Senaste kommentarerna i forumet

Ni är för goa, allihop!
Simons katt, helt underbar! tittade med kattan i knät, såg allt hur hon sneglade, fast tittade bort fort när hon såg att jag såg...

är ute vid mina föräldrars hus, ligger vid havet och skogen och kattan trivs...
tog en tur till skogen, hittade lugnet och lite svamp dessutom!!

och det bästa är, hellöjligt och jag fattar inte varför jag ens skriver om det:
de har animal planet!!! =)

näe, jag måste nog ta och flytta från storstan, ni hör ju, plockar svamp som den värsta bonnatös, och glor på animal planet... ska leta efter ett litet hus på landet, så att jag kan skaffa en katt och en ko eller två!

ta hand om er!
tack för att ni finns!!!
Kramar!!!

http://www.facebook.com/photo.php?pid=223292&l=6cc447f1aa&id=1000010029…

En riktigt bra kommentar från Glada Hudik- gänget om jag minns den rätt.
"Andra människor är normalstörda och vi är utvecklingsstörda."
Märta: Ja, vilket underbart program. Vad är handikapp, vad är det som hindrar oss? Sådana människor vrider perspektiven på livet.
/Fenix

Hej Lillablå

Ja du, alla dessa bakslag som kommer. Vi ska igenom dem på ett eller annat sätt. Om du kan och orkar, försök att vara i den känsla som kommer till dig, då läker du fortare. I går såg jag på "här är ditt liv" och blev så tagen av denna kvinna utan armar som simmar och tar guld i alla mästerskap, som skriver böcker, sjunger som en ängel, som till och med gett andra länder hopp om ett liv med livskvalitet trots handikapp. Vi är ju kapade inombords, vi får inte glömma det. Även om det inte syns på oss vad vi gått igenom.

Ett steg i taget, en dag i taget vännen. Det är okej att vara skruttig emellanåt ;-)

Styrkekram Märta

lillablå - här är lite humor som kan liva upp dig, tror jag...

www.simonscat.com - titta på filerna. Jag skrattar så jag gråter varje gång... :-)

/H.

Hej!
Oj vad alla kämpar, jag lider när jag läser trådarna här... tur att ni hittat
hit, och att vi har varandra!

Inne i en svacka, tror jag minsann... ingen lust att göra nåt alls egentligen...

passar en fisförnäm katta, som driver mig långsamt till vansinne! En gång
i lådan, sen ska den städas, annars protestkissar hon var hon vill... råkade
putta till henne i natt, baaaad mistake, för då ska hon hämnas och anfaller,
jag har djupa sår på armen...

men hösten är här, med allt vad det innebär, regn, rusk, tända ljus och vackra
färger... ska åka till mina föräldrars gård, och titta till den i morgon efter jobbet,
kanske kan jag få mig en tur i skogen på måndag, och en svampmacka till
lunch... håller tummarna för det... och att kattan blir snällare på köpet... =)

Kämpa på! Min kbt-kontakt säger att det blir bättre och bättre, vi får väl lita
på någon som har certifikat och borde veta!!!

Stora kramar!!!

Hej

Lördag, lite grått och mulet. I går var jag ute och drack en öl med min dotter och hennes kompisar, gick hem vid 22.30-tiden när krogfyllan slog till. Så skönt det är att kunna gå hem till det trygga och lugna, nykter, ingen som väntar, ingen som kränker, bara kattfröken, jag och lugnet ;-).

Hur går det för dig? Jag tänker på dig och hoppas att du har stunder av "här och nu" då du kan njuta av att bara finnas.

Kram Märta

God morgon Kristin

Hur mår du i dag? Själv har jag haft en sån "där" helg igen, men i dag känns det llte bättre. Tänker mycket på det Mie skriver, att våga se det som är viktigt i sitt liv. Men om man ine vågar, eller om man inte vet.... Jag mår så dåligt av de här bakslagen. Jag kämpar på, varje dag.

Önskar oss alla kämpande en bra start på veckan, med all den styrka som var och en behöver. Ett steg framåt, ett steg i taget

Kram Märta

Ni är så underbara!!!
tack!
stora hjärtekramar till er!!!
/kristin med massor av tårar, just nu av tacksamhet!

Andas... reflektera... leva...

Ibland måste jag släppa taget & våga se det som är viktigt i mitt liv.
Tillåta mej att känna, så jag kan låta det passera.
Inte gräva ner mej i de bekanta känslorna av vanmakt & sorg.
Utan vara glad för min egen skull.
Vända min blick framåt & uppåt.

