tänker, vart de vilsegångna alkoholkidnappade tankarna tar vägen och varför de viker av just där och då. Jag har ett arbete som ger gott om tid till reflektion, och det har nog hjälpt mej en bra bit på vägen.

Lyssnade på P1 för några månader sedan, det handlade om idrottspsykologi, och det gav mej en tankeställare.
En stavhoppare som bara halvhjärtat tror att han kommer att klara höjden kommer med största sannolikhet att riva. Idrottspsykologin där då går ut på att man ska leta upp de tvivlande tankarna och ändra dem.

Hittills har det funkat, trots att jag väger över hundra och aldrig har idrottat, hihi!

/MB

...själv med kritiska ögon ;)

Jag håller också med i det Lelas skriver, att det måste vara extremt jobbigt att behöva ha så mycket yttre att behöva stå pall.
Men min erfarenhet var att jg var tvungen att agera ledare över projektet "rädda mig och mina barn" från ett liv i ständig ovisshet och hjärntvätt.
Ingen annan kunde förstå eller ville förstå eller kanske hade erfarenhet nog i detta. Det var ingen alkohol med men väl missbruk av förtroende som ju sekter handlar om, att bli toppstyrd i tankar och handling.
Jag handlade på intuition, jag var ju fortfarande flera år från 30 år när det började knaka. Kunskapen har jag samlat på mig under resans gång. Den är bara husbehovsutvecklad och jag kör fortfarande mycket på intuition/magkänsla. Sen får hjärnan jobba så gott det går ;)

Jag har följt dig flygcert, och inte uppfattat att det finns någon vilja till förändring hos ditt ex.
Då finns bara en räddning, att ta sig ur så helskinnad man kan av egen maskin. Även om maskinen måste jobba 24h per dygn.

I min kris och i alla samtal med terapeuter och andra som var insatta i krishantering var det ingen, absolut INGEN som såg, förstod eller insåg att exet var så sjuk i sina handlingar och tankar som han var. ALLA hade samma fras, "detta är övergående", eftersom det i deras utbildning och erfarenhet alltid varit så. Men det finns undantag, mitt ex var ett sånt undantag och Gud vet hur ensamt det blir när ingen tror det kan vara som det är.
Jag är övertygad om att det finns fler undantag och om min erfarenhet kan hjälpa dig inte känna dig ensam så har min historiska upplevelse i alla fall en liten gnutta positivitet. Att alla händelser är unika är sant men likheter finns oftast och det utan att det krävs särskilt mycket fantasi.

Flygcert, jag tänker på dig och lyfter oket från dina axlar just precis nu när du läser. Andas lite och tänk på något positivt.
Jag vill dig bara väl!

Att jag tror du också är redo på riktigt för nykterheten nu.

...precis!
När, vad och hur och ibland varför måste jag stå i detta och varför nu???
Inget går att förutse eller planera när det börjar rulla snett och till sist snurrar det så fort att det blir ogreppbart och allt blir bara här och nu.

Jag körde vidare på min bana, den jag börjat känna var en gemensam. Det blev mer ensamt än någonsin! Maken ville ju, det såg jag, men han förmådde inte. Inte där och då och då fick jag ju naturligtvis skit för att jag gick vidare. Allt tänkbart och otänkbart bubblade ur hans mun. Vi slutade prata, det blev ingenting som handlade om något väsentligt. Arg blev jag ibland, ledsen ofta, uppgiven i princip dagligen. Allt det där tråkiga fanns där men ändå gick ju mitt liv vidare och ibland hängde han på.

Nu dricker han inte mer och nu tror jag det börjar vända, hoppas jag. Det tar tid och kräver att alkoholisten själv vill ändras. Ingen lätt förändring och bara jag kunde betsämma om jag ville vara kvar i eländet. Jag gav det del mål, för min egen skull. Jag visste att om han inte tar hjälp går jag. Jag har fortfarande samma tid som mitt mål för att göra en stor genomgång för mig själv.

Vi är långt ifrån det som kallas stabilt men jag hoppas och ser förändringar.
Förutsättningen har alltid varit och kommer alltid vara att äktenskapet bryts om han väljer alkoholen igen.

För bara ett par veckor sen trodde jag inte han skulle kunna vara som han är just nu.

Precis nu, i skrivande stund fick sig hans stolthet en smäll, helt självförvållat. Får se om han klarar svälja stoltheten utan att det går ut över mig.
Känns som småpotatis jämför med hur det såg ut för ett halvår sen. En tid jag aldrig kommer leva i igen!

Målen ska du sätta upp för dig själv, hur var och när vet du bara själv, bara du vet vad som är viktigast för dig.
Skynda långsamt, då blir det bäst, så länge det inte handlar om våld och hot.

kram

att jag inte alls är kritisk till det Sorgsen skriver. Om det kan uppfattas så har jag uttryckt mig obetänksamt. / mt

dig Sorgsen.
Ingen annan kan förändra min situation än jag själv. Vilket är näst intill det enda som rör sig i mina tankar just nu. JAG MÅSTE! JAG VILL! Men frågorna för mig är hur och när?

Har också haft otaliga problem med ekonomin, då räkningar som min sambo skulle betalt och även hävdade att han betalt, visade sig inte var det. Jag har även varit den som försöjt oss under en längre tid...vad kan det vara nu...1 1/2 år tror jag, då min sambo varit hemma utan inkomst. Innan dess har sambon arbetat lite här och lite där. Han har alltid haft svårt att vara kvar på ett och samma jobb. Inte för att han får sparken, utan mer för att han är rastlös, tröttnar, vill göra något annat. Nu på senaste tid har han skyllt sitt missbruk på att han bara går hemma och att allt skulle bli bättre om han bara fick ett jobb. Nu har han börjat arbeta. Har varit på sin nuvarande arbetsplats i lite drygt en månad. Och jag kan bara säga...det har INTE blivit bättre. Han har dessutom börjat prata tvivelaktigt om sitt jobb redan. Jag känner igen mönstret. Kanske därför han ser sin chans nu, när separation kommer på tal igen. Att säga upp sig och skylla allt på mig.

Jag vet att ett jobb inte stoppar honom från att dricka. Jag vet att han på tidigare arbetsplatser smygdrack även på jobbet! Helt sjukt! Detta visste jag inte om då, men det har kommit upp i djupa diskussioner då min sambo erkänt sitt missbruk.

Ekonomin är det första jag måste gå igenom och reda ut när/(om) vi separerar (även jag börjar tvivla på om jag lyckas komma ur detta). Jag måste dela upp och lägga om gemensamt lån, be om en eventuell avbetalningsplan på sådant som halkat efter och jag inte orkat reda upp innan osv.

Planerna är i rullning. Vet bara inte om eller när. Hur länge ska man gå i ovisshet? Hur länge ska man stå ut? Hur länge ska man vackla fram och tillbaka? VAD HÅLLER JAG PÅ MED?
Vill bli FRI!

Kram!