Senaste kommentarerna i forumet

Tack du finaste!
Tack!

Känner mig som lillaskrutt...
nu borde man ta skutt av julglädje och fröjd,
men mina fötter blir bara tyngre och tyngre...

förra julen var mormor dålig, vi trodde alla att
det skulle bli hennes sista... jag pyntade och pysslade
hemma hos honom och fixade adventskalenderpaket till hans
barn, vi bakade pepparkakshus, jag köpte julstjärnor och
hyacinter, och jag trodde att nu blir det MYS!
Icke..

mormor tog sig igenom julen, och nu, 94 år gammal, ska vi
fira ännu en jul hemma hos henne... men jag var ledsen och
nere, för hennes skull och över alla förväntningar... och
jag trodde att jag kunde söka tröst hos honom, men jag fick
bara kalla handen: skärp dig, sluta gnäll!

julen gick bra, de första dagarna, sen märkte jag mer och mer
hur han var rätt berusad varje kväll... och så råkade jag ju
gå in i garaget och hitta alla tom-burkar och flaskor och ett
par gömda fulla vinare.. och så var skiten igång...

och allt var mitt fel.
kontrollerande kärring med sjuk inställning till alkohol...
näbbig och otrevlig, inte deppig, men gnällig... och så länge
jag var sån tänkte han ignorera mig, tills jag blev gladare...

3 månader höll jag ut... han vägrade se att han drack för mycket.
allt var fortfarande i mitt huvud, jag var sjuk...
och han blev mer och mer manipulerande, och argare och argare,
och jag blev räddare och räddare..
för att han skulle sluta dricka i garaget, var jag tvungen att
sluta med mitt, sluta fråga hur han mår, eller var han varit,
eller vad han gjort... sluta följa efter honom från rum till
rum, sluta be om en kram, sluta kräva närhet... vilket jag inte
tror att jag någonsin gjort, jo, jag har frågat hur han mått,
men det är en naturlig fråga för mig, jag vill veta hur mina nära
mår...
vi slutade kramas, för utan mitt initiativ blev det inga kramar..
han gick aldrig och la sig samtidigt som mig, han skulle bara...
vi slutade prata, för jag vågade inte fråga honom något alls av
rädsla för att det skulle vara fel fråga...

och mycket av min oro satt i mig, säkert... jag vet att jag kom
hem sent en kväll, alla sov, jag lämnade bara lite kvar på toa-
rullen men orkade inte hämta en ny... och på morgonen när han
gick upp låg jag i sängen och var orolig för hur han skulle
reagera, om han skulle bli arg eller... men inget hände.. han
kunde lika gärna blivit arg, eller fällt en taskig kommentar, men
så sårbar som jag var kunde jag inte se klart på nåt...

jag vill aldig ha det så igen.
och ändå sitter jag här framför skärmen och har en fet klump i
magen, oron över den här julen och allt... varför? det är ju
bara min familj!!!

ska gå på ett al-anon-möte ikväll... och jag hoppas att jag vågar
prata, och jag hoppas att de andra får en syl i vädret...

Märta, tack för dina fina rader...
önskar att jag kunde åka till din kyrka och lyssna till dig...
vill du kan du skicka ett meddelande till min facebook och tala
om var du befinner dig, så kanske jag kan låna en bil, sitta längst
bak i kyrkan och bara vara...

stora kramar til oss alla!
/k

Ville bara säga det...
God Morgon!
kram!
/k

Fina vän, det är okej att ha skruttdagar då ingenting blir som man tänkt sig. Jag unnar mig såna, gör det du också. Tänker på när jag läser det du skriver att det finns så många måsten. Måste hinna med, måste förverkliga, måste fixa, måste glädja och glädjas, måste, måste måste...... Men du, ibland har vi nog med att räcka till för oss själva.

Att komma så långt som du har gjort på din resa är häftigt, har läst igenom din tråd och sett hur du vacklat, ramlat omkull och sedan rest dig. Du har kommit långt som vet vad du inte vill göra, det är förutsättning för att kunna göra bra framtidsval. Låt din examen vara så länge, du finns i LADOC och kan ta ut examen när som helst. Nu ska jag berätta en hemlis om mig, jag är utbildad studievägledare och har arbetat inom akademin i många år (det är sant). Jag tycker du ska vänta tills du vet vad du vill använda den till, just nu blir den bara ett ok och förenat med ännu fler krav och förväntningar på dig. Dessutom kommer arbetsförmedlingen att tvinga dig söka ekonomijobb om du tar ut examen och skulle bli arbetslös. Kan vara värt att tänka på.

