Senaste kommentarerna i forumet

Lillablå

Kan bara hålla med Adde, du tar små steg hela tiden ;-) Jag vet vad du går igenom, det är så himla tufft emellanåt. Jag har fortfarande rejäla bakslag, känner att jag hamnar i det svarta hålet och gråter hejdlöst, tänker att jag står inte ut mer, orkar inte mer. Men bakslagen kommer med allt längre mellanrum och jag faller inte lika djupt längre. Jag tänker varje dag att allt jag kan göra är att vara här och nu, vad som händer senare bryr jag mig inte om.

I dag är första dagen på mitt nya liv, mitt liv efter. Det var ett liv innan X, ett annat under och nu börjar efterlivet. Jag har friskskrivit mig efter 3 månaders sjukskrivning. Jag är glad att jag lät mig sörja ordentligt. Jag var dock nära att fastna där, men jag reste mig på 9 och nu ska ingen knocka mig. Tar varje dag med tillförsikt, vet att jag har många svårigheter kvar, bland annat en rättegång.

Skrattet är så befriande, likaså ilskan. Jag har äntligen fått kontakt med bägge känslorna och känner mig rik. Jag jobbar fortfarande med att få tillbaks smak- och luktsinnet och då funkar mindfulness riktigt bra. Sen bara en sak min vän. Att ge sig dagar att göra ingenting kan vara riktigt bra. Unna dig det, du kommer att se hur värdefulla de också är ;-)

Kram Märta

Bra skrivet Lilla Blå ! Du visar på ett mycket bra sätt att det finns en väg ut. Du gör sannerligen framsteg !

Hej Märta,
skönt att höra att du fått skratta av hela ditt hjärta! det är medicin, det!

och du, det är ditt x's förlust, han hade chans på världens finaste kvinna, och han sumpade den... tycker synd om dig, men nästan ännu mer synd om hans nästa kvinna, hon är fortfarande ovetande om det helvete hon antagligen kommer att hamna i... eller egentligen, just nu är det inte ett dugg synd om vare sig dig eller mig, vi har alla chanser i världen att skapa just det liv VI vill ha, här och nu och ingen annan har något att säga till om, om vi inte ber om deras åsikt!

Fast jag mår sådär... har semester, ju.. var hos min kbt-agent (lånar uttrycket av berra, gillar det skarpt!) och mormor i måndags, och jag tog mig i kragen och åkte ut till havet både tisdag och onsdag, men sen... om jag inte har nåt planerat så försvinner hela dagen på absolut ingenting... idag har jag jobbat med 6 foton, det är allt! i torsdags tvättade jag på morgonen och sen sov jag resten... agenter är bra, men de rör sannerligen om i grytan!!! men det är inte lätt att skaffa sig det liv man vill ha, när all energi går åt till att ta ut bröd ur frysen och göra en frukostmacka...

och jag är så innerligt trött på all fylla. och fulldumheter. måste erkänna att det tar emot emellanåt att läsa vissa inlägg... det är så himla tydligt att det är han den lille djävulen på axeln som pratar, inte personen bakom...

en vecka kvar på semestern, drygt.. försöker hitta saker att haka upp dagarna på. måndag ska brorsan firas, tisdag ska jag träffa en vän och kanske hennes två fina pojkar, och sen min agent, sen får vi se... vill ut och plocka blåbär och hallon, hoppas verkligen att vädergudarna tillåter det! borde träna, men tror inte att det kommer att bli av... det ger sig!

egentligen har jag inte ett skit att klaga på, har många fina vänner som verkligen bryr sig om mig, det är bara det att alla har semester... och att min karaktär är av den sämre sorten! =)

Ta hand om dig märta, och njut av att kunna skratta och leva!
stora kramar!!!
/k

Härligt Märta !!

Hej

Ville bara titta in och kolla hur du mår. I dag blev det en långpromenad med en god vän och hund i en prunkande sommar. Det är så grönt efter regnet, så vackert. Tänkte på dig och din kamera ;-)

Tog en fika med trygga vänner, skrattade så jag fick tyst på alla på fiket. Vi satt och skämtade om friidrotts-EM, det var så roligt och kvickt, skrattade högt, tårarna rann och jag kunde inte sluta. Till slut satt alla och skrattade åt mig och mitt skratt (jag har ett smittsamt skratt). Fyfan så underbart, så mycket det utlöste inom mig. Jag ler när jag skriver detta. Det var 100 år sen jag skrattade så mycket, så befriande.....

