Senaste kommentarerna i forumet

Försöker mig på att skriva lite och sammanfatta den senaste tiden.
Jäklans! Det var så otroligt roligt att komma igång och jobba igen. Men det är svårt att få till en lagom belastning. Och rätt som det är befinner man sig där igen när man inser att orken inte finns för tempot som krävs…
Ska försöka förklara/analysera.
Oavsett A eller inte kan jag inte jobba som förr. Har inte orken/uthålligheten men saknar förmågan att bromsa/ta i lagom. Jag blir superengagerad och full med positiv energi och full fart och allt är toppen. Det är sådan jag är och alltid har varit. Jag kan inte jobba långsamt och halvengagerat. Då
Dessvärre tar energin slut for nu. Jag märker det inte när jag jobbar, men efteråt får jag numera en brutal mental baksmälla. Antar att det är en konsekvens av mina tidigare utmattningar, i kombination med att man blir äldre och att jag när jag jobbar fokuserat inte mäktar med att vara ordningsam med annat, typ bra mat och motion. Som uppenbarligen blir viktigare ju äldre man blir. Det i sig blir en enorm stress för mig, får nästan panik av det, fr a vad gäller mat, plocka undan mm. Nu tappade jag alla goda vanor totalt och helt plötsligt var det raketbränsle som gällde på eftermiddagen när jag jobbade hemifrån. Jag var mycket medveten om hur galet det var men kunde inte hantera det på något annat sätt. Visste att det rörde sig om en begränsad tid och att jag måste bryta snarast och för tillfället inte ta på mig något liknande. Så nu sitter jag här. Mår rätt OK nu. Men funderar vad F..n det ska bli av mig.
Hade de senaste veckorna alla möjliga känslor/upplevelser. Eufori, nyfikenhet, nöjdhet, nervositet inför mottagandet av mitt arbete när jag väl jobbade, blandat i en berg-och-dalbana med total utmattning, både mentalt och fysiskt. Ordentligt med oro, så där när man nästan låser sig kroppsligt. Förmådde inte gå utanför dörren på en vecka.
Nåväl, idag blev det en morgonpromenad med hunden. I och för sig har ju vädret den senaste tiden varit gräsligt (skyll på den du🤣).
Vet inte om jag blev klokare av det här inlägget, kontentan är väl att jag upplevde stora svängningar, vilket jag tyckte var obehagligt, och som den analytiker jag är vill jag förstå varför. Ålder, att det var ett mycket viktigt uppdrag, att alkoholens effekter blivit allvarligare, (som skrev tidigare, jag var inte ens nu i närheten av de nivåerna jag hade för 2 år sedan. )
Och nepp, inget raketbränsle idag heller✅

@Amanda L Ja, så är det helt klart också. Att inte ha koll på läget och att det kan bli filterlöst. Jag kunde även känna skam om jag sade saker nykter på dagen men drack på kvällen, helgen, även när jag hade koll på läget. Och det för att jag var skamsen inombords och i en alkoholbubbla. Självkänslan var sargad av alkoholen och det kändes som att det syntes, att man kunde se igenom mig. Det var först när jag blev nykter på heltid som självkänslan ökade och skammen försvann tillsammans med alkoholen. En så härlig känsla!

@Påvägmothälsa Hej! Låter som att du har det kämpigt nu❤️ Minns att du hade en kämpig period i augusti då du ville dra dig undan. Ibland kan det bästa vara att ändå skriva här och inte dra sig undan helt. Ta stöd och hjälp här. Det finns en fara med att dra sig undan och att då släppa på alla spärrar och börja dricka för mycket. Jag minns också att du lyckades att hantera den jobbiga situationen. Läs i din tråd, du kan hitta verktyg du använde då. Det är hjälpsamt att skriva av sig och sätta ord på sina känslor. Skriv gärna även om det känns tungt, om du vill, vi finns här och lyssnar. Kram❤️

@Amanda L såklart det finns massor av saker men det här är nog en existensiell fråga. Jag reser lite ensam på min väg vilket är tråkigt. Men tror jag kommer hitta mina personer…. Håller i och håller ut.

