Senaste kommentarerna i forumet

strålande!
Tänkte på dina biverkningar, var inne på fass.se och ögnade igenom Oralovites bipacksedel. Hudrodnad ingick. Läs båda bipacksedlarna och kolla. Det verkar faktiskt som att vitamintabletterna inte är så oskyldiga som man kan tro...

Kram!
/MB

...namn på min tråd. Känner att jag egentligen vet hur man gör, ja i stort, det är att låta bli och ingenting annat. Redskapen får jag finna ut på vägen liksom visdomar, insikter, fallgropar (vilket jag hoppas blir få)
Stötte på tråden "att ha en vän" när jag satt och letade runt. Handlar om ifall någon har kommenterat ens drickande. Ingen har kommenterat mitt (förutom jag själv) men minns den gången jag som 12åring konfronterade min mor med hennes när vi stod i tvättstugan. Efter det blev saker och ting bara värre. Det är inte en bisak i sig men en bisak i det jag vill komma till: Jag har fått ytterligare en del i mitt pussel och även om ingen konfronterat mig så sitter jag har nykter dag 2 omgång 2 och är så tacksam för det.

/F

Sommaren har hittills varit underbar på många sätt.
Skickar en sommarkram när jag endå är i farten!
/A

Glaset!

Häng kvar här och läs och skriv.
Håller på dig, way to go!
/A

Idag oxå!! Tack för peppord, de behövs! Läser o tar in. Läser via mobilen o är kass på att skriva på den. Askan: ja häng på!! Skriver mer då jag sitter vid en dator. Jag är iaf spiknykter o inte bakfull. Dag 2. Mitt mål för dagen är att inte ta första glaset!

Fjärde dagen nykter och tredje dagen med antabus för första gången i mitt liv. Tycker att jag känner av lite biverkningar. Het i ansiktet, lite svullna läppar, orkeslös och lite ont i magen. Jag äter ju ganska starka B-vitaminer också, så det kan ju också vara orsaken samt psyket förstås.

Sitter och väntar på att läkaren ska ringa och meddela provresultat. Sedan jag var lite grabb har jag alltid tyckt att det varit fruktansvärt jobbigt att gå till läkaren eller sjukhuset. Jag har svårt för auktoriteter. Målar givetvis upp den värsta bilden där läkaren ringer tillbaka och säger att det är "kört" för min del. Jag vet ju att jag har mig själv att skylla men jag hade så gärna vilja ha den här chansen att äntligen uppnå stabil nykterhet.

Normalt sett, brukar jag vara någorlunda återställd dag 4, men den här gången är jag mycket mer stirrig än vanligt, enorm rastlöshet, vankar av och an utan att uträtta något och en lite molande värk i magen. Just nu är det inte en dag i taget som gäller för mig utan snarare en timme i taget. Ska få besök senare idag. Egentligen känner jag bara för att dra täcket över huvudet och slippa "synas". Orkar inte vara mitt vanliga "käcka" jag som lägger upp planer för allehanda aktiviteter, ser till att det blir trerätters (tillsammans med min fru) och att det alltid finns välfyllda glas. Alltid denna känsla att man själv måste styra upp allting och ingenting får lämas åt slumpen eller vara oplanerat. Fruktansvärt jobbigt för mig och säkert minst lika jobbigt för min omgivning.

Nåväl, nu känner besöket till mina problem så jag slipper åtminstone att komma med förklaringar om alkohol.

Må så gott denna vackra sommardag/tjalle

då hänger jag på dig! Skrev senast i vintras och nu är det dags för dag ett för mig igen.
Jag har också kommit fram till att jag bara inte klarar det utan att skriva här, på egen hand förlorar jag.

Förstår att det kan bli trångt på tårtan i framtiden. Men är det inte så att i början av nykterheten så räknar man timmar sen dagar månader och förhoppningsvis sedan år. Grattis än en gång! Ser fram mot fler princesstårtor syndigt gott! Kram

Nu blev jag glad, inte för ditt bokslut men för att du hörde av dig. Håller fullständigt med dig om att man fått massor av inspiration av att vara här o läsa själv har jag inte skrivit så mycket vilket kanske varit fel. Funderar ibland på om det hade gått fortare att komma till ett nyktert leverne, skit samma nu är jag nykter o hoppas att så förbli. Jag önskar dig o hela din familj ett fortsatt bra liv o tack för din medverkan till min nykterhet.

Higgins

...har jag märkt att det är.
Men kan börja med att svara MB: nej, jag har inte ledsnat. Även jag har delvis passat på att försöka njuta av det fina vädret.
Med att låta bli alkoholen också. Det gick så otroligt bra men var svårt. Gick för precis så var det. I förrgår föll jag och det riktigt ordentligt. Även det är tungt. Att lyckas - och att misslyckas. Båda lika svårt fast på olika vis. I går vad det "recovery" och idag nya tag.

