Senaste kommentarerna i forumet

Måhända att jag är skakad av det sista som hänt mig och att det kan vara så att det snurrar massa i mitt huvud.
Många är arga, någon ifrågasätter mitt handlande med en fråga om jag inte oxå är tablettmissbrukare!
Många tycker med all rätt att jag är velig och otroligt ombytlig.

Känner som så många gånger förr att fokus flyttas till att hacka och påpeka på mig hur fel jag är, istället för att fokusera på alkohol.

Jag blir uppriktigt ledsen när en av mina förebilder inte kan se hur hon har varit ett föredöme och hjälpt mig med sina texter och sin argumentation. Och då även indirekt även hjälpt min fru och mina barn.

Jag vet att allt är pga. Att jag är som en djävla veligpetter, likt en femåring som inte kan bestämma sig.

Och tyvärr så blir det väl även så förutsägbart.

Jag beter mig dumt åt, skriver och säg
er fel saker.
Det stormar i forumet, och jag ber om ursäkt och drar till reträtt.

Men nu följer vi inte gamla mönster, det är tydligen okej att tala illa om MIG med andra i alla olika trådar.
(syftar FRÄMST på FIA) utan minsta
knyst om dess olämpligheten.
Men så fort jag nämner något namn då blir man chipp choppadvid fotknölarna.
Men nu lämnar vi gamla mönster, jag vill ha fokus på drickat för det är väl det som är det viktigaste?
Är jag helt fel ute om jag inte VILL sluta nu. Trots allt jag tidigare varit helt övertygad om.

Alla gånger jag ropat på hjälp, de som kommit med hjälpsamma råd för atr jag inte skall ge upp i min kamp mot djävulen.
Dom känner sig spottade i ansiktet av mig ?
Säkert, och JAG är

ledsen för allas skull men jag orkar inte längre. Jag VILL nog inte sluta. Därav min motvilja till att äta antabus. Det går att leda en häst till vattnet, men du kan inte tvinga den att dricka
Trots mit nick så vill jag inte sluta, men jag vill förändra mitt drickande.

Så från att velat bli absoluttist har jag kommit fram till slutsatsen att det bästa för mig vore att FÖRÄNDRA SITT DRICKANDE
Och det har jag gjort! Till det bättre.......

Kalla mig overklig och dum, att r jag skulle vara ett monster, svår att leva med men ALDRIG att min fru eller mina barn skulle lida pga av mig.
För det hör dom inte!

Jag tänker inte argumentera med dig kring huruvida du ska "förändra ditt drickande" eller "sluta helt", vill.sluta. Det är liksom helt upp till dig att avgöra vad det är du behöver hjälp med men när du ena dagen ska kräva antabus och andra dagen dricka allt det goda så blir det för mycket "vargen kommer" för mig.

Jag tycker att det är tråkigt att du i ett svar till mig, helt utan koppling till något vi diskuterat, återigen tar upp Fia. Varför i samma andetag kalla någon fantastisk och dum? Hon har inget alls att göra med något av det jag skrev till dig. Ärligt talat så tror jag att du försöker provocera fram något annat bara för att flytta fokus från dig själv och den alkoholproblematik du så många gånger bett om hjälp med. Jag vill inte delta i det. Blir du upprörd över något jag har skrivit så skriv det till mig istället för att försöka kasta bensin över gamla eldar.

Jag vill först och främst säga: otroligt strongt av dig att ta dig igenom denna sjukdom! Hoppas att det håller i sig! :)

Men vad va din vändpunkt?
Vad va det som fick dig att sluta, va det dina nära och kära som ställde dig mot väggen?
Och om dom gjorde det, hur kändes det för dig då?

Jag klarar mig egentligen väldigt bra på egna ben, men jag vill verkligen inte att min pappa ska hata mig, vilket jag tror att han kommer göra i början(?).
Misstänker även att han kommer veta att jag har varit rätt drivande i detta "projekt" för jag brukar nästan alltid köra dom flesta konfrontationerna i familje sammanhanget...och ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket om att han vet att jag var drivande i det, men vill inte känna mig mindre älskad av ännu en förälder...

Aaa det är bara några få tankar som snurrar i huvudet just nu, och det är väl det som drar ut på hela prossecen egentligen..

MvH Idis

Tack Adde det värmer!

Att vara mamma är nog det svåraste jag företagit mig och många saker önskar jag varit annorlunda och att jag gjort annorlunda, men hur som helst hade sonen förmodligen haft en alkoholälskande far även om jag själv inte levt med honom. Men då kanske han skärpt till sig och slutat. Möjligheten finns ju att han varit en skithög bara mot mig och inte mot en ny sambo/fru. Jag lockar kanske fram det dåliga i honom även om felet inte är mitt i alla fall. Vår son har självfallet påverkats av hur det varit hemma men visst har du rätt i att jag inte borde klandra mig själv, men svårt att låta bli.

