Senaste kommentarerna i forumet

@Himmelellerhelvette Här kommer lite frågor du kan ställa dig och som kanske kan hjälpa till.

Varför vill jag komma med goda råd? Hur känns det när jag kommer med goda råd? Vad skulle jag känna om jag inte kom med goda råd? Vad förväntar jag mig av den som jag kommer med goda råd till? Vad känner jag när det står still hos den jag ger goda råd till? Är det en känsla jag känner igen från förr? Hur kändes det? Vad hände, var var jag och vilka var med när jag kände den känslan? Hur hade jag velat bli bemött?

Känner jag igen känslor och beteende från min uppväxt när jag ger goda råd? Tog jag ansvar för andras mående? Vad kände jag för känslor? Kunde jag visa upp mina känslor? Finns det mönster från min barndom i mitt beteende idag som vuxen?

Ha det gott!❤️

@Se klart Stort tack för ditt svar 😊 det känns tröstrikt att ha hittat detta forum. Jag känner mig mindre ensam efter all läsning. Jag lever själv men har fmailj runt mig. Syskon, Föräldrar. Jag känner i nuläget att jag inte vill dela med mig av min resa till de på grund av att jag involverade de när jag tog hjälp på beroendemottagning, varför jag nu känner ett stort misslyckande till att inte kunna lyckas i detta. På gott och ont så önskar jag att jag inte va så medveten om min egen situation. Ca ett år efter att jag sökte hjälp är jag återigen på väg att halka snett, det känns sorgligt och lite skrämmande. Det finns missbruk i släkten och jag våndas av tanken att jag har beroendegenen så hårt i mig att jag kanske behöver utesluta alkohol helt och hållet med allt vad det innebär. Jag vet ju att det finns massvis med fördelar men just nu känner jag mig som ett undantag som inte fungerar som andra. Jag lyssnar aktivt på poddar sen en tid tillbaka och när jag hör andras berättelser så tänker jag att där befinner jag mig inte.. Hjärnan är bra vriden. Tack för att du är rak och tydlig, 2 flaskor är nog för mycket. Jag ska ta dina kloka råd till mig. En period utan alkohol och se hur det känns. Just nu får det bli en dag i taget. Tack för att du svarat mig 😊

Paraplydag och söndag. Men sitter då inomhus och slipper att gå ut i höstrusket och bli blöt och frusen i onödan. Såg just en granne gå ut med en liten gläfsande hund. Nog är jag då tacksam att jag slipper att ha ett sånt tålamodsprövande djur att pyssla med när jag är så trött som jag är numera.

Hade jag haft tillräckligt med ork och energi så borde jag kanske ha haft en liten trevlig och tyst katt som tidsfördriv och sällskap funderade jag nyss på. Minns ju en äldre bekant som sade sig leva i stort sett för sina två katter han hade. Men katter kräver ju sin vård och omsorg de med. Men rätt självgående är de ju och försäkringskostnaden är väl inte lika hög som för en större hund kanske.

Men man ska ju ändå pyssla med att sätta fram näringsriktig mat på fasta tider och sköta om att hålla en kattlåda med sand rent och sånt där arbetskrävande. Minns ju att ens gamla faster hade en himla jobb, pyssel och även viss oro för sin gamla hankatt som väl var som ett liten barn för henne. Det är då så man väl minns det hela. Men visst kan väl ett husdjur vara ett trevligt och gott sällskap för den som kanske har orken att sköta om ett sådant.

Nu känns det då verkligen att det är höst, och idag så blir det mörkt utanför mitt köksfönster en hel timme tidigare än igår. Då det ju har gått och blivit vintertid igen, eller normaltid som det väl heter egentligen. Gillar inte att det ska hållas på och jongleras med klockan två gånger om året alltså. Men urmakarna blir väl glada kan man tänka. Många klockor som ska justeras blir det nog.

Märkte allt att det var ljust tidigare i morse när jag gick ut med soppåsen, det kändes att en timme hade ändrats. Har då ställt om mina klockor i huset nu och är redo för att snart dra för persiennerna en timme tidigare när mörkret faller på idag. Sitter och dricker nu. Ja, inget med alkohol utan bara en stor burk med vitaminberikad energidryck i förhoppning om att få lite mer energi så att jag kanske orkar fingra på mitt gamla keyboard som står precis bredvid mig vid datorn.