Kram Märta

Hej lillablå

Åh vad kul att du tyckte om KBT. Smärtsamt är det men jisses vad man växer. Du, i går fick jag veta att mitt X träffat en ny kvinna. Det gjorde han långt innan jag tog beslutet om att göra en polisanmälan. Så mycket var jag och min kärlek värd för honom. Jag investerade så mycket i vår kärleksrelation och nu känns det som om jag drattat på ändan. Här har jag längtat, oroat mig, haft såna skuldkänslor att jag valde att polisanmäla. Han bryr sig ju inte, han har inte investerat något i vår relation. Jag var bara en slasktratt, bra att ha för sitt eget ego. Alla nätter jag gråtit, jag blir så jävla arg på mig själv. Fan, jag gick rakt i fällan.

Och vet du vad det värsta är? Han har träffat en kvinna här trots att han inte bor här. Han vill visa mig hur lite värd jag är, hur enkelt han hade att gå vidare. Fick veta det i går av hans syster. En god vän hade sett honom på en restaurang med henne en söndag eftermiddag för ett par veckor sedan där de satt och drack vin. Jag tänkte bara, tack och lov att det inte är jag som sitter där och ser honom hälla i sig en söndag, vet ju precis var det hade slutat. Tack och lov att jag inte stannade kvar och försökte kämpa lite till. Jag sträcker på mig nu, känner att jag inte behöver visa honom något, behöver inte dansa hans dans. Jag har slagit i botten och tagit mig upp igen. Jag lever och jag läker ;-)

Hoppas att du också kommer dit snart där inte tankarna hela tiden kretsar kring T. Du har varit beundransvärd stark som inte kontaktat honom trots alla känslor du brottas med. Du ska också sträcka på dig!

Kram Märta

KBT is tha shit!!!
var på mitt andra samtal idag, och fy satan vad jobbigt det är, men det känns så himla skönt att vara på väg! och att någon talar om för mig att det inte är ok att må så dåligt som jag gör idag!

har semester nu, varit en en vecka hos föräldrarna på deras gård, hjälpt till med fönsterkittning och målning, solat lite, plockat massor av kantareller och hallon och haft en katt i sängen varje natt... en skön vecka! två veckor kvar, känns lite jobbigt, vet inte vad jag ska fylla dagarna med... har hört av mig till ett gäng vänner, får se vad det blir av det...

och jag längtar massor efter barnen och honom, de är i mina tankar nästan hela tiden just nu, vi hade en underbar tid förra sommaren, och skulle haft semester tillsammans nu... jaja.... vet ju att det bara är i drömvärlden det skulle funkat, men ändå!

Hoppas på sol i morgon, då ska jag ut i den vackra skärgården och leta upp en fin badplats jag hört om!

Stora kramar till alla underbara fantastiska människor som inte tvekar att hjälpa en medmänniska i nöd, blir rörd till tårar ibland när jag läser era inlägg.... utan er... ojojoj...
KRAMAR och stora TACK!!!

Hej lillablå

Välkommen tillbaka, har saknat dig. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver, hela min sommar har bestått av tårar. Jag har suttit hos min läkare och gråtit, överallt där jag blivit mött med förståelse och empati så har tårarna kommit. Varma sommardagar med vind har jag gråtit över att vi inte varit på segelbåten. Vackra ljumma sommarkvällar har tårarna kommit när jag tänkt på hur fint det skulle kunna vara. Jag har tänkt så mycket på honom, längtat, saknat, undrat om han tänker på mig.

Förra helgen, efter månader av tystnad, dök han upp i min hemstad. En god vän mötte honom en söndagseftermiddag när han satt på en restaurang och drack vin tillsammans med en kvinna. Så lite jag har betytt för honom, så viktig alkoholen är för honom. Man är och förblir ett bihang till hans relation med flaskan. Nu är jag bara arg för att han kommer hit där han inte bor och rör sig fritt och utan samvete. Det är så fruktansvärt provocerande. Min räddning är att vi inte kan ha kontakt pga av utredningsskäl. Jag hade ramlat tillbaka annars, mitt medberoende har varit så starkt.