Jag och min särbo har en väldigt ansträngd relation just nu, en träff har vi haft men jag vet egentligen inte vad den ledde till. Han skrattade åt mig då jag ifrågasatte hans drickande under alla våra år, ja det kanske var idiotiskt av mig att förvänta mig ett svar men jag var inte beredd på att han skulle skratta. Men jag tolkar det som att det nog känns obehagligt för honom att tänka på det och han har aldrig varit särskilt bra på att se det negativa av sitt eget handlande, däremot har han haft lätt att framhäva alla fel jag gjort, men hans handlande får aldrig ifrågasättas. Han menar att han väljer att se det som varit bra stunder och struntar i de som varit dåliga, de vill han inte tänka på alls han har fullt upp att klara av vardagssysslorna och inte tid att grunna på sånt som varit. D v s han förtränger att det hänt tråkiga saker. Han är bra på att glömma men för honom är ju minnet av ett annat slag antar jag. Det är ju han som agerat despot hemma. Jag har tillåtit honom.

Han hånar mig för att jag mår dåligt, han tycker att jag överreagerar, han har ju inga problem?

Detta gör att jag känner att vi står långt ifrån varandra i det här, så långt att vi kanske aldrig får någon ordning på det, jag vill prata om allt som hänt och hur det påverkat mig. Men det vågar jag inte göra och det är väl ingen större idé heller. Han kommer aldrig att förstå mig och varför jag farit så illa. Han tycker inte att han varit elak mot mig, men det tycker jag, det kan jag inte säga, fast jag skulle vilja skrika det högt i örat på honom. Varför vågar jag inte? Vad skulle det speka för roll? Jag skulle kanske må bättre av att få säga det rent ut till honom? Eller skulle jag då drabbas av jättedåligt samvete då?

Jag förstår att jag en gång för alla måste göra upp med mitt förflutna med eller utan honom för att kunna gå vidare med mitt liv och må bra. Jag är rädd för ensamheten som troligen väntar men den är ändå bättre än det jag nu lever i.

Det verkar dock som om han klarar sig ganska bra utan alkohol, men såklart vet jag ju inte hur mycket han avstår när vi inte träffas men sonen har inget sagt om att han dricker, jag vet inte om jag ska fråga honom om det heller. Det är så mycket man inte vet om hur man ska bete sig med olika saker känner jag.

Om vi nu inte träffas så mycket då vi bara irriterar oss på varandra hur gör vi då när släktkalasen kommer? Umgås och inte låtsas om något? När man träffar någon på stan som frågar hur vi mår? Jag står där och hör mig säga att allt är bra och att vi mår prima allihopa.

Om jag skulle bryta med honom nu skulle hans familj inte fatta ett enda dugg (ev han syster som vet om hans kärlek för alkohol), de anser ju att han är sååååååååååååååå trevlig och rar. Jo, mot alla andra utom mot mig. Jag funderar på mina största brister och den största har nog varit att jag inte varit bra på att bli obekväm när jag tyckt att det spårat ur, jag har varit rädd för att han ska bli så arg att han skulle lämna mig. Men så här i efterhand hade det väl inget gjort i så fall, jag hade kunnat ha ett annat liv med en man som faktiskt behandlat mig med respekt och värme. En annan brist är att jag vill vara till lags inte bli illa omtyckt, det klarar jag inte av, fast nog säger ju förnuftet att alla inte gillar mig.

Alla år jag slösat bort på en man som torkat sina fötter på mig, utnyttjat mig och helt skitit i mina behov, han har styrt och ställt. Ibland har jag faktiskt skrikigt som en hysterisk häxa när det blivit för mycket för mig, men det har aldrig lett till nåt bra förstås. Hur kan en människa vara så oresonlig, det har inte gått att rubba hans inställning att han haft full koll på sitt drickande. Han har i varje fall inte haft koll på resultatet av hans drickande. Min ilska har jag tämjt för det mesta och nu har den växt sig stor och mäktig, men hur ska jag bli av med den?

Doktor får jag inte träffa förrän nästa måndag, inte är det lätt att vara i behov av sjukvård här.........men har jag nu härdat ut i 20 år ska jag väl klara mig i en vecka.

Att se sin egen skuld i hur jag mår vägrar han fortfarande att erkänna eller se. Han behöver ingen hjälp att sluta dricka, det klarar han själv. Så tjurig som han är gör han säkert det, men frågan är ju om han går att leva med utan att han bearbetar det som varit, men om han inte tycker något negativt hänt är ju det inte så svårt.

Usch! vad jag klagar.

Det positiva är att jag fått tid hos en doktor, att min terapeut är skitbra för mig och jag träffar henne snart igen. Mina vänner stöttar mig på ett fantastiskt vis och jag har lyckats koncentrera mig lite mer på jobbet idag. Jag har alla Er på Forumet som jag finner styrka i och jag har tränat på gymet första gången på länge igår och idag. Jag har ätit fyra små måltider idag av lättare sort, sömnen är fortfarande lite knackig men det tar sig kanske snart. Jag tror på ett bra liv i framtiden även om jag får leva ensam resten av mitt liv, ingen ska få behandla mig illa igen på detta vis!

Kram och godnatt!!/särbo

Jo, jag har förstått att alkisen måste komma på själv att han/hon behöver hjälp.... me när är det rätt och fel tillfälle att ta upp det då?
Ska vi i som mendberoende bestämma oss för "ett datum" och tvinga pappa på att lyssna på oss?