Men har ju inte haft nån större glädje och spontanitet till såna prylar som att komponera musik sedan jag slutade helt med alkohol. Borde kanske ställa undan musikinstrumenten och sluta hoppas på bättre tider och bli mera logisk och göra som en äldre bekant gjorde, och bara ha en radio till att höra nyheter och väder på. Det behövs inte så mycket för att existera om man inte har så höga krav. Men orkar inte ändra på något just nu. Så musikprylarna får väl stå kvar i huset tills vidare.

Nykter och alkoholfri det är jag då precis som vanligt sedan drygt ett år tillbaka alltså. Skrev ju lite i morse om det hela och glömde att framhålla en glad eller då bättre fungerande mage som då fysiskt sett nog är den största fördelen av nykterheten så här långt. Så nu har man då gjort även detta alltså. Ja, visat lite allmän tacksamhet till ens verklighet i nuet utan några skönmålande omskrivningar så att säga. Det blev väl inget direkt hallelujande idag, men har då inte tappat tron på Herren fast det väl i stunden känns en aning mera höst och lite mer dystert tungt än vanligt sett kanske.

Men i morgon är ju en annan dag som det sjunges om i nån gammal slagdänga eller visa om man så vill kanske. Måndag i morgon alltså och som vanligt garanterat ingen baksmälla utan bara att njuta av livet precis som vanligt, vilket ju är helt underbart. För om inte annat så sparar man då en hel del pengar som man kan ha till roligare prylar. Kanske köpa sig några förmodligen onödigt dyra men kanske hållbara och praktiska regnkläder så man slipper att bli helt genomblöt om man skulle råka få överskottsenergi till att få för sig att gå ut på en underbar promenad i regn bara för nöjes skull...

Ha det gott mina vänner!

Tack för dina tankar @vår2022 ❤️ Det är bra, att ta reda på vad funktionen uppfyller idag… vem är jag om jag inte alltid försöker komma med goda råd? Gillar jag att komma på goda råd eller är det mitt ego som vill ha bekräftelse, är det okej att det är båda orsakerna? Vad är mitt medberoende sedan barnsben och vad är hanterbart? Jag gillar när man kommer någon vart men ogillar när det bara står still. Alla kan jag inte förstå mig på eller hjälpa…..
Det får snurra på lite mer i hjärnan om detta, gillar input så kom med tankar kära forumvänner❤️

@B.Å Ja det är oerhört intressant med såna artiklar.Tyvärr är jag en lite otålig sort som inbillar mig att processen kan forceras & kände mig lite modstulen en stund.Nu har infon landat & jag är tacksam för de saker jag lyckats med hittills.Och förstår rent logiskt & vettigt att det är på det viset det funkar.Och frissan & nå’n ny kurs låter inte dumt för välbefinnandet!Ha en skön Söndag

@vår2022 självhat och ångest har också varit något av normaltillstånd för mig sen flera år tillbaka. Även fast jag fungerade rätt bra (utåt sätt) så visste jag själv hur jävla oduglig och värdelös jag var.

Tror (nu när jag tänker efter) att denna känsla har ganska djupa rötter i mig. Att inte riktigt duga till liksom och alltid söka sig till det som känns bekant.

Usch hemska tanke, behöver nog se över min gamla ryggsäck, ska försöka ta upp det nästa gång 😤

Tack för att du gav dig tid, så klok och träffsäker som vanligt! ❤️❤️❤️

@Andrahalvlek tack för fin inbjudan, jag tittar gärna förbi hos er, lär mig lite ”det vidare”-skills och säger ”hej på er” 🤣

Tack för tips, ska verkligen googla på övningar, känns helt onödigt att plåga sig själv på detta vis!

Kram ❤️

@Se klart Det du skriver om är ett ämne som kommer upp i många trådar nu och ett alltid lika aktuellt ämne. Jag tycker att det är fascinerande och intressant att diskutera. Skrev ett inlägg till @himmelochhelvete tidigare idag och lägger in även här.

Tänker att med i det mesta vi gör så fyller man en funktion, medvetet eller omedvetet. Man uppfyller ett eget behov i den funktionen. Det kan handla om flera funktioner som tex att undanhålla tristess, skapa saker, svårt att vara stilla, få kickar, fly, rädsla för att göra fel, rädsla för att förlora någon och dess kärlek.

Det vi har med oss från barnsben har utvecklat olika funktioner som vi behöver för att fylla våra behov. Jag har själv varit en som ofta var den man vände sig till vid problem bland vänner. Jag uppslukades av det och fanns alltid där. Det fyllde en funktion för mig att vara behövd. Minns också när jag inte behövdes längre, så uppstod en slags tomhet inom mig och en känsla av att inte vara behövd mer. Har inte heller tidigare riktigt vågat säga ifrån i vissa sammanhang av rädslan att förlora någon.