Vi får fälla våra tårar, kämpa på, och försöka se tiden an. Det tar tid att bryta mönstret och det kräver ett jäkla jobb. Kanonbra att du fått tid för KBT, håller alla tummar för dig

Kram Märta

hej!
länge sen jag skrev nåt... varit ganska tungt det sista.
hittade mitt drömtorp, ca en timma från jobbet, och förlorade det igen, för att jag inte vågade satsa friskt, utan bara lite... saknar honom och barnen, för ett år sen var jag full av lycka och tillförsikt och framtidstro och kärlek tror jag...

en arbetsdag kvar innan semestern, och jag fasar, skulle ju firat semester med honom och barnen, men nu har jag egentligen ingen lust med semester alls... har en tendens att låta allt komma till mig när jag är ledig, jobbar jag måste jag ju skärpa mig och fungera... firat förresten, det stämmer bara om man avser otaliga flaskor vin och öl för att fira sommarsolen, semestern, första hallonen, första, andra och resten av de perfekta grillkvällarna... en av oss hade varit nöjd och avtrubbad...

på måndag ska jag till en kognitiv beteendevetare eller nåt sånt, om jag ska vara ärlig vet jag inte vad eller vem jag ska till... världens bästa väninna sa åt mig på skarpen i onsdags... "när man är ledig ska man må som bäst" och "så här kan du inte ha det längre". Skulle egentligen bara beställa en tid för att få nytt recept på den lägsta möjliga dosen piller av den lyckliga sorten, men de ringde från vårdcentralen en kvart tidigare än metallrösten hade meddelat, så jag hann inte lugna ner mig och bli sådär precis och trevlig som jag brukar vara... vilket kanske var bra, men jag usch vad jag skämdes, snörvlade och grät... men hon lät bara alldeles omtänksam och vänlig... och semestertider och kötider till trots, så fick jag en tid hon någon som vet och kan och förstår... tänk om ALLA kunde få det bemötande jag fick, världen hade varit en bättre plats då!

steg ett avklarat. nu gäller det bara att försöka förklara hur jag mår och allt sånt där, hade lätt kunnat knipsa av ett finger för att träffa den som kan få mig att jobba mot att läka och finna lugn och balans igen... inser att det är jag som måste göra allt jobb, men jag behöver en kartläsare...

ska upp till föräldrarna måndag kväll, hoppas att jag hinner berätta för älskade mor innan hon läser det här, oroa henne är ju det sista jag vill... mamma, om du läser: jag mår ganska bra nu, det är ingen fara på taket!!! <3

näpp, nu har jag massa fotojobb som jag vill ha avklarat innan semestern, dags att börja jobba!
stora sommarkramar till alla kämpande vackra själar!

lilla blå
kämpa på
du verkar så go
kram Måne

Lillablå

Läs gärna självbiografin "Så dumt!" också. Gärna först, då förstår man mer hur hon tänkt med sitt program för att stärka självkänslan. Att läsa boken gav mig en positiv kick. Jag tänkte "om hon haft det så jälvigt och lyckats då kommer jag också göra det, garanterat!" Rekommenderas!

Kram

Pyssel!
TACK!!!
Skönt att få bekräftat vad jag vet, att jag gjorde rätt som gick!
Och mias första bok ligger i min att läsa-hög, kanske får flytta upp den ett par steg...
Tack!

Lilla blå. Tro honom inte när T säger att han älskar dig. Att säga att man älskar någon är inte en quick-fix. Kärlek till någon visar man med handlingar. Att förminska någon gör man inte om man älskar en person. Du skriver att han är mysig ibland och att ni ibland har fina dagar/kvällar. Varför nöja sig med att det är bra ibland, men att det allt som oftast är klumpen i halsgropen/magen som ger sig till känna. Han älskar makten han har över dig mer än han älskar dig som person, annars skulle han aldrig kunna skada dig som han gjort. (Jag vet att det är svårt att höra, men det är ju oftast så det ligger till…)

Det är bra att du gått innan det är för sent! Tänk, på 8 månader hann T göra dig så illa. Om du går tillbaka, hur kommer de närmsta 8 åren se ut?!? Jag vill inte ens tänka på det!

Till er alla! Läs Mia Törnbloms böcker och jobba med er självkänsla!!! Det har hjälpt mig oerhört mycket! Idag vet jag att jag är fantastisk för att jag är jag, inte för vad jag presterar! "Jag-är-bra-boken" är ett bra verktyg att ta till hjälp för att åskådliggöra det som har varit bra under dagen. Ofta hamnar vi i en spiral där bara negativa saker lyfts fram.

