Senaste kommentarerna i forumet

och dess betydelse. Varför är den så viktig i våra liv? Varför kretsar våra tankar så mycket kring ifall vi ska kunna lära oss dricka "normalt"? För såna tankar har de flesta av oss nån gång efter att vi slutat dricka. Åtminstone undermedvetet har den tanken funnits med. Att så småningom kan jag börja dricka lite igen på fester, på helger osv. Det har jag prövat förut men genast tar tankarna på mera alkohol över. Nu undrar jag varför det känns så viktigt att få dricka igen? Antagligen för att alkoholen har en så centralt plats i allt umgänge med andra. Men om jag ser till mej själv nu. Vad saknar jag som alkoholen gav mej? Ingenting men visst minns jag känslan av de första glasen, värmen, avslappningen, då, innan det alltid gick för långt. Det är längesen det var enbart positivt. Den tiden kommer aldrig igen eftersom jag låtit det gå för långt och blivit beroende. Däremot finns det hur mycket som helst som jag INTE saknar av det alkoholen gav mej. Kan göra en lång lista men det behövs inte för jag minns alltför väl ändå all skam och ångest. Nykterheten ger mej otroligt mycket istället, frihet och oberoende.

Vi har också gemensamt att vi funderar väldigt mycket på vad andra ska säga, tycka eller tro om vi tackar nej till alkohol. Jag har tänkt mycket på det men erfarenheten visar att andra inte bryr sej särskilt mycket. När man själv är säker på sitt beslut så är det inga problem alls. Det är medan man själv är sugen och vill ha som man har svårt att stå för ett skäl att inte dricka.

Efter åratal av vetskap om att jag har ett missbruk och flera försök att sluta har jag nu kommit till en inre frid med beslutet. Det känns på ett annat sätt nu. De samlade dåliga erfarenheterna har väl blivit tillräckligt många. Sju månaders nykterhet har gett mej tillräckligt med bevis för att livet är mycket bättre så här. Så för mej är nyckeln till frihet att inse och verkligen acceptera att jag aldrig kan dricka alkohol igen. Jag är allergisk. En dag i taget är nog säkert bra i början, att varje dag ta ett nytt beslut kanske fungerar då. Men för mej gör det skillnad att inse att det är för gott. Och att inse att alkohol inte behövs för ett rikt liv. Man missar ingenting.

Jag brukar citera Kristin Davis, en av de unga, vackra tjejerna som spelade med i Sex & The City. Hon är öppen med att hon är alkoholist och dricker inget. "IT WAS GETTING IN THE WAY OF WHAT I WANTED SO I STOPPED". Så himla enkelt! :)

♥ / A

En härlig vecka med hårt arbete, insikter, vila och sinnesro önskar jag dig! / mt

Hej!
Vilken härlig beslutsamhet jag ser i dina rader!

Jag hoppas nu att du får en riktigt givande vecka, och att du kommer där ifrån med den berömda sinnesron. Kram!
/H.

ljuset brinner, hoppet lever... allt det bästa denna dag till Törnrosa och er alla omkring / mt

stigarna som blir djupare blev så tydlig för mig. Det gör också att man har svårt att se långt och fritt - man förlorar sikten. / mt

Braaaaa!! :) vilken underbar känsla det måste vara! Hur var det med suget?

Härligt! Roligt att höra! :)
Kanske är det så att har man inte så avancerade förklaringar blir det inte så stor sak av det heller. Ska ta lärdom av det själv som ofta blir för komplicerad :)

Go'natt!!

Måste vila...
Lämnar mobilen utanför och,
vilar vid ljusen.

...en mästare på att vända orden så de passar honom och ställer mig ansvarig för smått.
Jag biter ihop och blir tjurig som en gammal oxe.
I butiken lyckades han vända orden på ett sofistikerat sätt så jag skulle må pyton.
Jag blev rasande inuti men tänkte att nu ska han f-n få smaka på sin egen medicin.
När han satte sig på en bänk och tyckte synd om sig satte jag mig intill och väntade ut honom.
Såååå barnsligt men jag orkar inte med hans giftiga tunga.

Men den tungan- den hör ju hemma i det jag skrev om tidigare- tillbaka i den negativa miljön och den har han skapat helt själv !
Jag står för stämningen på jobb och i oasen och här har han bott in sig i eländet alldeles själv. Jag totalrenoverade, målade, bytte dörrar, badrum, möbler och lämnade smått till honom, som dörrvred och montering av lampor.Inget har han fått gjort, tiden har ju gått till annat!!!!

Kokar inuti men han ska inte få mig på fall fler gånger. Tårarna jag har kvar ska gå till mitt eget helande!
Om han kan hålla våra sista gemensamma veckor(förutomvredesutbrottet) färska i minnet så kommer vi få en trevlig framtid.
Om inte så önskar jag honom lycka till.
Min anhörigvecka börjar på måndag.
Hans behandling när han tar sig till behandlingshemmet.

