Senaste kommentarerna i forumet

Mie ! Glömskan är vår värsta fiende !

Jag kommer ihåg när du började skriva här, det känns ibland som en livstid för så mycket har hänt. Du skrev forcerat och med en massa sms förkortningar som ibland gjorde det lite svårläst men oftast fattade jag din mening och vad du ville få ur dig.

Jag överdriver inte när jag säger att du verkligen har förändrats ! Absolut till det bättre !!

Det lyser igenom i dina texter att din självkänsla har byggts upp rejält och att du fått en stabilitet i din tillvaro. Det är inte bara tur som fört dig till det liv du har idag, du har ett öppet sinnelag och är villig till förändring och kan se konsekvenserna av dina handlingar på ett positivt sätt.

Jag vill idag hävda att du ska sluta kalla dig medberoende och ändra "titeln" till vän eller kanske anhörig till alkoholister. Det är en lite mer positiv underton i dessa benämningar jämfört med medberoende vilket signalerar att du fortfarande är beroende av den beroende. Vilket du klart visar att du inte är idag.

Jag är klart imponerad av din utveckling.

Ta hand om dig, det är du sannerligen värd.

Lite samma känsla finns hos oss anhöriga...

Jag har lite svårt att se nu att det har funnits ett strul med droger & alkohol.
Eftersom jag & barnen inte är i det just nu & inte träffar honom särskilt ofta, kan jag ju faktiskt inte veta hur det ser ut idag.
Känslor & tankar om att det kanske inte var så farligt, att jag kanske förstorade upp el att han kanske har slutat nu poppar upp i huvudet.
Jag måste anstränga mej för att komma ihåg hur det verkligen var.
Påminna mej om att han inte är bra för mej & barnen.
Även om jag inte är intresserad av ett förhållande längre så känner jag mej elak som berövar honom hans barn.

Tills jag kommer på att han gjort det valet alldeles själv.
Det är han som väljer att inte ringa el på annat sätt höra av sig.
Han som sitter med bollen i knät & inte förstår bättre än att låta den ligga där.

Svaret finns alldeles nära...
Om...han varit ren hade han hört av sig till sina barn.
Han hade ansträngt sig så att han skulle kunna vara med dem.

Så jag stannar inte i den känslan särskilt länge.
Utan släpper återigen taget om skuld & skam.
Jag tog ett bra beslut, kanske livsavgörande...
Tanken hade funnits under en längre tid men jag hade ingenting mer än mitt eget ord på att allt inte var i sin ordning.

Vem skulle tro på mej?

Tills den där em för lite mer än ett år sen.
Brevet från soc som gav mej bevis. Svart på vitt.
Jag var fri.
Barnen var räddade.
Var tvungen att gå för att ha en chans till ett forts liv tillsammans med mina barn.
Tog den chansen... tillslut.

Så den där känslan borde ju inte komma... men tryggheten har blivit vardag & kaoset ligger bara som ett avlägset minne.

Tack alla här på alkoholhjälpen som hjälper mej att minnas & förstå vilken tur jag har haft trots allt.
Med mina erfarenheter kan jag förstå & kanske tom hjälpa...
Medberoende finns till så mkt... vilken sjukdom det är...
Känslorna är dem samma, det spelar ingen roll till vilken sjukdom du är medberoende...

Kram från Mie...

Berra ibland räcker det med att skylla på planeterna.

Det var en kille här på forumet som svarade på ett inlägg där jag just hade skrivit att jag hade tappat lite av motivationen. Det han skrev fick mig att tänka till. Han förklarade för mig att efter en viss tid, så har den otroliga lyckobubblan man kände innan lagt sig eftersom man blivit van vid att vara nykter. Det är inte lika konstigt längre och tillslut blir den känslan vardag. Jag tror att det var den där upprymdheten jag saknade. Håll ut Berra!

Kram!

Mors!

Måndag igen, och som sig bör, ingen höjdardag, för mig...

Kände ett "sug" i lördags då inte nikotinet var den enda drog jag behövde, blossade som en tok men det saknades "något"...
Var inte lätt då vi stod vid grillen att "bara" suga på en alkoholbefriad pilsner, Jever...
Ibland börjar man omarbeta sina beslut om det jag gör är riktigt, jag vet det innerst inne, men något annat sade mig att det var dags för lite "äventyr" igen...