Tänker att det är lite medberoende symptom. Ett medberoende som man lärt sig sedan barnsben, att det är ett sätt man lärt sig att knyta an till personer. Om man säger ifrån så kommer rädslan att förlora någon, man förlorar sin kärlek från personen, att man gör fel. Att man lärt sig att finnas till för andras behov. När man sedan inte är behövd så blir man tom, för man har inte kontakt med sina egna behov.

Så det som är viktigt är att bli medveten om vilken funktion som det fyller hos mig. Vad mina beteenden har för funktion hos mig och vilka behov det uppfyller. Detta sätt att utforska mina funktioner och behov har ökat min självkännedom och även min självmedkänsla.

Kram❤️

Det är mycket som skett i samband med min 3-årsdag och jag känner mig nöjd😁.

Jag har nu genomfört ett halvmaraton och kommit till min målvikt inför det. Jag har tränat kontinuerligt i 3 år njutbart och hållbart. Har hittat ”det” som gör min vikt hållbar utan ansträngning och med långsam hållbar viktnedgång. Det kunde jag inte anat för över 3 år sedan. Jag har alltid varit aktiv med promenader och vandring i skog och mark, joggat i perioder, hållet på med dieter och så, men i och med att jag slutade dricka förändrade jag mitt liv till ett hållbart liv. Tidigare var det mer ett slags måste över livet, nu är det en livsstil och mer glädjefyllt, helt enkelt mer hållbart och självklart. Tänk vad ett nyktert liv kan göra gott i ditt liv❤️

Hej,
Medömkan finns väldigt lite av härinne, så du har kommit helt rätt. 😊
Jag vet inte om man måste veta varför man dricker för mycket- för att ta tag i problemet. För några av oss börjar resan just i att det är för mycket. Ibland i perioder för att följas av mer modesta perioder. Därefter perioder med mer alkohol, drag i nödbromsar.
Många av oss här som har valt att bli helt nyktra, har snarare backat från stupets kant, och när man kommit en bit därifrån- börjat fundera och reflektera kring ”varför”.
Det finns ingen rätt eller fel ordning för den processen. En bra start- om man funderar i dina banor och även ser en acceleration i drickande samt hur mycket man tål (2 flaskor vin är mycket) är att ta en paus på tre månader, för att därefter utvärdera.
Parallellt kan det vara hjälpsamt att lyssna på poddar, läsa böcker, helt enkelt lära sig mer om hur alkohol påverkar oss.
Vet inte om du har familj, men de kan var bra ”mätare” om man vågar fråga!
Välkommen hit 🤗

@vår2022, @sattva
Tack för era kloka inspel och tankar, blir väldigt glad och ödmjuk att det finns ett sådant ”nät” av att bli emottagen här på något vis. @vår2022 jag förstår hur du menar kring detta med tankar och att öva och ta ansvar för sina känslor. Jag försöker hänga med i forskning just kring hjärnan- så otroligt spännande, inte minst ur det ju varit ett empiriskt forskningsarbete denna resa i att bli nykter, lära om vad gäller tex belöningar men också självmedkänsla, det hänger ju ihop!

Jag tror att jag hade en väldigt knepig första tid i livet som präglat mig mycket, och har hållit mig upptagen. De sista åren har jag upplevt att detta nästan accelererat- trots nykterheterns lärdomar. Där det finns ”hål att stoppa i”, där premierar jag att hjälpa till. När det är tomt på ”hjälpa till” (sällsynt) tänker jag ”ska komma ihåg att plocka ihop lite fina blommor till min granne”. Inget fel- men felet blir lite att jag bara öser på.

Hur detta hänger ihop med min första tid i livet är svårt för att inte säga omöjligt att gå in på här. Det är en sorts känslomässig förståelse kring sig själv, tidiga minnen, ordlösa upplevelser, som ändå går att både förstå och bearbeta utan så mycket drama.
Det är starka och känslomässiga timmar hos min terapeut men nödvändiga.
Därför @sattva tänker jag att det finns flera lager i dessa frågor, och kan hamna olika på individnivå. Sedan måste man liksom ha med sig alla delar på sitt lilla tåg. Vänta in somligt, inte ha för bråttom.

