Senaste kommentarerna i forumet

Pia är en varm omtänksam vacker insiktsfull förebild... <3

Man kan inte annat än att se upp till Pia! Att du har orkat och samtidigt är nykter är så himla starkt! Du är en förebild!

Tack Pia för att du orkade berätta.
Jag är alldeles tagen av din berättelse!
All lycka till dig och din familj!
Marie

Vilken resa! Känner mig full av dj-ar anamma nu efter att ha läst om din resa, där jag står idag råder det en stilla bris om man jämför med era stormar och visst ska jag väl för tusan klara av det jag behöver klara! Ni alla ger mig kraft, och mod! TACK!

Hej igen

Tack för att du delar med dig, men du, vilken kamp ni alla har tagit. Det är beundransvärt att ni tagit er igenom allt och forfarande står mitt i livet och vill leva. Jag håller också med dig att det inte finns ett enkelt svar på något när det gäller vår sorts problematik men jag tror att dent bästa man kan göra för alla parter är att värna om sig själv i första hand. Annars är man varken till glädje för sig själv eller för någon annan. Och livet är faktiskt en gåva.....

Kram Märta

Hej.

Ska försöka att kort förklara vad som hände när jag slutade dricka för gott. Jag har tre barn, mellanpojken insjuknade i en svår sjd när han var åtta, vi visste inte om han skulle överleva på 1,5 år. Minstingen insjuknade under denna för oss svåra tid i tvätt-tvång och ångest. (storebror var mkt infektionskänslig) Mellanpojken är frisk igen går nu bara på kontroll 1 g/år. Lillebror har fortfarande OCD som i tonåren utvecklades till BDD (inbillad fulhet) och blev helt besatt av sin hud. Till slut satt han i ett mörkt rum hela dagarna, beställde olika preparat mot finnar och hade en otrolig ångest och självmordstankar. Hela denna tid var det mig han hade som bollplank och bekräftelse, det var ofta flera frågor i minuten.. har jag finnar, syns dom, går dom bort? Och vad jag än sa så var det fel.
Efter hans första inläggning på BUP blev han lite bättre, fick prova en annan medicin och träffade även en tjej. Började gå ut när det var mörkt. Vi var lite orolig men mest glada att han var bättre och i alla fall kunde gå ut och umgås med folk, även om det bara var i mörker.
Det blev katastrof. Gängbråk, hot, slagsmål, snetändningar på fyllan, polis, förhör, fyllecell, soc, Bup om vartannat. Det kom gäng hem till oss som skulle döda vår son. Byn var i gungning och soc och polis satte in extra resurser. Det var tidningsrubriker hela tiden om 17-åringen i vår by.. jag kände mig pestsmittad och det var en pina att visa sig i affären. Min son ser helt frisk ut, och tuff och kaxig, så inte många visste att han var sjuk.

Det hände liksom saker vareviga vecka, ibland flera ggr. Han slogs, andra slog ner honom. Sen blev det rättegångar och villkorlig dom. Det var så sjukt jobbigt, ingen hjälpte oss heller, vi tom ringde soc och bup och bad om tvångsvård för vi var skiträdda att han skulle skada någon allvarligt. Till slut efter att jag jobbat två nätter, inte sovit en blund därför att polis och soc dök upp på morgonen, så drack jag vin på kvällen, sonen kom vid midnatt och skulle ut trots att han hade kompisar hemma och då brast allt. Jag försökte ta mitt liv, hade haft det som en sista utväg i ca två års tid i tanken och hade samlat på mig massor av tabletter. Ingen i familjen märkte något, jag skyndade mig iväg och tyvärr så kraschade jag bilen tydligen, minns inget, vaknade på sjukhus något dygn senare.

De två sista åren hade jag egentligen inte druckit så mkt. Jag höll uppe i 11 mån för att se om jag kunde bli ett bättre stöd för min son... sen drack jag ibland, varvat med en antabus då och då för att hålla det i schack. Så gav jag bort mina antabus till en släkting, frun bönade, de hade problem hemma och då eskalerade mitt drickande igen.

Jag var grymt nere efter att ha misslyckats, ville bara inte vara med längre. Men blev chockad av alla starka reaktioner, inte minst hos mina barn. Jag trodde alla fattade hur dåligt jag mådde... Fick reda på att jag tydligen var väldigt bra på att låta som jag hade kontroll... Barnen tvingade ur mig löftet att aldrig göra så mer. Och det lovade jag. Och kapitulerade även inför alkoholen. Visste att utan alkohol i kroppen skulle aldrig tanken gått till handling. Så jag tog emot all hjälp. Bearbetade sorg, medberoende, mig själv, mitt alkoholbegär, genom alla de sätt som jag tidigare skrivit om. Och som läkaren sa... jag var helt utbränd och deprimerad av hemsituationen och av alkoholen.

ja, förlåt om detta blev långt. Det bara bubblar över, jobbigt att skriva om men ändå så vill det ut.

Det var mkt att reda ut efteråt, vissa skyllde allt på min son, att han drivit mig till detta. Men vi pratade mycket och skulden är ingens, vi var inne i en ond cirkel och nu var den bruten.