Det jag kan klappa mig själv på axeln för var att jag klarade att låta bli så pass "länge" för att vara jag.
Jag klarade även att låta bli i sällskap med andra som drack.
När jag föll var det i min ensamhet. Dock är jag inte förvånad att det blev som det blev.

Jag hade tagit ett par dagars ledighet, letat fram en barnvakt och hört med en gammal vän ifall vi inte kunde ge oss ut i skärgården. Det blev bestämt. Tillsammans med oss skulle ytterligare en båt ut med ett par vi båda känner. Att få komma ut på öppet vatten igen, känna doften från havet, vara utan barn. Längtan till stillhet.
Blev precis raka motsatsen.

Redan innan vi gick ombord på båtarna så hade de övriga hunnit få i sig några öl. Själv har jag en otrolig respekt (vilket kanske är svårt att tro) när det kommer till alkohol och vatten (eller bilar...) vilket gjorde att det var lätt att avstå för jag förstod att det här skulle bli "mitt ansvar".
Idag undrar jag varför jag helt sonika inte vände där på bryggan...nå väl.

Efter några timmar la vi till och kom fram till att vi hade olika önskemål och bestämde oss för att mötas upp kommande dag.
På kvällen efter vi hade lagt till, ätit mm blev min kompis dyngrak. Sedan höll han sig så i princip hela vistelsen.
Alla blir vi olika när vi passerar en viss gräns men här spottades den ena elaka kommentaren om- och till mig ut efter den andra. Detta fortsatte tills vi var åter "hemma i land".
I det tackar jag min lyckliga stjärna för att jag var nykter, vem vet annars hur det hade slutat.

När jag kom hem så var jag helt färdigt både fysiskt och psykiskt. Har inte varit så trött i hela mitt liv. (jo det har jag men...)
På kvällen lossnade all sorg, skräck och ilska som byggts upp under dagarna som gått och jag föll.

Jag tänker se det här som ett "lyckande i lärande".
*Jag klarade av att hålla mig nykter när jag var bland andra som drack.
*Jag vill tro att saker och ting hade kunnat gå mycket värre om jag inte varit nykter.
*Jag ska försöka att ta mer hand om mig själv; ex inte sätta mig i situationer utan våga backa när jag märker att det redan från början är på väg att gå utför. Inte känna att jag gör andra ledsna eller besvikna i det.
Har läst här på endel trådar att man ska vara liten av en "egoist" - vad är bra för mig? Något som jag är usel på.
*Jag har sagt upp, inte vänskapen, men kontakten med personen i fråga. Han förstod inte varför och det var ingen idé att förklara. Jag sa bara att "jag förstår att du inte förstår och det är helt okej".
Det var svårt men det känns bra.
Jag vill tro att det är steg i rätt riktning.
Jag måste börja lära om, lära nytt, välja/våga välja och i de valen våga välja mig.

Så nu går jag och lägger mig som nykter dag1 omgång 2 och önskar alla en riktigt fin sommarkväll!

/F

också från mig. Kan ju se hur svårt det är och har oändlig respekt för alla er som klarar er ens en vecka! Kram

som vandrar vidare mot nya mål. Ha ett bra liv och tack för tankeväckande inlägg både här och där!
Kram!
/MB

med att skämmas kan du lägga ner. Vi är ju likadana allihopa här inne, jag hade ett knappt halvår med dag 1:or, men tack vare att jag hängde i är jag nu ett halvår gammal som nykter.
Att sluta dricka verkar lite vara som att köra båt i en skärgård knökfull med öar och grynnor. Att försöka själv verkar vara som att dessutom ha ögonbindel. När man har kört på en grynna kommer man ihåg var den låg och undviker sedan den.

Där kommer forumet in, massor av människor som kör och har kört runt i samma skärgård, vi kan lära av varandra.

Min första fråga till dej är
Varför vill du sluta dricka? Skriv ner det här, en påminnelse att läsa när det kniper, eller om du inte vill skriva här så ett vanligt papper på kylskåpet?
Ha det gött så länge!
/MB

det blev worst case scenario... Han tycker att det är bra att vi gör slut, han har ingenting att ge mig säger han. Och det stämmer ju i och för sig men alla hans känslor var borta! Känns nästan som om han planerat det här för att slippa göra slut själv? Han var givetvis inte heller ett dugg mottaglig för prat om sitt alkoholproblem, den dörren är stängd igen och han är övertygad om att hans problem sitter ngn annanstans. Han ville inte ens erkänna att hans beteende för tio dagar sedan var onormalt utan menade att sånt händer och att han gjort likadant mot vemsomhelst utan att tveka. Orkar inte ens bli arg utan känner mig bara ledsen och värdelös.
Förklarade för honom hur ledsen allt detta gör mig, och hur svårt det är för mig att det måste ta slut. Han svarade att han varken var ledsen eller arg, att inget spelar honom någon roll längre. Hur kan man inte ta det personligt när man försvinner ur hans liv och han inte ens bryr sig? För mindre än två veckor sedan hade vi två fina dagar tillsammans med hans dotter, och då fanns det kärlek i hans ögon... Nu fanns ingenting där, inte ens medkänsla. Kan verkligen spriten göra allt detta??? Idag var han ju fortfarande nykter när vi sågs, kommer inte eventuella känslor tillbaka då? Jag kanske bara ska vara glad att det inte finns några kvar, så att jag slipper vela hit och dit, men det gör ont!
Mycket självömkan idag, sorry!