Julen ja, den kan vara så känslomässigt svår. Själv fick jag så mycket stryk förra julen och det var sån vidrig fylla så för mig handlar det om att ta mig igenom ett nålsöga i år. Men jag måste för att få bra jular framöver. Jag kommer att vara ensam på julafton i år, jag har valt det själv. Jag vill en egen jul utan alkohol, tjafs, krav eller våld, jag vill landa i det känslomässiga som åter har rört till det för mig. Jag har en tuff vecka bakom mig men nu börjar resa mig igen.

Jag ska fira jul med min dotter på onsdag, det blir kvällsmys och julklappar. På torsdag ska jag köpa mig en fin julklapp. På julafton ska jag sova länge, äta frukost i sängen, spela vackra julsånger och mysa med kattfröken. Sen ska jag gå en långpromenad, hem och ta ett varmt bad. Därefter ska jag äta något gott , titta på Karl Bertil Jonssons jul och öppna min klappar. På kvällen ska jag träffa mina goa körvänner och sjunga på midnattsmässan i vår domkyrka. Ingen alkohol, inga bråk, inget våld, ingen hysteri. Det blir julefrid i år för mig, jag tar kommandot över mitt liv igen. Jag önskar dig allt gott, var skruttig en stund, du kommer tillbaka, precis som jag.

Styrkekram Märta

Idag är en dag.
en hemsk dag.
en dag jag helst skulle varit utan...
sov kass, kom inte till ro igår, och vaknade efter ett par
timmar, redan vid halv fem, och det var lögn att somna om.

kass dag.
och jag avskyr julen...
glömmer det varje år, får för mig att jag längtar och att
det ska bli kul och mysigt och vill baka kakor och göra
godis och hitta de perfekta julklapparna, men ju närmare vi
kommer, desto sämre mår jag...
krav, förväntningar, allt ska vara perfekt, jag ska vara
perfekt, och det är en omöjlighet.

och det enda min far önskar sig i julklapp, är att jag hämtar
ut min examen. och jag VILL INTE. jag har gått en ekonomisk
utbildning, den är klar, men jag har inte tagit ut min examen.
åkte utomlands och studerade när jag var klar här hemma, hade
tänkt ta med de kurserna i min examina, men sen väl hemma igen
gick det käpprätt åt helvete, gå direkt utan att passera gå,
snarare direkt i fängelse. sjukskriven i två år.
och jag vill inte söka jobb inom ekonomi. VILL inte...
det tar emot i hela min kropp!
och därför vill jag inte heller hämta ut min examen. Inte nu.
och inte för att någon annan vill det.
kanske sen, en annan dag, men inte nu...

jag inser att det kanske är smart att ta ut den, det är ju lätt
gjort, men jag vill inte.
och mamma står i mitten, hon vill att jag tar ut examen, men mest
för att pappa vill det, och för att behålla husfriden...

har försökt förklara att jag inte vill ha nåt med den där examen
att göra, jag vill inte jobba med det, aldrig igen... förknippar
ju det med att må skit, att inte duga, att inte klara jobbet, att
bara känna oro och ångest...

och jag vet att det blir ett samtalsämna på jul. mamma blir orolig
för att pappa ska bli upprörd, eller att det ska bli bråk...

och dessutom har jag missat min tid hos min kbt-agent...
sämsta dagen att göra ett sånt misstag, ett sånt fatalt misstag...
dömer mig extra hårt idag...

nu blev det så där långt igen, behövde skriva av mig tydligen...
Stora kramar!
/k

http://events.maildirect.se/30/Show.aspx?AccountId=907fcc25-67e5-4354-b…

...är det för mig. Stress och inre press - det har varit min medicin att öppna den första flaskan vin för att komma undan gnaget i magen för en stund. Reflexen blev så betingad att det kunde räcka med att gå på systemet på fredag lunch, för att knuten i magen skulle börja lösa upp sig. Tyvärr utelämnade jag konsekvenstänket. Att jag i slutänden bara spädde på stressen och pressen det hade jag inte i tanken då jag stod där i systemkön och hade "räddat" helgen. Så funkar (eller funkar inte snarare) en välmarinerad hjärna nämligen...

..och jag med den, den blev fin, dock inte så himlans jättebra som de två tidigare...
Men allt går väl upp....och ibland ner, som livet brukar vara...

