Senaste kommentarerna i forumet

@Varafrisk OK, ska be den viktigaste mottagningen om detta. Men det kommer då alltså ändå bli en lucka mellan 16-18, varför ska det vara så?

Stort tack!

@Charlie70 Ja, det är så som jag har förstått det👍🏻

@Varafrisk tack! Förstår jag dig rätt att ni efter denna procedur har gett tillgång till endast er enhets journalföring och att man måste upprepa proceduren för respektive vårdgivare?

@Andrahalvlek ja jisses vad ni går igenom. Som ni har kämpat genom åren. Och jag funkar väl lite som du, när jag är mitt i det är jag fullständigt hudlös, sedan får man fatt i problemet, börjar lösa det, tiden går och man återhämtar sig - till nästa smäll. Här har det smällt väldigt tätt sista tiden så nu är jag känslig, inser och förstår det. Jag kan också se bortom detta, någon gång kommer den stabila plattformen, hur den nu än ser ut. Just nu medicinerar vi åtta ggr om dagen - en j-vla sjukstuga här, man påminns liksom hela tiden om det onormala. Just detta vet jag inte hur länge vi ska hålla på med. Kanske några månader till, kanske hela livet. Allt är oklart.

Nej jag fattar inte varför vissa ska drabbas av än det ena och än det andra. I min flickas fall nu rör det en autoimmun sjukdom som har hög samsjuklighet med andra autoimmuna sjukdomar. Vissa värre än andra. Fattar inte hur kroppen fungerar, vad är poängen med ett system vars enda ändamål är att slå ut kroppens friska system som finns för överlevnaden? Vilken är den bakomliggande biologiska poängen i det?

@Lora
En sak är helt säkert att klarar man inte av att se saker utifrån bägges perspektiv så är det inte riktigt en ömsesidig relation. Dvs ett medberoende fortsätter.
Känns inte helt som att du gör det nu.
Man ska givetvis ta ansvar för sig själv.
Jag blev utsatt för manipulation och psykiskt våld, vart ligger ansvaret?
Det beteendet man får när man lever i ett aktivt missbruk där man känslomässigt skadar andra, vems ansvar är det?
Om din tes om att alkoholism inte är en sjukdom och att man gör ett val som innebär att man försummar sig själv och sin omgivning, ljuger, misshandlar, är otrogen, lägger över sitt ansvar, skyller ifrån sig.....så förstår jag inte alls vad du menar, i min värld går det inte ihop.
Utgår man från att det är en sjukdom,vilket man gör i denna värld så måste man kunna skilja på sak och person.
Som anhörig stannar man ju för att man vet att bakom det missbruket finns en person man älskar och som lider men man avskyr själva missbruket.
I en frisk värld så blir man arg när en person ständigt går över ens gränser och skadar, allt annat vore ju bara en anpassning av det sjuka.
Jag tror det är viktigt för den som missbrukar att förstå att den här personen älskar mig och skadas utav mitt missbruk, dvs det gäller ju att förstå varandra och inte bara se det ur sitt perspektiv.

@Charlie70 Jag kan förstå att vissa vårdnadshavare inte ska ha åtkomst t sitt barns journal men att man gör det t en generell regel för alla vh har jag däremot mycket svårt att förstå. Barnen är ju faktiskt inte vuxna, inte myndiga! Det är få vh som frågar om åtkomsten vilket jag tänker beror på att man inte vet.

På min arbetsplats är det vi kuratorer som får ta hand om det administrativa kring detta område. Vårdnadshavare tar kontakt m oss och jag får ta emot samtalet. Jag tar upp frågan m mitt team om vi kan ge vh åtkomst t journal. Vi har inte nekat ngn och det finns nog ingen vi skulle neka heller för den delen. Om patienten är på den nivå då hen förstår vad det innebär måste man fråga patienten. Jag har bara frågat en enda patient. Den blankett som jag fyller i finns på vår interna hemsida. Jag fyller i patientens namn och personnummer även vh namn och personnummer plus mitt id-nummer inom regionen samt vår enhets id-nummer. Det står även under vilken period som åtkomsten gäller. Min chef och jag skriver under. Jag skickar blanketten t för oss t It i Mölndal där man handlägger dessa ärenden. Jag skriver därefter en journalanteckning. Hur lång tid det tar innan vh får åtkomst vet jag inte eftersom då har jag/vi lämnat över. Denna åtkomst gäller för vår enhet.

