När man vaknar upp med en blåtira man inte vet hur man fått en vanlig jobbdag framför spegeln då stiger ångesten kraftigt. Man kallsvettas och uttalar orden "jag hatar mig själv" tyst i ditt huvud. Ett otydligt minne av lek med nya valpen på köksgolvet... och jo, jag minns att något gjorde ont. Men var det tassen, eller kom den andre hunden in i leken och blev sådär närgången som han, värsta kelgrisen brukar bli..? Herregud! Minns inte. Tänk om min sambo minns och jag försäger mig, avslöjar att mitt minne är simmigt. Panik!

Det är då i den stunden man inser att problemet är större än man velat ta in. Det är då man undrar hur det blivit så här? Hjälp! Jag måste ha hjälp!

Nu tar jag hjälp. Genom det här forumet. Har läst er andra och känner igen mig så väl. Blir stolt och glad över alla era vita, rena och klara dagar.

Ändå skakar min hand och skam och gråt trängs i mina ögon.

Tack!

Orka

....sa jag till mig själv. Ett par dagar senare nattade jag min flicka låste in mig på toa och spydde innan jag fått upp toalocket. Min sambo tvingade sig in, hjälpte mig att torka upp eländet. Orolig som fan. Tror inte han förstod, jag hade influensa med yrsel och matthet redan innan men det hindrade mig inte från att dessutom bli full.
Nu förstår han. Inte vidden av mitt drickande men att jag druckit upp spriten i källaren. Det har jag sagt till honom och det har vi pratat om. Skönt och smärtsamt. Skamligt. Han vet att mitt självförakt är skyhögt just nu. Han vet nog inte vad han kan göra mer än att älska. Jag är tacksam för det. Min dotter vet inte varför. Bara att mamma är sliten och ledsen inland.
Orkar inte mer. Det får vara nog nu.

Orka

Har alltid klarat mig skälv, varit stark, stöttat o hjälpt andra. Mina egna sorger klarar jag själv. Resultatet har blivit att inte ens mina nära ser när jag behöver hjälp. "Det klara du, du är stark"!
Tack för förtroendet liksom.
Men när min värld rasar, vem finns där då!?
Ingen skulle tro mig när jag säger, "jag är deprimerad, mår jävligt dåligt, har förlorat mig själv" Därför säger jag inget. Inget. Inte till någon!
Jag bär min skam och känslan av att inte passa in någonstans, av att vara annorlunda. Fast jag håller god min.
Ursäkta mitt depressiva gnäll.
Jag ska förändra, ta tillbaka mig själv, sluta självömka. Kravla mig upp ur mitt hål. Fan i mig! Jag är bättre än det här!
Kramar till alla som kämpar!

Anders 48

Välkommen hit. Bra att du startat din egen tråd. Det är ganska skönt att skriva av sig - och sen kanske gå tillbaks och läsa vad man har skrivit. Här finns många kloka människor som kämpar - precis som du säger. Fortsätt läs, och fortsätt att skriva i din tråd. Vet hur det känns att hålla "allt" inom sig - och få höra att man är så stark och "alltid" glad o snäll. Usch vad jobbigt det kan bli i längden....Styrka till dig!/Anders

Orka

Tack Anders. Känner att det är jävligt viktigt för mig just nu att skriva. Att i alla fall någonstans få vara ärlig. Så jävla jobbigt att hålla hemligt, mörka, förfina och förbsnna sig själv hela dagarna.
Ett glad vin ikväll. Jag stannar vid det.

Orka

Ett fint namn, fint budskap:) tack för välkomnandet. Jag är med nu. Tänker ta den hjälp jag får!

