Senaste kommentarerna i forumet

Just nu känns det lite tungt, att inte lyckas en enda helg Det är bara att se till att de inte finns något hemma:(
Jag är just nu arbetslös och min man jobba och han tycket att det är "mysigt" att ta några öl på helgen och då får jag
han och handla vin till mej också. Fast han vet att jag har STORA problem med a.
Skönt att hitta den här sidan och att alla jobbar på med sitt. Jag är inte ensam iaf, Kram

Tack Leverjag!
Du har en helt fantastisk empati med oss alla. Men, du! Tar du ordentligt hand om dig själv?

Bra jobbat Zorro ???

kul att kunna inspirera andra för jag är verkligen rätt trött på mig själv ? men du är inte tillbaka på ruta 1 för du har gjort ett fantastiskt jobb med flera a fria dagar - det är bara att bita ihop och kriga vidare! Tack alla kloka fina medsystrar och bröder som peppar och stöttar - det gör skillnad ❤️

Hej!
I lördags var vi på fest i en stuga och först var allt jättebra. Vi bastade o åt o han var som ofta gladast o trevligast mot alla o drack öl som alla andra. Festen fortsatte till tre, då alla gick o lade sig, utom han som satt kvar uppe själv o drack öl o lyssnade på musik. Jag vaknade vid sju o försökte få ner honom i säng, han ville bara spela en låt till och en låt till och när jag ville gå tillbaks o sova blev han arg. Du bara kommer o förstör stämningen jag har det jättebra här o nu får du mig att känna att jag gör något fel o om du går nu känner jag mig dålig du dömer mig fast jag inte gjort något fel. Pendlande mellan hur mycket han älskar mig och kritik mot andra som var med och kritik mot saker jag gjort ( din masteruppsats som att den var något viktig). Lämnade honom o gick upp o la mig. Han kommer efter arg o säger att nu när jag ändå förstört allting vill han åka hem. Klockan är åtta o vi ska samåka m min bror. Han blir argare o argare o sätter sig på sängkanten o säger upp nu ska vi gå upp upp. Jag säger låt mig sova en timme sen går vi min bror sover fortfarande. Jag ignorerar hans predikan om världen o vänder mig bort han blir argare o sparkar till sängen. Jag blir lite rädd o går upp o hjälper till att kolla en färja. Jag har totalångest o vi går ner o ska äta frukost m de andra som just kommit upp. Han öppnar öl till o dricker den vid frukostbordet o jag skäms. Han sluddrar o försöker låta glad o trevlig men är svår att förstå. Vi säger ett snabbt hejdå o springer t färjan, han har stoppat ner några öl att ha med på vägen. Min bror kör bilen o han dricker i baksätet o börjar gråta till musiken o gråter i en timme hem, o säger att det är för att han är en känslosam o emotionell person ingen maskin. Han är fortfarande full när vi kommer hem o på vägen upp ropar han saker som ett fyllo till folk som går förbi som ignorerar honom. Jag skäms. När vi kommer hem känner jag ångesten stiga. Han öppnar fler öl klockan är väl ett på dagen o sätter på hög metalmusik. Jag går o stänger in mig i sovrummet o stoppar in öronproppar. Jag hör honom börja sparka på något o tittar ut. Han sparkar ursinnigt sönder två tavlor han själv målat, han är konstnär. Efter det fortsätter han att dricka m hög musik ett tag till. Tills han går o lägger sig vid två på em. Jag går in o hjälper honom av m blöta byxor ger honom kudde o täcke. Han stirrar på mig o säger jag är inte samma kille längre o spänner käkarna aggressivt o säger gå härifrån nu med en gång. Han ser ut som han inte kan kontrollera sig. Jag går snabbt o stänger in mig i sovrummet. Han somnar o jag åker t mina föräldrar som älskar honom, han är världens charmigaste o kreativaste person. De undrar hur han mår, lite trött säger jag det var ju fest igår. Annars är allting på topp o jag lovar såklart att hälsa honom så mycket han e ju en så underbar person. Eller? Nån som förstår mig? Sånt här händer oftast ungefär 4 ggr om året vi bråkar jag hotar att lämna men lämnar inte men mår dåligt o försöker glömma. Mellan det kan han dricka utan problem några öl eller glas vin t maten o inget händer. Vad ska jag göra?

Tack Sisyfos för ditt trevliga inlägg! Jag kämpar vidare på dag 16!

Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag dricker, har långa nyktra perioder och sedan kommer de, tankarna som säger att ett glas ska du väl klara. Och pang så sitter jag där med skammen och ångesten. Hur vinner jag denna kamp?? Hjälp!

