Senaste kommentarerna i forumet

Ja Mie, när sanningen väl har kommit fram så blir det sannerligen bara bättre och enklare.

Idag är det så sanslöst skönt att veta att jag inte ljuger och att det ska komma fram något som jag försökt dölja. Jag har inget kvar att dölja och jag har heller inget behov av att vara oärlig mot mig själv eller andra.

Som jag sov på min första natt på Nämndemansgården har jag aldrig sovit vare sig förr eller senare. Det kändes som decenniers sömnbehov kom ifatt och min kapitulation och acceptans inför alkoholen gjorde att min tyngsta ryggsäck någonsin släppte från ryggen. Från att ha gått krokig under den ryggsäcken kunde jag för första gången på mycket, mycket, länge räta på ryggen och se mig i ögonen i spegeln och säga att jag är en "alkoholist som heter....."!

Det var en förunderlig upplevelse.

Då kom också det stora lugnet och min självkänsla började sakta men säkert att tillfriskna. Idag är jag inte min egen största fiende utan en kär vän som jag ska leva resten av mitt liv ihop med. Idag är jag en stolt, nykter, alkoholist utan skam och skuld.

Det känns bra.

På lördag har vår förening höstmöte på Nämndemansgården med bla prästen Olle Carlsson som föredragshållare. Jag ser fram emot en rolig och lärorik lördag. För varje ny kunskap förändras jag och det är väldigt viktigt för mig för då kan jag se många saker från ett annat håll vilket gör livet lättare för mig.

Livet är till för att levas..............

Jag tror att man måste komma över sin egna personliga tröskel... ibland är den väldigt hög.
Som en tjock betongvägg.

När jag väl har vågat släppa ut sanningen för allmän beskådning så är det med en lättnadens sköna känsla jag gör det.
Att våga stå för mej själv & mina beslut är stort, starkt & modigt.
Först då inser jag att en del av problemen bara sitter i mitt egna huvud.
När sanningen väl har kommit fram så blir det bara enklare & enklare...

Det inre lugnet kommer när bitarna faller på plats.
När jag förstår att den största fienden är jag själv, kan jag släppa taget & börja leva.

Kram Mie...

Tjena!

Idag är det rätt ok, trots att det är måndag...

Jag hade rätt...att jag tänkte fel, låter mysko, men...
Jag tänkte att det inte skulle bli något roligt i helgen på ön med alla "fyllgubbar", och ville därför helst banga och lämna återbud, men försökte tänka i positiva banor ändå...

Jag ville utsätta mig själv för en "prövelse", ville kontrollera om min övertygelse fortfarande var stark, och konfrontera sådant som känns obehagligt...
Jag bestämde mig för att åka i alla fall, och inte ha några förutfattade meningar, utan ta det som det kommer...

Och vet ni, det blev precis så kul som jag bara hade önskat att det skulle vara...
Jag ångrar inte en sekund av hela vistelsen, och go'are gubbar finns inte...
Vi hade det jätteballt och råmysigt, kramarna var många, och elakheterna också, men hjärtliga!

Visst det fanns två stycken av den yngre sektionen som fick för mycket, och blev så där okontrollerat dräggfulla, men inte direkt hotfulla, men lite obehagliga.
Man var "tvungen" att hålla koll på dem så de inte började röka inomhus osv...
Men trots att vi lotsade grabben till sängen, så kom han ner tio minuter senare med världens jättebula i pannan, och han visste inte var den kom ifrån, jag gissar typ golvet!
Man har lite förutfattade meningar om finnar, och denna spädde bara på den...

Medelålders (där jag numera ingår i..) och några ur ungdomsektionen fortsatte sedan natten i köket till halv tre, där vi bara tokskrattade, släppte fisar och rapade som vi killar bara kan göra när vi är själva, roligare än så har jag inte haft på riktigt länge, det var förlösande..!
Men vi misskötte oss inte, vi var duktiga på att diska, städa undan efter oss så vi har och tar vårat ansvar, det är inte bara en fyllefest...
Dagen efter gjorde vi en del kulturella vandringar i närområdet, så vi har våra seriösa sidor också..