@himmelellerhelvette - min terapeut är i grunden psykoterapeut och arbetar utifrån anknytningsteori, (liksom Old School) men hon använder sig också av KBT och ger mig läxor som jag ibland gör- men ibland tycker jag att ”görandet” blir svårt när känslorna inte hänger med. Då säger hon att jag ändå ska ”göra” och det tror jag hon har rätt i 🥰
Men jag är nog en lite bångstyrig patient/klient. Jag kan via admin tipsa dig om henne (om du vill) men skriver inte mer om henne just här. 😍
Hon tar emot klienter både live och på länk tror jag.
@varafrisk tack för att du hälsar på här! Ja vi får kämpa på med empati och kanske att på riktigt förstå att allt det vi säger till barn eller vänner- gäller även oss själva. Jag ser fram emot 60 och vad livet därefter ska innebära- om jag får vara frisk!
Ha en fin söndag, alla, kram ⭐️

@B.Å Tipsar dig också - googla på self compassion. Finns många bra övningar. Allt man övar på blir man bättre på!

Kram 🐘

@B.Å Det är ändå rätt fascinerande och intressant att bli medveten om dessa självkritiska tankar. Jag upplever att det tidigare var tankar som hade blivit normalitet för mig och inget jag ifrågasatte liksom. Det är på senare år som jag forskat i detta och funderat på varför jag hade dessa självkritiska och destruktiva tankar om mig själv. Dels har jag forskat i var tankarna har sitt ursprung och har förstått att en del kommer från min uppväxt från bla en orolig mamma och som också var självkritisk mot sig själv. En första pojkvän i ett långt förhållande som 16-åring, som kritiserade mig mycket på olika sätt. Det har jag tagit för sanningar som absolut inte är sanningar.

Sen har ju självkritiken i att jag inte tar hand om mig pga mitt supande varit en bra självkritik. En bra sanning och med all rätt ska vara en hård mot mig. En signal om att jag bör göra en förändring och en önskan om att göra det. Också en signal, när man slutat dricka, om att den förändringen är bra och det kommer att leda mig till ett sunt och bra liv där jag tar hand om mig. Och gör jag det inte så är det fara och färde!

Så två sidor av ett mynt att förhålla sig till gällande självkritiska tankar tänker jag. Den ena där man jobbar med att hitta sanningarna om sig själv och inte lyssnar på de falska tankarna och förändrar sina tankar om sig själv, de självkritiska tankarna, till att man duger och är bra som man är. Det andra är självkritiken som signalerar att man måste göra en förändring för att må bra, dem ska man lyssna till.

Och sedan vill jag tillägga att du är hur välkommen som helst till att skriva och ta del av inlägg i det ”vidare livet”! Det är så trevligt och uppskattat när du kikar in och vi är alla likar oavsett hur långt vi kommit i vår nykterhet.

Ha det gott!❤️

@B.Å Håller med! Flarris behöver en hundkompis i sitt liv ❤️

Kram 🐘

@B.Å Känn inte så - du är hjärtligt välkommen in till oss under ”Det vidare livet”, för att läsa och kommentera! Vi älskar kommentarer 🥰 Vi är inte lika aktiva kanske, men vi blir hjärtligt glada när forumvänner hälsar på i våra trådar.

Kram 🐘

@Molnet jag läser också såna artiklar och tror på varenda ord. Känner liksom pirr över att resan har precis börjat och att den aldrig verkar ta slut.

Känner igen mig i det där om att nu (3 månader och lite plus) kanske jag borde börja tänka på förändringar. Man kanske ska boka tid hos frissan och kolla vilka kurser som startar efter nyår.

Ha en fin dag och tack för att du delar med dig. Heja dig som som gör det så bra 🥰