Ni är fantastiska, smarta och helt underbara människor! Glöm inte det!!!!!

Lilla blå 13 juni 2010 "ska ut och njuta av min ensamhet idag... en filt, en bok, och en stor kaffe och jag SKA njuta... "

Kom ihåg att det är skillnad på att vara ENSAM och att vara SJÄLV! Som jag förstå har du vänliga och varma personer som stöttar dig. Du är inte ensam! Ordet kan förminska dig...använd ordet SJÄLV istället. (Det hjälper mig iallafall) "Idag väljer jag att umgås med mig själv, men jag är inte ensam. Jag har massor med fina vänner!"

Var trygg och stark i det beslut du tagit. Du är stark!

Härligt att höra lillablå. Min dotter gjorde om min hall för ett par veckor sedan, det blev frid i bostaden i gen. Bara mitt, bara börja om på nytt, så himla härligt.
Helgen har innehållit ups-and-downs, precis som väntat. Underbara morgonpromenader, sol på hela kroppen, god mat och vila. Ett steg framåt, en dag i taget. Vi fixar det här ska du se. Ha det underbart i solen vid havet. Jag avundas dig ska du veta ;-)

Kram Märta

Önskar dig massor av små fräknar Lilla Blå !!

Hej Märta!
Jodå, jag överlever! Sen jag fick hem en soffa känns faktiskt livet lite lättare... Soffan kanske representerar ett hem, eller också är jag bara lycklig över förändringen: inte ligga i sängen och stirra i taket, utan numer i soffan och stirra i väggen! Näe, så illa är det inte!

Har jobbat i helgen, och hälsat på mormor, och plockat fläder och gjort min allra första sats flädersaft någonsin! Är ledig måndag och tisdag och ska försöka aktivera mig och göra måbra-saker, typ träna, göra rabarbersaft (japp, försöker vara lite huslig och pysslig....) och åka ut till havet och kanske få några fräknar... vi får se hur det går, funkar det inte så funkar det inte!

Hoppas att du haft en underbar helg med vänner och värme!
stora kramar!

lillablå

Hej, hur har du det? Det var längesen nu. Jag har åter börjat med långa morgonpromenader med min goa vän och hennes ljuvliga lilla hund (en lurvig dvärgsnauscher). Nu när det är varmt är vi uppe redan vid 07.00-tiden, och sen blir det frukost vid 09.00. Hela dagen blir bra när den börjar bra.

Det går fortfarande upp och ner, men dipparna är inte lika djupa längre, inte lika ofta och inte lika långa. Det känns som att jag har nått ytan igen. Jag är fortfarande trött, behöver sova mycket, är skör för motgångar, har en kropp som (över)reagerar på mycket. Men jag börjar uppskatta mig själv mer och mer, känner mig starkare för var dag som går. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så mer men så men det så är det.

Kram Märta :-)

Hej Saga

Nej, så ska det inte vara. Du och jag och alla andra vet innerst inne hur vi vill att kärleken ska innehålla. Tryggheten och tilliten är grundpelarna, utan dessa finns absolut ingenting att bygga på. Det gäller att orka stå på sig, att bejaka det trots att det är så svårt. Jag klarade inte av det, jag gick in i ett nedbrytande medberoende som knäckte mig till slut. Vi bodde inte ihop, vi har inga gemensamma barn. Jag kunde ha gått när som helst men gjorde det inte, jag lyssnade inte på min kropp, på alla varningssignaler. Jag lurade mig själv länge länge. Jag håller alla tummar för dig att du finner kraften i dig.

Kram Märta

Lillablå, Märta å alla ni andra! Tack för allt ni skriver och delar med er av!
Känner så väl igen mig i er, om hoppet, kärleken, lögnerna och vissheten om alkoholen som smygit sig på mer och mer. Dessa lögner som knager hål på en. Hoppet och önskan om att han ska använda sin kraft och vilja att tillfriskna. Maktlösheten mot alkoholen... För ett år sedan var även jag nykär i denna fantastiska man och tänkte - å nu är det äntligen min tur efter alla år som singel... Men en efter en har lögnens svarta stenar plumsat ner i kärlekens ocean. Den börjar bli grund nu. Släpper taget mer och mer, lite i sänder... Verkar inte helt redo att lämna än. Hoppas fortfarande att han ska vilja bli nykter... Tur att vi inte har flyttat ihop... Skönt att jag har min egen ekonomi - det är väl inte så man ska tänka om kärleken? Sorg i hjärtat!

