Senaste kommentarerna i forumet

Kram tillbaka i vårsolen och nu tar jag Nya Tag! Nykter Dag 2.

Ta hand om dig!
/Lilja

De värmer sannerligen härute på den skakiga nykterhetens ocean! Jisses va jag kände igen mig i din beskrivning! Nästan lite otäckt, som om jag skrivit det själv! Förhandla med sig själv, smygsupa, KONSTANTA skuldkänslor vid drickandet, ett tvång nästintill att häva i sig. Tänker på all energi som går åt, all tankeverksamhet för att resonera med sig själv runt alkohol! Alltid samma visa; har jag klarat några vita veckor tror jag att jag kan dricka som vem som helst, som INTE har problem.

Kommer ihåg känslan av FRIHET då jag spiknykter i över ett år!! Tog sen ETT glas vin en februarikväll. "Sådärja! Det gick ju bra! Jag KAN nog dricka!" Och jag KUNDE! det gick inte överstyr..men gradvis blev det mer och mer och förra året en hel del sjukskrivning på grund av vinet.

Det läbbiga efter min dip häromdagen var att jag på morgonen vaknat med ett BESLUT! Nu SKA jag bli nykter! För att samma dag falla..

Det GÅR inte utan stöd!! Jag KLARAR det inte! Höll mig vit en hel månad i somras tack vare detta forum. Sen trodde jag väl att jag var "botad"..

Nykter IDAG Nynykter!! Japp! Jag med! Men visst har vi fattat beslutet? Man får sitt liv tillbaka när man blir nykter!
Keep it up!
Take care! /Lilja

Lycka till imorgon och framöver, Dompa!

Vi är här när du behöver oss.

Och vet du, jag hoppas faktiskt att du inte hör av dig under månaden du är borta. Och jag hoppas att du blir kvar där längre än den där månaden. Allt för att du skall få ut så mycket som möjligt ur behandlingen nu när du har vågat ta steget. Du är värd att lyckas med det här! :-)

Kramar i massor - vi hörs!
/H.

PS. Fast, alltså... jag blir jätteglad för ett livstecken från dig här, så tveka inte att skriva om du vill. Ja, du fattar. :-)

Välkommen tillbaka! Jag är ny medlem men har under flera år följt din och andras kamp. Hoppas att du kommer iväg till AA och tar emot allt stöd du kan få. Det är du värd. Och du är värd att vakna utan ångest. Om du inte dricker idag mår du bättre imorgon. En dag i taget. Det klarar du!
Styrkekram!

Åh, vännen. Vilka svåra beslut du har framför dig. Men, med siktet inställt på målet (dvs en bättre tillvaro för dig och dina barn) så kommer allt det andra att falla på plats.

Jag vet inte hur du skall lösa allt praktiskt, men det kanske är en bra grej att redan nu börja planera för vart du kan ta vägen om du plötsligt inte kommer in hemma. Vem ringer du?

Kram kram!
/H.

...att jag har full respekt för "en dag i taget" även om mitt beslut är "aldrig mer". Den här nyktra veckan har jag lovat mig själv varje morgon att inte dricka under dagen. Tror att det finns många olika knaggliga vägar framåt och det som funkar för den ena funkar inte för den andra.

Skatan: tror du har rätt i att det där med kaffet kan vara ett avgiftningssymptom. Kör med myntate istället på försök.

Kämpa på alla, det är en härlig vårdag idag!!!

...varenda dag som jag inte dricker. Jag har som många andra här haft uppehåll och sen trott att jag kan dricka bara lite socialt. Det går hur bra som helst tillsammans med andra men sen börjar jag ofelbart att smygsupa igen. Jag har också ägnat mycket tid och kraft åt att förhandla med mig själv och begränsa mitt drickande. Har funkat periodvis men inte alls de senaste åren. Sen spelar det ingen roll om jag dricker lite eller mycket, jag har nästan alltid dåligt samvete och skuldkänslor efteråt. Så nu har jag bestämt mig för att det inte är värt det. Jag lägger ner. Helt och för alltid. Det är inte troligt att det blir en spikrak väg. Men jag tror på ordens inneboende kraft, att bestämma sig, att säga att jag är nykter idag.

