Senaste kommentarerna i forumet

Tänkte bara skriva några rader. Påsken har varit helt okej, det har känts bra. Vi var på middag hos min sambos arbetskamrat och det gick också bra. Kände mig lugn inför middagen då jag vet att paret vi var hos inte dricker alkohol på ett sjukt sätt.
Vardagen är här igen och min sambo grubblar och grubblar över sitt företag och sitt snart fasta jobb.
I min värld och vad jag tror så kommer han att fortsätta arbeta heltid i sin anställning och fortsätta jobba med sitt företag på lediga dagar..... Hur tycker ni att det låter? Får ni detta att gå ihop? När jag frågar hur han tänkt, var familjen får plats och hur det blir med oss så får jag bara till svar att han önskade att jag kunde stötta honom i detta. Hur ska jag kunna stötta honom i något som jag inte tycker är bra för mig? Varför ska jag vara så förstående i hans situation när han vägrar att ens titta på mig och föra en diskussion och kunna lyssna på vad jag behöver. Nej jag är bra att ha, jag finns här när det behöver städas, när maten behöver inhandlas och lagas, när barnen behöver service och passning. Jag är så JÄVLA bra att ha....
Jag har inget att må dåligt över, är det han säger till mig när jag förklarar för honom att det inte bara är han som mår dåligt.
Jag vet att inget kommer att förändras. Jag måste få hjälp att släppa mitt kontrollbehov, få hjälp med mina ätstörningar, få hjälp med mina onda axlar och nacke, jag måste börja ta hand om mig själv. Börjar känna mig slut i kroppen rent fysiskt och tycker att mitt blodtryck är något förhögt....
Jag tror att jag har så svårt att släppa taget pga att mitt kontrollbehov är så starkt.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Jag får hela tiden stjäla någon minut av hans tid (han tittar visserligen inte på mig när jag pratar med honom) för att kunna kläcka ur mig hur jag känner. Tyvärr kommer mina utbrott inte alltid lägligt men jag kan inte hålla mig- jag håller på att spricka.
Jag förstår att han kämpar på med sina funderingar kring sin firma, sina fastigheter, sin anställning osv.... Men jag tycker att vi är viktigast men det prioriteras inte av honom- för jag finns ju kvar här. Dock ganska tjatig och dryg och obekväm.

Jag vill ju inte vara så här. Gud vad jag ältar! Gud vad jag är rädd! Jag var bara tvungen att få skriva av mig.
Tystnaden som han bemöter mig med är värst! Den går inte att beskriva. Jag känner mig som ingen!

Näe klart de finns positiva saker men just när man misslyckats med försöket att hålla kontrollen på drickat men misslyckats så inser jag att jag har bekymmer mer än jag velat erkänna. Tyvärr eller hur jag ska uttrycka mig är jag alltför kunnig inom missbruk/riskbruk vilket gör det så otroligt skamligt. Borde ej hamnat här

låter som ni går en härlig vår tillmötes/
Kul läsning.
/A

Låter bra Atleten! Om inget annat hjälper så låt fåfängan styra. Hur vill du se ut i sommar. Ett lönnfett, rödögt fyllo med en en cigg i mungipan? Eller en atlet! Du kan ju göra ett försök. Kör helvitt en månad till att börja med...inget behöver vara för evigt. Vem vet, du kanske får smak för det?

Ska sanningen fram så fuskar jag själv lite med Nikotin...sen över drygt tio års uppehåll. Inte bra det heller. Inte mkt som sagt...men så jävla korkat.

Vad som borde glädja dig är att jag har börjat springa. Tror häcken sitter lite högre upp nu ;-)! Snyggt om jag får skriva det själv...och behövligt om jag ska tassa omkring halvnäck i Perth.

Har slutat att mer eller mindre att skriva här - just nu, allt kan ju förändras. Men tjuvläser ibland och såg att du hittat tillbaka. Bra! Önskar dig allt gott och vill du höra av dig så hittar du mig på FB. Heter Dompapompa där! Ja, jag vet! Men Dompa var upptaget. /R

...av någon anledning är det de på Alanon som har både missbruket och medberoendet med sig som jag pratar mest med och också de som söker sig till mig. Samma på anhörigveckan. Jag vet inte varför men det ger mig mycket förståelse för makens sjukdom. Jag lär hela tiden och är glad för det.
Du lär mig också, gillar raka puckar. Här, i skrift, försöker jag vara tydlig för undvika onödiga missförstånd, för såra är det sista jag vill.