Det blev en del diskussioner när vi stod utanför och (finnen) ville bjussa på en Gin&Tonic, där jag tackade nej, och berättade varför..., tidigare har jag varit rätt lågmäld om detta...

Det blev alldeles tyst i gänget, och med sorg i blicken klappade de min axel...
Men ingen hade kunnat sett att jag inte deltog i aktiviteterna,
och det var ju precis det jag ville, ingen skulle kunna se att jag var "utanför"...

Jag fick nya hejjarrop och de tyckte jag var "strong" som ändå ställde upp och var med, trots att jag inte drack, och jag fick en ny sorts respekt, "jag var där ändå"
Så ärlighet varar längst och bäst, även om det känns svårt ibland att vara allvarlig..
En sekund av tystnad och allvar, och sedan är man respekterad för den man är..

Så den här helgen skapade ett fint andrum och bröt rutinerna runt helgen, och jag har fått nya inputs till mitt nya leverne, och det känns bara så där fint, och behagligt.
Jag har många vänner runtomkring mig som uppskattar mig för den jag är...

Och jag hade rätt, att jag hade fel, att våga utmana är att övertyga,
trotsa dina rädslor och visa att du är stark i ditt sinne, jag är...jag finns...jag TAR plats!

Helgens roligaste uttryck stod en blivande pensionär för när vi stod utanför bastun med fötterna i havsbandet alldeles nakna, och han tittar ner på en av de yngre killarnas helgedom och uttrycker
..." Haha, det där väcker barndomsminnen..", rått men hjärtligt!

Mors Berra

Fenix, förresten.. hur går det med valpköpet? Jag kan följa med och välja ut en, valpar är absolut det mest bedårande som finns!

Hej Igen!

Anledningen till att jag "måste" med till ön är att jag sitter med i styrelsen, och är alltså med och arrangerar detta, vi har en massa uppdrag som ska utföras...

Det är väl för att de tycker att jag är så j..la trevlig som de vill att jag sitter med i den...
Jo jag är väldigt social egentligen och folk uppskattar min närvaro, men det finns en hård yta hos mig som inte vill riktigt låta den slippa igenom just nu...

Dr Jekyll & Mr Hide är de två olika personligheter som kan växlas fram med alkoholens hjälp, om man dricker för mycket, men lite av den skulle hjälpa mig att bryta ytan och släppa loss lite...
Eftersom den inte längre finns, så blir det lite tuffare, och jag måste "ta i" för att vara trevligare...

Nejdå, jag gillar gubbarna, och vi brukar ha det jättetrevligt, tills dess de bli packade & puckade!
Jag försöker tänka på det trevliga i det hela, och förtränga det som kommer senare på småtimmarna, man ska inte alltid måla fan på väggarna, lite positivt tänk, det är ju Fredag!

Jo det där med hängigheten tror jag är en form av att man VILL straffa sig själv på något sätt.
Man vill tänka på allt dåligt så att man kan riktigt svepa in sig i allt som gör att man mår dåligt.

Det finns positiva saker runtomkring en, men precis som du Pia sa om mindfulness, så blir det precis tvärsom, det positiva undertrycks och blåser bort och det dåliga förstärks eftersom det ger näring åt ens "dåligtmående", och det verkar ju vara det som kroppen vill!!

Jag är mycket medveten om detta, men har svårt att göra någonting åt det, det måste finnas mycket av det "braiga" så att hela massan överväger det dåliga...
Det ena braiga ger näring åt nästa braiga grej, och blir de flera så tar majoriteten överhand...

Och just nu, idag så har jag många "braiga" tänk, det finns flera saker som går i linje framåt och undertrycker det dåliga, lönen t.ex (tills dess jag ska göra räkningarna hua!, bad thinking!)

