När man vaknar upp med en blåtira man inte vet hur man fått en vanlig jobbdag framför spegeln då stiger ångesten kraftigt. Man kallsvettas och uttalar orden "jag hatar mig själv" tyst i ditt huvud. Ett otydligt minne av lek med nya valpen på köksgolvet... och jo, jag minns att något gjorde ont. Men var det tassen, eller kom den andre hunden in i leken och blev sådär närgången som han, värsta kelgrisen brukar bli..? Herregud! Minns inte. Tänk om min sambo minns och jag försäger mig, avslöjar att mitt minne är simmigt. Panik!
Det är då i den stunden man inser att problemet är större än man velat ta in. Det är då man undrar hur det blivit så här? Hjälp! Jag måste ha hjälp!
Nu tar jag hjälp. Genom det här forumet. Har läst er andra och känner igen mig så väl. Blir stolt och glad över alla era vita, rena och klara dagar.
Ändå skakar min hand och skam och gråt trängs i mina ögon.
Tack!