Det känns som om min egna uppfattning om beslutet att avhålla mig helt alkoholen är på väg att urholkas, jag börjar tappa duktighetskänslan...

Eller så är det så att jag nu mår så pass kasst, att jag ändå kan köra ner mig i alkoholträsket i alla fall, vad spelar det för roll, lite ångest ovanpå det här gör väl ingenting???

Det är konstiga tankar som far runt i mitt huvud just nu, allt det jag har byggt upp håller på att raseras, och jag orkar inte "hålla emot" längre...

Båtstölden blev en våldtäkt på min trygghetskänsla, och jag är hyperaktiv på att hålla koll på
det som är mitt just nu...

Har väldigt få saker att tänka på som gör livet lite gladare, försöker verkligen "pigga" upp mig med något, men det känns som en uppblåst ballong som inte är ihopknuten, det pyser ur den det minsta lilla man tappar uppmärksamheten, för att sedan bara vara sladdrig och hänga slapp...

Idag ska jag tillåta mig att känna mig hängig, så att den känslan får blomma ut fullständigt...
Så kanske, kanske den i morgon har blivit utblommad så att jag kan börja se framåt igen, de säger ju att man inte ska undertrycka sina känslor, så jag låter dessa få "vara" ute på vift.

Om det finns en Gud däruppe, så ska han ta sig en rejäl koll över Sverige...
För långt därnere så finns det en kille som just nu bara moonar åt honom så mycket han orkar...

Mors Berra

Ja, och jag kommer med en reaktion direkt... ha ha.

fast vid närmare eftertanke så skriver jag inte ner den, detta är väl inte rätt plats för politiska diskussioner.

Nu vill du röra om igen... (o=
Puss...

God Morgon!

"Surgubben" Berra är fortfarande med, men det dåliga humöret står i läge paus...

Vi är "själva" i stugan utan barn, och det har varit bra för.....kärlekslivet om man säger så...
Det behövs ibland som lim i ett förhållande, att få vara lite för oss själva...
Bara att få nakna ligga "sked" i sängen tillsammans och känna någon annans kroppsvärme mjukar upp ens sinnen, utan några barn som kommer studsande i fotänden av sängen.
Visst vi saknar dem, men vi har ju ett eget liv också...

Mina farhågor om grinig svåger besannades inte heller, och vädret är just nu jättefint, trots lite kyla, men det gör det bara ännu mysigare att krypa ner i en kall säng, uhh!

Vi fick en chock när svågern och svägerskan kom ut, de frågade var deras båt hade tagit vägen, för att sedan bara konstatera att den hade blivit stulen...
Så nu känner vi oss otroligt kränkta, och svågerns alla timmar med att bygga ihop den och invenstering i en dyr utombordare är nu som helt bortblåsta...
Så det ligger en sordi över oss och nu har vi ingen vassare båt än en 9,9 hästars på en roddbåt.

Så ser ni någon annons på en Micore 490 med en svart Mercury 50 hästars motor så skriv här så fort som bara möjligt, så slipar jag yxan under tiden, för här ska skapas rättvisa...

Ibland så undrar man vilken looser-sida man har valt, man jobbar sliter och betalar skatt, gnetar ihopa till sina drömmar, för att sedan någon annan bara ska sno den mitt framför en.
Man skulle bli socialfall, få en betald lägenhet, socialbidrag och jobba svart, samt att dryga ut sin inkomster med att stjäla vad andra har jobbat ihop till, sälja dessa för att sedan sitta på Stureplan och bjuda glatt på en hink med skumpa och bara glassa runt...

Det är ett märkligt samhälle vi lever i, håller ni inte med om det?

Berra

http://www.youtube.com/watch?v=T8AvtYJDBoA&feature=related

Hej Myran och Måne!

Tack för era svar, det känns verkligen skönt att veta att någon läser och bryr sig.

Skriver mer i morgon, just nu är det lugnt i alla fall.

Kram

Hej Pia,,blir lessen att höra hur jobbigt du har det med din son,vad du kämpar o gör allt i din makt för honom,,,hur det måste vara att ha ett barn som stundtals inte vill leva,,att orka leva själv,det måste va övermäktigt,men jag beundrar dig verkligen o hoppas innerligt att allt ordnar sig ,du säger att han är bättre än förr ialla fall,hur har han haft på sin praktikplats,funkar det?Skulle vilja ge dig massa goa råd liksom du hjälper mig med dina rader,men kan inte göra mer än att säga att jag beundrar dig o tycker du är en otrolig mamma,en riktig förebild för oss alla här på forumet,kram Tessan.