Hoppas du är tillfreds med din dag

...vill bara skicka en rad. Läser, tar del och gratulerar.
Ensamhet är något jag lever med. Jag kan inte leva utan egen tid men ack så svårt det är när den inte är självvald.
Pga många resor och opersonliga hotell eller bostäder har jag fått lära mig leva med det. Men, det tog tid och fortfarande kommer stunder som känns olidliga.

Kram

ta tillvara och njut! / mt

...så sant...
Människor som står utanför kan inte föreställa sig hur insnärjt livet kan bli och att det inte handlar om att "skärpa sig", "ta sig i kragen", " bara packa och gå",
Varken den som utsätter eller utsätts kan bryta sina mönster bara "så", "här och nu".
Samma för missbrukare, mobbare eller de som utsätts i alla åldrar. Allt måste bearbetas och allt måste få ta tid, den tid som behövs.

Du har tagit ett jättekliv. Var stolt över det!
Viljan att ge upp och bara slippa går vi alla igenom mer eller mindre ofta. Som du(och jag) kan läsa här så är vägen lång oavsett vilken sida vi hamnar på. Om vi är kvar i relationer, om man väljer sluta missbruket eller inte, oavsett vad så kostar det på!

Men, vad vi vet är att alla som söker sig hit önskar en förändring. Därför har du och jag träffats tex. Det är jag tacksam över.

Kämpa vidare, mycket har du ju redan, glöm inte fokusera lite på det också.
Din envishet, din värme, din nya bostad, din förmåga sortera bort elakheterna-urskilja, din förmåga känna, dina flickor. Utan ditt ex hade du inte haft dem ;)

Mina barn är fantastiska, utan den pappan de har hade de inte blivit som de är och det finns inte något jag önskar skulle vara annorlunda med dem.
Han har gett dem mycket, inte minst kunskap om scientologernas baksidor ;)

Kram sösterami

Flygcert och Miss K, tack för era ord.

Just tillbaka i lägenheten efter 60min thaimassage, båda samtidigt med varsin ettrig liten thaidam, ja, min var kort med knubbig och maken var lite avis på att hon hade mer tyngd att erbjuda när knäna och armbågarna vandrade nogsamt över ryggen. Snacka om spänningar! Vi ska dit igen, tillsamnans har vi bokat ny tid, dena gång inklusive bastu. Jag är nykär och lycklig!
Snart ska jag iväg och jobba, maken har fått en hyrcykel. Frågade inte om an ville, kör ny taktik ;) . Han sa han hellre går, såklart, han har börjat gå ca 1 mil om dagen. Resulterat i att flera byxor inte går knäppa pga större lår och rumpmuskler. Han är alltid vackrast, men nu ser han dessutom så frisk och glad ut.

Mår, som ni hör, fantastiskt bra idag. Vi sov, bara sov och sov inatt, nära och djupt.

Vi går på en mässa ang träning följt av ett seminarium angående personlig utveckling och hur man på ett bra sätt skall coacha folk i vardagen.
DET tror jag du skulle tycka om.

Alla behöver bra ramar och struktur i vardagen.
Gäller bara att det blir nice flow oxå.
Skickar en kram/A

Vad skulle hända om du sa; Jag vill inte prata med dig när du druckit. Jag får inte ut något av dessa samtal.

Jag vet att det inte är lätt. Har själv bott med en alkoholist i flera år men också insett att jag har haft långt många fler i min omgivning som har problem med alkoholen och som tar min energi.

Min tanke går speciellt till en vän som jag, liksom du beskriver, nästan började förakta då han dök upp i tid och otid med sitt fyllesvammel. Jag sa till honom något i stil med vad jag skrev överst här. Jag sa också att om han ville prata så var han välkommen att komma över på en nykter fika någon dag. Det har ännu inte hänt.