Kan man inte ta ett nederlag, så kan man nog inte ta livet heller för vad det är...
Är man en tävlingsmänniska som inte kan ta ett nederlag, som tävlar mot sig själv hela tiden...

Så'n är jag, men inte alls så inför sporten osv...
Kraven på framsteg gör sig gällande, i arbetslivet och i familjelivet...

Är det bra idag, så skall det bli bättre imorgon, inget annat gills, snabbare effektivare och bättre planerat...

Bollar in mig i en deg av stress, återigen...

Att släppa ner oken på marken, och vila mig bort ifrån feltänkandet, backa tillbaka några steg..

Folk reagerar på mitt humör, jag blir arg på mig själv, tillåter mig göra feltänk och sedan surmuttrar jag ett tag...

Att man är så jäkla inrotad i sitt felaktiga tänk, så fort man släpper tankarna fria så återfaller jag till mitt gamla jag, rutinen...
Får aldrig släppa tanken på att reflektera på vem jag är, och vilken historik jag har...

Jag får inte stressa mig själv igen...
för då måste jag stressa av med "något", och ni vet nog vilket jag syftar på, eller???

Så om jag inte ska få ångest...
så ska jag inte dricka...
Och för att inte måsta dricka, så ska jag inte stressa...

Tänka bakvänt!, så blir det rätt....

Helgen började bra, och sedan tänkte jag fel, vilket förstörde delar av Söndagseftermiddagen...
Förpackningen var bra, men innehållet var allt för bräckligt, transporten blev allt för ovarsam...

Ny vecka tar sin början imorgon, jag har problem att tampas med, men ska inte tillåta dem ta över...

Snart kommer årets barncrecsendo, Julen och där får inget gå fel...

Mors Berra

så bara finns den där..

Nja, tjackade en massa roliga grejor när jag var i Turkland i somras, där bl.a ett knogjärn...
Men innan vi åkte hem så råkade jag kolla jag på tullens hemsida....ujuj!
Det fick oss att "dumpa godset" redan innan vi åkte hem...

Men jag kan ju i alla fall skryta med att jag har ägt ett, med "fantomen-skallar" på ytorna, i fem dagar...

Men att använda den, nä'ru, bara ett ägandebehov, att kunna visa upp typ...

Mors Berra

...vässar knogarna??
Gör det inte ont? Och vilka verktyg andvänder du? Aldrig funderat på knogjärn i stället:-)
/Fenix

...eller så fanns där väl inget att kommentera...
61 st lästa, därav jag säker 5 ggr...

Det är skillnad, fortfarande på forumet.
Men jag ser en något mer aktivitet på de andra trådarna..

Idag Torsdag, snön vräker ner här hemma, och jag bara njuter...
Njuter av att bilarna kör lusigt på vägarna...
Njuter av att få skotta därhemma ikväll...
Njuter av att det kommer mer snön nu till jul...
Njuter för barnens skull, lite mer användning för pulkorna och kälkarna...
Njuter för att det blir vackrare vinter, tystare...
Njuter för att det är en svensk vinter...

Okej jag njuter inte av att frysa, men det får ingå i "kitet".

Jag njuter också av att jag fortfarande har kontrollen, och kan på således vis fortsätta att må bra...
Frugan tog sig ett glas rött igår kväll för att hon hade en sådan huvudvärk...bra för henne...
(Tänker "..dåligt för mig..", alkoholen alltså..)

Ni som tänkte "huvudvärk" vore dåligt för mig, ang. det som kan utspela sig mellan lakanen...
Nja, jag (vi??) har klarat oss utan det under ett ganska långt tag nu, pga av medicinerna...
Men "bläcket i pennan" börjar återkomma nu efter det att jag har slutat med psykofarmakan....

Så jag ligger i träning, så hon ska snart få sig en rejäl åktur...
Tomten kommer med en full säck, jag lovar!!!
Sex'et är viktigt i ett förhållande, men livskvalite'n ligger snäppet högre, så där har jag också gjort ett val.

Men allt börjar ju återvända till det normala, ja bortsett från drickandet då...
Jag har fått en större självinsikt, och låter inte allt gå vind för våg längre, jag måste dagligen göra aktiva val.

Och mitt viktigaste val, är att må bra!
Och då är allt annat sekundärt, det måste väljas bort.