Kram på er alla där ute. Var rädda om er!

...är så påfrestande att leva med.

Jag lider med dig och kan känna din vånda genom dina ord.
Livet är ju i ständig rörelse, även när det känns som det mal på i samma banor.
Då blir de upptrampade stigarna djupare, det blir svårare och svårare att nå upp till kanten för att kunna hitta nya vägar.

I min skilsmässa fanns ingen dialog alls mellan mig och barnens far. Den tog helt slut när mitt yngsta barn var 4-5år och vi har sen dess aldrig fört ett enda samtal.
Nu är barnet på sitt 25e år och hen har ingen kontakt eller känner samhörighet med sin pappa. Hen rymde till mig på sitt 8e levnadsår och var då det sista barnet att lämna sin fars klor.

Jag har känt mig/lever dagligen med känslan att inte räcka till. Det är plågsamt men jag valde inte situationen familjen hamnade i. Han la all skuld på mig och det visste jag ju inte var sant. Ju längre från relationen jag kom desto ljudligare blev hans skuldbeläggning. Det förde mig ännu längre bort, han träffade en annan kvinna som förde "kloka" samtal med mina barn om att jag handlar fel och att deras far gjort det bästa han kunnat men att han också gjort "fel".

Varför skriver jag detta?
Jo, för oavsett vad som sades, oavsett hur baktalad, hur många anmälningar jag fick, vittnesmål mot mig från tidigare grannar osv, så kände barnen vad som var genuint och sorterade själva. Pappan var en mästare på att manipulera och levde i så många lögner att de blev hans och hans nya familjs sanning.

Jag kunde inte förbereda mig på allt som skulle hända men levde och fick det att fungera. Det går!

Gråt när du behöver, skriv mycket, gör det du känner du måste, allt löser sig men inte samtidigt och kanske inte så som man tror.
Barn är kloka, suveräna varelser!

Var rädd om dig. Ditt liv är värdefullt, för dig och för din dotter.

Hemma igen. Klarade att tacka nej trots att skumpa hälldes upp i mitt glas. Låtsades smaka lite och gick sen över t vatten. Är så glad, nöjd och stolt och detta över att detta första trevande steg som spiknykter i sociala sammanhang, där vin fanns mitt framför näsan, gick bra! Fick frågan flera ggr om jag verkligen inte ville ha drink innan maten men tackade nej och sa att jag hade lite huvudvärk.

Jag tog ju antabus direkt på nyårsdagen då jag kände att jag på egen hand ej klarade att stå emot, men bara de 3 första dagarna för sen har jag velat försöka stå emot "för egen maskin", och jag klarade det...och hade dessutom trevligt :)

Sov gott!
/Anli

Tack Andreas.

Förresten, apropå aftonbön. Här får du en liten psalmtext, som har betytt mycket för mig.

Min själ får vila ut i stillhet hos Gud,
i frid fylls jag av liv.
Endast i Herren finner själen vila,
vilar ut hos Gud.

Det är psalm 771, och den går om och om och om igen med bara den texten. Och den sjungs gärna i stämmor. Jag älskar den. Den är från klostret Taizé i Frankrike. Jag hittar den bara på franska på youtube, så du får tänka dig den svenska texten:

http://www.youtube.com/watch?v=Yl9wSG8jFYQ

Godnatt, vännen.
/H.

jag har bett dig att sluta skriva här vill. sluta. Men inte då. Läste du inte heller det?

Fia

Hej igen!
Jag tror inte alls att det är konstigt att du har en sorts overklighetskänsla i det här. Och det är inte konstigt att du inte förmår lämna, trots att "alla" säger att du borde det. Det är så det här funkar, helt enkelt.

Det du skriver får mig att tänka på en AA/Al-Anon-devis: "Det viktigaste först." Det verkar, tänker jag, som att du ser alldeles för långt fram i tiden. Du oroar dig för vad som kanske (!) kommer att hända om väldigt lång tid, istället för att förändra situationen som du befinner dig i just nu.

Jag fortsätter på klarspråkslinjen här, du får säga ifrån om du tycker att jag "dundrar på". Ok?

Lillan far illa redan. Jag minns inte hur gammal hon är, men oavsett så tar hon skada av att leva i den här situationen. Kvinnan som leder anhöriggruppen som jag har deltagit i har berättat för mig att den yngsta medberoende personen hon har träffat bara var ett halvår. Bebisen tog ansvar för förälderns mående på ett sätt som andra barn inte gör, och det innan hen ens kunde gå.

Om du inte tar initiativet till att förändra situationen så kommer den att bli värre. Din sambo har inte uppvisat något tecken på att göra en förändring, och alltså kommer det att vara upp till dig. Att inte göra någonting alls är att låta det bli värre. För det kommer inte att bli bättre av sig själv. Det kommer inte ens att stanna på den här nivån, utan rasa utför sakta men säkert. Precis som det har gjort hittills.