Och finns det liksom som någon hjälp mall som man kan ta hjälp v när men skrivet detta brev som vi sedan läser upp för honom? För jag blir lite förvirrad ändå.. vi ska säga vad vi tycker och tänker och känner.
Men det får ju inte vara påhoppande, kränkande eller agressivt genemot den beroende..? För det känns ju som att det kommer bli så oavsett hur man kommer gå till väga eller hur man skriver..?

Jag har ändå förstått att man måste ställa rätt hårda krav och hålla fast vid dom... men hur kan vi som medberoende välja ut nån bra behendlig, eller ska vi mest kolla upp ett antal alternativ och han får välja själv utifrån det material vi har fått fram?

Fan vad tokig du är. Det är bra eftersom det visar mig varför jag måste vara nykter! /M

Är jag utomlands igen. Det brukar vara så att jag snubblar som värst då jag reser hemifrån.
Hemma dricker jag inte längre. Det räcker ju inte med att dela en flaska vin på fredagen.

Ditt inlägg var inte flummigt, jag förstår nästan helt vad du beskriver.

Min situation kommer bli bättre snart, nytt jobb, mer hemma, som jag älskar.
Mitt drickande har eskalerat då jag helt tappat förtroendet för dem jag jobbar för.
Det blir dubbelt tufft at resa bort då, i flera veckor ibland. Samtidigt som jag saknar min familj så mycket.
Det är ett öppet sår och det har pågått i många år.
Barnen växer så snabbt och jag känner redan en lätt panik inför nästa resa, jag har knappt startat denna period ännu!

Nu ska jag ta det med ro och låta såret läka så sakteliga.
Forumet är just nu en livlina.
Vi är många därute som behöver varandras hjälp.

Tack för dina ord på vägen m-m
LP

Hux fkux har du en massa gilla markeringar.
Och jag tror jag prickar varenda en som gillar dig ........
Nu är det ju som sådant att det är ingen lätt kamp denna mot alkoholen.

Men många måste hålla med mig om att första glaset är det dummaste.

Sen första kommer som oftast att bli mer och fler och...........

Sedan har vi de dumma, mig.

Som tror sig kunna dricka ibland och lite då och då.
Varför skulle jag vara annorlunda?
Kanske är jag det inte, men tänk om.........

Önskar alla lycka till, även du fantastiska Fia.
Vi har vårt,
jag gillar dig. Ibland, men du har gjort en djävla resa,glöm inte det!

Tycker jag nu!

Om du skött denna uppgift så bra och den uppenbarligen betyder mycket för dig så måste det vara ett aldeles utmärkt verktyg att
låta dig fortsätta med det?
Kan du inte försöka säga att det faktiskt hjälper dig?
I vilket fall som helst försöka få en bättre förklaring till varför?

Nå, att halka i hästbajset med fejjan före är aldrig kul. Men så känns det ibland när man blir "avklädd"
Jag är helt övertygad om att du med din goa humor och självdistans kommer lösa detta på bästa sätt och när allt
visar sig funka i din rehab så kommer du troligen ha andra ännu mer spännande uppgifter att sköta i företaget.

Det krävs en grymt stark person för att ta sig ur ett beroende. Såna växer inte på träd.
Cyanthiina är en sådan person.

Kramar till dig från LillPer!

Skrivet på mobilen, och korvfingrarna är inte kompatibla med mobilen touchskärm och alla dess autofills.....
Pröva atr förstå vad jag menade!
//Andreas

Markatta, du är oxå en av föredömmena här och jag hyser den största respekt för dig.
Till många eller kanske ALLA!
Jag må verka ombytlig men jag är ärlig och står för vad jag säger, ibland.

Fia kallade jag andra saker än fantastiskaFia för ett tag sedan.
Men det var vad jag kände då, hon är ingen dålig person, lite knepig i sitt sätt att vara javisst men i grunden vettig.
Och i mina ögon rätt dum.
Men ingen dålig person.

Jag vet inte riktigt vad jag skall svara på allas funderingar och påståenden?
Men lite såhär ser jag på det hela.
Jag hade ett osunt förhållande till alkohol för exakt ett år sedan, när jag kom hit.
Min tid här har varit kantad med MASSA förklaringar om att JAG är fel.
Att jag är slog för min familj osv.
Men nej, jag började undra nu ikväll om det kan vara så att jag har ett annat dryckesmönster?

Jag gillar buzzet i skallen, jag klarar en del dricka men att säga att mina barn tar skada är så fel!

Många skriver att dom har svårt art veta vart dom (ni) har mig?
Jag kan tycka att det inte är svårt, jag svarar på tilltalas, säger vad jag tycker och tar ingen skit.

Mitt i allt detta, älskar jag att träna, jag går på gym och lyfter tungt. Ibland riktigt tungt.......
Jag har dansat sedan 6 års ålder. Allt från folkdans till jive och jitterbugg.
Jag hsr tävlings simmat, varit en aktiv livräddare.

Nu kom jag helt av mig om vad jag skrev om.......

Till Markatta, om du tycker jag är förutsägbar så grattis!
Jag vet knappt själv ut och in.