På jobbet har det hänt grejor, jag har pinkat in ett nytt revir, förändrat mig så ingen vet riktigt var de har mig.
De är lite "rädda" för arga Berra, och det skapar en fint andrum ,och jag får distans till alla andra "tokjävlar".
Jag jobbar på, på mitt område, är förbannat stolt över det jag kan, och hugger blixtsnabbt tillbaka på ett angrepp, ingen ska få lasta av sin skit på mig längre!
Då kommer den tillbaka med ränta...

T.om. chefen håller sig på avstånd, och inbjudan till medarbetarsamtalet har låtit sig väntas...
Jag tror att han inte törs, haha!
Och jag har massor av kort i rockärmen, så jag räds inte det samtalet längre...

Jag känner mig stark, och är jävligt förbannad...
Så kom an bara, jag vässar knogarna under tiden...

Mors Berra

Vilken lycka och skräck, samtidigt!
Änglavakt?

Och dina fina ord, de kunde varit mina..
du betyder mycket för mig, du människa bakorm
bokstäver och skärm...

måste ut och jobba, ville bara säga tack!!
<3<3<3
kramar!
/k

Nyckeln finns hos oss själva.... men ibland behövs det kanske hjälp utifrån för att lära sig hur den funkar. :)

Mazza, du har säkert helt rätt. Glömde bara skriva att min lilla plan med läkaren, innebär också att ha skrev remiss till beroendeenheten på sjukhuset. Han tyckte att det var en mycket bra ide efter vårt samtal. Så kanske hittar jag min nyckel där, eller hjälp att finna den. Tack för dina raka åsikter, verkligen! Nyckeln finns inte i dina egna fickor, faan vad elegant uttryckt, nej det verkar ju inte var så.
/Fenix

Hur är allt Fenix ?
Förlorade mitt konto när allt gjordes om, men har lärt mig mycket av tiden som gått pga er alla här !
Har tittat in ibland och följt med lite men har inte läst allt !
Ibland ser jag striden som asiatiska gamla filmer där mörka ninjor hela tiden dyker upp och ställer till det för oss!
När man känner sig trygg så dyker de upp ur mörkret :(
Vi alla får aldrig känna oss trygga, vi får aldrig glömma kampen även när det känns lättare !

Jag har forfarande en psykisk abstinens. Tomhet inuti. Ett sug efter whiskey. (känner den underbara vidriga smaken i munnen), ångest m,m. Dom första dagarna hade jag även fysiska symtom som hjärtklappning med oregelbunden puls, svettningar, darrningar och svaghetskänslor. Detta har som tur är försvunnit och fysiskt känner jag mig starkare nu. Däremot suget och tomheten har jag kvar som sagt.

Ja herregud vilken sjukdom detta är...
Jag hoppas innerligen att du till slut hittar något som passar dig. Någon som har nyckeln till ett ärligt tillfrisknande. Ett sista litet tips på ett tag: den finns inte i dina egna fickor.
G A R A N T E R A T. Jag kommer nog inte att skriva här på ett tag nu, men lycka till.

Jepp, den kan man enkelt räkna med, kommer typ varje vecka, mittemellan Tisdagen och Torsdagen...
Vid lunch, ja så har halva veckan gått, och det börjar äntligen rulla nedför igen..

Jo den är en bra dag, mittiveckan typ, men ingen lilllördag och alltså ingen ursäkt för att ta sig en stänkare...

Jag gör den till... det jag vill att den ska vara, en lugnt och behaglig dag.
Idag är det min dag, igen!

Jag har äntligen börjat få grepp om mina egna tankar, och kan styra dem mycket mer än tidigare...
Jag väljer att njuta av tiden så mycket det bara går, och lägger prestationskraven lite åt sidan...så länge..
Jag har i en allt för lång tid varit Bror Duktig, och nu är det slut på det..
Jag ska nu och ett långt tag framöver vara eyhh, brorsan!, livsnjutaren.

Det ska inte finnas ett enda läge då jag inte kan smita undan och njuta lite av livet...
Är jag uppjagad, ja ta då och stanna upp och kolla vad jag håller på med, TA EN FIKA!
Vilket har blivit lite av ett ledord, "ta en fika", men vad betyder det?

Jo att stanna upp och reflektera, titta sig omkring och undra, vad sysslar jag med...
Fick samma känsla när jag går ut för att röka, jag behöver tid för mina tankar...
Ja det är till och med så illa att jag hatar när andra röker med mig samtidigt, de ska bara stå och tjöta om något, kallprata!
Håll käften, jag behöver tystnad så jag kan lyssna på mina egna tankar, sortera och gå igenom, kassera!

