Senaste kommentarerna i forumet

Ja nu har jag inte druckit någon alkohol på 12 dagar och det känns toppen. Läser här på Forumet varje dag, oftast flera gånger om dan, och lär mig mycket om sjukdomen alkoholism. Enda botemedlet tycks vara absolut avhållsamhet och det har jag lyckats med i 12 dagar nu, bara resten av livet kvar då :). Men jag tar en dag i taget och njuter i fulla drag av livet. Har visst haft stunder när suget kommer och där man känner sorg över att aldrig mer kunna sitta med ett (eller flera) glas vin och bara koppla av. Men då försöker jag tänka på något annat och än så länge har ju det gått bra. Säger som så många andra här att det oftast är tiden mellan 16.00 till 19.00 som är jobbigast, sen går suget över av sig självt. Så om det bara slutar regna och storma, så kan man ju alltid ta en promenad när det blir som värst.
Snart är det två veckor och jag är stolt!

Vad bra! Jag hade stor hjälp av det i början. Tyvärr föll jag efter det var slut men jag lärde mig mycket av det och kan i efterhand se varför. Hade jag haft forumet (det var stängt då) hade jag inte lika lätt kunna lura mig själv till att kunna börja måttlighetsdricka. Men jag fick också svart på vitt att jag inte kan eller kommer kunna få en normal relation till alkohol och det har gjort mig än mer beslutsam att leva nyktert. Den här gången känns det annorlunda. Har bara sett det positiva med att sluta dricka och glädjs varje dag för det. Jag behöver forumet, slutar jag komma hit så tror jag att återfallet kan smyga sig på igen. SÅ lurig är sjukdomen!

the love you take is equal to the love you make." http://www.youtube.com/watch?v=oV8PSj-hQvw
och då kom jag också ihåg en av mina gamla, älskade tröstesånger http://www.youtube.com/watch?v=WcBnJw-H2wQ

Kram / mt

Gick faktiskt med där. Alltså i denna sites program via KI. Verkar seriöst. Då får man mail att svara på och "tvingas" därmed att jobba aktivt. Tror det är bra med sådan kontinuitet. Man glömmer ju lätt annars.

Jag svarade dig i filosofens tråd. Kanske kan alkoholhjälpens självsjälp echange vara dig till hjälp i början? Där får du personlig stöttning och feedback. Sen tycker jag att det här forumet är till stor hjälp.Men om du känner att det inte är tillräckligt kanske du kan vända dig till din vårdcentral eller om det finns något beroendecentrum i närheten? Jag tror AA är jättebra och livsnödvändigt för många men jag har också förståelse för om man inte tycker det passar. Personligen föredrar jag hjälpen jag får från detta forum. Det fungerar för mig som ett AA möte fungerar för en annan.

Här är du inte ensam,vi finns.Lycka till!

Men varifrån får du dessa siffror Lars?

Kanske kan du ha hjälp av alkoholhjälpens självhjälpsprogram (echange)? Där får du personlig stöttning och feedback.

... var det svåraste beslut jag tagit i mitt liv.

När jag påminns om det så blir jag så oerhört ledsen - att jag utsatte barnen för det, att jag inte insåg tidigare, jag minns rädslan, sorgen och hur det kändes som jag skulle dö, eller att jag faktiskt tom önskade att jag skulle få dö.

Det kommer fortfarande påminnelser om hur mycket jag accepterade.
Å ena sidan styrde och ställde jag med allting: jag bokade in hantverkare om det behövdes, jag bestämde när det skulle städas/tvättas/handlas/lagas mat/ätas, bjudas in gäster osv osv - för exsambon var ju inte i tillstånd att ta beslut.
Å andra sidan vågade jag knappt andas utan att kika på exmannen för att se om det var ok med honom - jag försökte alltid parera föra tt hålla honom lugn, jag fick alltid höra att jag är klantig när jag pratar, att jag inte kan uttrycka mig på rätt sätt, och jag försökte alltid invänta honom innan jag sa eller gjorde saker... Om vi blev ovänner (eller snarare: när han blev arg för att jag gjort fel) så var han ju först galet arg, sedan ignorerade han mig, tills han hade bestämt sig för att förlåta mig och då skulle jag acceptera det. De dagarna när han var arg så kunde han väcka mig varje natt och kräva att jag skulle be om ursäkt, eller bara fortsätta att tala om att jag var sjuk, störd, äcklig osv, eller kasta saker på mig (även när barnen låg i samma säng)...
Jag ville så gärna att vi skulle kunna prata som två vuxna människor om varför jag inte ville leva med honom, vad jag inte tyckte fungerade osv, och det känns fortfarande lite konstigt att vi aldrig fick något avslut, men så är det ju bara.
Jag känner fortfarande OFTA att jag kanske överdrivit, att jag borde ha sagt ifrån så kanske han hade slutat osv, men jag blir allt starkare i att min exsambo inte behandlade mig som man ska behandla en annan människa och jag accepterade det länge, men till slut valde jag att gå. Det var sååå svårt, men det var det enda valet.