Tog ett rejält återfall i helgen efter att en tid ha inbillat mig att jag kan ta en drink eller ett glas vin med vänner. Ångest och skamkänslorna sköljer nu över mig. Det finns inget njutbart i att dricka för mig längre. Har nu bestämt mig för att berätta för mina närmaste kompisar att jag inte kan dricka alkohol. Känns som en lättnad efter att ha smusslat och mörkat så många år. Ska även ta mig tillbaka till AA för att ha någon att prata med. Jag hatar den här jävla sjukdomen! :(

Lugnare läge men oron finns kvar särskilt nu då julen närmar sig.
Känns som om han förringar vad som har varit och inte vill se allvaret.
Jag funderar på att läsa högt vissa väl valda avsnitt från min egen tråd för honom.
Ge honom dåligt samvete? Ja, det är en viktig drivkraft.
Stärka och stötta och uppmuntra? Förvisso, men inte bidra till förnekelse och att tysta ner vad vi båda måste leva med.

Starkare och starkare för varje dag som går utan A.

Det bästa knepet jag har att dela med mig av är det här med att vara i nuet.
Inte fastna och tyngas ned av det som har varit och inte rusa iväg med tankar, oro och funderingar över det som kommer.
Här och nu, en sak i taget.
Annars blir det lätt för stort och för mycket.
I alla fall för mig.

Kram

Jag är ny här, har bara läst.
Du har sporrat mej så mycket. Själv var jag utan a 5 dagar förra veckan tryckte att allt gick jätte bra. Sen kom torsdagen och då kom jag på att jag hade något att fira OK sa min man och handlade a. Då drack jag torsdag kväll fredag o hela lördagen. Så nu på ruta ett igen. Ska prova med a fritt också. Helt fantastiskt när du gått igenom en separation har i allafall lyckats så många dagar utan a.

är det bara så enkelt att det inte är jag som har skrivit - det är det j-a aset som tagit över min hjärna och vilja och skrev som att det bara var helt normalt att dricka två glas " no big deal" och att jag skulle vara stolt att det inte blev fler .... Stolt har jag inte varit på hela natten men fått tillbaka en fruktansvärd ångest som höll mig vaken resten av natten. Och jag minns - precis så har jag haft det de senaste åren och jag undrar om det är dit jag vill tillbaka ?det är inte värt det och jag känner mig totalt usel och misslyckad... Hade bunkrat upp med så mycket a fritt att det hade gått utmärkt att hålla sig till det... A- djävulen smög sig in så fint i mitt medvetande så det var inte ens något jag riktigt reflekterade över när jag drack a - de liksom bara slank ner... När man känner sig som säkrast då är det farligast för det är då den djävulen slår till när man liksom inte är på sin vakt .... Nu känns allt botten och jag vet att jag nu måste börja om och försöka hitt jävlar anamma i mig - fasar inför julen alla lediga dagar som är så mkt förknippade med a. Sååå ledsen att jag gjort många besvikna när ni har peppar mig så ?

att jag har hällt ut alla slattar så det inte finns en chans för A - aset att börja trixa med min hjärna - sorry ??

och summerar dagen med ett glas rött a fritt vin ...jag klarade inte det jag föresatte mig att inte dricka alls idag MEN jag hade kontrollen och det kändes rätt lätt .. Jag drack ett glas bubbel och ett glas vitt vin .. Sen blev det inget mer och ok det kanske var ett misslyckande men jag känner mig rätt stolt ändå .. Kände inte det där enorma suget och då gick det lätt att avstå. Ingen sa något eller tycktes reagera - de flesta var rätt måttliga så här en söndag kväll . Jag hade trevligt och kände mig avslappnad. Det bästa är att jag inte behöver vakna upp svettig i ångest ( hoppas jag ) men jag hade ju önskat att har kunde säga till er att jag inte druckit ngt alls ... I alla fall nu är läget som det är och nu ser jag fram emot nästa a fria dag hela veckan!! Kram på er alla krigare och fortsätt att kämpa - tillsammans ?

Tyckte det stod okt -15 på föreläsningen.
Jag kanske ska be om naltrexone. Kanske hjälper, känner mig lite vilsen ang behandling, vill inte koppla in arb givaren. Jag kan iofs fråga på b.c, men de har i vart fall ingen. Ska försöka tänka ut nåt. ♡

Din historia berör mig. Håll ut. Du klarar det!

Jag tror att det är fullständigt normalt att känna sorg över det som varit och det som inte blev. Ett uppbrott gör ont och om man har haft för vana att tränga undan könslor med alkohol så kommer de ju krypande nu. Du har varit så stark som tagit ett beslut att lämna en relation du inte mår bra i. Är du kanske inte värd att skapa en extra fin jul för just dig? Du kanske mår bra av lite pynt och fix.
Och du, livet är långt ifrån slut vid 57.

Hur har du det nu och hur går det för dig?
Kram

Helt fantastiskt att läsa ditt inlägg om samtalet med din fru Zorro. känns så stabilt på nåt vis att du inte väljer att dricka nu utan finner ro att lyssna. Jag var oerhört alkoholfixerad när jag slutade och har varit rätt självfixerad i den här processen men det har nog varit bra för mig. kämpa på, du går verkligen fram med stormsteg.