Hej Pia, testa att läsa denna blogg: http://trollhare.wordpress.com/2008/03/18/konsten-att-overleva/

Personen som skriver den har inte tvångssyndrom tror jag, men andra problem som Asperger. Nånstans ligger de där sakerna nära tror jag. I alla fall tycker jag att det är en fantastisk person som delar med sig mycket av sitt liv och har många kloka saker att säga.

Hej alla.

Ja, det är så lätt att trilla tillbaka av saker som påminner om sånt vi varit med om tidigare. Det finns en jättebra bok om det, Känslans intelligens, den förklarar precis varför och vad man kan göra åt det. Det är oxå väldigt intressant läsning om våra hjärnor, från reptilhjärnan och upp till hjärnbarken.

Jag suddar ut resten av det jag skrev, det hör inte hemma på detta forumet och jag känner även lite att jag lämnar ut min son.. Men ibland är det bara så skönt att skriva av sig och få lite stöd och bekräftelse.

/ Pia

Tja!

Idag är det ingen bra dag, fortsatt hängig...

Tack Westie för att du försöker muntra upp mig, men idag ska jag "tillåta" mig vara ledsen om jag nu känner för det, och det gör jag...

Ingenting är kul, har inget att se fram emot, inget som kittlar mina sinnen, känner mig otillfredställd hela jag...

Det känns som man snart ska explodera för att ingenting händer, känner mig kreativ men får inte utlopp för det, kvävs nästan...

Plockar fram någon gammal "leksak" till datorn, men får det inte att fungera som jag har tänkt mig, och känner mig dum i huvudet för att jag inte fattar helt hur drivrutiner osv ska funka med 64-bitars programmet, och plötsligt så krockar det med något annat...
Sliter mitt hår och blir tokförbannad och snart sitter den där j-vla musen i ett hål i gipsväggen...

Lite manlig PMS kanske, vi har det säkert också, men på vårat sätt...
Hade det varit för ett år sedan så hade jag löst detta med en pilsner eller två, men det funkar ju inte längre, så i detta fallet så måste jag härda ut, och bita ihop...

Vi ska ut till stugan i helgen, men inte heller det känns lockande, svågerj-veln kommer säkert bara köra med mig när det gäller skithuset, och jag blir tokigt på hans eviga pillrande...
När jag jobbar så går det snabbt och lite mera hafsigt, men sån är jag...
Sommaren är över nu, och naturen håller redan på att lägga av inför säsongen och det är en "döende" tid framför mig, så jag har inte riktigt samma glädje av naturen just nu...

De enda sinnen som stimuleras nu är de som gör mig irriterad, och jag går ständigt runt och känner mig "pissed", som en gammal tjurig gubbe, och jag gillar inte min egna attityd alls...

Sorry, men idag får ni inga uppmuntrande ord ifrån Berra's tråd, han har "mens"

Den här helgen lägger jag min tilltro till Lottoraden...

Butter-Berra

Ja livet är inte lätt,jag mår dock bra just nu ,verkar ha hittat ett lugn som häller mig på fötterna,givetvis går allt upp o ner hela tiden ,men håller huvet över ytan o försöker inte jaga upp mig för minsta ting,Jag känner igen mig Berra,den där likgiltighetskänslan är vedervärdig,i perioder har man stått ut enbart för sin familjs skull,men levde inte själv,som du sa,allt bara rinner på o man är själv som en flotte som bara flyter på ytan,dagarna går,,,men det blir bättre ,trodde inte det själv men det finns en anledning till varför man finns här O VI MÅSTE FÅ MÅ BRA EFTER ALL SKIT VI VARIT MED OM,synd att ditt jobb är en pina ,du borde försöka se dig om efter ett annat,funkar man inte på jobbet så drar det ju med sig en hel del.Det är j där vi är stor del av vår vakna tid. JObbade själv på ett ställe förut där jag vantrivdes,skitsnack o glåpord,sa faktiskt upp mig,hade inget annat val ,det var kostsamt ekonomiskt ett tag men jag ångrar det absolut inte,senvar jag mammaledig ett år o hade sen tur att få ett annat vik som idag har blivit fast,som jag trivs med o det gör hela skillnaden,man känner sig uppskattad o får bekräftelse,,gör nåt Berra,då kanske det andra ger med sig en del ochså,tur att du har din kära familj,du är stark!!! kram Tessan

Berra, det är inte första och inte sista gången du kommer i pressad situation.
Ibland är det att "gilla läget" bita ihop och köra på!