Orka

Hej kvaddad, har inga recept på tråden, du gick nog fel men jag kan tippsa dig ändå;) varva tunt skivad zuzcini, tomat och lök. Strö över lite god ost och gratinera i ugn ca 20 min, super(oj)gott till lax bla.
Och du, bra kämpat! Har läst din tråd.
Allt gott

Orka

I morgon kommer släkten för att fira dotterns födelsedag. Det är då, vid sådana tillfällen det är som allra skönast att ha tre rejäla supar i kroppen. Har så mkt lättare att vara social då. Toleransen ökar och hjärnan slappnar av.
Jag är duktig socialt, har hög kompetens och vana att vara i centrum. Genom mitt chefsjobb och min genom tiderna ganska stora umgängeskrets. De senaste åren har jag drabbats av en lightversion av social fobi. Tycker det är jobbigt! Känner mig utelämnad och obekväm. Har tappat intresset för att lära känna nya människor, orkar liksom inte. Känner mig samtidigt ensam och övergiven.
Fan va knäppt det låter!
Känner mig helt ur balans i både kropp och själ!

Kvaddad

Oj förlåt....det var till Vilja.
Men tack så jättemycket för receptet. Skall testa i helgen ! Har flera fina små squashar just klara för skörd.
Kram

mod60

Välkommen hit till forumet.
Jag har varit i samma sits som du och kom oxå till en punkt när det inte gick längre. Syster duktig orkade inte längre.....Då bröt jag helt med alkoholen och tog inte en enda droppe på lång tid. Sakta men säkert så har jag hämtat mig och återfått livslust och självkänsla igen. Det går om man tar en dag i taget, ibland en timme i taget. Jag ska må bra och inte utsätta mig för detta cancergift.
Nu har jag varit nykter i 7 månader och mår bättre än någonsin.
Här på forumet kan man vara helt ärlig och det har för mig varit rena terapin. Jag har insett så många bra saker som har hjälpt mig. Du behöver inte skämmas ett dugg, skriv det du känner och återigen välkommen hit:)
kram
mod60

Orka

Jag berättar sällan om mig. Inte på riktigt inte utan ansvar för att inte säga något om mig som oroar någon annan. Min uppgift i livet har varit att ta ansvar för andra. Jag vill inte, men hamnar där igen och igen.
Jag vet! Och tror fullt ut på att det är jag domböcker detta. Alla ansvarar gör sig skiva och hur de vill leva sina liv. Något annat är oacceptabelt och patetiskt! DJ väljer själv punkt slut!
Och jag har gjort de dumma valen att dricka, finns styrka i flaskan det senaste året! Och jävlar vad bra jag mår under salongsberusningen! Svårslaget! I'm on topp liksom. Snacka om att inte ta ansvar!!
Tacksam mod60!
Nu ska jag simma. Det är meditation för mig.
Kram.

mod60

Jag måste erkänna att jag inte hängde med i din tråd. Men simma lugnt du får skriva igen:)
mod
kram

Soff

Ta hand om, inte oroa andra, jag klarar mej alltid. Bara det att det gör man inte. Jag har insett att jag måste backa, tala om hur jag mår och inte vara så jäkla duktig och snäll hela tiden (för att seen trösta mej med vin).

Vad bra att du har hittat forumet! Lovar att det hjälper otroligt mycket! :) Jag har gått från att tycka att allt skulle vara meningslöst om jag inte fick dricka till att hitta glädje i livet igen, och det på ganska kort tid. Det GÅR och du kan må så himla mycket bättre!

Pepp och kram!

Orka

Mod60, Hihi, nä inte jag heller jag läste igenom vad jag skrivit nu. Var lite upprörd tror jag och så lite självstavning från telefonens sida...
Själva andemeningen var i alla fall att jag är arg på mig själv, över de valen jag gör. Alla väljer hur de vill leva och vara. Mitt motto tidigare var att du kan vara allt du önskar:)
Fredagskram!