Hej! @Lora, När man betänker att olika läkare inom öppen-psykiatri man träffat genom åren har kommit fram till olika delar inom. ADD, GAD och Bipolär och att jag har svårt att hålla fokus längre stund i sammanhang med fler än en person åt gången. Inte kan sitta i väntrum utan att bli orolig inom mig och sånt. Svårt att tala i mobil bland folk till och med och då får gå undan i nåt lugnt hörn då. Så är det väl inte konstigt att man upplever det lite lättare att kommunicera via skrift som på detta forum liksom.

Brukar inför inför läkarbesök även skriva hur jag tänker, känner och mår, för annars skulle väl inte nån blivit klok på hur man fungerar. De har väl även tidigare bedömt mig som färdigbehandlad inom psykiatrin, då de testat det mesta vad de har haft att erbjuda. Har provat på KBT-träning i miljö som att tala med personal på bibliotek, matbutik, pizzeria, åka buss och sånt.

Det går bra att tala med en eller två personer åt gången, är det fler inpå mig då tappar jag fokus och får en krypande ångest inom mig. Får stresspåslag, tappar fokus och blir utmattad. Om det är under resa på buss exempelvis, då får jag fokusera på att bara klara av att med lätt hjärtklappning sitta tyst under resan tills man är framme. Förstår att en del kanske inte blir riktigt klok på hur man fungerar. Får ta ett lugnande piller som inte förslår det minsta mot oro, så det kanske man borde skippa helt...

Men det som jag själv upplever som allra svårast funktionsvariant om man så säger, det är Dystymi med daglig lågintensiv nedstämdhet, låg energinivå samt att jag blir så himla tungsint mörk plötsligt utan påtaglig anledning. Det värsta självskadetänkandet har väl minskat rejält nu när man har varit alkoholfri i över tre månader. Men idag har det varit svårt. Jag lyckades då till slut riva morötter som jag hade tänkt. Men sen var jag för slut för att äta, så det får väl bli fest på råkost imorgon. Men är nykter trots allt. Orkade inte åka till bolaget ens, vilket ju var bra. Kämpar nu vidare. Förresten @Andrahalvlek, kul att att du tittade in här. Ja, det finns många doktorer...

Ha en fin kväll mina vänner!

@Solana Så bra att det går framåt för dig! Jag känner att det går framåt här med, även om det blir en del bakslag, men inte lika ofta som förut.
Påvägmothälsa: Vad kul att se dig här! Jo, du skrev att det var problem på arbetsplatsen. Kämpa på och vi finns här!

Önskar er alla en fin tisdagskväll!

@Kennie pratade med en bekant i telefon. Personen hade svårt att höra vad jag sa.. men men. Det dläpper väl om 2-4 dagar.

Hej, det låter inte så bra.. Jag tycker du ska ringa sjukvårdsupplysningen och få lite råd om hur du gör. Sen kan du fortsätta på egen hand, men kanske behöver du lite hjälp just i den akuta abstinensfasen. Men så bra att du tar ny tag nu, tänk att det här är sista gången du behöver må dåligt på grund av alkohol!

Dag två. Aldrig kännt så här. Har dåligt uttal nu och groggi (yr)…

Tänker att det låter som en väl stor utmaning.
Och hur kommer du att må?
Det kanske inte är rätt arbete med den bakgrunden. Vad tycker han?

@Flarran Du kanske ska prova att ringa Kry eller någon annan nätdoktor? Jag är lite anti sådana eftersom de kostar mycket skattemedel, men vad fan ska man göra om den ordinarie vården inte tar emot en?

Kram 🐘

@Hoppfulle Kalle Jag kan tipsa om appen Nomo som håller räkningen på dagarna åt dig. I början skrev jag 1, 2, 3 osv på min väggkalender, efter en tid räknade jag månader och senare halvår och år. En enda dag i taget. Kämpa på nu!

Kram 🐘

@Rustning Att sluta dricka är ju en stor livsomställning. För mig var det större än jag kunnat ana. Jag ser att du skriver att livet känns tråkigt. Kan det finnas något annat än alkohol som kan göra livet lite roligare?
Du skriver på två ställen "dricka lite grann". Det är ju precis det vi inte grejade, annars hade vi ju inte signat in på forum? Vi kunde ju inte städat koppla av med lite oskyldig vinkonsumtion på fredagskvällen och vara nöjda så.
Jag har tänkt för mig själv, att så länge det finns en längtan att dricka "som alla andra" så kommer jag inte att klara det. Några gånger kanske, men sen kommer jag att dricka för mycket och bli full.