Men jag vill göra ett gott intryck, vill folk väl.
Nu blev det hemskt mycket fokus på mig........
I min tråd iochförsig.
Men vad har det här med drickat att göra.
Ingenting jag bara skrivet och skriver.

Men jag tror att det är många med mig som vill förändra sitt drickande, och kanske inte där JAG är nu.
Och vill sluta helt.
Jag vill fortfarande dricka imellanåt......

Ocj jag hoppas att det kommer lösa sig på ett eller annat sätt.

Detta var lite om och av mig och kommer med all sannolikhet bli överöst Med kommentarer om hur fel jag är IGEN.
Men tyvärr så blir det lite av en klubb för inbördes beundran.
Kanske har jag fel, men im msn sim jag fortfarande vill dricka då och då men ÄVEN förändra sitt drickande.
Om man inte kan ta det här, VART SKALL JAG TA DET DÅ?
Annars kan man skapa en meny "aldrig dricka igen!"
Men nu finns det inte en sådan, utan "Förändra ditt drickande".

Och det här jag gjort!
Allas //A

Framtidsdrömmar, jag tror att du är på helt rätt spår!

Jag håller med mt i det hon skriver: dels att man söker efter andras "rätta svar/råd" (möjligen för att slippa stå för sitt beslut själv), dels att man måste hitta svaret i sig själv, samt att du är på rätt spår!

Och jag känner igen mig i det hon skriver och som jag tror att du också menar/tänker/känner på många sätt:
jag söker ofta svaret hos någon annan, eller önskar att "någon annan ska veta svaret och ge mig det" så att jag ska göra "rätt". Men jag har hittat min balans: jag samlar information från människor som jag litar på, känner tilltro och tillit till och känner mig trygg med. Dessa människor är allt från professionella yrkesmänniskor på kvinnojouren, socialtjänsten, AA, AlAnon, barnpsykologer, bästa vännen, bästa kollegan osv, och med deras professionella råd, känslomässiga råd och tankar så smälter jag mina känslor och till slut kommer magkänslan. Det låter enkelt nu, men det är inte alltid enkelt, men jag försöker avvakta tills magkänslan kommer. Och med facit i hand - jag önskade nästan att någon gigantisk jätte skulle komma och lyfta ut mig ur mitt hus/mitt äktenskap/mitt liv när allt var illa, för jag orkade ju liksom inte ta det beslutet själv just då. Men till slut tog jag ett eget beslut, och just där och då så var det så självklart, det fanns inget annat att göra - magkänslan var solklar. Och idag är det en av de saker som jag är mest nöjd med; att jag själv tog beslutet - det hade ju varit behändigt om någon annan hade löst allt åt mig, men då hade jag ju kanske fortfarande inte haft styrkan. Oj, vad svamligt det låter nu, men kanske är det lite förståeligt?!
Du kommer också känna din styrka och ta beslut för ditt liv som kommer ta dig helt rätt i livet!

Du kommer nå dina drömmar och du kommer få det du är värd!
Kram från en som tänker på dig!

och främst.....Du HAR en fantastisk arbetsgivare som är kunnig och har en plan för att fånga upp såna som dig ( :P ) !! Alla har inte den förmånen ! Nu kan du vifta lite för din fina arbetsgivare :-)

Och för det andra.....du kommer in i en sorgefas nu när din bäste kompis inte längre kan släcka dina bekymmer och känslosvallningar. Den sorgefasen kan vara olika lång för oss alkisar, jag tex, tyckte enbart det var skönt att fanskapet försvann. Efter ett tag kommer du att inse att de verktyg som de nu tagit fram till dig ÄR bra för dig om du tar det lilla lugna nu och litar på att de gör det som är bra för dig. Rutiner och lite mindre stress är bra för oss alkisar, inte så glassigt men bra !

Återigen...jag är glatt överraskad över att få höra om en arbetsgivare som är så förberedd och som tar hand om sin personal så planerat och kunnigt ! Försök att se dig som en VIP som får bästa möjliga service och som alla bryr sig om, i detta fallet på ett mycket humant sätt och inte bara för att du betalat för det.

Kram på dig och luta dig tillbaka och känn dig ompysslad !!

har själv skrivit och raderat ett inlägg nu fem, sex gånger som jag ville skriva till dig, Andreas men det blir inget bra... Och ärligt talat tror jag inte du är speciellt intresserad av att läsa det heller.
Tur att andra kan formulera sig sakligt, klokt och mitt i prick!

Har läst lite i din tråd och du verkar ha ett tufft läge, med bortajobb, utomlands dessutom. Är du iväg nu eller hemma?
Förstår hur du menar med att du har svårt att logga ut ur forumet, kan känna likadant, på något sätt blir det en livlina, där man kan vara den personen som har svårt med alkoholen till skillnad från den person man är på jobbet där man kan hantera allt.