/W

Berra...

Livet rinner inte ifån dej.... det håller på att komma ikapp...

Kram Mie.

Livet är inte alltid lätt, det blir inte alltid som jag tänkt mej.
Jag är lite låg just nu pga div saker i mitt liv, jag har inga marginaler...puttar ngn på mej så faller jag.
Idag kom det sms : Jag har sett lite avslöjande bilder på dej på nätet...googla ditt namn & kolla du bör kanske anmäla det.

Jag blev puttad över kanten & kände en sådan ångest.Trots det jag sagt här de senaste dagarna om att inte fastna i känslan utan låta den passera.
Kräkvarning tom.
& det var väldigt väldigt väldigt länge sen nu. Att jag kräktes av ångest & oro. Gjorde det titt som tätt då jag levde i kaoset & ett bra tag efter.

Skickar tillbaka & undrar vart jag ska kolla...

Svar: läs hela med,
FAN... jag hade blivit total lurad.Efter väldigt mkt tom skärm kommer texten:
En smart person läser hela sms:et skicka detta vidare till alla i din adressbok & se alla roliga reaktioner, men svara inte direkt.

Kanske hade jag under andra omständigheter tyckt att det var roligt... men nu letade jag i huvudet om det över huvudtaget skulle kunna finnas bilder på mej som är lite avslöjande.

Om du får detta sms... skicka det inte vidare, du vet inte vad personen du skickar till har i bagaget.

... / Mie.

Hej igen!

Idag "hänger" det fortfarande, och jag försöker se mig själv från olika vinklar, men får inga "signaler" alls, det känns helt nollställt, ...trist!

Har försökt "trösthandla" någon elektronisk pryl för att peppa upp mig, men förhandlingarna med frugan gick i sank, det sprack på fysisk yta och vår ansträngda ekonomi som är körd i botten.
Inte undra på att man är hängig...

På jobbet är det "livat" som vanligt, all personal är våldsamt uppretade på att vi inte följer de kollektivavtal som står i våra anställningsvillkor, och vi har haft ett extrainkallat möte med VD'n.
Diskussionerna har gått hett till, och det är med blandande känslor jag ser de rosenröda kindernas kamp i mötesrummet, det är viktigt för mig med men jag "vågar" mig inte in i debatten för att jag mycket snabbt skulle gå över gränsen för vettigt diskussion, skulle bli arg och ledsen...
Så jag stod tillbaka för att jag inte känner mig tillräckligt stark, men blickarna säger mig att "någon" snart kommer att få en kniv i ryggen...

Orkar inte mentalt engagera mig för att inte bli upprörd och ännu mera nedstämd...
Men skulle "vi" lyckas med återinförandet, så skulle nog min nedstämdhet verkligen förbättras, den har en stor del av att "inte få någon uppskattning"-känslan...

Kanske kanske är någonting på väg att förändras runt omkring mig, jag kan inte påverka allt men försöker fortfarande (verkligen försöker..) se positivt på det hela...

Jag är en allt för stilla person i en allt för livad miljö, svårt att inte dras med i tempot, måste distansera mig lite...

Lite positiva grejor finns det ju, firar idag -10kg på vågen, och 5 cm mera hål i skärpet...
Men det känns lite farligt, har tappat dessa på ca 5 veckor på i stort sett ingenting, ibland
känns det som om inte bara livet rinner ifrån mig, så även kroppen...

Jag vet inte var jag är, eller vart jag är på väg, jag bara följer med...

Berra

Hej alla

Jag tycker inte det är konstigt att först känna som du gjorde i ditt positiva inlägg, Berra, för att sedan falla pga någon yttre situation. Sånt är ju livet, och det är aldrig kul att få kritik, även om man nu kan tycka att din chef inte verkar vara så bra på att framföra den....

