Senaste kommentarerna i forumet

Ovissheten är ofta värre än "domen"...

Hej förresten :-) Jag är alldeles ny medlem här men har varit in och läst på sidan ett par veckor. Såg ditt inlägg dagen efter du blev tagen av polisen. Ditt inlägg kändes lite extra för mig då jag har gått igenom det du nu eventuellt har framför dig. Tänkte att jag kanske kunde hjälpa dig med att försöka svara på eventuella funderingar om vad som händer framöver....

Nu vet vi ju inte än vad du hade för promille men skulle tro att du har en "magkänsla". I mitt fall, som utspelade sig för några år sedan, så hade jag sån pass hög promille att det blev grovt rattfylleri. Jag skadade som tur var ingen....och blev inte stoppad i någon kontroll heller, men hade önskat det. Jag totalkvaddade min precis ny-inköpta bil. 400 tusen. Och det är inte många(inga) försäkringar som gäller i såna lägen. Så det blev en dyr läxa.

Men som sagt, jag står gärna till tjänst om du har funderingar i ovissheten :-)

/Frederic

Hur är din kurator? Är hon bra? Tar hon tag i saker för dig?

Muränan, tack för läsningen.

//PP

Funderat på hur din första tid efter återfallet går, hoppas du är på väg och att motivationen växer igen? Nopp, Konstnären. Duktig är jag inte, det har ingenting med duktighet att göra - och det vet du nog innerst inne. Det har gått lång tid nu vännen - rundar snart 900 dagar - och som du vet blir det ju lättare ju längre tiden går, men det viktigaste när livet är jobbigt är nog ändå envisheten. Ja, jag är envis som f**n i nykterheten. Eller kanske är jag även för bekväm av mig? För att bryta ett destruktivt drickande är ju verkligen obekvämt.

Jag vet att du vet vad jag menar med det. Nu verkar det vara "säsong" på forumet att dryfta om ett återfall försätter en på ruta ett igen? Jag tycker inte det då alla nyktra dagar har ett värde, oavsett om de är i obruten följd. Dessa dagar ska vi inte förminska efter ett återfall. Men när det kommer till i vår självkänsla trillar vi tyvärr nog ner rejält många pinnhål. Samtidigt tror jag nog att vi har nästan oändligt antal möjligheter att bryta med alkoholen. Hoppas att det inte var så illa som i september 2013 för din del. Då var det riktigt illa, och där riskerar vi ju att hamna för eller senare om vi inte lägger ner.

Samtidigt finns det ibland inlägg som på något sätt bagatelliserar återfallen en smula. Inte för att återfallet och till-nyktrande är någon katastrof. Mer att processen som vi går igenom med all ångest och sorg över återfallet är så katastrofalt jobbigt. Jag har gjort den resan allt för många gånger och nu den sista gången så har den tagit otroligt mycket av min tid och stora viktiga delar av mitt liv förändrades under resans gång. Mest positivt, men jag fick även ta stora förluster som gjorde det klart för mig att den resan gör jag inte en gång till, om jag kan slippa. Och det kan jag ju ;-)
- bara jag håller mig från alkoholen. Nog predikat Konstnären. Ingen kan göra detta åt någon annan. Hade det hjälpt dig hade jag gärna bjussat på de första 100 dagarna, nu går inte det ;-)

Men jag finns gärna här till och från, och hejar på dig och alla andra som startar på nytt. Det är ett sant nöje och något som vi är skyldiga varandra.

Ta ett allvarssnack med Gagarin om han fortfarande krökar. Gojan får du nacka igen. Ni klarar detta, och kanske vore det fint som Muränan skrev att ni gör det till er gemensamma grej den här gången!? Njut av våren, ta hjälp av antabus om du tror på det, så går det finfint ska du se.