Jag finns här... jag finns på f.b.... är jag inte inloggad skriv ett medd. Kan gärna vara ditt bollplank om du vill & behöver. / Kram från Mie... <3

Hej Lilla lillablå,

Vissa dagar är kassa. Jag har haft många sådana på sista tiden. Idag har jag en bra dag. Är sååå tacksam för det.
Ibland orkar man bara inte ta tag i det jobbiga själv. Man låter tiden gå och hoppas på det bästa. Så har jag haft det och på något sätt har det läkt mig lite i alla fall. Känner en press att allt ska bli så himla bra. Men det tar tid och man får liksom ha lite tålamod. Inte lätt min vän, jag vet det.
När jag mådde som värst fann jag tröst här på forumet. Hoppas att du kan känna att det finns vänner här som bryr sig om dig!

Kram på dig vännen!

Helene

Skitliv, skitdag, och skitväder...
jag vet att jag har ansvar för mitt eget liv, precis som du skriver Mie,
men om jag inte orkar då?
jag borde ringa en vän, försöka hitta på nåt, göra nåt...
men jag orkar inte...
är väl som vanligt rädd för att bli avvisad, lättare att inte ens försöka..

jag har en kass dag idag, superkass, men jag kommer tillbaka!
hoppas ni andra har det bättre!
kram!
/k

Det var en sorg att det inte blev som jag tänkt & planerat för min framtid.
Sorgen var tung att bära.
När jag förstod att jag har ansvar för mitt eget liv lindrades sorgen.
Jag vet att jag gjorde det rätta som tog tillbaka mitt liv.

Hej

En klok vän sa till mig en gång.
"När man lämnar ett förhållande är det inte själva förhållandet man saknar. Det är det man aldrig ficki förhållandet som man saknar"
Och visst är det så. Om man skulle sakna förhållandet skulle man ju aldrig lämna det. Men det är det man inte har i förhållande som gör att man lämnar...Det är en stor sorg att bearbeta. För mig stor besvikelse. Jag är fruktansvärt besviken. På mig själv för att jag inte räckte till. På honom för att han inte var den jag ville att han skulle vara.
Sorgeprocessen är skrämmande. Först var jag jättearg och nu är jag jätteledsen..Undrar just när det ska räta upp sig och jag ska bli den starka Helene som jag vet finns långt därinne.

Tack alla fina människor!!

Kram Helene

Hej Kristin

Alltid lika kul att höra från dig. Jodå, jag mår bättre och bättre, är väl inte alltid på topp men det känns mycket mer stabilt nu. För två veckor sedan hade jag mitt senaste bakslag, fick besked från åklagaren att de lägger ner förundersökningen. Jag har pratat med mitt målsägarbiträde, vi ska överklaga detta så ännu är inte den riktiga resan påbörjad.

Jag vet, jag är inne med hejarrop både här och där, det får mig att känna mig lite bättre, jag har ju själv fått så mycket stöd genom våren och sommaren av dig och många andra. Det känns som lite hemma att titta in här en stund varje dag.

Mitt x ses allt oftare i stan med sin nya kvinna och sin gamla (systemkassen). Jag är fri nu, det känns så oerhört skönt att veta att han inte är på väg hem till mig. Han fortsätter sitt destruktiva liv med alkoholen men jag slipper vara en gatekeeper till honom. Jag ägnar mig åt mig själv och gör saker som jag mår bra av. Bland annat KBT-ageneten ;-) I dag är det mer en sorg när jag tänker på hur det varit, vad jag gått igenom och vad jag fått erfara. Det gör inte lika ont längre och jag börjar se framåt med tillförsikt. För varje dag växer jag en smula.

Jag hoppas att du också får ha dina fina stunder där du stärks. Du kanske redan märker det, för ju längre tiden går, desto mindre energi går åt till att ägna sig åt det gamla. Hur ont det än gör, hur många gånger vi än faller ner i hålet så kan vi sträcka på oss, se oss själva i ögonen och vara stolta. För vi gick. Vi satte det värde på oss som vi förtjänar. En dag träffar vi någon som också ger oss det värdet.

Styrkekram Märta

Åh, precis så tänkte jag också, men jag vågade inte riktigt säga emot min kbt:are, då är man ju ingen duktig patient! =)
Hoppas allt är bra med dig Fenix?
Kram!