Kan det vara lättare om du inte tänker så mycket på att räkna helger tills du äntligen "får dricka" igen? Du får ju dricka när helst det faller dig in. Nykterhet är ett val, inte en uthållighetstävling mot sig själv. Som jag ser det.

Jag önskar dig lättnad och att du finner någon sorts ro. Hur det ska gå till kan jag inte ge några råd om.
Ta hand om dig!

@Flarran En sak blir jag inte klok på med dig. Du pratar om social fobi, typ. Samtidigt har du blivit en central social figur här som vunnit många hjärtan. Så för mig har jag svårt att köpa det hela. Känns mer som att du vant dig av med att träffa andra. Du har det i dig och du har egentligen bevis på att du blir omtyckt när du är dig själv så ta för dig tänker jag. Hitta sätt att i små steg utmana dig själv till fysisk social kontakt. Ex börja snacka med folk i affären. Lite mer varje gång. Tillslut blir det en vana och du får ett helt nytt liv. Det är många här som skulle öppnar dörren för dig så det kommer det helt säkert vara bara du visar upp dig i andra sammanhang med 🤗

Ännu en dag till ända. Snart har tre dygn passerat sedan jag senast drack. Idag har jag fått i mig tre potatisar och en smörgås. Jag fick verkligen trycka i mig "maten" men jag vet att jag måste. Lyckades också ta mig ut på en ca 3 km promenad. Helt svettig efteråt. Imorgon kommer min fru åter hem efter diverse besök. Hoppas att hon inte tycker att jag ser för sliten ut.....
Den här gången vill jag bara se framåt. Jag orkar inte älta historiken om och om igen. Jag tror vi båda är ytterligt trötta på det. Nu vill jag enbart se framåt och nu är det alkoholkalendern som gäller och en dag i taget. Jag har en del förebilder på forumet och det är många som har visat vägen. Ibland känns det som om jag inte orkar fortsätta men jag har så många saker att vara tacksam över egentligen. Jag måste sluta tycka synd om mig själv och också försöka arbeta på självkänslan som är i botten. Självförtroendet är också nära noll. Att det ska vara så svårt att leva ett "bättre liv".
Idag har jag förstått att en stor del av min hjärna är kroniskt sjuk. Enda sättet att hålla den i schack är att inte dricka. Nu har jag bevisat det så många gånger.....
Tack för att ni orkar läsa mina "tirader". Jag är så tacksam för forumet även om aktiviteten ibland är låg men det lättar att sätta ord på tankarna.
Hälsningar/Hoppfulle Kalle

Min man, nykter sedan dryga året, jobbar aktivt med sitt beroende och sin bakgrund, får nog nu jobb med många resdagar utomlands. Det gör mig orolig, både hur han ska hantera det för sin egen del och må bra, resandet, ensamma kvällar och nätter på hotellrum, representation och kulturer med flitigt drickande. Den andra delen av min oro rör mig själv - räcker mitt förtroende för honom, kan jag lita på att han inte dricker, inte träffar andra, inte ljuger ... Jag vet att det inte är min sak att kontrollera och det är inte heller det jag är ute efter. Men det är stora utmaningar för oss båda och tiden som nykter är trots allt inte lång. Någon med erfarenhet eller råd?

Efter samtalet i helgen har hela mitt nervsystem varit på helspänn igen. Hjärnan & hjärtat har brottats med längtan och önskan och mer neutralt observerande av situationen, samt ilska och sorg.

Tog kontakt för ett nytt samtal. Berättade att jag inte orkar mer. Just nu har jag redan gett allt och lite till, det finns ingen kraft kvar för att kunna härbärgera oro och osäkerhet.

Jag märker under samtalet att allt är så färskt och i luften på andra sidan att det inte finns några fasta stenar för mig att sätta fötterna på, vilket bekräftar min känsla och mitt val.