Lilja...
Välkommen tillbaka!
Vill bara skicka en kram och lite tankar!!!
/k

All kärlek till dig! Ta hand om dig, ta vara på tiden och sug åt dig av de klokskaper och erfarenheter du kommer att få dela!
Om min tråd och det jag genomled har hjälpt tre barn att återfå sin far, så är jag tacksam, då fanns det ännu en mening med det...
Vill hemskt gärna att du hör av dig när du är hemma igen, kommer att tänka på dig under tiden!
Stora kramar!!
/k

Jag har också märkt att kaffe kan ha lite samma effekter som alkohol. Jag blir lite speedad och kan få svårt att fokusera. Sedan huvudvärk om jag hoppar över kaffet. Jag försöker köra med te till vardags istället. Ingen sådan bieffekt som med kaffet alls.

Överkänslighet för kemiska processer, kanske ligger något i det.

Fundera på saker som du i efterhand skulle kunna ångra. "varför gjorde jag inte si eller så när jag hade chansen", "varför lyssnade jag på den där stollen?" eller liknande. Ibland kan det funka att vara lite för-efterklok.

Se det som en extrem form av den s.k. egentid vi småbarnsföräldrar så gärna sätter på piedestal.

Visa nu var skåpet ska stå, så ses vi om ett tag igen!

Hej! Det känns bra att det "ramlar" in nya människor här hela tiden.För mej känns det som jag fått ännu en "stötta" i mitt något bräckliga nybygge; nykterhet. Det är knappt jag vågar skriva nykter; är jag det eller? Kommer jag att fortsätta vara det? Törs inte tänka för långt fram i tiden, förra året håll jag opp i drygt TIO mån! Sen Pang! satt jag i fällan igen. Gick väldigt fort att bli sitt gamla vanliga jag.. Men om jag bara tar en dag i taget, känns det bättre, lugnare liksom. Hm, det där med känslor är komplicerat. men jag tror att man först och främst måste bli medveten om att dom finns där. Och det har ju du gjort, sen vara glad att dom finns; acceptera dom. Men också veta att man kan förhålla sig till dom på olika sätt. Man behöver inte vara rädd, inte bli slav under dom, utan veta att styrkan i känslorna förändras och till sist det svåraste ; vända dom till något positivt. Appropå huvudstramningen, kanske "bara" är ett avgiftnings-symntom. Ta det hellre än en jävlig baksmälla! Oj,vad jag babblar.. Kram på ett tag till er alla!

Min käraste vän! Tack för allt, för att jag fick vara liten, dum och dryg här. Du rockar! Ha en härlig Mars-månad. Tittar in till våren...om jag får. Superkram från mitt allra innersta. /Ri...
PS: Jag försökte hålla det lättsamt. Varför? Vad jag vill säga är bla. att; Du var den som öppnade mina ögon, visst hade jag anat, men...
Du är en superfin kvinna. Jag önskar dig så mycket gott. Snälla du, sköt om dig, unna dig. Tacka Ja, tacka Nej. Fortsätt vara stark!!! DS,

Nej, ni läste fel! Ingen Är packad, men alla packar. Barnen; för att flytta in hos svågern. De bor där titt som tätt och det är nära oss, men eftersom min fru ska bo i huset medans jag är borta och soc har begärt att de inte får träffa henne ensam så ska mycket med. Hockeytrunkar, filmer, fiskespön m.m, mm.m. Kanske ett och annat klädesplagg slinker med. Syrran - packar åt mig, för jag kommer bara att ta med "fel" saker säger hon, vad skulle det vara, de lackskor jag inte äger? Men jag är tacksam. Och jag? Jag sitter här, men jag packar också. Mitt bagage, mina vänner... Jag kommer att sakna er alla. Nämner inga namn, men ni är många! Om en månad är jag tillbaka, hoppas jag. Var rädda om er. Ord som bara blir till intet men jag menar det. Jag har stött på så många härliga - men lite tilltuffsade - ( PP:s ord, om jag minns rätt) själar här. Nu ska jag strax logga ut. Sen blir det en hektisk dag. Först svågern, sen ska syrran och jag sova på hotell nära behandlingshemmet. Ska var där sju på morgonen, så här behövs logistik. Vad jag vill säga är; Tack för att ni finns här, tack för att ni räddade mitt djävla liv. Jag vill säga mycket mer än så, men orden räcker fan inte till - och då svär jag. Så f*ck, f*ck, satana perkele. I adore you!!! /R