//PP

Läs gärna det här: http://www.dn.se/insidan/aterfall-i-drickande-beror-inte-pa-bristande-v…

Jag håller med dig. Jag gör det väl mest för mammas skull (jag tycker egentligen att hon är helt ute och cyklar och sen hon pensionerades så har hon åsikter om allt och alla, speciellt mig och mina syskon), men kanske bara för att bevisa henne fel.
Samtidigt så har du ju helt rätt. Dels så var ju faktiskt min pappa alkoholist och dels så har ju jag också läst mig till att första steget är förnekelse (tror jag). Men jag försöker köra lite uteslutningsmetoden här. Jag har läst lite här och på andra sidor och jag är extremt sällan bakis (fast i tonåren var jag det oftare), jag har aldrig i mitt liv tagit en återställare, jag dricker inte så ofta mer än 1-2 glas vin, jag har aldrig ångest efteråt, jag gör inte saker jag ångrar när jag har druckit och jag har inte blivit osocial eller missat saker pga att jag har druckit.
Det jag däremot gör är att dricka flera gånger i månaden, någon gång (svårt att säga när, men under året som gått skulle jag säga iaf) har jag druckit lite mer än jag tänkt och sen att jag ibland verkligen kan längta efter att ungarna ska lägga sig, så att jag och maken kan duka fram lite gott och mitt glas röda till det... Mamma tycker att det märks att jag druckit efter bara några klunkar och att jag verkar tåla mindre nu för tiden.
I dont know...

Jajamensan! Här är jag ;)

Klart att du är förlåten (?) inte tusan behöver du be om ursäkt för mig. Förlåt dig själv och lämna den där skiten bakom dig nu.
Du är alltid välkommen här.

Har det bara varit missat eller har du haft nått kul för dig under pausen? :)
Kram

Skall ta kvällen att läsa här och fundera vad jag är rädd för nu, som gör att jag är så labil i min vilja nu.
Är glad att jag är lätt att genom skåda, så både du och Äntligen fri knuffade till mig i rätt riktning med er uppmärksamhet och ord, tack igen.
Så hoppas ni alla får en bra kväll

Hej Ruben. Kommer aldrig köpa att man är tillbaka på ruta 1 efter ett återfall. Mitt längsta uppehåll på många år är blygsamma 2 månader och föll tillbaka en bit in på 2016. Startat räkneverket nu igen och är på dag 4. Känns ändå inte som man börjar om på nytt. Ingen kan ta erfarenheten av 2 nyktra månader ifrån mig, de erfarenheter jag fick finns kvar och de possitiva känslor jag fick av dessa 2 nyktra månader försvinner inte.
Lika lite som du kan göra återfallet ogjort kan du göra de 11 nyktra månaderna ogjorda.
Vänd på resonemanget. Du har 11 nyktra månader med BARA ett litet misslyckande. Det är ju bara så grymt starkt!
Lägger in dig i min motivationslitsta. 11 månader hade jag varit så himla stolt över. Hoppas jag kommer dit jag också!

/Z

Dottern å yngste sonen ska hälsa på i em. Blir glad att de vill träffa mig men samtidigt är jag jättenervös!! Ingen a på 6 dagar. Känner inget sug vilket är skönt. Jobbar på att försöka förlåta mig själv. Imorgon är det en vecka sen jag körde rattfull. Å ca 1 vecka tills jag får veta hur mycket promille jag hade. Både längtar å bävar inför svaren å vad som de innebär. Känner mig liten idag....

Tack Ebba!
Planen är nu att vara kvar, länge, länge.... :-)

Jaha, det var ju typiskt. Jag kan inte svara mer än så här, är på jobbet. Men det var ju verkligen typiskt! Grrr!

göra istället för att dricka? Vad som är bättre för dig?

Min älskade vän,

Du VET att vi aldrig någonsin skulle döma dig. Det vet du innerst inne, eller hur? Sedan kommer jag alltid att fråga dig vad som har hänt osv, men det är för att jag tror att det är bra med reflektion. Särskilt över det man helst inte vill se...

Vad tror du blev den utlösande faktorn? Om du tittar tillbaka, kan du se något mönster eller några varningstecken? I så fall kanske du kunde skriva på forumet när du känner att det börjar bära av åt fel håll? Jag tror inte att du lockar någon annan genom det, men jag tror att det kanske skulle hjälpa dig att dra i nödbromsen. Om du i fram över känner att nu - nu - skriv det här då. Du kommer säkerligen få stöd då.

Var det här första gången som mannen föll igenom sedan typ förra våren/sommaren? Har han slutat eller dricker han fortfarande? En tanke är att ni söker alkoholbehandling gemensamt. Att ni gör det till ert gemensamma projekt. Ni har ju mer jobbat på var sitt håll tidigare, om jag förstått dig rätt? Antabus till våren/sommaren låter väl som ett jättebra idé. Uteserveringar med rosé är ju livsfarliga när temperaturen stiger och solen tittar fram. Magkänningar m.m. är väl bättre än alkoångest....?