Igårkväll så blev vi inbjudna till grannarna på lite kaffe, och hon som har samma shrink som mig, vi kom till att snacka lite om våran "lågnivå" allesammans med våra respektive involverad...
Det kändes bra, för oss alla fyra tror jag...

Sedan finns det en annan (lite falsk) anledning till att jag är lite gladare, har fått tjacka en sådan där lite mini bärbar pc för under 2000 spänn, OCH frugan var med på det!, WOW!
Hon tyckte den var "söt" och har redan lagt in ansökan om att den ska bli hennes...
Så nu kommer man kunna hamna i säng lite tidigare eftersom den inte eldar upp (ursäkta ordvalet) tasken på en som de andra bärbara gör med sin otroliga hetta undertill...

Så nu får ni ha en alkoholbefriad och ångestbefriad helg framför er, det är bara en armlängd till flaskan, men fortfarande en microsekund till ångesttankarna, du hinner aldrig före den...
Så ge upp, du behöver inte ens ägna en tanke åt den, nykterhetstankarna är befriande!

Lev!, och lev väl!

Berra

Ha ha, trodde nästan det Berra. :)

Bra att det händer lite på sjukvårdsfronten.

skippa för guds skull ö-helgen! Varför göra sånt du inte vill?

Kram Pia

Mie har just beskrivit lysande exempel på hur man kan stilla sig och få sinnesro Fenix!

När jobbiga tankar kommer så tänk efter om det är något du kan göra något åt just nu. Om inte, låt tankarna flyga iväg och återgå till nuet, vara mindful som det så fint heter. Stanna upp och titta på något fint, låt dig bli helt stilla. När tankar på annat kommer så mota inte bort dom utan bara låt dom komma och passera utan att lägga några känslor i dom. Ingen blir hjälpt över vår oro eller dåliga mående.

Som andnings-avslappning brukar jag dra ett djupt andetag ändå ner i magen och andas ut. Nästa andetag andas jag enda ner i vä fot, känner efter hur foten känns och andas ut. Nästa andetag går ner i vä underben, sen i knä... osv osv. Man ska inte spänna några muskler utan bara tänka att våra andetag når de olika kroppsdelarna, känna efter hur de känns, om man är kall eller varm t.ex. Jag blir väldigt avslappnad i både kropp och själ av denna övningen. Den kan göras var som helst, ofta blir det t.ex i bilen. Hjälper också bra när man ska sova.

När vardagsstress hopar sig, eller det är mkt på jobbet så stannar jag upp, tänker efter, prioriterar. Måste det göras? Kan det delegeras? Jag tar till såna floskler som "vad gör det om 100-år eller "är det ett i-lands eller u-landsproblem". :)

När jag börjar tycka synd om mig själv eller är irriterad så stannar jag upp och tänker på allt jag är tacksam för, och hakar på välbefinnandekänslor när de kommer.

Det är svårt att beskriva, men man får in ett annat tänk genom övning, det går bättre och bättre hela tiden. Om jag däremot glömmer bort att stanna upp och stilla mig så dras jag lätt med i karusellen igen.

Läs gärna mindfulness i vardagen av Ola Schenker.. den är jättebra.

kram

Berra....

Dina inlägg är alltid tänkvärda på ett el annat sätt... Du berör saker som är känsliga & jobbiga för många av oss.
Dina vänner här saknar dej när du försvinner... Jag saknar dej...

Har du sett att det är guld i björkarna?
Det är nu man ska öppna sina sinnen & ta in alla vackra färger. Naturen har mkt att ge...

För min del börjar nu frysandet... alltid kall om nosen... sommaren är ju min tid, älskar solen & värmen. 40 grader på ballkongen, inga problem ... jag sitter i min bikini & svettas & njuter.
Nu när hösten kommer måste jag lyfta blicken & anstränga mej för att jag ska se allt det vackra medans jag går med armarna omkring kroppen & huttrar.