Så känner nog jag iaf. Här kan jag vara öppen med sådant som jag aldrig skulle kunna säga ett ord om på jobbet. Och eftersom det känns så, så kan jag nästan vänta på att det är här som lösningen ska komma, det är här som det helt plötsligt ska stå att inte jag druckit på x antal månader eller år. Att det helt plötsligt är mitt nickname som är där santorini, mammy blue, adde och de andra som kommit en bra bit på väg... förstår ju att det inte är någon som ska vifta med ett trollspö, men tänker på något sätt att ska det hända något är det härifrån... Oj, vad flummigt det låter - jag fattar att det är jag själv som ska göra jobbet - jag har inte vanföreställningar om det, det är bara om min förmåga att hantera en bag in box jag inte har en klar verklighetsuppfattning... :/

Blev ett rörigt inlägg och inte vet jag om det är någon som blev vare sig klokare eller gladare av det.
Lycka till iaf LP - och håll ut och håll dig inloggad om det gör dig starkare i ditt beslut att hålla dig nykter.
/m

Dag 26 kalldusch

Måndag, dag 26. Idag var det återigen inplanerad möte med chefen på jobbet.. Den gigantiska bollen är ju satt i rullning, jag har fått en kontakt på företagshälsovården, vår sköterska samt en konsult, alkoholterapeut, som jag ska samtal med en gång i veckan och ta fram någon typ av behandlingsplan. Hade andra samtalet med A-terapeuten i fredags. Det känns riktigt bra, hon har humor, tanten, och hon fattar mig. Det är superviktigt tror jag och jag hoppas det blir bra. Min chef och jag har regelbundna samtal, har haft en gång i veckan nästan sedan korthuset föll, känns också bra. Jobbigt som fasiken såklart. Att vara naken (inte bokstavligt så klart) inför ens arbetsgivare är not so fun. En del av min personlighet och det som är Cyanthiina är också att jag har en förbenat stor vilja att göra rätt. Jag avskyr att göra fel och hela den här historien är ju bara så fel som det kan bli.

Idag kom dock en riktigt kalldusch.

Jag är helt medveten om att mitt val att “come clean” och berätta som det var på jobbet förde med sig ett högt pris. Priset jag dock var beredd att gå in med för att det för en gångs skull skulle bli bra. Det som hänt är då att:

* Cyanthiina går in i en rehabiliteringsplan med företagshälsovården. Detta innebär nu samtal med en alkoholterapeut, provtagningar (slumpmässiga och planerade).

* Cyanthiina har numer första dags intyg, dvs är jag sjuk så måste jag från dag 1 anmäla till företagshälsovården och åka dit för ett besök och de skriver i sin tur ut ett intyg och postar tilla arbetsgivaren.

* Cyanthiina godkänner att sekretessen därmed är hävd gällande det som berör alkohol, provtester och själva upplägget av programmet. Sekretess mellan företagshälsovården och arbetsgivaren alltså.

Ovanstående visste jag om sedan tidigare. Jag visste också att något typ av avtal mellan mig och arbetsgivaren skulle upprättas. Detta fick jag se idag. Nemas problemas, det var ovanstående samt tidsbegränsningen att det gäller from första behandlingsdag till 2 år from sista behandlingsdag. Så dryga 3 år kommer ovanstående grejsaker att påverka mig och ställa krav på mig. Fine by me.
Redan från början - innan jag valde att berätta - så startades ju en liten utredning kring min korttidsfrånvaro, detta också tillsammans med företagshälsovården. Där frågade då min chef mig vad jag behöver för stöd och hjälp från arbetsplatsen. Jag svarade då att jag inte vet, varpå min chef lovade att återkomma till mig med någon typ av stöd och verktyg som kan underlätta för mig på arbetet. Efter detta så kom ju hela mitt korthus och allt som det meddrog. Min chef vidhöll dock att de skulle ta fram stöd och verktyg till mig. Detta möte hade vi då idag samtidigt som avtalet presenterades för mig som för övrigt ska skrivas på på torsdag då det är möte med mig, chefen, företagssköterskan och alkoholterapeuten för att bestämma vidare pan för Cyanthiinas eminenta alkoholrehabilitering (nåväl.. bra poäng i wordfeud på det ordet iallafall…:-( ).

Så, på detta möte idag förutom avtalet så berättade min chef ytterligare två förändringar som ska stötta och underlätta det för mig i mitt arbete. Jag ska tillägga att min chef och min arbetsplats är fantastisk, jag har sånt stöd och det är en mycket bra arbetsplats.

Åtgärd 1 (som då ska vara stöd och verktyg för mig).

Min oreglerade arbetstid försvinner och jag skall nu arbeta 08.0016.30 varje dag. Tidigare har jag tillsammans med mina kollegor styrt vår tid själva och lagt upp vårt arbete. Detta försvinner från mig och jag har numer reglerad arbetstid med satta tider. Det är okej, det kommer att krävas en sjujäkla disciplin och mycket mer planerande från min sida. Jag förstå hur de tänker och jag accepterar.

Åtgärd 2 (som då ska vara ytterligare stöd och verktyg för mig)

Mitt ansvar för en specifik syssla på jobbet plockas bort från mig. Utifrån det ansvaret jag hade där så satt jag även med i en nationell arbetsgrupp som utvecklade denna verksamhet och jag gjorde det jobbet så bra. Det plockas bort för förmån för att jag ska ha tid att fokusera på kärnverksamheten.