Tack Maria ,att du hörde att jag behövde stöd! Jag kan berätta att jag stod emot!! Visserligen ingen "rolig" kväll, väldigt tidigt flydde jag till sängen. Den som sover syndar inte...Jag har inga barn hemma, "bara" en gubbe som inte säger så mycket.. Men jag har en hoper barnbarn, som jag tänker på och träffar ofta. Du, jag ser vad du går igenom, jag är övertygad om att du ÄR på rätt väg! Den verkar "bara" vara ovanligt knölig och risig, just nu! Gå på bara , den kommer att bli rakare med tiden! Kram !!!

Hej!

Jag är ny på forumet och är inne på sjunde dagen av nykterhet. Har druckit för mycket i många år. I perioder av nykterhet har jag läst mycket här på forumet, men nu vill jag skriva själv för att kunna hålla mitt beslut att aldrig mera dricka.
Den här tråden gillar jag eftersom igenkänningsfaktorn är hög. Det känns som om det är fler än jag som är medelålders kvinna med barn. En sak jag funderat mycket på är vad som egentligen händer i kroppen och huvudet när man slutar dricka.
Ta det här med fysisk känslighet. Jag brukar på helgfrukostarna avsluta frukosten med en kopp kaffe. Gjorde så även igår, min första bakfyllefria lördag på länge. När jag drack kaffet kändes det som om hjärnan liksom "drog ihop sig". Låter jätteknäppt, men jag kan inte beskriva det på annat sätt. Samma sak har jag känt när jag druckit och berusningen börjat inträda, att det känns som om det stramar inne i huvudet (fast det har givetvis inte stoppat mig från att ta ytterligare flera glas). Idag har jag inte druckit något kaffe, inte för att jag tror det är farligt eller dåligt, utan för att det kändes så obehagligt i huvudet. Jag vet med mig att jag är en känslig person som är väldigt mottaglig för olika sinnesförnimmelser och tror att det kan vara en av anledningarna till att jag valde att dricka för ofta och för mycket - att jag ville dämpa känslorna.
När jag sedan slutat dricka återvände känsligheten så att jag till och med reagerar på vanligt kaffe. Kan det vara så? Och kanske var det något liknande Maria 42 upplevde när hon fick sådan våldsam huvudvärk?
Hälsningar Nynykter

jag blir inte ledsen. Och jag tror jag förstår, ganska bra i alla fall... Du beskriver (risken för) det som brukar kallas självuppfyllande profetia - förstår jag dig rätt då?

Och här klistrar jag in visdomsordet: I´m only responsible for what I say - not for what yoy understand.

Jag har ägnat mycket tid i livet åt att förstå mig själv och lära känna mina sår och sprickor... Att läsa, skriva och få respons här har faktiskt varit lika bra om en del annat, långt "mer exlusivt" har varit:) Att skriva och ha tid och utrymme att tänka passar mig bra, likaså att gå tillbaka och reflektera över sånt som passerat.
Apropå din höjdrädsla - jag hoppar inte, varken fysiskt eller psykiskt men jag vill ge mig själv ökade frihetsgrader i livet. Mina rädslor begränsar mig och har även begränsat mannen i vissa avseenden. Det blev tydligt inatt (igen) då jag var orolig på ett sätt han inte kan förstå och det i en situation som berör oss båda. Jag har redan talat med honom om det. Att han idag förstår (som jag upplever det) min hållning och rädsla (respekt?) för alkohol har gjort att vi kan tala om den delen på ett bra sätt vilket inte gått tidigare. Jag skulle hellre känna respekt än rädsla för alkohol men rädsla är nog tyvärr ett sannare ord. Rädsla är väl aldrig bra... men det är bäst att vara ärlig så långt man förmår. Och min katasrofrädsla hör till mig och det är jag som måste jobba med att övervinna den - eller åtminstone töja gränserna. Den lär också finnas kvar här, med mig, när du kommer tillbaka, nymarinerad och med nya erfarenheter. Vi får se var vi står då, på vilken höjdnivå:) Önskar dig en skön söndag och att din inläggning :) gör dig gott, mycket gott! / mt - ska fylla på med ett visdomsord snart...(se i texten)