Jag var rädd för ilskan, rädd att förstöra för barnen, rädd att inte klara mig ekonomiskt, rädd att inte få mina saker, rädd att inte kunan ordna ett bra boende, rädd att bli ensam osv, men många saker har löst sig, och:
Everything will be okay in the end,
if it is not akoy, it is not the end

Jag kämpar och jag är tom nog nästan lite stolt över mig själv emellanåt - jag klarar mig och jag har tagit itu med saker som uppkommer och jag försöker!!! Men - att inse att jag levde som jag gjorde, det vet jag inte om jag någonsin kommer inse fullt ut?

när du skriver mt!

Åh, har skrivit till Framtidsdrömmar och tårarna rinner, för det väcker upp alla mina minnen från mitt lämnande... Så ont det gjorde, och gör fortfarande ibland...

Och så fint det är att läsa om saker ni kunnat lära er, du och mg! Är så glad för er skull, och samtidigt gör det ju så ont i mig att ni kunnat arbeta var och en för sig och tillsammans - som jag önskar att jag hade kunnat jobba så med min exsambo och att vi hade kunnat lösa det, och att jag hade sluppit sätta in två barn som med darrande underläppar frågar när jag hämtar dem igen i exsambons bil.

Men jag försökte och det fungerade inte... Mt, tack för att du hjälpte mig att inse det - tack för allt...!

Jag har skrivit det tidigare, men jag skriver det igen - jag förstår hur du har det (tankar, känslor, osäkerhet), och det kommer att bli bättre!
Jag har dagar som är bättre och dagar som är sämre, men framför allt så har jag lugn. Det blir så tydligt när jag läser i din tråd - jag har lugn på ett annat sätt idag! Jag behöver inte oroa mig för att bli väckt mitt i natten, jag behöver inte tänka på om han kommer bli full, hur han kommer bete sig, om han orkar med familjen idag, att jag ska säga rätt saker vid rätt tillfälle, jag behöver inte tänka på att bli beskylld för alla möjliga saker, jag behöver inte ta hand om ytterligare ett barn...
(Idag när jag gjorde iordning min frukost så kokade jag gröt och lade i lite äpplemos och då slog det mig: det är ett under att jag inte matade min exsambo, utöver allt annat jag gjorde: jag gillar att bara lägga en sked äpplemos vid sidan om gröten, men exsambon gillade att blanda gröt och mos - vilket han brukade säga till mig att göra OCH - jag gjorde det: jag blandade hans gröt och äpplemos - för att hålla honom lugn...)
Som mt skriver: läs lite tillbaka i din tråd! Jag hade väldigt svårt att göra det när jag var mitt i allting (och än idag) för jag hade alla tankar och känslor som du har: "jag kanske överdriver", "det var kanske inte riktigt så", "han är ju snäll ibland"