Undrar om svärfärsan som ligger inför sitt yttersta nu, också håller på och gör ett "bokslut"...
Han sover mest, och jag undrar om han håller på och städar undan på kontoret så att han kan gå vidare...
Såg samma fenomen hos min egen pappa, sov sig bort till en annan närvaro...
Undrar hur döden är egentligen, lite nyfiken, men vet ju att jag kommer få uppleva den nå'n dag själv, så jag kommer att få veta, tids nog...
Men som alltid, man vill ju vara förberedd på allt, men ALLT kan man inte få veta..

Naturen har sin gång, och istället för att bli förbannad över att man inte kan styra den, så kanske man ska lära sig att leva med den..
Acceptera att så här ÄR livet, rättning i ledet, och stör inte ordningen, ..eller?
Jag är inte lika rädd inför döden längre, tidigare ville man inte ens tänka tanken, hu'jedamej!
Nu vet jag att den finns, lurar bakom ett hörn någonstans på min fortsatta färd, jag kan bara hoppas att den är så långt borta som möjlgt bara.
och att den "överaskar" mig på ett bra sätt, ...vill inte bli jagad av den som en tynande cancerpatient...

Detta mina vänner, är vad som går igenom Berra's skalle en helt vanlig nykter Onsdag, när han får tid till eftertanke, och skapar sig tid för den..

Detta är mitt liv, är det gott nog?
Ja, inte behöver jag krydda sönder den med alkohol i alla fall...
Den naturliga smaken är lite mer äkta...

/Berra

Livet är skört. Vissa händelser är å ena sidan "I-landsproblem" för vissa och samtidigt kan det vara en fråga om liv och död för andra. Man vet aldrig när det är det ena eller det andra. Allt beror på var vi befinner oss mitt i livet. Nu kommer lilla lördagen, måndagen är passerad, helgen väntar, du, jag, Adde, Fenix, Lilla blå, Mie, Lelas, ledsen och alla andra, vi finns ju ändå kvar trots att dagarna passerar. En dag i taget, ett steg i taget, ett steg bort från det vi erfarit och som smärtar.

God natt alla fina kämpar/ Kram Märta

Satt just nu och lyssnade på P3, de spelade "keep on walking" med Salem Al Fakir, tänkte på dig och hur vi stöttade varandra i somras, bland annat med den här texten. Och så kom tårarna. Glädjetårar att ha en vän som du på forumet, trots att jag inte vet hur du ser ut, jag vet inte var du bor, jag vet egentligen inte vem du är. Men du har stöttat mig, och fortfarande stöttar du mig så oerhört mycket Kristin. Det är kärlek när kärlek är riktig kärlek! VÄNSKAPSKÄRLEK!!!!!

I söndags morse när jag vaknade fick jag ett sms från min dotter. Jag var i Göteborg med min kära fina pojkvän, hon hade varit Stockholm med sin kära fina pojkvän. Hon ställde en enkel fråga om bombdådet på sms till mig och jag fattade direkt att hon varit där. Iskallt blev det på en gång. Vi ringde, jag fick detaljerna. Vet du, om bombmannen hade lyckats hade jag varit utan barn i dag, de såg honom efter sprängningen, de var i stormens öga, det handlade om några centimeter och några sekunder. Vi pratar, vi bearbetar, vi gråter, vi skrattar, vi känner oss sårbara. Allt är tillfälligheter, vi lever trots allt, vi firar julen även i år. Men ändå, tänk om... Det här är en ohygglig smärta.

Jag bröt ihop igår. Fullständigt faktiskt! Jag insåg plötsligt att jag kunde ha varit utan mitt älskade barn. Jag insåg plötsligt hur skört livet är. Jag insåg plötsligt att man inte kan kontrollera livet, kontrollera en annan människa, styra eller lägga livet till rätta. Fast det som hände gjorde ohyggligt ont och skrämde skiten ur mig insåg jag samtidigt att det är inte meningen att vi, du, jag eller någon annan annan ska eller kan råda över en annan människas liv. Allt vi kan gör är att ta hand om oss själva, stå upp får oss själva och ta vara på det liv vi blivit tilldelade. Och det ska vi vårda, ta hand om och ta ansvar för.

Aldrig aldrig mer låter jag en människa ta mitt livsutrymme, aldrig mer låter jag mig binda dessa traumatiska band av beroende och medberoende till en annan människa. Det känns som om jag fick en ny chans, jag fick tillbaka min dotter i lördags.