Hoppas att det blev lite förståeligt och behjälpligt för dig🙏🏻

Kram!

@Himmelellerhelvette Håller med, forumet är jätteviktigt för mig också. Att kunna diskutera, reflektera och vidareutveckla sin tankar. Inget jag kan göra någon annanstans på detta sätt. Och man är i en gemenskap där man stöttar och stödjer varandra framåt. Jag skulle inte ha varit på den platsen jag är utan detta forum. Det har vidgat mina perspektiv, min kunskap och förståelse om beroende. Delande av lästips och poddar har ökat kunskapen om alkoholberoende och hur det påverkar hjärnan. Att vi är fler som har följts åt under våra processer och fortfarande finns kvar på forumet. Man lär känna varandra lite mer under ytan och det gör också att man vågar prata mer på djupet som tex skam och skuld. Det lättar på den egna bördan och blir mindre farlig att prata om.

Jättespännande att du på egen hand läst på om de tolv stegen och även tagit till dig av det. Det kan jag också tänka mig att göra någon gång, det intresserar mig att få kunskap och se hur man kan hantera beroende från olika perspektiv. Andra religioner, andra kulturer mm är jätteintressant och vidgar mina perspektiv. Det ger mer förståelse och kunskap om det som är annorlunda eller olikt.

Ha en fin söndag!❤️

@vår2022 När jag har haft mycket att göra ett tag brukar jag säga att just nu behöver jag bara sitta på en stol och fånglo. Det är känslan som fyller mig , att just det är mitt behov just då. I praktiken brukar jag då boka av allt icke nödvändigt i min kalender och sedan vila, vila, vila, vila tills lusten att göra något infinner sig. Jag kan med mina utmattningar i bagaget inte mobilisera ork när jag har kommit till en viss gräns. Jag tänker på att mitt batteri inte är tillräckligt laddat, att det ligger på en kritisk nivå under en längre period. Jag orkar då bara göra det allra nödvändigaste. (Och det är ytterst lite man faktiskt måste.) Då måste jag maxladda mitt batteri ett längre tag 🪫 🔋 Det brukar ta två-tre dagar innan lusten att göra något börjar kvickna till igen.

Kram 🐘

@Charlie70 Den där känslan av orättvisa är överväldigande stundtals. Min dotter föddes svårt sjuk, med fraktur på sex revben, hjärnskada sen fosterskadors och läpp- käk- gomspalt. Hon låg på sjukhus sina fyra första månader i livet. När hon vid 6 mån ålder började skela också fick jag fan nog med råge: Inte det också! Men det har fortsatt med olika typer av diagnoser och nu senast hade hon hjärtmuskelinflammation. Suck. Hur kan en individ drabbas av än det ena än det andra liksom!?

När jag är mitt i det känner jag mig helt överväldigad av känslor: Ilska, vanmakt, oro. På ytan cool, för det är viktigt vilka vibbar jag delar med mig av inför dottern. Vi har gjort allt med sjukhusbesök lite speciellt, på ett positivt sätt. Hon älskar att åka till sjukhuset och ta blodprov och undersökas. Hon får så mycket beröm att hon nästan spricker av stolthet, och sen fikar vi efteråt. Vi tar bilder som hon kan visa för kompisar och personal - och håva in ännu mer beröm.

En sköterska sa till henne att hon var så duktig på att ta blodprov så hon kunde få jobba hos dem och visa för alla andra barn hur man gör. Sen sa hon länge att hon skulle jobba på sjukhuset. Ett ynkligt plåster i armvecket räcker inte - hon vill ha bandage runt armen så det verkligen syns hur duktig hon har varit. Och alltid fika och cola i sjukhuskafeterian efteråt. Eller så handlar vi det i någon affär när jag kör henne tillbaka. Hon får välja vad hon vill ha, inom begränsade former.

Det är svårt att tro att hon som 4-5-åring var så traumatiserad att vi knappt fick in henne genom sjukhusingången. De gav henne lugnande inför blodprovstagning och hon grät och skrek och sluddrade som ett fyllo. Vi föräldrar fick tjurhålla henne. Då sa vi stopp, vi ville inte längre begå våld mot vår dotter. Då fick hon börja i lekterapi på sjukhuset och under många år var det samma rum, samma dvd-film som distraktion, emlaplåster och alltid samma sköterska som tog blodprovet. Och beröm och fika efteråt.