Kan du inte försöka att fortsätta och skriva en liten rad i din tråd varje dag? Det blir ändå som en påminnelse för dig. Jag är inte inne här så ofta längre, men om du vill maila mig så får du gärna göra det. Sedan handlar det väl om att ta hand om sig själv. Återuppta styrketräningen, promenaderna med Kia, stenen vid havet, kyrkogården, målandet osv.

Skickar all styrka jag kan uppbåda. Tänker på dig. P&K

Jaa du konstnären. Jag lider med dig och har befunnit mig i din situation fler gånger än jag kan räkna. Både du och jag har ju kommit upp en del i åren och vi kommer aldrig bli dom med den längsta nykterheten bakom oss när vi en gång tar ner skylten. Jag tror att det är oerhört viktigt att du nu inte gräver ner dig och bara ser allting negativt. Skit i att räkna antalet dagar du varit nykter. Se istället tillbaks på de senaste två åren och konstatera att du hållit dig borta från alkoholen sååå många dagar. Det om något är väl en radikal förändring mot tidigare. Om du fastnar i att klandra dig själv för felsteget i påskas och "gräver ner dig" är risken att du "skiter i allting" och tänker att nu kan jag lika gärna dricka någon dag till.

Ta till dig allt det fantastiska du gjort under den senaste tiden och "gå på i ullstrumporna". Det har jag tvingats göra och det går, om det än tar emot stundtals.

Jag har nu varit nykter i två månader och 18 dagar. Haft otroligt mycket aktiviteter på gång och knappt hunnit med att följa er alla på forumet. Jag är lite rädd när jag nu vet att jag snart går in i en lugnare period men oj så mycket stabilare mitt psyke är och hur mycket jag kan uträtta på en vanlig dag.
Kram på dig konstnären/Tjalle

Ville bara säga det :)

När jag väl tog tag i det så fick jag avslag! De bedömde tydligen att jag kanske klarade mig med kuratorn som jag gårt hos i 10 år, el familjerådgivning el stöd för medberoende till alkolister!! Jag sa att jag inte var självmordsbenägen o hade inte ångest varje dag men ibland. Jaha får väl fortsätta kämpa men vet inte om jag orkar just nu!! Vill bara gråta!!

Så svårt att svara på men....
Alkoholproblem är det väl om det på något vis påverkar en själv eller människor i ens omgivning negativt. Så brukar jag tänka. Att jämföra mängd med vad andra dricker eller hur ofta är inte rätt väg att gå, det viktiga är hur det man själv dricker, påverkar en och vilka konsekvenser det får.

Det du skriver gör inte mig oroad. Jag tycker att det låter som att du har det under kontroll. Samtidigt kan jag inte säga till dig att det inte är någon fara för jag vet inte. Din mamma verkar oroad och det kan ju bero på annat också, hon kanske ser att du inte verkar må bra och är orolig att du ska ta till alkohol. Du har ju tex börjat äta medicin nyligen...

Sen är det ju väldigt vanligt att vi som faktiskt har eller har haft alkoholproblem inte till en början (eller in i det sista) är villiga att se att vi faktiskt har problem och dricker på ett destruktivt sätt, det gör mig konfunderad när det gäller dig och din fråga här. De flesta som skriver här vill ha hjälp och stöd kring att minska sitt drickande och är på det klara med att de dricker för mycket eller på ett felaktigt sätt.

Din frågeställning skiljer sig lite i mängden :)
Hoppas du får fler svar och tankar här. Det är intressant det du undrar över tycker jag. Kram

lika beroende av vin som av att uppfylla andras behov?
Jag har svårt att tacka nej till "familjefester" och andra bjudningar och det är just då jag blir så himla stressad och dricker för mycket. Men inte bara då.
Hemma dricker jag när jag lagar mat, men jag måste väl laga mat? Hur blir det med sonen annars?
Nej, jag måste ingenting. Jag vill träna och må bra. Jag är egocentrisk och börjar strunta i andras behov. För att om jag dricker ihjäl mig kommer de inte att ha så värst mycket nytta av mig ändå. That's it.
Mitt mål är att börja känna mig bra av andra anledningar än vin. Ställa om belöningssystemet på andra faktorer än vin och få den att fungera.
Om det krävs att sluta helt, då gör jag det.
Jag observerar min kropp och min hjärna just nu och lyssnar på kloka signaler. Jag vill inte ha den berömda kontrollen över drickandet. Vet inte om det är möjligt.
Jag vill ha en frisk belöningssystem som leder mig till utveckling, skratt och utmaningar.