Det ger mig hopp och styrka!
Du har aldrig ångrat dig?
Jag vet innerst inne att jag har styrkan men känns skrämmande att vara själv samtidigt ett lugn.
Dottern tycker att det är tråkigt men skönt för då behöver hon inte ha ont i magen för att hon är orolig. Ska vi vara en familj i framtiden så får vi försöka bygga upp den igen. Hon var lite orolig över att "ingen " har koll på honom om han bli sådär full och bara ligger och super men jag sa att det har hans chef.
Kändes otroligt skönt att veta att han är inkopplad och att han och jag kommer att ha lite kontakt. Lämnade över mitt "ansvar " på honom.
Kram och tack för svaret, känns skönt att veta att ni finns där!

Godkväll på er forumvänner. Sov skapligt i natt, om än med "hjälp". Idag hade jag bespetsat mig på en lugn dag. Sen frukost, sedan titta på lite skidor ett par timmar på förmiddagen. Två minuter före skidorna skulle börja gick strömmen. Dock hade vi lite ström kvar för vissa lampor lyste men med kanske 25% effekt. Efter ett tag började mikron fräsa och spraka trots att den var avstängd. Var rädd att det skulle börja brinna så jag tänkte att vi drar ur kontakten till mikron. Den är dock inbyggd så jag fick börja med att skruva ur några skruvar och försöka lyfta ur "mikrokolossen" från sin inbyggda plats. Jag var inte med när vi installerade men mikron vägde nog sina 15 kilo. Lysdioderna på kyl och frys verkade vara intakta så jag tänkte att det var ju bra att all mat klarar sig. Någon timme efter börjar frysen larma (naturligtvis full av mat). Jag rusar ner i garaget där vi har en större reservfrys men fanskapet hade också börja tjuta.......

Paniken börjar stegra sig och jag börjar på vinst och förlust att ringa runt till några elektriker på bygden. Naturligtvis med noll i resultat en första advent omkring lunchtid.Efter mycket om och men och efter att ha bytt huvudsäkringarna för andra gången fick jag igång elen på full effekt. Får hit en elektriker imorgon så får vi se var felet är. Så blev det med denna "lugna" dag.

Jag är framför allt tacksam för två saker idag. Dels att jag inte hade druckit, dels att det inte var dag 1 efter jag upphörde att dricka. Det var alldeles tillräckligt med dag 2. Det är ju så uppenbart med hur psykisk labil jag blir när jag druckit under en period. Stresströskeln är nära noll och paniken är nära. Man agerar inte rationellt utan springer mest omkring och irrar med konstiga och irrationella tankar. Jag "längtar" efter ännu en natt för jag vet av erfarenhet att jag blir lite, lite starkare för varje dags nykterhet.

Lite tjötiga söndagsreflektioner från Tjalle

Han har varit så go hela helgen och när min syster och mamma kom på besök så kände dom att det var en annan ..... Som dom träffade. Han var så glad och avslappnad. Satt med oss hela tiden och drog sig inte undan.
Vi har pratat lugnt och stilla över detta med flytten.
Jag är ledsen för det är ju denna man som är här och nu som jag älskar!!
Han känner att han måste detta.
Jag har hopp att vi behöver denna paus för att kunna bo ihop igen. Jag hoppas bara att han verkligen tänker igenom sitt alkoholproblem.
Klara jag detta??
Är jag tillräckligt stark??
Måste för barnens skull men jag har ju levt med denna man sen jag var 16 år och är 41 nu....

Jag har hört att första tiden som nykter har kroppen och hjärnan mycket att laga. Det är inte så konstigt att du inte är på topp. Allt är som det ska. Sömnen, humöret, tankar och känslor kan åka berg och dalbana. Håll ut! Jag är också inne på min första vecka. Först idag fick jag lite skakningar i kropp och händer, känner mig lätt berörd av saker och ting. Jag har bestämt mig för att ha tillit i processen att tända av och kan, till min förvåning, även se det som intressant. Otroligt vad vi lurar och utsätter oss själva för bara för att dricka. Eller hur? Nu går vi på en ny vecka tillsammans. Du har många som "håller dig i handen". Må gott!

Hej Tjalle! jag är ny i detta forum men även jag önskar dig välkommen tillbaka. Starkt gjort! Tankar som att folk här skulle skriva "vassa kommentarer" tror jag handlar om dina tankar om dig själv. Jag tror vi med beroende har lätt att anklaga oss själva med medföljande bestraffning...att dricka A. Jag känner igen mig i att alltid behöva prestera men är sällan nöjd och vill alltid mer. Där tror jag, liksom du skriver, att du har lite information om varför du dricker. Försök att inte vara hård mot dig själv och ta all hjälp du behöver. Du ÄR stark och definitivt inte ensam, vi är många som sitter i samma båt!

Tack Zorro! Jag ser fram emot en ny vecka. Nu fortsätter vi framåt :)