Så vände vi hennes inställning till sjukhusvård. Nu senast tog hon blodprov UTAN emla-plåster i en helt ny miljö med en sköterska som hon aldrig har träffat tidigare. Dottern sken som solen och ville dit nästa dag igen och ta blodprov. På tisdag ska hon få HPV-vaccin och hon är supertaggad inför det. Och givetvis får hon en burk cola efteråt.

Åter till mina känslor. När jag lägger allt fokus på hur hon mår i detta, och när jag ser att hon mår okej, så mår jag efter en tid också okej. This too shall pass. Jag har blivit rutinerad på att hantera den här typen av prövningar. Jag ramlar ner i ett dyhål, men jag kravlar allt snabbare upp igen. Jag tillåter mig verkligen att rulla runt i dyn ett tag, tycka riktigt synd om oss, men sen tar jag mig upp igen efter ett tag. Min dotter är 24 år, så jag har haft många år på mig att öva.

Jag hoppas innerligt att de snart hittar vad som felar din dotter. Det är alltid lättare att veta vad man ska förhålla sig till, att leva i ovisshet är oerhört jobbigt.

Kram 🐘

@Amanda L @Himmelellerhelvette
Ja, det är så bra att hitta verktyg till hur man kan hantera stressade situationer. Lägga in detta i verktygslådan bland alla andra verktyg för att lösa och hantera situationer i livet. Sätta etiketter på verktygen och lägga in dessa i erfarenhetsbanken. Öppna lådan och ta fram det verktyg som behövs i en given situation. Man lär sig så länge man lever! Härligt!❤️

@Delfinen80 Jag hade heller inte klarat mig utan forumet. Man behöver gemenskapen med andra i samma situation som man kan bolla ärligt med om det som är så skambelagt. Det är här jag fick alla mina första insikter om hur beroende fungerar. Sedan har jag fortsatt läsa på själv och lyssnat på flera böcker som människor skrivit om sina beroenden. När jag lyssnat på de som pratar om att AA är det enda som funkar har jag blivit rädd för att missa något så jag har satt mig in i alla tolv stegen och försöker få med mig dom i min nykterhet. Jag känner inte att jag vill gå på AA som det ser ut just nu men att ta till mig vad de jobbar med på sig själva det vill jag ha med mig. Jag vill säkra upp på alla sätt jag hittar att inte falla tillbaka.

Jag har också jämfört mig och det har också med beroendedelen av hjärnan att göra. Ex.
-Jag har allt kvar i form av det yttre, jobb, familj, hus, ekonomi. =Inte alls som den eller den.
Men jag hade tappat allt inom mig, var som ett hål inom mig.

Att vårt fönster öppnades redan nu är något vi ska vara så tacksamma över. Andras fönster öppnas aldrig eller så har de gått så långt in i beroendet att de inte får den hjälp de behöver precis då deras fönster är öppet. Jag är så oändligt tacksam över att mitt fönster öppnades innan jag hade gått så långt att jag behövde söka hjälp för att klara mig ur beroendet. När min mamma sökt hjälp har svaret varit att hon inte är tillräckligt sjuk och därför bara fått öppenvård. Där hon ska klara sig själv på kvällar och helger. Det är omöjligt att klara det för en som är så djupt nere i sitt beroende.
Där är jag livrädd att hamna därför vågar jag inte annat än att fortsätta plugga nyktra fakta och läka mig själv både psykiskt, fysiskt och själsligt. Ett år är ingen garanti, inte ens 10år om man inte ständigt jobbar på sin hälsa på alla plan och man får aldrig glömma vart man varit därför behöver jag forumet för att dela med mig om min resa och stötta andra på sin.

Kram❤️

@Andrahalvlek tänkte samma sak om familjer och barn... Du måste vara en diplomat av rang Andrahalvlek som lyckas balansera läget så bra att hon skickade det mailet dagen efter!

@Varafrisk tack! Hon faller inom 13-16 år. Berätta väldigt gärna för mig hur jag ska göra för att få åtkomst!

@Amanda L jobbigt!