Lelas. Jag läste din kommentar innan jag skulle gå och lägga mig igår och jag har funderat mycket på det du skriver. Jag kommer fram till att du har så rätt. Jag måste göra något åt detta, jag vet det. Våra barn är hos mormor och morfar idag (jag och barnen har sovit där inatt) eftersom han var tvungen att jobba idag med sin firma (jag jobbar också). Han ringde mig kl 6.20 i morse och jag är ju inte dum som inte förstår att han festade till igår och hade nog inte sovit en blund. Hade sovit på soffan hos en kompis. Man hör på snacket att allt inte är hundra...jag blir så trött och bara mer beslutsam om att jag inte vill leva såhär. Att han var tvungen att stanna för att han skulle jobba idag är bara en procentdel av anledningen, han stannade för att träffa komopisar och för att kunna dricka ifred. Jag vet att det är så!!
Vad gör jag om han vägrar samarbeta ang huset och bilen osv. Om han byter lås till huset, vad har jag för rättigheter? Jag vet att detta inte kommer att bli lätt. Tur att jag har min älskade familj, jag vet att jag inte är ensam även om detta är något jag måste ta tag i själv. Men bara första steget är taget så vet jag att jag och barnen har ett stort nätverk som finns vid vår sida. Mitt i allt så känns det som att jag sviker mina barn, jag är påväg att lämna det jobbiga...men vad har de för möjlighet att ändra på situationen. Han är ju fortfarande den pappan som är deras och som de älskar och inte ska behöva tvingas välja mellan mamma och pappa. Jag är inte heller säker på att barnen vågar säga till mig att de inte är trygg med pappa. Pappa har ju visat ett antal gånger att det kvittar om barnen är med honom, han berusar sig ändå. hur ska jag kunna skydda mina barn??

Håller med dig fullständigt! Det magiska att inte vakna bakis även om man kan känna sig lätt nervös.
Tog en sån blecka i fredags så jag blev rädd själv men igår och idag NYKTER och idag är en ny dag.

Tänka alla som åker Vasaloppet?! Garanterat icke bakis,hehe...

Ha en fin nykter dag!

Lilja

Jag gillar de där små skillnaderna. Ser vasaloppet på teve och är inte bakis. Positiv förstärkning när den är som bäst.

Jag har läst dina senaste inlägg om och om igen. Jag fattar inte allt, men jag tror att Lelas - och även jag själv, haha, inte direkt - kan vara en del på spåret. Din rädsla för att slappna av, eftersom du "kan" bli lurad. Den rädslan kanske kan vara förödande; jag menar att du tar ut olyckorna innan de har hänt, kanske kan det få själva olyckan att hända. Att du hela tiden strävar mot vad som inte får ske, kanske kan få själva händelsen att ske. Mycket luddigt, svårt att förklara. Fråga hellre än att bli ledsen på mig. Det sista jag vill är att såra dig. Gör en enkel jämförelse. Jag personligen är otroligt höjdrädd. Ibland när jag befinner mig för högt upp, så får jag en känsla av att; "Det är bäst jag hoppar nu och slår ihjäl mig...så att jag slipper falla...och slå ihjäl mig". Hittills har jag undvikit att hoppa, vilket ju har varit bra, då jag inte heller fallit ner från någon höjd. Nu pratar jag fysiska höjder. Din höjd kanske är psykiskt, så hoppa inte! Kanske bron inte rasar, kanske fönstret inte spricker. Kanske överlever du? Förstår du ett uns av vad jag försöker säga? Kram på dig och Tack för allt du ger. /R