Så till min reaktion och mina tankar: Vad i helvetes jädrans pannkaksdret??? Nu har det gått snart 12 timmar sedan jag fick reda på detta och jag har hunnit tänka och fälla många långa och dessvärre bittra tårar kring detta. Jag känner mig otroligt ledsen, nedslagen, misslyckad, känns som ett nederlag… ja jag kan gå vidare. En del av mig funderar på om jag överreagerar och att det här egentligen är någon spegelreaktion på allt som hänt de senaste 26 dagarna men…. det känns inte så.

Logiska och kloka Cyanthiina förstår precis hur de tänker, mer tid och fokus för kärnverksamhet. Den här specifika arbetsuppgiften gjorde jag ju så jädrans bra! TIllochmed i förra veckan på lönesamtalet med chefen så tittade vi tillbaka på resultat och konstaterade båda två att det inte var så rolig läsning (No shit Sherlock tänkte jag…). Jag hade definitivt inte väntat mig någon löneökning förutom individgarantin via kollektivavtalet. Dock fick jag en om än liten, en höjning på 30 kronor! Min chef sade att det har att göra med att det ansvaret jag haft med denna arbetsuppgift har jag skött så bra att det ändå resulterar i detta. Då har jag så svårt att få ihop det att det försvinner nu...Åh jag är så ledsen…

Jag har också svårt argumentera emot, jag är så rädd att något ska hända med jobbet, det är så mycket på spel… Min chef frågar hela tiden hur jag mår, hur jag känner och hur det känns med de olika besluten. Vi är raka och ärliga, öppna kort överallt. Jag tar emot det som kommer men hur ska jag göra när det bara inte känns rätt och bra? För det känns ungefär som att springa ut, inte ha regnkläder när det regnar, blir genomblöt, inse att mascaran rinner överallt, man har fel skor som blir blöta, trampar i en halvljummenhästbajs och halkar med näsan först i högen och du ska till ett jobbmöte. Ungefär så roligt känns det just nu hos Casa De Cyanthiina.

Jag hade i min enfald trott att detta verktyg, stödet som skulle tas fram till mig, att det skulle vara iform av en excelfil, någon framtagen mall för att underlätta “att göra listor” exempelvis. Jag har så svårt att se denna lösning som ett verktyg för mig. Det känns inte som ett verktyg. Jag har noll lust till arbete just nu och sedan detta besked kom i förmiddags på jobbet. Jag har gråtit så ögonen svider och just nu är det inga pompoms som viftar högt upp i luften… Möjligtvis lite tafatt viftandes med ena handen längsmed kroppen… fira att jag iallafall inte köpt vin idag. Fast jag gick in i en affär (och sa godda vad har ni här… Usch.. det är en barnsång som bara ploppade upp i huvudet när jag skrev den meningen.. sorry) Som ligger bredvid Vinaffären (som min dotter kallade det när hon var liten) och inte gick in i Vinaffären trots min ledsna och surmulna uppsyn. Istället sitter jag hemma, skippade träningspasset för att det faktiskt är synd om Cyanthiina idag. Åhhh, vad jag tycker att det här vad BAJS faktiskt!!!

Jag måste försöka vända det här och se att de vill hjälpa mig och att det blir bra. Jag känner bara just nu inte så mycket tjo och tjim! Jag vill ju använda mina pompoms, vill spruta konfetti och dansa macarena… Kanske om jag gör det som en liten pyssling med lillfingrarna så blir det lite glatt och smileyigt?

Peppa peppa peppa i min kalldusch! Wiiii…?!?!?

Har jag ägnat åt Forumet. Det känns så oerhört lång väg att gå just nu. Jag vet vad jag vill. Har på något vis svårt att logga ut från forumet. Vet inte vad jag letar efter eller vad jag väntar på. Jag är bara sjukt medveten om att jag måst förändra mig och mitt sätt att vara.

Det är med pinsamhet jag på någe vis står vid sidan om mig själv och ser hur jävla dumt jag beter mig på fyllan. Ett glas, sen är det igång.
Dagen efter undrar jag hur jag tänkte. Det är precis det jag inte gör innan det första glaset! För hade jag tänkt rätt, då hade jag inte suttit här och skrivit nu.

Nå, nu vet jag att efter några dar mår bra igen. Då kommer de svåra tankarna tillbaka, sakta kryper de fram ur djupet längst ner i min hjärna. De gör sig varma och goda, ler mot mig på ett förrädiskt vis, fyller mig för en liten stund med glädje. Det är där, exakt i det ögonblicket som jag ska vara vaksam och tänka rätt. Helst skulle jag som i går kväll bara vilja spy ut dessa tankar. Jäklar vad skönt om man kunde det. Spy ut de dåliga tankarna och hela sitt jävla beroende i en kaskad av illaluktande svart slemmig sörja.
Så där ja, fri som fågeln. Ut och lek med dig nu.
Torka av dig runt munnen först.

Så enkelt och så skönt. Kanske det var på det viset igår? Att jag verkligen gjorde bort mig och spydde inför folk som såg mig och undrade hur det var fatt.Jag tänkte en tanke att om de frågar hur det är med mig så svarar jag att jag går på cellgifts behandling och det är jävligt tuffa mediciner som gör mig sjuk.