Det finns lite småstrul hos oss... funderade över varför barnen började bli oroliga igen. Varför framför allt minsta slåss mer & verkar må dåligt. Tills jag kom på att barnens pappa rör sig mkt i området nu när han har hund. Särskilt minsta har träffat på honom mkt senaste tiden. Det är ju såklart lockande & roligt med hunden.
Men tyvärr blir det ju inte så lyckat då han är onykter & jag inte är med.
Det är så svårt att undvika & omöjligt att förbjuda, jag säger att jag vill att han ringer & talar om för mej så kan jag komma & vara med. Men det är inte så enkelt alla gånger.

Förundras över att mina barn känner av honom så mkt att de börjar må dåligt...
Hur tänker jag nu?
Varför tar det aldrig slut?
Låter tanken passera för jag mår inte bra av att stanna i den. Släpper oron & tänker att vi har det åtminstonne bra här hos oss... målet från början var ju att få barnen & mej till ett lugnt & säket ställe.
Det har vi här.
Miljön är säkrad.
Jag har ju kommit till insikt om att det kanske kommer vara så här för hans del... att han inte kommer att nå sin botten.
Det har jag accepterat.
Men det gör ont i mitt mammahjärta när barnen dras ner & mår dåligt.
Det kan jag inte acceptera.
Förstår ju att det kommer att vara så mellan varven... det ligger utanför min kontroll.

Därför väljer jag att se guldet & färgerna i träden & vara glad åt det.
Samlar lite energi i mitt inre. Kraft att använda då det blir tungt.

Just nu strilar det ner lite sol mellan träden utanför mitt fönster, det framhäver guldet...

Kram till alla tappra själar... / Mie.

Hej Berra!
Härligt att höra av dig. Jodå, jag ha saknat dina inlägg. Första tanken är ju alltid att alkoligisten varit framme med några feta erbjudanden, men så kan det ju helt enkelt vara så att man reser bort en vecka. Hur som helst, det krävs en viking för att åka på suparesa till en ö utan att dricka, den saken är klar.
Ha de´
/Fenix

Japp!

..det var en test, ville kolla om det var någon som saknade mina inlägg...

Så tack Pia!

Det finns fler bottnar i det, mina inlägg handlar mer om hur kasst jag mår, och allt mindre om hur min nykterhet förändras/förbättras...

Så jag känner väl att detta forum kanske inte är det primära för de som är hängiga...
Men jag har alla min vänner här, och jag vill fortsätta surra med er...

Jag har äntligen vågat lägga in en tråd i Terapisnack's forum, men känner mig egentligen inte riktigt hemma där, det finns de som är i ett betydligt sämre skick än vad jag är...
Jag anser nog inte att självmord är den rätta lösningen på att bli av med problemen, vem vet
sankte Per kanske är bög (om vi nu ska fortsätta med homofobi-snacket..)..
Men jag har nog inte varit tillräckligt snäll, så jag får nog ta hissen neråt för min del...

Som jag skrev tidigare så har jag haft helt puckade tankar om att fysiskt skada mig för att slippa mina ångesttankar, och i helgen (ofrivilligt) så använde jag ett par nya skyddspjuck med stålhätta, vilka i sin tur gav mig tre enorma vätskefyllda skavsår som sedemera sprack!
Gjorde enormt ont under flera dagar, och upptog hela min tankeverksamhet så jag hade inte tid med att vara hängig, det var en märklig känsla, men avslappnande för hjärnan ändå!!!
Så lördag-måndag så var jag "upptagen" med andra tankar...

Jag har kollat runt lite med mina tankar, och har nog funnit ut att jag stämmer bäst överens med "GAD", generell ångest...
Typiskt, "GLAD" utan "L"...
Någon på terapisnack trodde jag var bipolär typ 2 (manodepressiv), men jag har ju inga "ups", mest "downs" ...