jag är nog inne på samma linje, cig och alkohol och fysiskt och psykisk abstinens. Som du också skrev är den psykiska abstinensen värst, här på forumet ofta benämnt som den lille fan eller papegojan på axeln.
Heja dej, du verkar ha bestämt dej?

Kram!
/MB

... vad mycket energi jag lägger på att försöka styra mina tankar nu. MEN- det går ibland att faktiskt styra och ju mer jag lär mig, desto mindre energi kommer jag behöva lägga på det... Hoppas jag!

Ja, jag behandlas som ett barn, eller som en mindre begåvad, mindre intellektuell människa, och ibland som lite sjuk - så när jag får "bodelningsförslag" osv så är det skrivet lite som "nu ska du få se här lilla gumman, vi tänker minsann på dig så att du ska kunna klara dig här i livet.... ja, du kan ju inte få så mycket pengar för sakerna för de är ju så gamla, men det är bäst att de är kvar i barnens födelsehus... ja, vårt gamla hus är ju knappt värt någonting, men för att vara snälla så kan vi väl enas om några miljoner så drar vi av lån och kostnader osv så får du några tusen lilla du... och du har ju lite svårt att klara dig så vi kan stå för advokatkostnaden om vi använder vår advokat..."

Och jag är iskall, eller - försöker vara det - och svarar inte mitt i ilskan och förnedringen utan skriver ett utkast, sparar det och sedan låter jag energin gå till att försöka fokusera på annat. Och när jag känner mig redo så ska jag svara på ett bra sätt, hårt mot hårt.

Tack, men nej tack. Fy faaaaan, jag måste bara upprepa mig - han är såå störd. Tänk att han fortfarande tycker att han gjorde allt för att underhålla vårt förhållande och att jag inte gjorde någonting (och jag kanske inte gjorde tillräckligt, det tycker vi ju olika om, men det var han som var full, så grymt elak, har slagit mig vid några tillfällen, ignorerade och hotade mig och barnen, försvann ibland, hade sexkontakter med andra kvinnor osv... Är det att underhålla ett förhållande????)

Ja, ni hör kanske lite bitterhet (som jag försöker sååå mycket att vända!) - är lite småledsen, och lite ensam så här under semestern när alla vänner är uppbokade med sina familjer, men jag har det ändå bättre än någonsin, jag arbetar på att känna och förstå det i hela kroppen.
Jag har varit på min semester - jag var grym!!!!!!!! Jag gjorde det jag ville, såg saker jag ville, gick ut och åt själv och var nöjd, njöt av lugn och harmoni och lät ledsenheten komma över mig ibland.
Jag lär mig att göra saker som jag är lite smårädd för - jag övervinner mina rädslor och hoppas att mitt liv ska bli bra. Jag drömmer om mitt egna hus, och låter drömmarna komma, men försöker också njuta och vara nöjd i mitt lilla underbara gryt.

Jag valde livet - för jag hade dött, bit för bit, om jag hade stannat.
Jag är nästan osäker på om det hänt - att han blev arg för att han tyckte att jag flirtade med en kollega och sedan hotade med att ta livet av sig och när jag inte sprang efter så lämnade han mig och tog in på hotell för att jag inte räddat honom från att ta livet av sig...? Att han blev arg för att jag träffade vänner på vad han tyckte var fel plats - han undrade om jag skämdes över honom eller om jag skulle träffa någon annan än vad jag sagt. Han lämnade mig vid förlossningen/kejsarsnittet för att jag verkade så glad för att narkosläkaren stannade hela operationen (pga ett tidigare hemskt operationstillfälle) och anklagade mig för att vilja ligga med läkaren, mitt under operationen.
Men det är sant - det är min upplevelse.