Svanen

"Hej Orka"! Känner igen mig i det du skriver. Jag tror att det finns många "syster duktiga" i forumet som mångt och mycket har väldigt bra kontroll på väldigt mycket annat, ordnade förhållanden e t c, även att gömma sitt alkoholberoende och pimpla i smyg som också är ett arbete man gör med finess! Och ingen utomstående vet. Och tror också att det är lika många beroende oavsett vad man jobbar med. Säkert många chefer här. Alkoholen tar grepp om alla - oavsett "status". Jag är bara inne på in 4:e dag och har varit på grillfester nu i dagarna 3. Har väl sällan gått på fest utan att ha "grundat" hemmavid, allt för at komma i stämning. För att självkänslan inte är på topp, för att man egentligen inte är så tillfreds med sitt liv som beroende och för att mitt intag är större än andras. Men vet du, jag har gått in för att verkligen vara social dessa 3 dagar utan A och det går om man bestämmer sig för att ha kul ändå - har sett det som ett jobb, en tävling. Jag litar inte alls på mig själv och har fortfarande svårt att se att jag inte ska kunna njuta vin igen men tänker inte så långt. Tar dag för dag. Har i alla fall lovat min lever en paus. Min tävling mot mig själv. Och ingen vet - förutom att jag får skriva av mig i det här forumet och det är skönt. Får se om det räcker. I morgon är vi bjudna till sommarstuga för övernattning. Sitter och filurar just nu på vad jag ska säga som ursäkt för att nobba vinet. Lycka till & fortsätt skriva av dig!

Orka

Verkligen bra jobbat av dig!
Visst finns alla människor representerade här på forumet och i övriga världen, precis som i andra former av social problematik. Jag reflekterar en del över mig själv, över min sociala funktion och position och helt ärligt tror jag att jag är fel ute. Att det är en del i min flykt i A. Jag tycker helt enkelt inte om utmanande, nya sociala situationer. Något som man ofta hamnar i som chef eller som sambo till en oerhört duktigt social person. Har alltid varit lite av en enstöring. Bott på landet och tillbringat ledig tid med häst, hund och väldigt mycket i skogen. Sen fick jag barn och allt förändrades. Hade inte längre egentid, ensamtid. Pappan till dottern lämnade oss för sju år sedan, har sedan dess haft enskild vårdnad. Vilket inneburit att egentid varit uteslutet. Känner mig självisk och hemsk men att vara ensamstående är fan ingen picknick! Inte nöt man är van att vara själv. Och lite ego:)
Idag är det min födelsedag och jag har druckit ett o ett halvt glas vin. Om jag lyckas hålla det till det dubbla är jag nöjd! Inte stolt men nöjd. Har i alls fall inte druckit nån sprit vilket varit en riktig fälla för mig, många gånger. Har liksom grundat med tre klunkar sprit för att ta mig an kvällen:(
Kram! Jag är så lättad över detta! Tänk att få vara ärlig! Att få dela:)

Orka

Börjar idag. Ångest o huvudvärk. Var salongsberusad halva dan och hela kvällen. Fest med släkten, verkligen jättetrevligt! Tog ett glas vin till på kvällen när jag röjde i köket. Oxå det hur trevligt som helst. Men efter fet kommer jag inte ihåg nått. Mer än att jag bråkade med dottern, lipade blev sams kramades och antagligen rasade i säng efteråt. Vet inte vad vi bråkade om, kommer inte ihåg. Fy fan vad dåligt av den här mamman!
Har bett henne om ursäkt nu. Och sagt till min sambo att jag inte kommer att dricka något på länge länge.
Då var det bestämt!
Kram på er, modiga och stolta krigare mot giftet som gör att förstånd och sans rinner ur kroppen:(

Nyckelpigan

Välkommen tillbaka dag ett!
Jag håller med Soff längre upp; jag har också på relativt kort tid gått från att tycka att livet var meningslöst utan a till att hitta glädjen utan (dock blandat med dagar av förhandling, men det är en enorm lättnad att kunna känna att livet är värt mer utan a!).
Bra att du skriver hör, då kan du gå tillbaka och läsa om ditt förra inöägg när förhandlingen börjar om... Styrkekramar