Har du läst något i Muränans tråd? Hennes tråd tror jag att du skulle ha nytta av. Hennes resa beskriver så tydligt att allt inte blir bra bara för att man slutar dricka och att mycket man har "dövat" kan komma ikapp. Så blev det även för mig. Men Muränans tråd visar också att livet blir vackert och härligt när man lever det på riktigt, vågar känna och försöka rensa bort sånt inom en och i tillvaron som man nu plötsligt känner skaver. Din tråd är så vacker och jag önskar dig fortsatt lycka till på väg mot att må bra och vara rädd om dig.

Kram

..mycket i det som du skriver rabbitgirl! Hur går det för dig nu? Bestämde du dig för att helt sluta eller var målet att kunna ta nåt glas ibland? Jag har haft perioder då jag varit helt nykter (i samband med graviditet & amning) men har annars i mitt vuxna liv druckit typ varje helg, mkt på semestrar osv. Ändå alltid bedömt att jag inte haft nåt problem, att jag kan sluta när jag vill.. Men hösten 2015 så tackade min sambo ja till ett stort jobb som gjorde att han började jobba mycket, mycket och jag var hemma "låst" med våra barn.. Båda är i dagisåldern och det är minst sagt fullt upp exakt hela tiden. Glad om man får till ett toabesök på egen hand under en ledig dag. Det var då jag plötsligt tog ett glas vin en tisdag och en lör redan kl 15, för att "lugna nerverna". Sen i jan/feb åkte sambon iväg på utlandstjänst och plötsligt var jag låst dygnet runt i 3-4 veckor i streck. Blev ju att jag drack nästan varje dag, inte massor "okontrollerat" men ändå ett starkt behov av att få i mig en viss mängd vin.. Sen åkte vi till fjällen och drickande varje dag fortsatte.. Nu har det gått nån månad och jag har absolut minskat men känner ändå det starka behovet i samband med ledighet. Trodde att när allt lugnat ner att jag skulle kunna ha en längre vit period men märker nu att, himlans va svårt det är....! Sen är jag en sån person som har så svårt för at uttrycka mina egna behov. Vill helst inte va ifrån barnen mer än vad ja behöver. Och min sambo, han måste träna 4-5 ggr i veckan och jobba, jobba.. och det blir lätt att jag hamnar i hemmet, vid spisen och vinet... Skit också!

Gör någon annan det?
Jag tycker att det är jätteviktigt att du hittar något nu som kan hjälpa dig för du beskriver en tillvaro som du förtjänar att få hjälp att förändra.

Alkohollinjen.
Dit kan man ju ringa anonymt och få tips, råd och stöd.

Prova att ringa dit, de kanske vet något.

Snälla var rädd om dig.
KRAM

Tack för sparken i baken Äntligen fri, den behövde jag höll på att planera för ett rus tror jag.
Skall fundera på detta med AA, bor lite tokigt för sådana aktiviteter men hann jag dricka alla dessa timmar så hinner jag åka dit.
Tack för sparken, den hjälpte kram

Hej Ebba och Zorro

Tack för era svar.
Jag börjar med att svara på frågorna:
1. Jag har faktiskt nyligen börjat med antidepressiva, för kanske 1,5 månad sen. Men första gången mamma nämnde detta var säkert ett par år sen.
2. Nej, jag är inte orolig. Jag brukar inte dricka mer än jag tänkt, men någon gång ar det ju säkert hänt.
3 Ja, det har jag faktiskt, så du har helt rätt i att mamma är extra vaksam. Min pappa (som jag visserligen aldrig bott med) var alkoholist.

Ja, det kanske är mycket. Våra barn är visserligen inte jättesmå, yngsta är 9 år, men ändå... Oftast så sover de över hos dem vi är hos (inte mina, dock, de brukar vara hemma eller hos farmor dessa middagar). Men det tål att tänkas på!

Alltså, jag tänker såhär. Jag trodde att man måste känna ett behov efter alkohol eller att man inte riktigt kan sluta efter bara ett glas eller att man dricker si och så ofta för att kunna ha ett alkoholproblem, men så kanske det inte är? Jag dricker ju ändå flera ggr i månaden (även om det oftast bara blir något glas eller två).

Bra idé om antabus i sommartider.

KRAM