Och jag har surrat med min husläkare (konstigt, det är inget fel på huset..) och fått en ny tid i början på Oktober, då jag ska gå över till Efexor jag med, samt ta en massa prover så en checkup på att det inte är något fel kroppen som skapar detta läge.
Så nu har jag något annat att se fram emot, och hoppas på...
Så lite mer att jag går åt det positiva hållet i "väntans tider"...

På jobbet är det jobbigt, men inget att vid ord nämna...

I helgen ska jag ut på tvådagarsevenemang med herrföreningen till en liten ö i skärgården där vi ska ha kräftskiva och lite umgänge...
Men jag längtar inte dit, det går mest ut på att kröka hårt i ett helt dygn, och jag platsar ju inte i den offensiva gruppen längre...
Dessutom var det efter i deras umgänge min deppighet bröt ut...
Men jag gillar "gubbarna" och vi har ett härligt busigt umgänge, men det är alkoholen som "förstör" det hela roliga, samtidigt som det hjälper att tina upp isen mellan oss...
Jag släpar nog med mig en kasse Jever för säkerhets skull, och "försöker" se positivt på det hela.
Blir de för packade och jobbiga, så går jag och knyter mig..

Ja, så var Berras dagbok idag...

Mors Berra

6 dagar Berra???

Ha ha ha...

Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen på ditt jobb :)

Nej, det är lugnt, Sonen har en mkt bra läkare nu för tiden. Ska förresten hämta ut nytt till honom på måndag, får kanske en trevlig överraskning då. Är inte precis rik nu sen jag gick ner i tjänst. Men njuter i fulla drag av friheten.

Ha det bäst

Hej Pia!

Nepp, det är en tjej på jobbet här som knaprar just den...

När hon fick receptet så skulle hon få slanta nästan 2 papp, och hon fick veta att just den hade hamnat utanför högkostnadsskyddet...
Så hon (skitpissed) ringde och härjade med sin (iofs, nya) läkare, som fick skriva ut något annat liknande preparat, det var någon månad sedan, men jag kan ju höra vad hon fick istället!

Men vill ju ogärna beblanda mig med brudarna på jobbet, de har ju sina "ryck" emellanåt...

Berra-Bupp

Aaa.. det måste vara endast Efexor som namn, det finns likamedel, det har vi fått utskrivet sen länge. Blev lite rädd där faktiskt, det är den enda medicin som funkat på min son... och han klarar sig inte utan.

Du skojar med mig om efexorn? Varför?` Min son som ju har OCD och BDD äter fulldos.. jag kan nog klara mig utan men han?

Hej Alla!

Ja idag är det ett jävla väder, haha!

Nej om sanningen ska fram så har det "mojnat" lite sedan gårdagen...
Blev så oerhört glad att frugan hängde med till shrinken, min livskamrat har fått insikt i min sjukdom på ett annat sett, och shrinken fick en annan version som var helt annorlunda...

Så jo, jag "hoppas" hela tiden, hoppas hoppas hoppas, att det nu vänder...
Jag lever ju som sagt på hoppet, och finns det inget att se fram emot, så "backar" jag...
Jag behöver ju hjälp med att knyta upp knutarna i pallet, har ju försökt så länge själv och inte lyckats, så jag måste ha en "yttre" hjälp...

Men som vanligt så har jag jämnt för bråttom, man kan inte bara gänga av skallen och lämna in den för renovering, betala i kassan och sedan hämta ut den igen...
Det är ju inte direkt någon bilverkstad, och jag måste ju ta in det shrinken säger, men ofta blir det motstridiga direktiv så jag ser då ut som en fågelholk....

Nej jag har inte förändrat min medicinering, men däremot så hörde jag att "din" efexor har hamnat utanför högkostnadsskyddet numera, så nu vet jag inte vad jag ska tjata på min läkare om för sorts piller med "mera" skjuss i.

Men som jag skrev tidigare, är oerhört känslig för kritik, har alltid velat vara andra till lags och vara uppskattad, och har haft "kul-stämpeln" som barriärforcerare...
När jag nu inte längre orkar mantla den personligheten, så förändras ju också mitt sociala umgänge, ingen vet hur man längre ska surra med "Sur-Berra"...