Alltså, min poäng är: den enda chansen du har att göra livet bra för din prinsessa är att lämna den här otroligt destruktiva relationen. Hennes liv kommer inte att bli bra om du stannar.

Sedan löser sig allt det andra. Det viktigaste först.

Kram, gumman, du finns i mina böner, som vanligt.
/H.

Välkommen tillbaka!

Andreas för att du finns, glad att jag kan hjälpa men du hjälper mig också. Vi hjälper varandra och det gäller alla på forumet, inte genom att slå på varandra utan istället försöka förstå varandra. Vi är alla olika men det måste vi få vara tycker jag, olikheter behövs.

Santorini, tack för din omsorg!. Det går bra, känns som förra helgen inte funnits. Fortsätter med LCHF och denna helg har jag varken saknat vinet eller godiset. Så skönt och vågen visar nedgång igen, jätteglad för det och det sporrar vidare.
Men ffa inte frisk och det är det som drar ner det men är under behandling och ska få göra CT-skalle snart så kanske tumör nojan kan försvinna sedan.
Lugnt hemma för tillfället både med barn och make, ser fram mot konventet snart och Gotlandskonventet som jag och Stigsdotter planerar att åka på.

Kram på er!

Tänker mycket, läser mycket på

Anhörigdelen, och ser och läser om allt gott
DU GÖR!
TACK/

finns också i mina tankar... kram och kraft till dig. Kanske att du just nu måste våga lita på andras omdöme, att andra ser mer och tydligare än du hur ditt liv ser ut? Kram, kram / mt

.

och läser... I radion sjunger Laleh och i ett annat rum pågår den stora striden i Sagan om ringen. Nånstans sover Törnrosa och hennes närmaste kanske vakar - eller sover. Det är hoppfullt att människor låter sig beröras och gör vad man kan - tänder ljus, ber och lämnar en hälsning här i vår gemensamma mötesplats i universum. God natt, god sömn... önskar jag er vänner / mt

Känner igen mig så väl i att allt kan kännas som en mardröm även om min situation var annorlunda. Man känner att allt är overkligt och att man hittar på när man väl ens orkar öppna sig och berätta. Men så är det inte. Det är snarare så att man har förträngt. Försök ta det lugnt och andas. Lägg sen upp en plan för hur du ska göra om läget blir helt akut. Fortsätt skriva, det är jättebra att få ned situationen i skrift. Det kommer du ha nytta av. Du har varit med om så mycket och för dig väldigt traumatiska händelser så det är inte alls konstigt att du reagerar som du gör. Du får inte lägga skulden på dig. Jättebra du tar hjälp. Fler varma kramar. /A

Vilka fina människor ni är.

Åh, tårarna rinner och jag är så oändligt ledsen...
Känns som jag utnyttjar all hjälp jag kan: har varit på kvinnojouren och samtalat några gånger, får samtalsterapi genom jobbet, går på samtal på kvinnomottagningen, pratar med några vänner... Alla säger samma sak: det är inte ok att han behandlar mig som han gör, och inte barnet heller för den delen (viktigast!), men det känns nästan som att jag sitter där och ljuger: jag förstår inte att jag lever i detta, det känns som en mardröm.

Att han kan säga som han gör, göra som han gör - han har ingen som helst respekt för mig och när han har sagt så i flera år, nykter så väl som nykter, så finns det ingen återvändo för mig. Häromdagen kändes det nästan som att jag kunde känna lite kärlek för honom, men näe.

Förstår fortfarande bara inte hur vi ska kunna enas för flickans skull. Vi måste ju kunna prata och bestämma något som är bäst för henne... Men han är ju inte talbar, då får jag bara skit. Och det känns inte som att jag ahr tillräckligt på fötterna för att fly till kvinnojouren.

tittar på Sagan om ringen. Tredje delen. Som så många andra här så ser jag ringen som det heliga missbruket. Och jag tycker mig känna igen krigarna. Aragorn är busenkel. Dompa. Lite prat och mycket verkstad. Opåverkad av ringen. Vill.sluta är en eol. En trädgubbe som vill väl men inte lyckas leverera. Stigsdotter blir Legolas, en i detta fallet tjej som också levererar. Gimli då tänker jag Villervalle. Lite annorlunda men altid med på ett äventyr. Mulletanten är den kloke Sam som vi aldrig ska underskatta. Sen har vi den kvinnliga visheten där så många av er kvalar in. En Arwen. Victoria tänker jag mig som den blonda tjejen. Been there och har sett allt. Det var en komplimang. Jag är inte Frodo för han är stark. Jag är en av hans korkade kompisar. Nu börjar filmen igen.

Fia