Kommer barnen att bo hos dig och även lite hos honom? Se till att anteckna om/när det händer saker: om han hotar/är aggressiv mot dig likväl som mot barnen!! Jag minns känslan av att nästan gå under när barnen åkte till pappa: många gånger i början så bet jag ihop när de blev hämtade, men så fort dörren stängdes så bröt jag fullständigt ihop och bara föll ihop i en hög på golvet och hulkade, ibland i flera timmar... Sedan blev det bättre och jag har försökt att ta vara på tiden och göra saker jag gillar och lättare kan göra utan barnen (jag vet att det är viss skillnad eftersom dina barn är större än mina, men ändå!)
Vid ett tillfälle hade barnen glömt något och pappan kom in igen och där låg jag och på fullt allvar trodde att jag skulle dö, och då kom han och höll om mig, kramade och stök mig över håret och pussade mig lite faderligt och sa "säg till om jag kan göra något för dig" och jag tänkte bara "Jag har gjort fel, han är ju så snäll och omtänksam - tom när jag lämnat honom så tänker han på mig" - men sedan var det ju dags igen för allt det andra, det som en människa inte orkar och inte sk behöva leva i.
Nu för tiden blir jag ledsen när barnen är ledsna, när de inte vill åka osv, men jag tänker att det kommer lösa sig: för vår del så är socialtjänsten inkopplade och så här långt är jag mer positiv än jag varit tidigare - ofta hör man att de inte gör något osv, men de verkar vara på g (får dock se vart det leder, om det leder någonstans)
Men det kommer bli lättare för dig också. SÅ snart du känner att lugnet kan lägga sig lite. Men det kommer ta tid - härda ut!!
Och som du skriver - man vacklar, men läs igen det du skrivit innan!!!

Jag önskar jag kunde ge dig en kram, för jag vet hur mycket jag behövde det när jag lämnade. Tillåt dig att vara ledsen - som jag skrev så trodde jag att jag skulle dö när jag lämnade och jag var så ledsen och knäckt, men det blir bättre!
När jag lämnade kändes det nästan värre ett tag: jag trodde ju att jag hade fel, att jag gjort fel, jag blev ännu mer osäker på om jag gjort fel, det krävdes oerhört mycket att flytta, tänka på vad som var viktigt, stå på mig när han ena dagen var vansinnig, nästa var han oerhört snäll, allt som varit bra kändes ju som det var det som var det verkliga... och jag minns önskan om att bli påkörd så att jag skulle slippa leva - för jag kunde inte ta mitt eget liv och lämna barnen... Men så blev det bättre: solen kom och jag kände att jag kunde göra saker som jag inte kunnat under vårt liv tillsammans - jag blev inte bedömd hela tiden, jag kunde göra fel och ändå inte få skäll...!

Ät något gott, kanske gå och få en massage, fika med en vän, köp lite blommor som du gillar, gör något som du vill men som du vet att du inte hade gjort tillsammans med maken, se en film du tycker om, var rädd om dig - du har inte överdrivit, du är värd bättre!
Kramar dig!

Hoppas kunna ge ett bra svar. Av alla som söker hjälp för sin alkoholism tar ca 30% ett återfall o återgår sedan till nykterheten 30 % faller tillbaka och 30 % är nyktra från första behandlingsdagen. Av de behandlingar med hög procent bibehållen nykterhet, bygger på AA mötesgäende . Ex Aleforsstiftelsen, Nämsemansgården, Valet .
Lycka till.

Hej igen! Skickade svar till dig i min tråd, och ser att du nu är igång med en egen!
Stort lycka till igen!

//PP

Kanske är det inte så att det är metoden som är det primära, utan den innerliga ärliga önskan att bli nykter? Det är vad jag förstår den enda förutsättning som finns inom AA. Alla sätt är ju som bekant bra - utom dom dåliga - men här på forumet finns exempel på medlemmar som lyckats, både själva, med hjälp av AA, eller annan hjälp. Tror att alla måste hitta sin egen väg,hur man själv vill lyckas. Har själv funderat en massa kring detta, och fått en massa fina svar i min egen tråd. Är inte enkelt för mig att besöka AA heller (pga. nuvarande vistelseort) men funderat på att göra det. Om inte annat för att stilla "nyfikenhet" och trots allt veta vad jag talar om :-)

Välkommen hit till forumet. Vet inte hur länge du varit här och läst, men det gör gott tycker jag. Att själv skriva är även att rekommendera. Blir lättare att se var man står när man skriver ner det i egna ord. Tror nog att det viktigaste är att ärligt komma fram till hur problemet ser ut. Den väg som fungerat för mig är att ta en helnykter tid. Då får man bra koll på hur problemet ser ut. Sedan krävs det bara att vara ärlig mot sig själv (Vilket inte är lätt, ska gudarna veta). Då får jättegärna använda dig av tråden här. Många tycker det även är skönt att skriva i en egen, så att man har sina "egna" tankar lite samlade.

Stort lycka till, och styrka nu i starten!