Kram själv Lillablå!
Lycka tror jag är ett ytterst tillfälligt tillstånd emellanåt. Satsar hellre på att försöka vara nöjd med vad jag gör och hur saker är.
/Fenix

Hej!
Märta, hur har du det? Du stöttar alla hela tiden, finns alltid där med ett stärkande hejarop eller ett par värmande ord... Men hur har DU det nu? Känns det bättre, lättare, ljusare?

Jag har bara inte orkat vara social det sista, det har tagit emot att skriva nåt... men jag har tittat förbi ibland och läst om alla fighter och sorger...

Ska till min kbt-kontakt idag, jobbigt som satan, men antagligen bra i längden.. har fått en övermäktig läxa, skriva ner och fundera över vad lycka är för mig, när jag känner mig lycklig, vad jag kan göra för att bli lyckligare i vardagen...
Så himla svårt att svara på... vad gör mig lycklig?!
Kärlek såklart. Blaahh...
Mina fina vänners fina barn. Men jag kan ju inte kräva att få mysa med dem varenda eviga dag... Och samtidigt gör det mig lite lätt olycklig, vill ju också ha en familj och en självklar tillhörighet...
Skogen och att gå ut och plocka bär och svamp... men själv?! näe...
Gå ner i mörkret och förstora upp saker och ting... mörkrummet alltså, och kopiera foton... men skolan ligger två timmar bort...
Hua... Ska ta mig in till stan lite tidigare och sätta mig på ett café och försöka formulera det hela... Och jag läste precis vad jag skrivit, alla dessa men och blaaahh... VILL jag inte vara lycklig? Varför alla men? Det är väl bara att göra? Ta sig i kragen och Gå Ut i Skogen eller Ringa En Vän i Veckan och Våldgästa?
Jaja... just nu är det inge roligt alls.
men jag har ju börjat fatta att det faktiskt går upp och ner, och att efter nere kommer lite mer uppe! =)

Stora kramar till alla!!!
/k

I dag är en ny dag. Jag var ute och gick i över en timme och såg att hösten är på väg. Små tecken om man är uppmärksam ;-) Även om jag är låg njuter av lugnet, att jag slipper oro och rädsla, alla elaka sms och alla kommentarer om mig. Det är så skönt att slippa allt det där.

Nu har jag druckit mitt frukostkaffe och läst nyheterna. Kattfröken har suttit i mitt knä och njutit av samvaron och det är så himla mysigt med kattsällskapet. Om en stund ska jag ut på lunch med en gammal vän, det ser jag verkligen fram emot. Det blir inte så ofta att ses eller att äta ute.

Tack för att ni finns, för mig är det viktigt att kunna dela mina tankar och känslor med någon som förstår. Det känns stort att vara en förebild för någon annan Kristin, jag blev jätteglad för det. Ibland undrar jag om egentligen är så stark Anna, men styrkan ligger kanske i att jag äntligen vågar vara så svag som jag faktiskt är emellanåt. Jag vet inte, jag känner mig så liten och tilltufsad då och då. Tack för era fina ord till mig, det betyder så mycket för mig

Kram Märta

Märta min vän,
du är stark, du är envis, du är min förebild, och du kommer komma ur det här hel och lugn och vacker! och då menar jag vacker som i en människa med harmoni och balans, och tillförsikt till livet, vännerna och kärleken, tror minsann att du är rätt vacker redan idag!

jag filurar på mina framtidsplaner.
1. Ett EGET boende, med mitt namn på dörren eller helst brevlådan
vid det där lilla fina huset...
2. Lugn och stabilitet inom mig själv, många steg på vägen mot ett
enklare liv... (med hjälp av min fina kbt-agent såklart)
3. En bil, så att jag kan ta mig fram och tillbaka.
4. En katt och kanske några höns. kanske åker jag till köpenhamn
för att försöka få uppleva lyckan av ett eget barn... inte helt klar på
det än...

vilka krav... jaja, jag nöjer mig med nr 1, men man måste ju få drömma!!
Tack Märta och Anna för att ni tänker på mig och för era kramar!
Kramar till alla som vill ha!
/kristin

Märta - Bra att du är stark och envis!
Lillablå - skönt att det känns ok för dig!

Stora kramar till er båda - och ni andra också!
/Anna

Ja du, håller med om att det är så mycket värt att kalla honom x och inte X. Ibland kan små saker vara viktigare än man tror ;-). Jag håller på att läsa boken "Varför går hon?" av Carin Holmberg/Viveka Enander. Jag känner igen mig så mycket, kanske därför jag blivit låg. Det är som att lägga karbonpapper mellan kvinnors berättelser och min egen. Jag är inte ensam, men historien upprepar sig, om och om igen.