Jag läste att Dompa tacka för sig nu. Jag är glad att han uppnått sitt mål, och jag har väl kanske också uppnått mitt mål, men jag behöver stanna ett tag till - jag behöver er sååå väl, om ni bara visste. Sorgsen, Mulletant, Lelas - om jag kunde så hade jag sänt er de vackraste blommorna, den godaste chokladen, de finaste orden, den största lyckan och allt annat gott som finns, varje dag. Mitt eviga tack - tack för alla ord, all stöttning!!!!

du gjorde det! Jag saknar dig redan och jag önskar dig det bästa, det bästa - och detsamma till dina ongar! Vet du hur glad och tacksam jag är över att våra virtuella vägar korsades här och löpte jämsides ett stycke. Jag stannar i vår mulleholk som du bemålat så fint och så rätt. Tack!
Varmaste, varmaste kramar! / mt

Dompa, inte ska man hänga här på livstid. Men det är svårt att låta bli att titta in och se om det hänt nåt positivt. Och det har det ju gjort idag. Både du och Stigsdotter här. Kram på dej!

Häng kvar här, läs OCH skriv. Berätta hur det går.
Medgång såsom motgång.
Jag håller på dig!
/A

...att jag som aldrig är här numera, ramlar in här en timme efter att du skrivit ditt bokslut! Tack för dina fina ord och tack för att du funnits där för mig också. All lycka på färden, vi hörs kanske i någon form. Kram

Skrev lite i min gamla tråd och vill bara säga att du har varit en stor inspiration för mig! Kramar och lycka till Dompa!!

som jag skrev. Har varit inne nångång då och då för att försöka uppdatera mig på vad som händer. Men loggat ut snabbt igen, innan någon som kanske kände igen mig skulle märka att jag var inne och "tjuvläste" och kanske fråga hur det går för mig... och det ville jag ju inte svara på eftersom jag fortfarande inte lyckats komma så mycket längre än Dag 1. En vecka här och en vecka där är liksom inte i närheten av att kunna räknas till att vara nykter alkoholist. Nu skrev ju inte jag så mycket utan läste mest så jag blir nog inte igenkänd så lätt, men skammen att inte kommit längre är inte mindre för det.

Det är kul att det blivit lite mer fart på forumet igen, jag ska försöka börja läsa mer aktivt igen och kanske skriva en rad då och då. Jag "glömde" bort att jag behöver stöd för att ta mig vidare i min kamp mot alkoholen. Jag ler åt några av tipsen vi skrev om här i tråden. Jag knaprar fortfarande naturgodis och nötter men har bytt ut LOKAn mot Soda Stream. Har nog tjänat in den investeringen en miljon gånger om. Av någon oerhört märklig anledning kändes det dyrt att "missbruka" LOKA men vin får kosta vad det kosta vill.

I morgon hoppas jag det är Dag 2...

Nu är stunden kommen...jag är flygfärdig. Redo att kasta mig ut från tryggheten i min holk. Det innebär även att jag är redo (?) för avsked, redo att gå vidare.

Jag ska försöka. Redan när jag ramlade in här så tänkte jag typ; "Dompa...om du lyckas bli nykter så häng inte här i tio år till". Så har jag lyckats med att nyktra till? Efetr ett aktivt år här och ett halvårs "smygläsande" och strökommenterande måste jag säga ja. Oki...inte helt vit. Men jag har satan-i-gatan förändrat mitt drickande. Från att vara fyllepappa i tv-soffan har jag gått till att bli en fungerande man. Så varför skriver jag detta? För att Tacka alkoholhjälpens site? Delvis...men det var människorna jag mötte här som förändrade.

Så jag vill skicka ett uppriktigt Tack till LillaBlå, Lelas ( + Pianoman).och Mulletant (mina mentorer). Till Santorini, Stigsdotter, Maria, Higgins, Kalla, Lessenfrun (oh yes) och andra resekamrater som kommit till under färden. Villervalle (bright som fan), PP, Tvåbarnspappan (brorsan). Den stingsliga härliga frk Nynykter och ja...det finns smånga. Nykomlingar som NyMan, Markatta, stammisar som Fenix.

Ni mina vänner har byggt denne man och ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Alkoholhjälpen kan fungera och bör alltså finnas kvar. Kärlek och så.../Riccardo Florita

och prata ut i nyktert tillstånd. Det blir väl till att utväxla lägenhetsnycklar och de grejer vi har hos varann med - jag får ångest när jag tänker på det. Har också ångest att jag ska bli bevekad av hans omskrivningar och bortförklaringar och börja grubbla om jag överreagerar och borde ge honom och hans pseudobehandling en chans till...mest ångest har jag dock att han inte ens ska försöka utan bara godta att vi avslutar vår relation utan invändningar. Inte så moget, jag vet.
Vad jag också funderar på är ska man bryta kontakten helt? Eller vara där som en god vän, hur det nu går till? Vad som komplicerar saken lite grann är att vi jobbar tillsammans, visserligen skift så vi ses inte jämt på jobbet, men ändå...

mycket bra jobbat! Jag skriver sällan numera men jag följer med i din framgångshistoria och gläds med dej. Fantastiskt bra gjort. Kram och god fortsättning:)