Känns som en frigörande tanke att få fjutta eld på boxstället. Lite komiskt bild man får av den tanken faktiskt. Boxstället, måste vara ett bra bevis på den moderna människans anpassningsförmåga till att yttre omständigheter ändras :-) En ny möbel i hemmen, att klä in boxen så det kanske skulle se ut som den var något som stod länge. Ser M-m framför mig sjungande som Ralf Gyllenhammar i melon: BUUUURRN!! Låten hette väl "Box on fire" :-)

Nu en tur ut i nysnön snart!

Ja AA är nog bra för många, men passar inte alla. Det andliga inslaget passar inte mig. Men säkert bra för andra. Sen är väl resultatet att ca 5% per år lyckas bli nyktra oavsett metod. Och jag tycker att var och en skall söka sig fram till det sätt som kan hjälpa en att bli nykter.

Synd att ni känner så prova andra grupper. AA har hjälpt o hjälper så många. Att gå o lyssna o få prata med likasinnade , att slippa trampa upp en ny stig utan att få gå i de gamlas fotspår. Alkoholism är en sjukdom som är både falsk o listig! Att gå på möten får oss att inte glömma vem vi är. Kämpa på alla.

AA har hjälpt o hjälper folk i stora delar av jorden. De är få som klarar sig utan deras hjälp och samtidigt mår bra i sin nykterhet. Går själv tre tre gånger i veckan på AA möten. Har varit nykter i åtta år nu minskade ner mitt mötesgäende under en period o märkte direkt av ett sämre mående. Lycka till alla som läser detta.

hade sedan ett efterspel då mannen delade ett lager, ett skikt till av det han brottats med under veckan. En självbekräftande upplevelse - jag fick bli delaktig av sånt som gjort ont i honom... och numera har jag lärt mig lyssna, bara lyssna utan att förklara, försvara det jag sagt/gjort - mina "tankar, ord och gärningar":) Det här har jag - och han - vetat så länge och upprepat i oändlighet, att alla äger rätten till sina reaktioner, känslor, tankar - samtidigt som jag äger rätten till mitt. Men att verkligen leva så är långt mer utmanande än att förstå på ett "tekniskt" plan. Det är det som inte kostar men kostar på... att handskas med sig själv.

Om verkligen viljan finns, och kunskapen, medvetenheten... tror jag, nej - jag har verkligen erfarit att nykterheten har en avgörande betydelse. Och då handlar det också om min, icke-missbrukarens, nykterhet. Redan en liten mängd alkohol gör att jag/man släpper en del av kontrollen - det är ju det som eftersträvas - "att lossa tungans band"... och då halkar det lätt iväg - då kan det bli helt omöjligt att verkligen möta den andre där han/hon är... när samtalet börjar handla om något som berör djupet inom en själv eller relationen. Då blir lätt fokus på den andre(s fel och brister) - inte på hens upplevelser/erfarenheter - och då blir det fel.

Jag har idag sökt fram sommarkylas blogg http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/ för att dela den till en medsyster, ännu ett "Vuxet barn". Så berörande, så smärtsamt. Jag tror att alla som lever nära en missbrukande anhörig, vi medberoende, kan känna igen balansgången på den tunna, tunna och sköra lina man rör sig på när man försöker balansera själva livet. Utanför linan - i tomheten - är avgrunderna av kärlek, hat, besvikelse, hopp, förtvivlan, misströstan, uppgivenhet... skuld, ansvar, frågor - hundratusen frågor och funderingar... saknad, längtan, sorg-sorg-sorg...

Jag funderar ibland varför det är så få medberoende som orkar skriva och hålla taget här... Det finns ju många fler medberoende än missbrukare. När jag skriver ur mig orden för min känsloavgrund som säkert delas av flera förstår jag - igen - tröttheten, modlösheten, uppgivenheten i det jag ibland kallat medberoendeträsket...

Mina avgrunder har idag öar av hopp, tröst, tillit, trygghet, förväntan förhoppningar, frihet... lycka, glädje, förtröstan...
Ja, idag måste jag citera en av favoritpoeterna, Eeva Kilpi:

Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.

Alla ni som lider av världens elände.
Försvara dem!