Vi mår alla mycket bättre. Min man och jag stöttar varandra när vi blir oroliga över sonen, men låter det inte äta upp oss. Han är snart 20 nu och har ansvar för sitt eget liv. Han har även fått bättre läkare, bättre medicin och mår bättre. Han får bo hemma så länge han sköter sig socialt.

Hör ni så likt det är.. medberoende som medberoende.. :)

Ja, jag håller med om att man ska lämna alkoholisten om han/hon inte vill/kan ta tag i sitt liv. Jag har liksom inga bra svar på något känns det som, alla är olika och mänskligheten är ju komplicerad. Men se till att tänka på er själva i första hand, alla har ansvar för sina egna liv, hjälp till självhjälp är det bästa enl min mening.

Kram

Hej Pia

Tack för ditt inlägg, faktiskt väldigt intressant. Men du, vad fick dig att lägga av? Jag kan inte se att det finns någon annan utväg än att lämna den som dricker, den som äger problemet men vägrar ta ansvar för det.

Kram Märta

Hade det hjälpt dig Mickey?

Jag är lite kluven, tänker ofta på hur det hade gått om min man sagt att jag fick välja... har en rälig känsla av att jag kanske hade valt att flytta, satt mig i en lägenhet och supit bort mitt liv.... Hade inte varit kul för mina barn, föräldrar och andra nära och kära. Kan se mig själv som en medelålders fyllkaja på hängandes på barerna i stan. Fast man vet ju inte, kanske hade jag tagit tag i mitt liv då.

Nu hände det ju andra saker som gjorde att jag slutade, jag tackar vareviga dag för detta!

Jag förstår hur jobbigt alla ni anhöriga har det, ni ska vara rädda om er själva och ett tips: släta inte över, underlätta inte, gör det inte lättare för den beroende att dricka.. vi är världsmästare på att ljuga, inte minst för oss själva. Alkoholen har hjärnan i ett starkt grepp. Jag kunde som exempel dricka två flaskor vin en kväll, utan att misslyckas, utan att göra bort mig. Maken såg bara den ena flaskan. När han sedan sa att det är ju helt ok när du bara dricker lite, som du gjorde igår, då trodde jag på det. Full kontroll och hade ju egentligen BARA druckit en flaska. Den andra trängdes undan långt ner i det undermedvetna. Och då var det ju helt ok att dricka nästa lediga kväll oxå..... Man är faktiskt jätteknäpp i sitt tänk. Frontalloben där omdöme och impulskontroll regleras är bortdomnat av alkoholen.

Min man ansågs sig inte vara ett dugg medberoende men när jag lärt mig massor på AA och genom litteratur så kunde jag påpeka en massa:

Han körde alltid våra barn till olika aktiviteter.
Han körde mig till jobbet på helger då jag inte vågade köra bil för att jag var bakis.
Utan att ifrågasätta..
Han godtog att jag sov till middag. Gick på mina lögner om att det var skiftande arbetstider som gjorde mig trött.
Han lyssnade inte när jag sa att jag inte ville till Danmark eller tyskland och köpa hem lager... fast detta var väl förnekelse mer än medberoende kanske.

Ja det är inte lätt, men lär er så mkt som möjligt så ni kan genomskåda lögnerna och undanflykterna och tänk på er själva först och främst. Och barnen så klart!

Önskar er kraft och mod.

Pia

Ändrat

Jag har samma bekymmer med min man. vad ska man göra. Jag känner mig så handlingsförlamad. Det hjälper inte med prat eller bråk eller med något. Och allt detta ljugande. Lögner om att det är slut att det är över att det inte ska hända igen. Vad förnedrande det är att bli ljugen rätt upp i ansiktet om och om igen. Jag vill inte leva så här. Det är bedrövligt att man inte kan ha kontroll över sitt egna liv ens. Vad gör ni? Vad kan jag göra?

jag känner med dig!

Mår skit idag! skulle se på film med sonen o äta något gott igår. Han ringde till mig på jobbet o sa handlar du idag så kan du väll köpa räkor, kände med en gång att då ska han dricka vin till. klump i magen.
När jag kom hem så va en vin flaska borta, men jag märkte inget på honom, jag träna lite o när jag duschat så va maten klar o två vinglas upphällda, ja sa inget sonen va med. han försvann med jämna mellanrum ut i köket o snart va han ganska packad o somnade i soffan. han skulle gå o lägga sig o ut i garaget o köket för att smyga med drickan. jag o sonen ja oss han kom sen har luktat som en alkis hela natten,

Det som gör mig argast är att han gör våran 15 åriga son så orolig o besviken. Han säger så konstiga saker till honom som han inte ens komenterar. Som igår sa han till honom du är ju inte med i matchen.