Att kunna uppleva sinnesro och lycka är en gåva och den kommer igen, lättare och lättare för varje gång vi klarat av svackorna. Det är ju nu så att man inte kan sväva på rosa moln hela tiden.. (även om man skulle velat och det är väl en del av förklaringen till att man föll för den lätta utvägen att öppna flaskan för ofta)

Du är klok Livet, det du skriver är så sant. Och du kan se att det nyktra livet är bättre än destruktivt drickande, trots att du haft en svacka, det är värt jättemkt och du verkar ha full insikt och inte hemfalla åt att romantisera drickandet som annars är så lätt när livet känns motigt.

Keep up the good work, mina vänner.

Kram

Känslorna finns där... i & på kroppen.
Tankarna vränger ut & in på själen.
Ångesten river ner försvaret.
Bubblan runt jaget krymper.

Lyft blicken...välj vad du vill se.
Andas med alla dina sinnen.

Hjälper det att känna ångest just nu?
Tänk tanken...stanna inte där...släpp taget...gå vidare.

Livet finns ju där... mitt framför näsan...låt det inte passera.

Kram Mie...

Hej alla!

Jag har varit lite låg och inte orkat gå in på nätet. Dock har jag inte druckit - det går ju inte med fullt med antabus i kroppen - annars tror jag nog att jag skulle ha fallit till föga. Allt har sina ups-and-downs och har jag klarat mig igenom denna svacka så går ju nästa (om det kommer någon) lite lättare. Tack alla för era tänkvärda ord och för att ni finns. Trots svackan så älskar jag ändå livet utan den där förbannade alkoholen.....

Kram

Tack för att ni tröstar Westie & Vana...
Känns lite bättre när man har fått sovit på saken, blir arg och vill slå det ifrån sig...
Raderna jag skrev tidigare om att jag inte "hatar" mitt jobb längre, stämmer inte längre, nu gör jag det, ..igen!

Jag är glad att jag har en familj, de stöttar mig när jag berättar hur "dumma" de är på jobbet, barnen känner vibbarna och slutar tjata, och låter mig få tänka ifred...
Det är "dom" och "vi", yrkeslivet kontra privatlivet, inget rår på min familj, där är jag stark!

Känns lite konstigt när jag i inlägget tidigare berättar lite i harmoni om hur mina tankar går kring livet, och pang-bom några timmar senare skjuter allt i sank...
Jag försöker efter bästa förmåga att inte stressa upp mig över värdsliga ting, men så har jag en chef som inte tänker så, utan kör på!, hårt utav helvete, snabbare effektivare...
Hans stresströskel ligger väl antagligen milsvid ifrån min, men så har han ju betalt för det, dubbelt upp t.om.

Svenska avundsjukan gör sig gällande, men så har vi inte fått någon löneöversyns på hela 6 år heller, vi har "betalt" dyrt för att behålla våra jobb.
Frågan man ställer sig om inte trivseln har ett pris också, jag hade hellre jobbat med djur som t.ex en djurskötare på en djurpark, då hade jag kramat tigrarna hela dagarna med livet som insats, men jag hade varit lycklig död då!

Jag skjuter mina förhoppningar på framtiden, och hoppas att tiden skall förändra min livssituation.

Inte droppe alkohol påverkar mina beslut eller ånger, det hade inte hjälpt ett dugg, tvärsom så hade det bara skjutit på problemen och gjort dem värre, och på nästa tillställning så hade jag läst lusen av chefen när jag fått upp promillehalten till en tillräckligt modig nivå...
Och då hade han inte varit värd kloaksystemet som tar emot min skit ens en gång...
Nu slipper jag säga detta till honom, och må dåligt i veckovis efter med ångest!

Men jag tänker det, och det får räcka, och det får bli min lilla "hemliga" hämnd...
Jag har fortfarande lite stolthet kvar, ni kan ta min kropp men själen rår ni inte på, HA!

I morse när jag vaknade och borstade tänderna så tänkte jag...

"Idag ska jag älska livet för precis vad det är värt"

Så sant, ny dag, nya erfarenheter, här är jag!

Berra

Kritik är jobbigt särskilt när den är befogad.Det tar en tid innan man kan ta till sej den men sen när man gör det är det ju faktiskt så att kritik är BRA att få för det hjälper en att utvecklas o göra saker bättre nästa gång.
Det jag lärt mej mest av i livet är de misstag jag har gjort.

Berra,

Det kunde varit värre - du kunde haft en siamesisk tvilling som var bög och ni hade gemensamt rövhål!