Nu kör jag en vit månad (oktober)

@Charlie70❤️ Förstår att du känner sorg över din dotters sjukdomar. Verkligen en naturlig känsla. Och acceptans…nej jag skulle inte heller känna acceptans! Gör verkligen inte det m min dotters sjukdom. Trots allt det svåra som är runtomkring dig så känns du ändå så stark. Jag delade igår ett inlägg på Facebook som jag har delat tidigare. Det lyder så här, ”Du vet aldrig hur stark du är förrän att vara stark är det enda val du har”. Så är det…tänker jag!

Hur gammal är din dotter? Man kan få åtkomst till sitt barn fr 13 år tom 16. Jag har hjälpt föräldrar med det.

Kramar🤗🥰

@Delfinen80 Det är intressant med tankarna som man kan ha kring sitt tidigare drickande, hur lätt det ändå kan vara att ”glömma” hur det verkligen var efter ett tags nykterhet. Vid tidigare nerdragningsförsök och små uppehåll, har det gått väldigt snabbt att tänka, ”så farligt var det ändå inte och nu ska jag dricka normalt igen”. Vilket aldrig lyckades.

Denna gång har jag verkligen förstått, insett och tagit till mig att jag är beroende och jag kan inte dricka, hantera alkohol. Kanske skulle jag kunna klara det ett tag med starka restriktioner, ständigt tänka på hur mycket och när jag får dricka, men tror inte det någonsin skulle hålla i längden. Och all den energin och tankarna som skulle vara upptagna av detta. Då skulle alkohol vara en del av mitt liv och få så oerhört mycket utrymme i mina tankar och planerande för att kunna dricka ”måttligt”. Som en konstgjord andning för att kunna vara ”normal” och ”dricka och fira som alla andra”. Det skulle inte vara att leva i sanning för mig. Jag skulle aldrig kunna slappna av och njuta, för jag skulle hela tiden få passa mig själv att inte dricka för mycket. Hur skulle jag kunna bli tillgänglig för andra då, när jag skulle vara så fokuserad på mitt drickande i mina tankar.

Min sanning är att jag är beroende och jag kan inte dricka alkohol utan att sätta igång min beroendehjärna. Att dricka måttligt skulle vara att underhålla beroendet med strypt tillgång och hela tiden kämpa mot att beroendet ska blossa ut i full fart. Den kraften är för stor och jag skulle bli besegrad förr eller senare. Jag inser att denna kraft är övermäktig precis som naturkatastrofer, ett vulkanutbrott, det är inget jag kan rå på eller förhindra. Efter nästan två år på detta forum har jag även fått se det ske så många gånger. Man ”tror” att man kan rå på denna kraft, efter ett tags nykterhet då man börjar ”glömma”. Det som även är tufft när man börjar om från ruta 1 igen, är att det blir allt svårare för varje gång att komma tillbaka. Så man ska inte underskatta alkoholdjävulen och beroendets djävulska kraft. Skillnaden mot en svår sjukdom som det kan krävas massor av mediciner mot för att kunna leva ett liv, är att vid alkoholberoende räcker det med att ta bort medicinen/alkohol för att få bort symptom och risker för massor av sjukdomar och kunna leva ett riktigt gott liv. Faktiskt ett så mycket bättre, friskare och hälsosammare liv från alla håll och kanter😁.

Ha en fin söndag!❤️

@Charlie70 Ja, det är märkligt. Tänk om man hade lika mycket synpunkter på hur folk fostrar sina barn? Tack och lov brukar man inte ventilera sådant högt, men vad det gäller hunduppfostran är det tydligen okej.

Jag fick ett mail av Kurstanten dagen efter: ”Jag var kanske lite tuff mot dig??? Jag brukar klaga på mammor att de är just ”mammiga”. Det var starkt av dig att inte gå i försvar utan hålla med. Emil är ju en toppenfin hund! Det kommer säkert bli jättebra! Och starkt av dig att söka nya sätt inom hundträning.”

Det kändes som en liten upprättelse, och bra att hon har en liten ådra av ödmjukhet åtminstone.

Kram 🐘

@Charlie70 Tack❤️Du skrev nog när jag skev. Jo, men…det är svårt att sortera. Jag är förtvivlad och livrädd! Blir arg på min dotter som är otrevlig, som inte tar medicin, som dricker alkohol …men hon är sjuk så jag förstår henne ur det perspektivet. Jag blir galen på min maktlöshet! Knepig känsla när jag ska vara mig själv ….som inget hänt?!?! Men jag är även arg på …kanske mig själv? För att jag har så svårt att sätta gränser runtomkring mig själv (då menar jag inte när min dotter är sjuk).
Idag är jag SÅ trött!

