Förändra sitt drickande

Ett år senare...
Det har gått nästan ett år sedan jag insåg att jag på allvar måste göra något åt mitt förhållande till alkohol och sökte mig till forumet. Det här året har varit upp och ner. Jag har under vissa perioder klarat att hantera alkoholen enligt min definition måttligt, dvs endast fre-lö och då drygt en halv flaska vin per kväll. Större delen av tiden har det dock inte sett ut så, utan varit vindrickande minst ons-lö kväll och start på em på helgen eller semester.

Hej igen,

För två veckor sen, torsdagen den 26 september så föll mitt korthus. Mina kollegor på jobbet pratade och uttryckte sin oro för mig till vår chef. En av mina kollegor frågade mig väldigt rakt om det stämmer att hon har rätt när hon känt alkohollukt fatt det är okej från mig. Några sekunder senare hörde jag mig själv svara Ja och hulkande brister ut i LilleSkutt sprut-grinande tårar.

Jag vet inte om jag klarar av att välja ett alkoholfritt liv själv. Jag har i ett år nu tänkt att jag måste sluta helt med alkohol men klarar bara 4-5 dagar och sen trillar jag dit igen, håller upp igen och samma visa om och om igen. Mår både psykiskt och fysiskt dåligt, är livrädd att jag ska ha fått skador på inre organ!
Kan man fixa sånt här själv eller "måste" man få hjälp och hur går det isådanafall till?

Hej alla
Just nu känner jag mig stark utan alkohol, trots att det bara gått drygt 4 veckor.
Har bestämt mig nu får det vara nog om jag inte vill dö, och det vill jag inte.
Gäller bara att fylla tomrummet efter alkohol då den har tagit mycket tid från mig.
Planera inköp, tänka på att det räcker till dagen efter innan Systemet öppnar, stress
och fruktasvärd ångest. Allt känns bättre nu men jag vet att när jag mått som bäst
har jag tänkt ett par glas ska jag väl klara. Visst det har gått ett par gånger men

Hej! Här är min berättelse om mitt liv med alkoholen.
Jag är idag 25 år och bor i Stockholm. Helt ok liv egentligen. Om det inte hade varit för att jag super mig redlöst full en gång i veckan. Detta ger mig otrolig ångest. Det är inte så att jag gör jättekonstiga saker på fyllan. Utan det är dagen efter. Kroppen är helt orkeslös, jag ser ut som 7 svåra år och min hjärna bestämmer sig för att det är dags att må dåligt. Och det gör jag. Oftast 3-4 dagar efter en fylla. Mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Stänger mig inne. Tappar lust för allt.

Ny här och skulle behöva lite råd..Man 37år,2 döttrar,fast bra jobb samt idrottsledare.Jag kände redan sen min 1:a fylla att det här med fest och alkohol var nåt för mig.Man riktigt längtade till helgen för att få festa.Nu när åren har gått har jag börjat att använda det vid jobbiga perioder i livet.Och i ärlighetens nam,så finns det alltid en anledning att dricka.Och det sista året har det blivit allt mer.Är nyseparerad där exet redan har träffat en ny kille.Min pappa som stod mig väldigt nära har dött på ett hastigt och oväntat sätt,så nu vet jag inte hur jag ska trassla mig ur det här.

Är det allvar. Tog ni bort Flygarens rop på hjälp för att skydda en annan medlem? Snuskigt! Sen fär jag frågor tex Grodan om varför jag inte vill dela, ja, det kan man ju undra? Om en medlem som Mulletant ( eller hennes trasiga followers) har denna makt så kanske jag inte vill. Skäms!!! /M

Där var ett gott vattenhål man snubblade över.
Åkte dit förrförra veckan....blev fredag till nu i fredags... runt en halva whiskey och fyra fem burkar per dag, i snitt.
I lördags var det stopp, pallar inte mer. Mått risigt förr men det här tar priset. Krampar i mage och ben och sömn har inte existerat, aldrig varit med om liknande. Ångesten och svettningar är inte att leka med. Nu blir det tillbaka till polaren Antabus igen, det är ett som är klart.
Nykter i tre dagar nu.....när lättar den här djävelskapen?

Hade min alkoholdebut för ganska exakt 20 år sedan, (hembränt och flädersaft kommer jag ihåg).
Kommer aldrig glömma känslan av ruset som spreds sig i kroppen. Dagen efter var jag så glad över vad jag hade upplevt, funderade redan på när nästa fest skulle bli.