Och nu en tid så har det kännts så hopplöst, så vad som helst som kan skapa en förändring skulle kännas bättre....
Destruktivt tänkande som att jag skiter i nykterheten, kan åsamka mig fysiska skador istället för de mentala, jag vill bara bort ifrån mitt felaktiga tänkande...

Jag vet att det är helt snurrigt, men å andra sidan, jag har ju givit upp mitt sunda tänkande för länge sedan, Berra 007, med rätt att vara deppig!

Ja mitt jobb, det är bara ett enda elände...
Man kan säga så här, acceptera läget, eller försvinn i hårda ordalag...
Alla grejor som företagshälsa osv, det existerar inte i vår värld...
Vi jobbar inom en väldigt smal nisch med hög risk men stor potential, men skulle det lossna så finns det pengar att hämta, men under tiden så piskas vi hårt..

Jag borde älska det jag gör och det vi tillverkar, det är spjutspetsteknologi...
Men "piskningen" förtar all glädje, men det är ju det här jag kan...
Man åker berg&dalbana hela tiden, det är roligt den första tiden, men efter några år så börjar man lessna, för att sedan upptäcka att jag sitter fast i korgen med handklovar...

Jo jag känner mig låst och kan väldigt lite påverka min omgivning, när man har "gapat" tillräckligt länge för döva öron, så lägger man till slut ner, och blir innesluten istället...
Det värsta uttryck jag känner mest hat för nu är:..."Jag hör vad du säger..!", det betyder i mina öron: .."Jag hör vad du säger...men jag skiter i det..!"

Just nu så är det just nu +/- 0 i min glädje/deppighet, jag är totalt "tiltad" och har ingen som helst
ställningstagande i något som helst, total apati för allt, stänger dörren och skiter i allt!

Så nu stänger jag dörren, för idag!

Berra

Är det ett jävla väder idag oxå Berra? :)

Jag undrar lite över vad som hänt? Du lät så glad och så föll du rätt ner? Har du minskat på antidep igen?

Ditt jobb verkar vara kaotiskt och destruktivt. Har ni ingen företagshälsa där ni kan slå larm om hur det går till och hur ni mår?

Som jag ser det så tycker jag du varit jäkligt strong där du står vid grillen var och varannan helg med alkoholfri öl i näven.. vete tusan om jag klarat det, eller tyckt det var så givande. Hade nog blivit irriterad och bitter över all alkohol runt omkring. Men jag är nu ingen sällskapsmänniska.. :)

Hoppas du mår bättre idag.

/pia

Hej Mie.

Vet inte så mkt om det rent praktiskt men missbrukare är ju som du vet experter på att luras och manipulera. Att alkohol går ur kroppen snabbt och att urinprov då kan visa negativt är väl känt.

Han kan säkert allt om hur det funkar och vet precis när och hur han kan använda droger/alkohol för att det inte ska visas i testerna..

Myran... du inger hopp...

Pratade med barnens pappa häromdagen på tel. Onykter & han tror inte att jag märker.
Han ville ha hjälp med hunden... hmm...

Pratar om att han snart kan skaffa sig "lämpa" för att sen ta om sitt körkort.
Vill inte ha ut honom på vägarna igen.
Han säger att han är ren nu...
- Nej, du är ju inte ren nu.
- Bara alkohol det går ur kroppen på ett dygn.
Han säger att testerna är slappa.

Är det ngn som har koll på hur det går till?
Jag trodde att man skulle bevisa genom prover ordentligt att man är ren.

Mie...

-

Hej!

Idag hade jag inte tänkt skriva något, eftersom det är helt "tomt" på kontoret...
Har egentligen ingenting att skriva om, och allra minst om det om alkoholen...