Min poäng är att om du före det händer nästa gång tänker ut vad du ska säga, konkret utan att vara elak så blir det lättare att genomföra det och att stå för det.

Kram

som saknar dig.
Hoppas allt är ok, nyfiken på hur det nya forumet kommer se ut.
Hoppas armen läker bra!
/A

Börjar känna lite att jag saknar dina roliga, kloka och vardagliga inlägg.
Börjar tänka att du har mycket med ditt nu?
Hör gärna av dig om du känner att du kan/orkar?
Kram/A

bara bra och din resa fortsätter utan gropar och gupp.
Du har ett bra driv, viltet jag hoppas du fortfarande har? Kramar/A

Hopas att allt är bra med dig?
Avsaknaden av vettiga kommentarer är tydlig.
Hoppas du lever livet, och livet är dig vänlig?
/A

Det var tråkigt att läsa, beklagar verkligen.

Jag fanns inte på forum när du skrev här, så jag "känner" ju inte dig men jag vill tacka för att du berättar. Det får mig att tänka i perspektiv, att det kan sluta på så olika sätt.

Hoppas du har fått allt stöd du behöver under den här tiden.

Kram

... så skönt att höra av dig... att få veta hur det blev. Du är en av dem jag tänkt på ofta. Och med oro. Hoppas ditt liv är bra nu. Varma kramar! / mt

makterna Berra - nej, jag skojar. Så synd... vi är så många som gillar dina krönikor! Skriv i Word och spara ofta och klistra in sen. Så har jag gjort ibland när det trasslat flera gånger på raken.
Vilken handy man du är som har olika mössor så där att ta på bara när det j----s.
Kram på dig - snart kommer våren! (Och det nya forumet - ser fram emot det med spänning...) / mt

Han dog för 1 1/2 år sedan....på behandlingshemmet...

Hej igen! Tror jag förstår nu. Du gjorde vissa saker tydligare för honom och hans oro minskade. Enkla kärnfulla meningar och ett "jag älskar dig".

Jag känner också igen mig i det här med att tvinga sig att vara taktisk, att vänta med att diskutera känsliga ämnen. Sen gäller det bara att inte vänta för länge.

Fortsatt lycka till!
Kram Miss K

Jag har ett ont omen som förföljer mig på forumet.
Igår kväll skrev jag som vanligt en lång roman som jag var mäkta stolt över, kanske en av den bättre.
Men de senaste fem gångerna så har det alltid hänt något som gör att ju längre inlägg som jag har skrivit desto större chans att det inte sparas.

Igår kväll löste jordfelsbrytaren ut i dessa smösmältningstider, och hela huset förblev svart.
Datorn packade ihop av att bli avbruten så det blev till att sätta på sig IT-sektionens mössa, och reparationen blev klar just då i morse.

Jag håller på att tappa sugen på att skriva långa inlägg, någon jävlas med mig hela tiden

Berra

ser att du är inloggad så jag passar på att vinka till dig! / mt

Den senaste tiden har vi haft samtal i intensiv närvaro om olika "steg", mannen och jag. Det tycker jag mycket om. Jag försöker följa 12 steg för hopplösa och är nu mitt i v 6 - steg 6 med temat "Vila". Just nu har det faktiskt varit ganska mycket omkring mig så det haltar lite men jag håller ändå fast vid min plan att sköta om mig. De senaste veckorna har mannen varit på fler AA-möten och i olika grupper. Det han lär och tar till sig där sprider över på mig på ett väldigt gott sätt. Som ett varmt vårregn - fast det är kallt ute:) / mt

det möjligt? Att en människa kan bli så insnärjd??? Men vi vet att det är sant. Och vi vet hur obegripligt starkt fångenskapen binder sitt offer - och att ingen annan än den som låtit sig fångas kan göra sig fri. Men DU har gjort det! Befriat dig och även dina fickor. Även om de upplever dåliga saker hos sin pappa så är de trygga hos dig och du blir deras inre och yttre förebild.

Allt, allt gott till dig - nu går din väg framåt! / kram - var mycket stolt! / mt

Att läsa hur ni är på gång!