Jag gjorde det!
jag tog mig upp ur soffan och gick ut! =)
tänk att sånt som de flesta tar alldeles för självklart, att gå ut
i solen med en bok, eller gå ut med soporna, ta på sig strumporna,
eller boka tvättid, eller fixa de där sista fotona innan uppdraget är
slutfört, eller vattna blommorna kan vara så vansinnigt svårt?

men det var rätt skönt ute, faktiskt...
det värsta av allt, rätt patetiskt faktiskt, var att det som fick mig att
få ur tummen, var ett löjligt program från australien... deras version
av bonde söker fru... har varit där i ett år och pluggat, och att höra
det underbara språket och se vidderna där gav mig precis den lilla
energi som behövdes!! två timmar i solen med en bok blev det!

verkar som det har varit en tuff helg för många, på båda sidor om flaskan...
gör ont i mig när jag läser hur alla kämpar för överlevnad, inläggen bara
vibrerar av all ångest och kamp...

skulle ta fram några foton från ganska exakt ett år sen, när jag träffade
lilla tösen från igår, på samma ställe vid samma badvik... och i mappen
märkt med tösens namn låg tyvärr de allra första bilderna på honom...
han var solbränd, typ 20 kg lättare, lugn och glad och lycklig, och en
spegel på hur jag mådde då... lycklig och full av tillförsikt... trodde verkligen
att vi hade en framtid ihop då... trots att vi inte ens pussats! ack så fel jag
hade! vi skulle firat ett år om tre dagar...

märta, du är så klok och så underbar, jag hoppas verkligen att du får ett
fantastiskt och lugnt år med fokus på dig själv och de dina... skulle så
gärna göra en tur runt om i landet och hälsa på er alla, och tacka er med
en riktig kram!!!

mina tankar leker spökboll i huvudet, de hoppar upp och ner och springer
hit och dit och duckar febrilt för att inte bli träffade... märks visst på inlägget,
jag bara hoppar från det ena till det andra... så det får vara nog för den här
gången, jag har en känsla av att jag återkommer!!!

kärlek och värme till er alla!!!
/kristin

Skönt att höra måne!
lite bättre idag, och ännu bättre i morgon!
unna dig lite extra gott idag, glass med jordgubbar och hallon,
eller nybakta kanelbullar, eller en stor chokladkaka... eller en
extra kopp kaffe med tillhörande god bok...
ta hand om dig!!!
Kram!!!

tack lilla blå
lite bättre idag
lite starkare
men deppig
har druckit kaffe i solen
vacker dag
ångesten på väg lite längrebort
en ny dag
ett nytt löfte
nykter idag
kram måne

hej lillablå

Det var skönt att sova länge och vakna i lugn och ro, ingen bakfylla, inga hårda ord, ingen oro. Jag vaknade vid 01.30-tiden i natt av att en man utanför skrek av smärta, uppröda röster, hundar som skällde. Oro, oro.... Kroppen gick upp i full beredskap igen, det tog timmar innan jag somnade om. Skön ändå att jag låg i min säng, i mitt hem, ensam och på en fredag utan att behöva fly.

Kaffe på sängen, forsatte med boken och med en spinnande katt bredvid mig. I dag är starten på ett helt nytt år utan mitt X (vi skulle ha firat två år i går). Jag har bestämt mig att det här ska bli ett helt nytt år där allt fokus ska ligga på mig själv, mitt välmående, min resa tillbaka till att bli hel igen. På något märkligt sätt, även då smärtan och sorgen kommer i vågor, känner jag att beslutet ger mig styrka, en orientering framåt igen. Motivation, vilja, kraft, åter styrfart, framåt..... ;-)

Hoppas att midsommarhelgen varit till glädje för alla här på forumet och att du får en bra dag med kameran

Kram Märta

måne min vän,
du vet det innerst inne, det är inget fel på dig...
djävulen på din axel är stark, och blir starkare för
varje droppe du får i dig...
var glad att din man blev besviken på dig, det visar att
han älskar dig och bryr sig... värre vore det med tystnad.
ännu en uppdatering, och du har av den blivit ännu en erfarenhet rikare...
ta hand om dig!!!