Hej allesammans! Jag vet inte riktigt vad jag gör just nu. Sträcker ut en hand i detta forum med all anonymitet och ber kanske om hjälp. Eller så söker jag svar. Svar som jag själv inte hittar inom mig. Kort bakgrund - jag har i perioder i itt liv druckit för mkt, när det var som mest, gick det 3 boxar med rödvin i veckan. Jag sökte hjälp 2023 via beroendemottagning, började provtagning, fick läkemedlet Naltrexon och drack mindre. Läkemedlet fungerade och suget avtog. Var utan alkohol i en månad och totalt gick jag på mottagningen i ca sex månader. Vad hände efter det? Jo drickandet va och har alltid varit under kontroll men toleransen har sitigt och jag dricker oftare och mer igen, men inte uppe på de nivåer som tidigare. Nu till mitt dilemma. Jag förstår inte varför jag dricker, men vill inte vara utan heller. Jag dricker både i sällskap men även ensam. Jag känner en ängslighet att jag kommer att "tappa greppet" och vill inte äventyra mitt jobb eller mina relationer yrkesmässigt eller privat. Nu vet jag inte hur jag ska ta ett "omtag". Jag funderar mycket på om jag är missbrukare eller om jag försöker hitta fel och brister i mig själv. Skapa en ängslan som eventuellt inte finns. Igår drack jag två flaskor vin och jag mår inte så gott idag, vilket jag förstås har mig själv och skylla för. Jag söker ingen medömkan. Jag läser allt jag kommer över i detta forum och funderar mycket på vad är mitt egentliga problem egentligen. Dricker jag för att självmedicinera, stoppa tankar? Jag dricker inte för att sova och har inte heller något traumatiskt i livet som hänt på sistone. Vad är hönan och vad är ägget och hur kommer man fram till det? Jag har sökt efter terapi men den vägen verkar svår och nästintill omöjlig via vården. Jag är inte tillräckligt icke fungerande, åtminstone just nu. Har ni andra liknande erfarenheter? Har ni vänt er till vården för terapi/samtal? Tack till dig som läst. Jag är tacksam för alla forum som finns tillgängliga härinne ✨

@Morka hej du, så bra att du bestämt dig och hittat hit till oss.

Precis i början tror jag det kan vara klokt att inte tänka på så mycket mer än att ”inte ta det första glaset”. Att ta snacket med familj och vänner kommer du hinna med ändå.

Bra jobbat med en nykter helg 🥳 det är så vi gör, en dag i taget mot tillfrisknande och ljusare framtid.

Om du känner dig redo skulle jag rekommendera att du startade egen tråd här i forumet, så vi får lära känna dig och följa din resa. Vi brukar stötta varandra och du är så hjärtligt välkommen. Här kommer du få så många kloka råd eftersom så många här har gjort samma resa som vi gör nu. Det kan låta helt galet men här inne behöver vi aldrig mer känna oss ensamma ❤️

Jag tror på dig och hejar på dig. En dag i taget nu 💪

@Molnet tack ❤️

Jag har också läst och hört det där med 3-6 månader. Någon beskrev det som att vi ligger på IVA de första 3 månaderna…vi är fortfarande rätt risiga men blir bättre så länge vi inte drar ut alla sladdar 😂 Ser så himla mycket framemot att utvecklas, har också hört att 9 månader ska vara en väldigt viktig milstolpe och dit ska jag med 💥

Ska nog kanske prata med min psykolog om mitt självhat och hur man gör med det. Hypnos eller helt enkelt byta duschmunstycket, haha! ja där kom jag på nåt, det kanske jag gör 🔧

@B.Å
Har precis börjat min resa och har haft min första nyktra helg på måååånga år. Känns bra och inlägget känns inspirerande. Inte lätt för familj och vänner att förstå och vågar inte säga så mycket till dem ännu då jag inte vill såra dem om jag misslyckas.

@B.Å Starkt jobbat med dina 97 nyktra dagar.Det krävs mod, inre styrka & beslutsamhet att förändra sina felaktiga beteenden & tankemönster.Jag läste i en artikel att de första 3 -6 månaderna i tillfrisknande processen går ut på att lära sig att leva utan alkohol.Den första delen är längre än man tror & det är lätt att tro att alla tankemönster ska ha rättat till sig.Det är inte förrän efter den tiden som arbetet med felaktiga tankemönster om sig själv börjar på riktigt.Det är lätt att bli otålig & tro att man har / ska ha kommit längre i processen.Hjärnan & psyket är komplexa saker.Du jobbar på så bra.Tänk på alla bra saker du gjort för dig själv & på vad du redan nu uppnått.Kram!Ha en fin Söndag!

@AnnaM83 här tittar jag förbi och vill heja på dig som kämpar på så bra. En dag i taget tar oss dit vi ska.

Ha en fortsatt fin söndag nu 🤗

Dag 97

Har kommit på att jag behöver jobba på mitt kroniska självhat. Det ligger kvar, som ett skavsår som jag inte kan låta att pilla på.

Jag minns mina morgnar, då jag vaknade med ångest och inte riktigt visse om jag hade försovit mig eller ej. Ångesten satt i magen, huvudet och hela mig, ville kräkas när jag så mig själv i spegel, stank som en flaska ättika och gårdagens mascara fanns där med, fy fan tänkte jag…

…men upp skulle man: gå på toa, ta alvedon nu, sätt på kaffet. Ställde mig i duschen och hatade mig själv. Jag hatade mig själv så innerligt och i mitt huvud spelades upp ett mantra som i princip gick ut på hur jävla patetisk en människa kan bli. Och ful var jag med – bortom all räddning och totalt värdelös.