att man KAN vara mer alkoholkänslig och -ängslig än "de flesta", dvs oroa sig mycket utan att det "objektivt" finns problem, och detta på basen av tidigare livserfarenheter. Iofs bara styrker det min tanke att det måste handla om hur-JAG-vill-leva långt mer än om hur-mycket-DU-dricker och är-det-normalt. Tänkte på det inatt när jag oroat mig kolossalt för ett barn (inte vårt barn) och där mannen inte alls uppever samma oro. Jag är övertygad om att han har "rätt" men kan ändå inte sluta oroa mig utan snarast växer oron när han inte delar den. Jag har nära till katastrofkänslor i vissa andra sitauationer också, tror det har rötter i hemska situationer med min berusade far. Och att tillvaron i barndomslandet till vissa delar inte var förutsägbar och därmed inte trygg. I vissa situationer lärde jag mig (omedvetet) att den var förutsägbart o-trygg och hotfull. Inatt när jag inte kunde - nej inte vågade - låta förnuftet ta överhanden - för jag kunde lätt argumentera omkull förnuftets röst, tänkte jag på att det nog kan vara lika med alkohol - även om det säkert inte är vanligt - dvs är man orolig för missbruk finns OFTAST skäl till det.

Men, om jag är en särskilt otrygg och benägen-att-oroa-mig människa faller alla resonemang om den andres drickande är normalt eller inte. Då måste jag (också) sätta fokus på mig. Det är viktigt, tänker jag just nu, att se sin del i allt, att i en relation påverkar man varandra. Sent igårkväll var en situation när mannen inte alls kunde möta min oro - skulle jag ha känt mig lika oförstådd häromdagen, då när jag föll handlöst, skulle det blivit helt annorlunda - katastrofen hade varit nära. I det som hände nu tror jag inte alls att han inser vidden av vad jag upplever i stunden.

Att jag skriver det här betyder på intet sätt att jag ändrar mig ang alkoholens plats i vårt liv. Där känner jag mig orubblig.

Jag vill däremot göra något åt min närhet till rädslan för katastrof - den rädslan begränsar mig mer än jag gillar. / mt

hade modet att ändra dig! Jag gillar att läsa det du skriver - och i största allmänhet att du finns aktivt med här. Läser allt. Intressant tankesväng om bilkörning med alkohol i blodet - jag vet inte om körskickligheten är nedsatt trots ökad tolerans men tror du är på rätt. Det sista stycket omfattar jag totalt. Glad liten söndag, spelglädje om du har arbetsdag idag! / mt

...den nyckeln var ju till tV-skåpet och det hjälper ju ingen att vi låser det! Man kanske kan låsa in spriten där DVD:n står och ställa den i barskåpet? Faaaast, precis som ungarna gjorde så kommer jag lära mig att man kan öppna skåpet om man drar i båda dörrarna samtidigt.

Nå, det får ta sin lilla tid. Ett tag av liten skvätt kanske så småningom leder till ingenting alls.

Om man nu ska ha någon "vetenskaplig" nytta av helgens debacle Maria, hur reagerade kroppen på alkohol? Tolkar det som baksmälla som helt saknar proportion till mängden som intogs? Fler vittnar om detsamma (bl a Viktoria), ren under en längre period (2-3 månader), varefter man åker på galen bakfylla utan att ha "gett järnet" så att säga.

Jag förstår inte varför det blir så faktiskt, borde inte kroppen/hjärnan/receptorerna välkomna varje centiliter i det läget och bjuda på en ytterst angenäm upplevelse istället? (förvisso bra att så inte är fallet förstås)

Oavsett vilket, klart du reser dig! (Eller du kanske inte ens hann falla utan mer snubblade till?)