Känner mig fortfarande "mjuk" i skallen, och har svårt att fokusera på annat än det som känns tråkigt, besvärligt och jobbigt...
Precis som om jag försöker "straffa" mig på något sätt, börjar förstå (nästan) de som skär sig i armarna, vore skönt om man kunde ändra smärtan till det fysiska området istället, det känns mer hanterbart och sakligt...

Är precis återkommen till jobbet från schrinken, och idag fick frugan hänka...
Hon fick ge sin syn på min sjukdom, och det vände ut och in på allt vad schrinken hade förutsatt att min depression, så hon fick nya spår att börja nysta i...

Och det känns ju bra, och hon vill fortsättningsvis att frugan följer med eftersom hon får då en "yttre" syn på mig, eftersom jag inte kan själv avbilda en "egen" diagnos på mig...
Jag hoppas verkligen att hon kan peta på det som gör mig ont, ungefär som en knapp, depression on/off och hon kan ställa den i läge off...

Frugan var jättenervös innan, och verkligen lättad efter besöket, och tyckte även att det hjälpte henne en del i sitt tänkande, så vi mår båda bra av detta, typ helrenovering hjärna!

Det är inte roligt, det känns som om alla vill mig ont, och jag kan inte själv påverka mig att inte tänka/tycka detta, jag bara trampar i samma spår om, och om igen...

Mycket hänger ju också på jobbet, tycker verkligen att det suger....
Chefen försöker pressa oss ännu hårdare, och hans "skäll" mot mig känns som om han kastar papperstussar på mig hela tiden, vågar inte "ta i", vilket jag är tacksam för...
Men det är inte det jag vänder mig emot, utan allt det "andra" som gör att vi håller på att "gå sönder" man efter man...

Men jag tänker hela tiden, att imorgon är det en annan dag, och den KAN inte bli jävligare!
Ibland har jag rätt, men lika ofta fel...

Eller som norrlänningen sade, "..du ska nog se att det blir ett jävla väder i morgon också, man är väl för fan optimist"...

Mors Berra

Hejsan!
Då kom jag ju precis lämpligt nu Berra. Känner äntligen för att skriva. Det har varit en strulig sommar som aldrig höll på att ta slut, men nu känner jag mig pånyttfödd.Har ett hopp äntligen om att slippa alkoholen och ska genast börja kalla mig före detta alkoholproblematiker. Läser här nästan varje dag, och har stundtals varit så avundsjuk på alla er som förmått låta bli att dricka och börjat få längre perioder av nykterhet. Nu vill jag också dit, och det får kosta vad det vill.
Hur illa ska man må för att börja dricka? Precis så illa som jag mår utan att dricka blir svaret.
När man sätter tankar på pränt bli det ju så oerhört fånigt egentligen. Allt man behöver göra för att slippa de negativa konsekvenserna av alkohol är ju att inte dricka den! Sick!
I dag skiner solen och jag är nykter och känner mig glad. Inte illa alls!
/Fenix

Hej!

Idag skulle jag vilja skriva något, men jag vet inte vad...
Det känns helt "tomt", tyvärr...

Jag är jätteglad att ni är några som skriver i tråden så att den inte "somnar in"...

Ni är mina vänner, tack!

Berra

Tack Adde...

Du har verkligen rätt.
Mina tankar snurrar inte in sig i min själ längre.

Jag var förvirrad mitt i kaoset...nu kan jag se med mina ögon igen.
Ingen ångest som griper tag om mej & får mej att kräkas.

Kanske borde jag sätta mej & läsa tillbaka på den här tråden som jag har skrivet en hel del på sen den startades av Berra.

Jag är tacksam för jag har lärt mej så mycket under resans gång... jag har verkligen förstått hur jag ska låta bli att stanna i destruktivt tänk.

Kanske borde titeln vara fd medberoende?
Vän låter trevligt.

Tack för att du ser min förvandling till en stark självständig kvinna...
(Har alltid tyckt att jag varit stark... men det har fått en helt ny innebörd)

Jag tar numera hand om mej.
Tänker mycket på dej, du har varit lite "tyst"här på forumet... Kram Mie.