SÅÅÅ jävla patetiskt!
Full som ett ägg helt enkelt.

Jag känner mig väldigt rädd och skakad av igår.
Förstår inte att det var jag, hur kunde det gå så?
Så snabbt?
Wow, det är verkligen det sista jag önskar mig igen.
Det här har på något sätt gjort mig något gott. Det här var något jag aldrig mer vill uppleva.
Aldrig mer sjunka så lågt.
Ingen kontroll alls, precis så var det.
Från första glaset, ingen kontroll alls.
Hur blir det så?
Kan någon förklara?

Hur kan jag leva med dessa lögner för mig själv och för mina kära?
Ofattbart.
Måste man fatta det för att komma vidare, eller räcker det med att spy upp skiten och sedan vara färdig med det?
Precis så känner jag nu i denna skrvande stund. För jag kommer nog aldrig förstå mig själv när det gäller mitt beroende.
Kommer aldrig förstå mitt agerande. Vad ska man skylla på, barndom? Nej. Gener, kanske?
Flykt, troligen. Från vad jag flyr vet jag inte riktigt, men demonerna finns där.
Ständigt.
Hur långsamt och vingligt springer man ifrån ett problem på fyllan?

Jag vet bara att måttlighet inte är min grej. Jag vet dessutom sedan en kortare tid tillbaka att det finns ingen botten om jag väl börjar dricka. Det blir som en explosion. Så fruktansvärt många triggers går igång och skriker; MEEEER,SNABBT!

Min vetskap om detta är nu total.
Så skönt.
Så skrämmande.

Ljug inte mer för dig själv nu LillPer
Jag vill älska mig själv och känna förtroende för mig själv.
Släpp taget nu, kampen är över.

Ja, den är över.
Nu ger jag upp.

Så skönt.

LP

för dina vänliga ord i min tråd. Så bra om min resa kan vara till hjälp. I ärlighetens namn har jag nog skrivit mest för mej själv för när man skriver så ser man klarare, tydligare. Kan det sen vara till tröst för nån så är det bra.

Jag har fortfarande problem ibland med att min man dricker för mycket. Skillnaden mot din man är väl att min är glad att jag inte dricker. Han är så nöjd med det märker jag, lättad att slippa oroa sej över mej. Trots att jag nu gör hans drickande svårare. Han jobbar som chaufför så under arbetsveckan dricker han ju inte. Därför vill han förstås koppla av och dricka på helgen. Felet är bara att han ofta blir full. Jag är ensam under veckan och så när han kommer hem och vi ska umgås så går han in i dimman och jag blir ännu mer ensam. När jag också drack så var vi mer på samma nivå även om jag också då blev irriterad ibland. Men det blir bättre. Jag ser att han försöker. Han köper hem mindre mängd och anstränger sej. Han vet att jag inte vill prata med honom om han blir full och jag sover i gästrummet. Sen har han lediga veckor emellan och till vardags går det bra.

Det är inte lätt men jag känner att det ändå är värt att kämpa. Vi har ett helt liv ihop, barn och barnbarn, och jag ser att han vill. Han är snäll och håller med mej när jag blir arg och skäller. Så är det riktigt bra några veckor innan det igen spårar ur. Men det går framåt. Att jag skulle börja dricka igen för att hålla honom sällskap i fyllan finns inte på kartan.

Du visar en väldig styrka genom att hitta eget boende och visa att du inte tänker finna dej i det längre. Man kan bara önska att din man skulle komma till insikt han också men det måste vara hans beslut.

Jag blir så frustrerad ibland när jag läser här så jag svär på att jag ska sluta med det innan jag skriver nåt galet men sen vill jag ändå följa med hur det går för dej med flera. Kämpa på! Jag tror på dej. Du kan.

Åh, tack, min framtidsvän!

Jag följer din (och de andras) resa lite mer på håll för tillfället, som du märker, men du finns i mina tankar!

Kram!
/H.

Det gläder mig att måndagen varit bra.
Jag känner så väl igen den där känslan av sorg då helgen kommer.
Men ack så skönt på helgmorgonen att få äta frukost utan ångest och njuta av kaffekoppen.
Min måndag har inte varit bra då jag tog ett rejält återfall igår.
Så ny dag ett för mig som vanligt.

Jag gillar din jämförelse med sjukdom och beroende. Vi kan om vi vill bota oss själva, ibland med hjälp.
Men det bästa är att vi bestämmer själva.

Jag själv måste nå den boten nu och är överens med mig själv om det.
En gång för alla.
Det finns massor av hopp M-M

LillPer

Haft den bästa jobbmåndagen på mycket länge. Känner mig utvilad och klar i tanken.

Har haft en helg som varit mycket upp och ner och sedan upp igen. Fredagen gick ok, svårast var att komma hem från jobbet och tänka – vad ska jag göra nu? Vinet eller alkohol överhuvudtaget är ju en helgmarkör, en symbol för att nu är det ok att varva ner, ta det lugnt, koppla bort jobbet eller vad man nu tänker. Den måste så småningom ersättas med något annat. Åkte och fixade lite saker – lååångt bort från något systembolag och köpte mig en tröja för (mycket lite) av pengarna som skulle kunnat gå till alkohol. Kändes rätt så ok ändå. Skönt som du, konstnären skriver, att ha tankarna klara och veta att om ångesten kommer beror det inte på att man druckit...