Kram i natten/ Märta

Fenix,
Läste precis din tråd,
så gott att höra att du tagit ett steg till!
och visst lyssnar jag ibland på "min" låt, den ligger i min spotifylista jag kallar pepp!
den betyder mycket! fast jag har inte lyssnat på resten, kanske ska göra det?

Märta, vad glad jag blir när jag läser ditt inlägg...
du är ju min förebild, och ligger ett halvår i tiden före mig, typ, ca, om man nu ens
kan jämföra... så klart man inte kan egentligen, allt är ju relativt, man måste ju gå till
doktorn med nagelsvamp precis som cancer och depressioner...
men OM man kan det, så hoppas jag att jag är där du är i dag, inom ett halvår...
lugnare, tryggare, och som det låter mycket gladare!!!
jag är nog ta mig tusan på väg!
det är just nu 13 grader kallt här och löjligt halt, men jag halkar fram på den väg
som jag måste gå...

släppa kontrollen...
ta en sak i taget...
inse att jag duger....
och inte sträva efter att vara så d-a perfekt!
för det går ju ändå inte!! ingen är perfekt!!
men lik förbenat...

jaja, det ger sig... en sak i taget...
nu är det jul. och jag skämmer bort min familj och stryker åt mormor i timmar, och
ska dit och städa och handlar hennes klappar och några för brorsan och hinner
knappt andas. men det är väl det man brukar göra på juldagen?

och så saknar jag hans barn.

och tydligen hade jag mer på hjärtat än vanligt...
stora kramar till er alla i kylan/värmen, beroende på var ni är!
/k

Berra,
jag tror jag vet... det var egentligen ditt fel!! Allt snack om att du ska säga tack och hej...

det var en högre makt som ville hjälpa dig inse vad du egentligen vill och behöver! =)
kram och god natt!!!
/k

För väl att forumet fungerar igen!
Läge att skriva några rader i min tråd igen. Förra veckan gick jag till farbror doktorn och vi lade upp en liten plan. Så nu sitter jag här nykter och för det mesta tillfreds med mig själv igen. Jag vill ge medicinen Naltrexon en chans igen, det som tidigare hette Revia. Jag provade den för tre år sedan och blev förbluffad. Till skillnad från antabus är det inte farligt att dricka på denna medicin, men effekten är att man inte vill dricka. Efter en öl eller ett glas vin så är lusten helt bort att fortsätta att dricka. En drömsits kan tyckas, för alkoholisten som vill dricka socialt. Men jag upptäckte i stället sanningen om mig själv, nämligen att jag vill inte dricka socialt, jag dricker för att bli berusad. Så jag slutade efter ett par veckor för att kunna få effekt av alkoholen igen. Men nu vet jag jag ju förutsättningarna, och med den insikten ska jag tills vidare fortsätta att ta min lilla tablett varje morgon. Det innebär en stor trygghet i att även om jag får ett spel och tar mig till systemet eller tar ett glas på en middag så kan jag vara lugn. Det blir inte början på en ny dryckesperiod. Och ännu så länge känner jag ingen som helst lust att ens testa eller dricka.
Så det får bli så här, ett nytt sätt för mig att få en lugn tillvaro med målet förstås att så småningom släppa pillren när det nyktra livet blivit det normala.
Jo, jag vet, en del av alla fina människor som skriver här undrar ju varför jag inte bara slutar och skippar allt vad piller och annat heter. Vad väntar jag på? Kan se det logiska i sådana funderingar. Men, som så många också säger, alla måste gå sin egen väg. Så nu slipper jag i alla fall börja dricka bara för att det är helger, att jag ska ut och resa och så vidare. Min kemiska status när jag tar mina piller innebär att jag inte vill dricka mer även om jag får i mig ett glas.
Så får det bli!
En riktigt bra tisdag till er alla kämpar i vårt avlånga land!
/Fenix

är ett härligt band att lyssna på. Sitter just och hör Little blue, så det passar ju att skriva några rader i din tråd. Skivan heter Blue is the colour och nästan alla låtar är skitbra. En skiva att bli glad av att lyssna på. En låt heter Liars bar, och dit vill jag ju inte. Enda låten jag inte gillar egentligen, och det kanske är sunt!
Ha det bra,
/Fenix

Två dygn försmäkta vi på denna plats utan forum...
(läs ..vi på denna ö utan snus, Pippi..)

Abstinens..?

Jaa!

/Berra