Det finns inget som är tillräckligt tryggt för mig att återigen ha känslan av att livet sätts på paus igen.

Jag behöver mig själv mest av allt och jag kan inte finnas för- och stötta någon som jag känner har gjort mig så illa den senaste tiden.

Så jag förslog att vi skulle skicka in ansökan om skilsmässa. Jag har berättat vad jag skulle behöva för att en eventuell relation överhuvudtaget skulle kunna vara möjlig längre fram. Att han får ta upp tråden där framme om han kan se att dessa behov skulle få plats i hans liv.

Direkt ansökan var inskickad kommer samma känsla av lugn tillbaka som jag hade dagen jag flyttade.

Känner samtidigt medkänsla med mig själv över det tillfälliga vacklandet. Att det är svårt att hålla kursen när man plötsligt får höra det man väntat på så länge.

Frågorna: Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det här bra för mig? hjälpte massor så tack @Tröttiz.

Märkte hur jag under samtalet flera gånger tappar kontakt med mig själv men hörde kurators röst i mitt huvud: hur känns det här för dig? Och kunde komma tillbaka.

Livet är bra tufft ibland. Tacksam för varje öra som orkat lyssna (och öga som orkat läsa med)❤️

Hej! Lora, Tack för att du skrev lite. Bara att nån bryr sig lite allmänt kan ibland ge en liten aning mer energi för att orka stå ut en liten stund till. För idag har det varit tungt och man väl känt sig ungefär som om man var den siste överlevande på planeten. Kanske lite som boendes helt ensam på en öde ö långt bort utan minsta kontakt med med nån i hela världen.

Det är väl så det är i princip också när man nu ser på saken med nyktra ögon, fast jag bor i en stad rätt centralt och i ett hyreshus. I allmänhet när jag psykiskt fungerar skapligt normalt och inte är mer grunddeprimerad än vanligt så är det inte så att isolering i sig utan nån mänsklig kontakt, med någon över huvud taget är ett problem i sig. Detta då jag har levt isolerad på så sätt i så himla många år att det väl blivit ett naturtillstånd så att säga.

Men när den inre lätt kylslagna darrigheten, oron och ångesten samt en daglig konstant påliggande malande nedstämdhet växer sig allt starkare, och blir till en mörkare och djupare hopplös depression så att man inte ens som idag, klarar av att riva några morötter fast man har skalat sådana redan och gärna skulle vilja äta en skål med rivna morötter så känns det rätt jobbigt. Vet ju att, ingen som inte har upplevt nåt sånt här kan fatta ett smack. Man får bara höra att man väl ska rycka upp sig och väl helst glatt och positivt ta sig en rask promenad och njuta av livet.

Då känner man sig så orkeslöst värdelös att hade det stått en flaska portvin eller vodka på bordet så hade den med all säkerhet snabbt varit tömd. Detta fast det reellt sett saknas kroppsligt alkoholsug. Det är längtan av att kunna stänga av psykiska plågan en stund som hägrar. Har ju faktiskt rätt bra med sömntabletter kvar, men vill inte söva ned mig med sånt heller. Då jag vill försöka att ta mig igenom även detta elände, då jag vet att jag kan lida mig igenom det mesta om jag bara ger mig sjutton på det och biter ihop och står ut tillräckligt länge utan att ge upp.

För skiten bruka ge med sig efter några timmars plåga om jag orkar hålla ut. Men det är en kamp som tar så mycket energi att jag blir total utmattad. Detta är egentligen inget liv att ha, kan ju inte göra nästan nånting alls. Sådana här grejer förstår sig inte någon allmänläkare eller en genomsnittlig psykiatriker sig på. Om de då inte har mycket lång erfarenhet kan jag säga med största säkerhet. . Har inte energi att ringa runt efter läkare längre, har gjort sånt många gånger när man varit piggare.

Den så kallade läkaren jag talade med sist som väl bedömde mig endast som överkonsument av alkohol kan jag tro, hade helt uppenbart inte ens läst min journal, det förstod jag direkt av dennes oinsatta sätt att tala och bete sig mot mig som patient. Har inte för avsikt att ge upp idag, men har inte det minsta förtroende för dagens sjukvård. Men om man ska må så här dåligt allt för länge så blir det nog svårt att lyckas hålla fast vid nykterhet fast jag vill, och har kämpat så länge som jag faktiskt har gjort. Men som sagt, tack för att du skrev några ord i alla fall.

