Kaffetanten88

Ewa mottagningen hörde av sig idag fick tid 19:e maj. De behandlar både beroende och psyke. Endast kvinnor går där. Framförallt kvinnor med barn. Det skulle varit lång väntetid men gick fortare än de sa för mig iaf så äntligen lite flyt. ❤️

@Kaffetanten88 Det låter väldigt positivt får jag säga. Är ju jobbigt att det ska ta sån tid men nu känns det ju som att du förhoppningsvis kan få lite hjälp. Är ju ändå fortsatt bra om du ser till att du har någon hos dig när du mår dåligt och skriv av dig här när det känns bra att göra det. Härligt kämpat också att du stod emot igår!

Å Kaffetanten88, jag har inte varit inne och skrivit i några trådar på sååå länge... vill bara skicka all styrka jag har över till dig.

Fy faen rent ut sagt, vilken inre kraft du har, även om du inte känner det jämt.. så är du one of a kind. Jag är så imponerad av dig. Jag hade inte klarat det du klarar av.

Fatta hur stark du är!

Jag håller på dig, jag önskar jag kunde vara där och skrika på doktorerna åt dig.

Skönt att höra om Ewa-mottagningen, ett riktmärke, en dag i taget...

Stor Kram

Kaffetanten88

Vet inte om jag skrivit det här men teori på min diagnos nu är bipolär. 🙈 Jag håller med. Det känns faktiskt som en klockren diagnos. Men bipolär klass 2. Hypomani med depression. Sen att ingen har velat utreda mig innan är ju sorgligt. 🙄

Kaffetanten88

Ibland känns det jobbigt att vara hemma. För inte bara jag har krav på mig. De krav jag har på mig räcker oftast heller inte till. Sen jag kom hem från sjukhuset tycker jag min kille har haft lite väl höga krav. Det har tjatats om sex varje dag, jag har känt mig tvungen att gå ut med hundarna hela tiden fast han är hemma, om jag glömt stänga ett skåp har det klagats. Det första han gjorde när jag kom hem var att klaga på att jag spillt dricka på ett bord i köket och glömt torka upp. Då pratar vi att jag precis kommit hem och inte ville åka hem för jag fortfarande kände/känner att jag vill dö. Kom hem från jobbet för någon timme sen och tog hand om disken, inte för jag kände ett behov av det utan för att jag inte ville höra hans sura suckar när han kommer hem...Jag är väl extra less och sur och tar avstånd från honom efter han sa det han sa innan jag åkte in till sjukhuset.

@Kaffetanten88 Tack för ditt inlägg i min tråd. Jag har haft många riktigt kämpiga år, men just nu har du det väldigt mycket tuffare än vad jag har. Du är beundransvärd som låter bli alkoholen, och jag hoppas innerligt att du snart också kan få hjälp med allt annat som är tungt i ditt liv. Håll hoppet vid liv!

Kaffetanten88

Jag är så trött. 1,5 veckor har jag varit utan sonen nu. Han har varit hos sin pappa. Jag har legat på sjukhus och jag har varit hemma. Jag har jobbat. Jag har gjort minimalt hemma. Men jag är trött och jag har ångest ångest ångest. Jag var glad ett tag för jag fått en ny kund. Min humör är som en djävla bergochdalbana. Och jag orkar inte med. Hinner inte med i svängarna. Bipolär någon? Tror jag hittat rätt diagnos för första gången i mitt liv. Är så jävla jobbigt att behöva vänta hela tiden bara. Vänta på att få mediciner. Vänta på behandling, vänta på utredning. Jag vill bara få hjälp nu. Jag orkar inte må så här mer. Men va fan har jag för val? Just idag har jag nog kört slut på mig själv lite med. Så är lite extra trött. Är orolig för söndag när sonen kommer. Saknar honom så det gör ont i mig. Men är rädd att inte räcka till och braka igen. Inget har ju ändrats. Inget är annorlunda från när jag åkte in på sjukhus. Jag har inte fått någon ny hjälp. Sonens utredning har inte kommit igång än. Min utredning eller behandling är inte igång. Jag vet inte vad sonens pappa tänker. Tänker han att nu har han ställt upp så nu ska jag ha sonen länge för nu behöver han paus...nej tankarna bara snurrar. Min terapeut har jag inte hört något från på länge och vi har ingen bokad tid den här veckan. Jag vet inte just nu. Jag vet ingenting. Allt känns jämt så meningslöst. Hopplöst. Lever för alla andra. Aldrig för mig själv.