Massa kramar t dig🤗

@Se klart Tack för dina ord ❤️ Jag är inte rädd för ilskan men fruktansvärt trött på att vara arg. Tänker på det du säger om ”livet kring 60” och att verkligheten krockar…det ligger ngt i det. Och kanske det inte handlar så mycket om livet kring 60 ..jo, det gör det kanske på ett vis men ännu mer att när man har vuxna barn att kunna känna sig mer fri…..men min mans och min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag sa t min man att det känns som om vi fastnat i en trasslig garnhärva men inte kommer ut. En människa som befinner sig i ett maniskt skov är ingen kul typ. Och det kan komma mycket elaka saker ur munnen men även förtvivlan.

Under em igår fick inte vi tag på vår dotter…svarade inte på telefon el sms. Tänkte att hon hade druckit kvällen före. Jag var trött och arg under dagen. På kvällen följde vi med en kollega t mig (som är med i Missionskyrkan) t M-kyrkan och lyssnade t sång och ett samtal m en känd journalist//programledare och pastorn i kyrkan. Man kunde även köpa fika. 250 personer en lördagskväll kan träffas utan alkohol. Skön känsla! Min kollega hade m en kompis t dig. Ja, vi var ett trevligt gäng och har några riktigt trevliga timmar.

Vår dotter ringer t min man innan det börjar så då vet vi att inget har hänt henne men han hör dåligt vad hon säger. Hon har även ringt mig men jag skriver var vi är. När vi kommer hem runt 22-tiden ber jag henne ringa mig vilket hon gör. Hon är berusad. Hon är även irriterad för att vi har varit hemma h henne och sett till katterna. Ur hennes perspektiv var det som om vi misstrodde henne om att kunna sköta katterna. Hon säger även att hon mår mycket dåligt. Att hon ska skära sig med rakblad, att det finns broar att hoppa ifrån. Jag blir jätterädd, vill åka t henne men hon säger nej. Säger att hon driver m mig. Hör att hon har ngn i sitt sällskap. Vet inte vem det är men frågar om han kommer vara med vår dotter. Han vill det men vet inte om han får. Han verkar inte heller helt ok…Så avslutas samtalet….och jag tänker….ska det aldrig ta slut??? Varför får man vara så sjuk och inte vara inlagd? Vet inte vården att maniska personer är mycket verbala?
Innan jag somnade åkte vi utanför hennes lägenhet, min man tittade in genom fönstret men hon var inte hemma…Snart har det gått tre månader…..

Kram🐬

@Se klart det där med pension funderar jag på en hel del. Fattar inte hur jag ska orka till 67 när jag känner mig i behov av pension i dag. I min bransch finns inte jättemånga möjligheter att arbeta lite grand efter pension (tänker om man går tidigare) då får jag hitta något helt annat (som jag inte har utbildning för). Kan känna mig lite bakbunden. Nu fattar jag varför jag känner mig trött och pensionsmässig just nu och också att det kommer bli bättre (det blir det alltid). Kanske jag orkar och vill jobba in i 70 när den dagen kommer, man vet ju liksom inte alltid på förhand. Mycket kan hända på några få år.

Kram!

@Andrahalvlek ler när jag läser om kurstanten, hon tycks vara en större utmaning än Emil himself. Det är bra att du lägger ditt kloka filter mellan henne och dig och tar det som funkar för er vidare. Fattar inte varför det finns så många "vet bäst" inom husdjur (och hästar).

Kram!

@Vjlo Grattis till ett halvår, bra jobbat!
Kram!

@Varafrisk skrev just ett inlägg om min och sonens inlägg bla om att min rädsla uppfattas som aggressiv. Min fråga till dig är Är du arg? I din situation hade jag också känt stor vanmakt, rädsla, oro och en massa olika saker som förmodligen skulle ta sig uttryck som "arg" men där "arg" egentligen är ett rop på hjälp. Myndigheterna tycks stå handfallna kring din dotter, är det dem du är arg på egentligen (men så får din man en skrapa i stället)? Jag kan själv vara dålig på att sortera (och därför uttrycka) vad som är vad och att reda ut vad jag egentligen känner. Allt kan i stället bli ilska blandat med stark trötthet när tillfälle ges.