Kämpar vidare!

Går igenom en jobbig fas i livet.
Återkommer när jag har ork.

Hej. Det har varit, och är, en skitjobbig period. Problem på min arbetsplats, som jag kanske skrev. Minns inte riktigt. Sover dåligt och har självklart inte haft koll på mitt enhetsintag. Vet inte hur situationen kommer att sluta för mig, men försöker hålla modet uppe. Ser att ni fortsatt jobbar på jättebra här ❤️

Ja, sådär tänker jag också, att jag redan druckit mer än vad en måttlig person gör under en livstid. Och så vill jag inte ge alkohol monopol på att kunna sätta guldkant på tillvaron. Så känns det bara så länge som det mentala beroendet sitter i. Numera känner jag att alkohol är som tårta - festligt kanske, men bara ett av många sätt att fira, det finns så mycket annat jag gillar. Som jag ser det är nedstämdheten ett abstinenssymptom. Vi försöker undermedvetet hitta skäl till att vi ska få dricka, för hjärnan vill ha tillbaka sin drog. Att minnas att det är vi själva som väljer tycker jag ger styrka också. Ingen annan kan tvinga oss att vara nyktra.

@Natalia, @prinsessa, @Flarran, @Källarmannen, @Påvägmothälsa Hej på er!
Hoppas allt är bra med er, att ni får sova bra, och att suget håller sig borta.
Det var några dagar sen jag skrev, haft mycket på jobbet och gäster hemma i flera dagar.
Jag har lyckats med att halvera mina enheter några dagar, men andra dagar inte. Så totalt sett är det ju åt rätt håll.
Men det finns en stor förbättringspotential. @Natalia, jag känner igen mig i att jag alltid behöver ha något att dricka, allra helst vin. Men om jag inte har vin så måste det vara något i glaset alltid. Eller koppen, jag går också runt med en kaffekopp i stort sett hela dagen fram till eftermiddagen. Lustigt...För många år sen rökte jag, och jag undrar om den där vanan att "alltid vilja ha något" kommer ifrån den tiden.
Vi kämpar på :-) Kram på er!

@Greg 75 Jag undrar lite över vilka som kallar dig alkoholist -– och varför?
Uppenbarligen har du inga problem med alkoholen längre?

@vår2022 Det där med att kunna säga saker som nykter utan att skämmas... Jag tror det har inte bara har med mig själv att göra, utan även med mottagaren.. När jag berättade saker och var full hade jag noll koll på hur den som lyssnade tog emot det. Vad tänkte dom om det jag berättade? Ingen aning och det var nog det som gav ångest.
Nu, om jag berättar samma sak kan jag vara mer säker på att jag väljer rätt tillfälle och rätt lyssnare och kanske också hur det tas emot. Det sista är väl det man verkligen vill veta när man öppnar sig för en annan människa.
Att vara full och berätta något man knappt minns är så konstigt, och så ensamt.

@Sattva Jag tycker det är bra att du fortsätter att gå till rådgivaren. Att din man inte följer med säger ju en del om hans vilja till förändring... Även om din dotter flyttar hemifrån är det ju ett nära band som du har och som inte kommer att brytas. Om han inte kan acceptera din dotter så blir det ändå inte bra, jular, middagar, livet som familj...
Jag har varit med om ngt liknande, och har fortfarande dåligt samvete för att jag ibland valde mannen (för mycket).
Men det var en hård läxa och mycket dåligt samvete som följde. Senare när samma sak dök upp så gjorde jag slut med min partner istället. Känns som män ofta har svårare med andras barn?
Den som begär att man ska klippa eller försvaga banden till sina barn, är själv ett barn. Ett omoget barn.
Så känner jag i alla fall. Och en omöjlighet att vara den som ska tassa omkring och försöka göra alla till lags.
Du har det tufft nu, men du är värd ett bättre och mer harmoniskt liv, tycker jag.
Önskar dig all lycka på vägen. Och ett beslut för en bättre framtid.