Kaffetanten, du är så bra och kämpar på. Jag tänker mycket när jag läser dina inlägg om hur du har det och hur du mår.
Tänker att du och sonens pappa ska bestämma er, varannan vecka är kanske rimligt. Lika mycket tid. Det gör dug inte till en dålig mamma om du tänker så, tvärtom, du tar hänsyn till sonens behov av att ha en relation med sin pappa och dina behov av vila och återhämtning.
Sen tänker jag på det du skrev om hur du och din nuvarande sambo har det. Jag tänker att det ska vara lite rättvist där också. Ni borde dela på ansvaret för hem och hundar. Eller ännu hellre att han tog större ansvar nu när du behöver återhämtning kan man ju önska.
Och sen tänkte jag på den här tjattendensen som han har. Jag växte upp i en miljö där min mamma tjatade mycket på min pappa. Han gjorde fel i det och det... Det där tjatandet, eller påpekandet om småsaker är tråkigt och ganska meningslöst i längden tror jag. Du blir ledsen och känner dig misslyckad. Han tjatar och det är ju heller inget som gör nån glad. Kanske kan ni ta upp sånt i er parterapi för det är ett beteendemönster i vardagen som sliter. Det är bättre för alla att ge varandra beröm/positiv förstärkning istället.
Det känns taskigt att skriva att du måste ställa krav för svårigheten att göra det är kanske en orsak också till din trötthet, men jag menar mest att du har all rätt att ställa lite krav. Du har all rätt att vara trött och behöva stöd. Säg inget annat till dig själv. Du är bra och gör så gott du kan och jag är imponerad av att du lyckats sluta dricka under den här perioden.

Kaffetanten88

Tack @Sisyfos ❤️ ja i den bästa av världar skulle sonens pappa gå med på varannan vecka. Jag funderar på om man ändå kan få honom att ta några extra dagar. Kanske kan föreslå betalt hjälp de extra dagarna. Eller om jag lyckas få igenom assistans att sonen har med sig en assistent dit de dagarna. Ja jag vet inte.

Kaffetanten88

Ibland går jag in på anhörig forumet och läser. Där är ”alkoholisterna” som jag kända att det var på AA. Jag känner verkligen inte alls igen mig i beskrivningen av dem där. Självupptagna, elaka. Bryr sig bara om sig själva osv. Det är konstigt att många säger att alla alkoholister är likadana men jag tycker ändå det finns många skillnader. Jag har tex hört en säga att han skulle känna igen en akoholist direkt om han umgicks med den för vi har samma beteende. Jag kände att det tvivlar jag fasen på...

@Kaffetanten88 Hej! Jag är också inne och läser på anhörigssidorna i bland, och det som slår mig då är att där ser man hur det antagligen skulle blivit för mig själv om jag inte slutade dricka i tid. Hur det blir värre och värre med lögner, aggressivitet, elakheter, förlorade körkort, skilsmässor, barn som far illa mm mm. Så jag är glad och stolt att jag har slutat att dricka helt och hållet innan det blev värre. Alkoholberoende är totalt livsfarligt, både för en själv och andra.

Kram

Anonym26613

@Kaffetanten88
Godmorgon 💚🌸
Ingen i min omgivning har farit illa pga mitt missbruk. Ingen har haft anledningen att logga in på anhörigsidan och beklaga hur jag är. Jag tror det behöver gå ganska långt innan man mår så dåligt som medberoende gör. Så de talar nog inte oss som homogen grupp, utan om alkoholismen och deras lidande. Tror att likheterna hos dem är större än hos oss. Bra en tanke, behöver inte vara en sanning 💚🙏💚🙏💚

Kaffetanten88

Ja så kan det vara. Dels att det beror på hur långt man kommit i sitt beroende. Men också likheterna i de medberoende. Tack för era inputs. ☺️❤️

Kaffetanten88

Kl 10 har jag möte med psykiatrikern. Får se om jag får nya mediciner nu. Jag behöver verkligen något som stabiliserar humöret. Jag har varit stabilare nu. Men jag vet att om någon vecka eller så kommer jag dippa igen och det är djupt. Antidepp funkar inte och nu fattar jag ju varför. Det funkar ju inte på någon som är bipolär iaf inte enbart antidepp. Jag är nervös. Orolig. Har inget hopp på att få hjälp. Brukar bli så besviken. 😔❤️