I dag är en seg dag, utan energi, tunga moln, åska i luften, getingarna orkar inte lyfta från marken, kattfröken bara sover. Men jag är envis, ett steg i taget, ett steg framåt, en dag i taget.... Hoppas att du har en bra tisdag Kristin/

Kram Märta

Hej Lillablå
Mitt råd till dig (som tillfrisknad Alkoholist) är att gå på ett AA eller ett Al-anon möte samt
där köpa boken Anonyma Alkoholister.

Är din kille "verklig" alkoholist, är det något som han så småningom kanska kan komma fram till själv genom tex gemenskapen i AA. (Inte genom din kärlek till honom då han är bortom mänsklig
hjälp och är mycket sjuk! )

Det viktiga i nuläget är hur du mår? Är du medberonde och "dras" till missbrukare?
Har du ett problem som förvärrar situationen för er båda?
Du kan bara förändra en enda människa -dig själv

Se till att skaffa dig kunskap och träffa andra i din situation, annars blir du med all säkerhet sjuk
själv.
DET FINNS EN LÖSNING FÖR ER BÅDA!
Kram

Ska lyssna på texten några gånger till, det är den värd...

jag har haft en lugn och skön helg, varit hos mor och far på gården, plockat svamp, gått omkring på gårdsplan med katten som sällskap, ätit gott, bakat lite kakor... och igår var det kalas för moster som fyllde lite år, och jag blev godkänd och kramad av min kusinson, som är MYCKET kräsen vad gäller andra än mamma och pappa, han ville till och med gosa med min mage, och det gör han tydligen inte med många (han är 2 och ett halvt....) och jag är totalt charmad och hedrad!

och vet du vad, märta, jag hjälpte inte till på kalaset en enda gång! rörde inte ett finger! och DET är inte likt mig! men jag tänkte testa, för att se vad som hände! och jag överlevde, himlen rasade inte ner, ingen verkade sur, grinig eller så över att jag behagade sitta där och vara lat... =) det blir nåt att berätta för min agent på fredag!

så livet lunkar på, jag mår ok, det kunde vara mer sol och mindre jobb och fler lediga förstahandslägenheter till mig, men just nu är livet rätt ok! och ja just det, han har inte hört av sig nåt mer, och det känns rätt skönt!

Jag blir ledsen när jag hör om dina bakslag, men glad när du berättar att de går över fortare! Tror minsann att vi blir starkare, lite, lite, för var dag som går! Hans sms la krokben för mig, men jag snubblade bara till, jag ramlade faktiskt inte raklång i gyttjan... nog för att vristen kanske blev lite stukad, men jag kan ju fortsätta gå!

och du, ju mer du berättar om ditt x (med små bokstäver, han är inte värd ett stort x), ju mer du får reda på, desto gladare blir jag att du lyckades ta dig därifrån, med livet i behåll! du är ju en av mina räddande änglar!!!

Stora kramar till dig!
och alla andra också, förstås!
ju fler jag ger, desto fler får jag ju på köpet! =)

Lillablå/Kristin

Hörru, nu är det en vecka sedan, det var alltför längesen. Hur mår du och hur har du det? Själv har jag haft ett nytt bakslag i helgen, men jag sjönk inte lika djupt och det varade inte lika länge. I dag har det varit soligt, tog en skön promenad, satt på balkongen med frökenkatten och njöt. Det är sensommar, getingarna är många men orkar knappt lyfta. I går lyssnade jag på sista sommarprataren på P1, det var Niclas Rådström, så otroligt bra. Det tog verkligen. Han spelade den här låten, jag tycker att du, vi, ni, alla ska lyssna på texten och förstå vad livet kan ge oss av det som redan finns....

http://www.youtube.com/watch?v=UQYHPdHeLEU

Ta dig tiden, njut, ta vara på det som finns omkring dig. Det lilla kan ge mycket.....

Styrkekram Märta

Surran

Det låter tufft för dig nu. Samtidigt har du ju nått en jätteviktig insikt som kan hjälpa dig att inte hamna i en dysfunktionell relation igen. Du har inte funderat på att försöka få en samtalskontakt? Det är svårt att bena ut allt på egen hand, och kanske du behöver mycket stöd och vägledning? Jag går hos en kurator sedan ett år tillbaka, det är ovärderligt för min läkning. Fundera på det i alla fall..

Styrkekram Märta