Gör det - försvara dem! Och du som lever i mörkret idag... Ljuset finns och det kommer tillbaka. Kramar / mt

att det hjälper ... Att se att en förälder gå mot avgrunden är plågsamt. Att inse sin egen maktlöshet... möta sina egna känslor av besvikelse, ilska, medlidande, sorg... och ansvar, inte minst ansvar... kärlek??? nånstans djupt där under alla besvikelser. Att försöka, satsa och misslyckas... En tjej har skrivit här ibland under nicket Sommarkyla - nu hittade jag hennes blogg. Läs den http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/ Varmaste kramar / mt

att flygcert skriver i din tråd! Jag hoppades och var ganska säker på det. För mig som ser "från utsidan" går du nu igenom det helvete av tvivel som hon gick igenom för ett år sen - precis som hon beskriver. Så bra att du kan dela deras sorg, också över pappa. Det kan nog påminna lite om hur det var med min pappa för länge, länge sen. Läs din egen berättelse om och när du orkar - då ser du att du verkligen både gett tid och försökt. Tillåt er att vara ledsna - det är ju ledsamt... varmaste kramar! / mt

Är i start av nykterhet och läser mycket här. Det ger stöd. Men det vore bra om man kunde ha nån vän i samma sits som man skrev personligt till och kunde ha som stöd och ge stöd. Kanske ringa nån gång ibland om man båda tycker det. Problemet är att jag inte vill lämna ut mailadress på en offentlig site. Har inte heller hittat nån skyddad site där man kan få en liknande kontakt. Har ni något förslag hur man gör. Rekommendera inte AA, då ingen grupp finns i närheten och formen inte passar mig.

Spriten i sig är ofta boven till hur man mår. Visst finns det folk som börjar dricka p g a bakomliggande problem, men förvånande ofta försvinner ångesten och våndorna då man blir nykter. *Därmed inte sagt att inte livet går upp och ner. Det är väl det vi vill ifrån.
Men det är två saker som är svårt. Det första är att bryta. Antingen får man söka medicinsk hjälp, eller så slutar man själv. Ett sätt är faktiskt att slutta av. D v s dricka mindre för var dag. Gå ner på folköl så fort som möjligt och minska med en eller två varje dag. Aldrig öka.
Sen tror man det svåra är gjort, men ack nej. Snart mår man hyggligt, men saknar något och slutar man tänka på det negativa med spriten, så halkar man dit. För mig kan det gå som en impuls. Därför är det bra om du läser här och påminner dig. Jag är nästan säker på att du kommer att försöka dricka igen med syftet att hantera alkoholen. Jag är inte säker på att du kan det. Om du gör det och det inte funkar,då är det bara att gilla läget. Du och sprit kommer inte att gå ihop. Så är det nog för de flesta här, inklusive mig. Några kanske klarar det om det inte är för långt gången, men är det värt det att alltid balansera på en slak lina? Bryt nu först. Klarar du det inte själv på en vecka, så måste du ha medicinsk hjälp. Lycka till.

Har sovit nån timme- vaknade nu. Ångesten sliter i mig och hjärtat gör ont. Gud vad jag tvivlar! Tänk om jag bara överdrivit- inte sett/velat se hans försök till förändring. Hade vi det så dåligt att det är värt att utsätta mina älskade barn för detta? Det är så sorgligt att jag inte får bo under samma tak dom mina älskade dygnet runt.... Allt är så sorgligt och det är JAG som skapat denna tillvaro nu. Jag får ändå en bra känsla när barnen visar att de är ledsen och faktiskt kan sätta ord på saker som de undrar över och berätta om sin oro och rädsla över hur allt ska bli. De är inte bara tyst utan visar sina känslor och det är bra. Min äldsta tycker att det är jobbigt att se pappa gråta- hon har aldrig sett honom gråta. Försökte förklara att det är bra att pappa gråter- mycket som lagrats i själen kommer ut i och med tårarna och pappa har mycket som han stoppat undan genom åren. Jag hoppas att jag kan ge dem svar som för stunden lindrar smärtan en aning.
Denna smärta jag nu känner är något jag inte kunde föreställa mig- den är så tuff och hård. Svårt att se att det kommer en dag då allt känns bättre. Känner också empati för barnens pappa som känns så ensam- han har ingen- vet inte ens om han har berättat för sina närmaste.
Det är sorgligt och allt gör så ont!

Har själv funderat jätte länge på att gå på ett möte..men min skräck har vart just det du beskriver:( Kanske inte är bästa lösningen då.. Hoppas du finner stöd på anat håll!!! All styrka och kraft till dig!!