Kram Varafrisk!

@Amanda L det går fint, tackar som frågar ❤ 60 vita dagar räknar jag idag 🥳🥳

Har fått ett uppsving i min träning, mitt tedrickande, och mitt godisätande.
Sömnen är bättre, energin börjar komma tillbaka (shit vad länge jag gått och varit så otroligt trött-trött...) och huvudet är inte lika ofta dimmigt, jag tänker klarare.

Allt hänger ihop; bättre sömn --> mer energi till träning --> jag blir gladare --> unnar mig gott godis --> mindre sug efter alkohol --> sover bättre...

Det blir paus i allt ett tag då jag ska opereras i veckan men jag vet att jag kommer att komma tillbaka till allt detta positiva så mycket snabbare nu, när jag inte denna gången rehabiliterar mig med vin på kvällarna.

Var på fest igår och någon reagerade på att jag drack alkoholfritt, men tyckte det var fint att jag tar jobbet på allvar och inte dricker dagen innan ett pass. Flera frågade när jag skulle börja jobba idag, och när de hörde att det var efter lunch, verkade de tycka att jag skulle "ha råd att dricka lite", men då fick jag bara förklara att det vill jag inte för jag sover dåligt av alkohol. Det accepterades.

Tjo hej, långt svar på kort fråga, men summa summarum: det går alltså bra 👍❤

@Sisyfos väldigt intressant det du skriver. Funderar på det där om ett eventuellt dåligt samvete som gnager. Hade jag aldrig kommit att tänka på själv men så kan det ju faktiskt vara... Kartläggningen fortsätter. Inga egentliga bråk har noterats men en diskussion. Upptäckte till min fasa att extranycklarna MED namnbricka användes... ja ni fattar. När jag tog upp det med honom (att ta bort namnbrickan om nycklarna behöver användas) kunde jag inte dölja min oro. Han hörde aggressivitet - jag fick utrymme att förklara vad jag egentligen kände (rädsla) och vi kunde summera allt i lugn och ro. Bråket kommer att leda till gott. Vi ger varandra större utrymme att förklara oss. Sonen tycker allt har blivit lugnare (jag tycker fortsatt att allt är lika lugnt som vanligt) så något i detta finns det och som kartläggningen hjälper oss med. Hur går det med din son Sisyfos?

Hade gäster förra helgen och köpte då vin att bjuda på. Lite mer komplicerat nuförtiden när man har noll koll. Efter diskussion med personal och kunder blev det en flaska som gästerna tyckte var "jättegod". Smakade en sipp och fy vad jag kommit ifrån alkoholen - så starkt det är! Fattar inte hur jag kunnat dricka sådana mängder tidigare. Någon här inne skrev (av misstag?) om Adjövulen. Jag skriver i vilket fall under på att det definitivt är adjöss med hen.

Flickan mår inte riktigt bra. Nya blodprover tagna. Diagnosen hon fick i somras har visst hög samsjuklighet med annat tråkigt. Förbannar att man inte kan läsa journalen för sina barn efter 13. Nu beroende av att läkaren har tid att ringa. Går snabbt i bland och ibland får man själv ringa och påminna. Känner stark sorg över att hon inte är sig själv och att hon får (betydligt) mer än genomsnittet av sjukdomar. Varför just hon? Det här med "acceptans" diskuteras ju ofta nuförtiden. I det skede vi befinner oss är det inte adekvat att nämna ens. Mitt i allt känner jag en så oerhört stark längan att ta tillbaka mitt liv. Mitt jobb, min ork, min träning, få ork att träffa någon (en man), orka se framåt längre än till nästa provsvar.

Livet blir inte plättlätt för att man slutar dricka. Det säger vi ofta här inne. Men tanken på hur jag hade druckit nu om jag fortsatt vågar jag knappt tänka. Eller att "tvingas" sluta mitt i en kris - hur lätt skulle det vara? Nej, jag känner en djup och innerlig tacksamhet gentemot mig själv att jag slutade när jag gjorde det. Nu har jag förutsättningar att klara av livets prövningar så gott jag kan. Jag vet vad så gott jag kan är är eftersom alkoholen inte stör.

Kram!