Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Hej.
Tänkte höra om någon känner igen sig eller kanske har några bra råd? Min man är alkoholist. Han var väl nästan där redan när vi träffades för drygt 20 år sedan. Han drack varje dag då men skyllde det på jobbet som försäljare och det fina vädret. Vi var unga. Livet lekte. Vi levde ett jetset liv i utlandet.
Första gången satt vi på en brygga i solnedgången, hand i hand, nyförälskade. Vi hade dejtat några veckor och bestämt oss för att det var vi nu. Jag hade fallit för hans charm och värme, tryggheten, han var klok och ordningsam. Han var allt det jag behövde.
-Nu skulle man ju haft en flaska vin, sa han. Jag var oförstående. För mig var stämningen perfekt. För honom kunde den tydligen förhöjas ytterligare med alkohol.
När hjärtat säger en sak och huvudet en annan. Levt de senaste 4 åren med vad jag trodde/tror är mannen i mitt liv. Vi rusade fram och skaffade en mindre gård tillsammans, hästar och katter. Alkoholen har legat som ett litet monster under sängen som tittat fram lite då och då till en början. De senaste 2 åren har den varit framme konstant. Värst har det senaste halvåret varit då det har varit dagligen.
Hej,
Min man har en autism-störning. Kan detta göra att det är svårare att sluta dricka?
Är drickandet i detta fall en slags "självmedicinering"? Som nykter är han antingen helt slut och bara sover, typ en hel dag eller så verkar han "speedad" och far omkring som ett skållat troll och pysslar med något hela tiden. Han talar långt och omständigt och det är svårt att komma in och/eller känna att han lyssnar.
Är det någon som har erfarenhet av alkoholmissbruk och hur det förhåller sig med någon av ovanstående diagnoser.
hej blev precis medlem då jag inte kan fråga mina vänner eller familj vad jag ska göra.
Det angår min pojkvän. Vi är båda börjar närma oss 30 och vi har varit tillsammans i snart ett år. Vi bor inte tillsammans.
Då var det dags igen! Sista 3 åren har blivit att jag har dragit mig undan från att bjuda hem vänner och bekanta. Jag skäms över att jag inte har lämnat min man som uppenbarligen valt i smyg alkoholen i stället för familjen och äktenskapet. Jag är numera den tråkiga kontrollerande frun när jag konfronterar honom efter 26 år. Jag är en kvinna med bra jobb, bra inkomst och i normala fall tar tag i problem och löser dem och väldigt handlingskraftig.
Hej!
”Förlåt” för ett långt inlägg, det är mitt första och jag behövde nog skriva av mig. Tacksam om ni orkar läsa hela, och kanske kan hjälpa mig.
Hej
Det här blir mitt första inlägg här.
Jag har efter många års lidande, misstanke om att något inte står rätt till och egen psykisk ohälsa gått bekräftat det jag så länge har misstänkt: att min mamma är alkoholberoende.
Det har bekräftats av andra anhöriga och de bekräftas av utomstående som ser hennes beteende vid sammankomster där det förekommer alkohol.
Hej! Har varit in här på sidan lite i smyg när jag sitter på jobbet och de tidiga mornarna när maken ligger utslagen i soffan.
Vet inte riktigt vad jag söker men troligtvis bekräftelse på vad jag upplever.
Jag vet ju att jag måste lämna min man, sälja huset och massa annat men orkar inte.
Jag älskar vårat hus, jag har dock inte råd att ha det själv.
Men hur kan tankarna på att ett hus , ett boende övervinna känslorna över att få känna frid?
Min man dricker stora mängder alkohol, något som bara blir värre och värre sedan han blev arbetslös i Januari.
Om jag bara hade vetat.. då hade de där två helgerna med lite ölprovning hemma aldrig ägt rum!
Vi har varit tillsammans sen 2017 och han berättade att han hade en period då det blev lite för mycket folköl innan vi träffades.. (vet ej när, kan hända att han aldrig slutade heller).
Jag blev gravid och således blev det slut på mina ölprovningar men inte för hans del.
Han har smugit, gömt och ljugit om sina 3,5:or i 3 år nu..