Fattar inte varför dessa känslor ligger kvar i mig. Inte hela tiden men ibland…nästan som att känslorna sitter kvar i duschmunstycket och sköljer över mig när jag tar min morgondusch. Inte varje dag men väldigt ofta.

Tycker det är orättvist, jag som har precis börjat tycka om mig själv och har jobbat på så bra.

Undrar om andra känner igen sig eller är jag bortom all räddning här? Ibland hade man vilja vrida tillbaka tiden…hur kunde jag låta det gå så långt.

Är så glad att jag nu är nykter, börjar nästan tro att jag aldrig mer kommer vilja berusa mig själv. Det är en ny känsla…”aldrig” känns så obegripligt men ändå inte helt omöjligt. En spännande känsla är det iallafall - hoppas den stannar kvar.

Nu tänker jag att vi fortsätter njuta av denna härliga söndag 😅 jag är så tacksam att alla ni finns här och att jag får resa tillsammans med er. Vi gör det tillsammans och ni betyder så mycket för mig ❤️❤️

Mellan raderna framträder bilden av en duktig flicka som försöker bära hela världen på sina axlar och samtidigt bortser från sina egna känslor. Jag kan ha gjort en felaktig analys dock men... Hon pressar ner och stänger av en stor del av sig själv – kanske av skam, kanske för att det är för svårt att sortera tankarna, eller för att smärtan är för stor. Men det är avgörande att lyssna på alla känslor, att erkänna dem utan att döma. Först då kan man vägleda sig själv utifrån det som känns sant och äkta. Det innebär att ge varje känsla en plats vid bordet och låta dem få finnas där – alla är välkomna. Därefter kan man lära sig att vara sin egen bästa vän och ge sig själv den vägledning man behöver.

När en familj går sönder bär alla ansvar för sina egna känslor. Det är viktigt att inte ta på sig andras bördor, och det är lätt att försöka bära hela skammen och skulden vid missbruk. Men orsakerna till obalans är många, och missbruk är bara en del. Alla i familjen måste våga se sin egen roll i dynamiken, att våga vända spegeln mot sig själva. Det kräver att man sätter gränser och inte låter allt spilla över på en själv – för det leder till en osund struktur som inte främjar en dynamisk familj.

Låt varje känsla få ta plats vid familjebordet, men var också noga med att hitta det som stärker er alla och bygger en trygg bas. Låt inte missbruk bli den centrala pelaren som allt kretsar kring. Se till helheten, annars ger ni inte alla möjlighet att finna inre balans och lugn.

Din familj måste hitta sina egna sätt att hantera oron för dig – den oron är deras, inte din. Du behöver bygga upp ditt självförtroende och lita på din egen förmåga, utan att bära deras känslor. Känslor är vägvisare; om vi lär känna dem kan de visa oss när något behöver förändras. I vårt individualistiska samhälle får vi sällan lära oss hur vi samverkar med andra, men det är nödvändigt för att skapa en dynamisk och levande gemenskap.

@åträtthåll precis så, känns som du börjar komma in i ny fas nu. När jag kämpade mig igenom första (vidriga) tiden skrev @Amanda L att många mår bättre redan efter 2-3 veckor och att det tyvärr är just då vi ofta börjar dricka igen. ”Usch sååå farligt var det inte” - tankarna, ja du fattar.

När jag läste det bestämde jag mig: hur bra jag än börjar må så ska jag inte ta mig ett glas, jag måste ta reda på vad som händer om jag låter bli!

Att ligga ett steg före mig själv var (och är) min strategi. Och det ångrar jag inte!

Tänk, imorgon har du redan fixat 2 hela veckor! Du är helt grym du 🌟❤️

Ha en fin dag och kväll. Kloka beslut om och om igen, en liten dag i taget 💪

Hej @Flarran! När jag fått tankar om att ”visst var det kul ibland” så brukar jag tänka på mina magproblem och den eviga ångesten. Inget blir bättre av att ta sig ”ett” glas.

Varför har du slutat göra musik?

Ibland när jag läser dina inlägg tänker jag: Flarris borde ha en hundvalp som en bästa vän! Vet inte varför jag tänker så - ser dig lite framför mig ibland och då kan den där gulliga valpen också dyka upp 🙃

Ha en fin söndag kompis ❤️