Hans missbruk har pågått i ca 13 år. han har vid två tillfällenupp i ca två veckor o då har vi alla
mått jätte bra. jag orkar o har ingen att dela med mig av våra problem. hans släkt har vänt oss ryggen helt o min har en annan tråkig händelse att bearbeta nu,

Lite hur det funkade för mig och min hustru som jag skrev alldeles nyss :
http://www.alkoholhjalpen.se/forum/comments.php?DiscussionID=833&page=5…

Vet inte vad jag ska göra har en man som dricker nästan varje dag. han sköter sitt jobb o på dagarna är han världens bästa man o pappa till sina barn. Men helt plötsligt på kvällarna så har han fått alkohol i sig, o är en helt annan person. På helgerna blir de ofta så mycket att han somnar på toan, golvet mm. jag kan inte dölja detta för våran son som bor hemma han är 15 år, men han säger inget om de men jag ser att han blir orolig. Hans pappa har tagit upp de med honom några gånger när de har varit som värst, o då har han skärpt till sig ett tag. Han är ofta medveten om sitt problem med alkoholen o kan under en period prata om missbruket o hålla sig ifrån de, men sen så har han inga problem helt plötsligt utan säger att han dricker som alla andra!!!

Ja va ska man göra!
Det är så svårt har haft många veckor med mannen berusad varje kväll. åter en morgon när jag sitter o tänker hur ska jag prata med honom, få honom att skaffa hjälp. Jag vet att han inte heller vill ha de så här. just nu ligger de gömda tomma ölburkar lite överallt i huset o öppnade halvdruckna vinflaskor men jag tänker inte ta bort dem denna gången, ja skiter i det nu, de hjälper inte han måste själv komma till insikt!
Fy fan vad jag hatar de här o hur dum är jag!!

Märta fina,
vilka vackra ord...
ska köpa boken, om den går att få tag i...
vackert...
sparar dikten tillsammans med andra vackerheter och klokskaper
som ni delat med er av till mig...
tack!!
kram!!

Lillablå

Här är dikten. Märta Tikkanen levde med en alkoholiserad man och när hon bröt upp så skrev hon den här dikten. Hoppas att den kan ge dig och många andra lite styrka. Jag tycker att den är fantastisk.

Kram Märta
_________________________

Du måste vara stark
händer det
att människor säjer
till mig

Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts och brister

Märta Tikkanen Ur "århundradets kärlekssaga"

Adde

Den är din och vår allas :-)

Kram Märta

Yes ! " hitta alla konturer igen " Tack för den formuleringen !! Helt ogenerat stjäl jag den !!

Hej

Härligt att höra att du läker. Det tar tid, jag har fortfarande mina bakslag. Du är precis lika stark som mig, Mie och många andra. Du bröt en destruktiv och dysfunktionell relation, du valde att gå och inte vända tillbaka. Precis som jag. Det tar tid att hitta alla konturer igen, jag är fortfarande inte där. Och som jag skrivit tidigare, jag har kanske en rättegång som väntar vilket också försvårar läkningen.

Ja du jag har ,obegripligt nog, träffat en fin, god, stark och stabil man. Det är på ett sätt overkligt, det känns som om det gått alldelels för fort. Men samtidigt ger det mig hopp om att det finns så många fler som är goda männniskor än vi tror. Tack för dina fina och värmande ord, det gör mig så himla glad.

Du, Märta Tikkanen skrev en gång" Starka människor böjs inte, de bryts och brister". Kanske är det så med oss starka, vi brister och då tar det längre tid att läka. Glöm aldrig att du är stark och värd så mycket, att du är generös och stöttar andra, sprider vänlighet, värme och glädje omkring dig.

Kram Märta

Lilla blå...
Din styrka är oändlig.
<3

Stor laddning uppskattning till dig Lillablå! Fint att du delar med dig av dina framgångar, det behövs mitt i allt det här! Och att du stöttar och bryr dig. Hoppas du får en toppenhelg :-)

:-)

Govänner!
Det blev ingen lägenhet!
Men jag har klippt mig, och det var så himla skönt att bli av med
alla spröda toppar och kluvna ändar...
symboliskt kan man nog jämföra det med vad som pågår inom mig,
jag vill bli tydlig i mina konturer, inga kluvna känslor och jag vill bli
så där stark som typ Mie och Märta, och inte brytas och gå av så
lätt...
dessutom var det ju första gången jag klippte mig sedan jag lämnade
min kärlek...

snart fyller den yngste år. saknaden kommer över mig då och då, och
nu kommer den oftare, både den yngste och jag fyller år i november...

brorsan har precis åkt hem, efter thaimat och en film, så himla skönt
och kravlöst... han är bäst!

Märta, har läst i några trådar att du träffat en ny man... så vansinnigt
glad för din skull, att du gått ur det här starkare och funnit någon att
hålla i handen!!! Det är du värd, finaste Märta!

Och ni alla andra som kämpar, jag läser allt vad ni skriver och känner
så med er!!! Tulpanerna har börjat dyka upp, hade jag kunnat hade jag
köpt en bukett till er var för att lysa upp ert liv ett par minuter!!!
Kämpa på och unna er lite vardagslyx!
stora kramar!!!

Hej lillablå, så glad jag blir av att läsa dina rader!!!
Jag är så lättrörd, framför allt när någon känner hopp. Det är en himla god känsla, en av de bästa man kan ha. Apropå hopp, så hoppas jag förstås att du får en lägenhet du vill ha, det är du verkligen värd efter din plågsamma resa.
/Fenix