Lördagsem/kvällen kändes mer som att gå på knogarna. Ledsen och trött. Kan verkligen känna så kass, värdelös för att jag hamnat i detta. Och så känner jag mig ännu dummare för att jag är ledsen för att jag inte kan dricka vin mer. Inte nog med att man kan förstöra en lördagkväll för sin partner med att dricka och en söndagfm med att vara bakis, man kan förstöra en nykter lördagskväll med att lipa för att man insett (en gång till) att man har problem… (Nu har jag en mycket förstående make, och han säger att han inte upplevt helgen som förstörd). Egentligen var det inte så att jag var desperat sugen på att korka upp en flaska vin utan mer en sorg eller vanmakt över att något gått förlorat. Känslan av att vara någon annan, någon som inte kan styra över livet och kroppen själv längre. Eller kan man egentligen någonsin det?

Sedan började jag tänka på alla dem som får ett sjukdomsbesked, i dessa höstdagar är det ju så mycket om bröstcancer i medierna. Jag har försökt vända tanken och få lite perspektiv på mitt problem. Jag kan inte hantera alkohol längre – nej, så är det ju. Men som jag skrev i något inlägg, detta kan jag ju bota själv. Eller med stöttning i alla fall. Det behövs inga strålbehandlingar eller operationer, det kräver att jag avstår från alkohol. Skönt på ett sätt och jag ska försöka se det positiva i att det är något jag kan göra ngt åt på egen hand.

Natten mellan lö-sö sov jag 13 (!!) timmar. Kändes mycket bra, det behövdes kanske en rejäl nattsömn och lite gråt för att komma på benen igen. Idag har livet känts helt ok, och det brukar det inte göra på måndagar. Skönt - det finns kanske hopp trots allt?

/m

ps. skönt för dig vill.sluta att du mår bättre och att du kan börja jobba igen!

det känns för mig när jag läser som om du är på rätt väg nu.

Kan det också vara så att det är lättare att be om råd och följa andras råd? ... för då behöver man inte själv stå för och ta ansvar för sina beslut... man gör ju så som andra säger...

Den frestelsen har jag kämpat med många gånger - lusten att följa råd från sådana jag upplever som erfarna, kunniga, kloka människor. Frestelsen att göra dem till auktoriteter i mitt liv. Men, men... det är mig själv och mina egna beslut - ansvaret för och konsekvenserna av mina beslut, jag ska leva med resten av mitt liv. Därför är det så oerhört viktigt att komma fram till "botten av sig själv" när det gäller så svåra och livsavgörande beslut som jag har brottats med och du brottas med just nu. Du har all min medkänsla - det är ju beslut som kommer att påverka fler än dig. Och allt det där vet du.

Ibland har jag skrivit om mig själv och vårt liv att den tid som är behöver den tid som har varit. Så tror jag att det kan vara och bli också för dig.

Kram, kram / mt

Mammy Blue – jag kom iväg på Al-anon förra veckan. Sen att jag mest satt och grät hela tiden, det är en annan sak. Jag var där i alla fall. Det känns så klart jobbigt att sitta och vara ynklig som en blöt liten fläck bland människor man aldrig träffat förut. Men dessa människor om några vet i alla fall hur det känns. Ska försöka ta mig dit denna vecka också, trots att risken är stor att jag inte kan säga nåt utan att gråta igen. Irriterande, men sån är jag tydligen. Trots allt, att inse att man inte är ensam känns fint.

Markatta – tack för dina kloka ord. Jag har helt klart mycket att lära mig om medberoende och att sätta mig själv främst.

Just nu har han en nykter period, och då försöker min hjärna förtränga att vi har något problem över huvud taget. Jag tassar på tå och hoppas, hoppas att det dröjer länge till nästa gång. Strutsbeteende... Därför fick jag tvinga in mig själv här på forumet idag för att skriva.

När han nyktrat till förra helgen så pratade vi om det hela. Han föreställer sig att han kan klara av att dricka i sociala sammanhang, men lovade att sluta köpa hem alkohol. Omöjligt uppdrag – jag vet. Men eftersom han är en ensam-hemma-drickare så provar vi den här modellen ett tag. Han försökte också säga att jag kan göra en sak för att hjälpa honom, och det är att säga stopp tidigare. Vad då tidigare, sa jag. När du tar första steget mot systembolaget? Det funkar inte så.

Ironiskt nog var han väldigt peppande på att jag gick på Al-anon mötet. ”Om det blir för jobbigt är det ju bara att gå”. Men att själv besöka AA är uteslutet.

Kramar till er alla.

Jag vill vara fri.
Inte må dåligt längre.
Se med glädje på framtiden.
Ge mitt liv ny mening.
Känna hoppet
Känna glädjen att jag lyckades
Jag vill vara fri nu.
Om man vill så kan man.

LillPer

Tjalle, tack!

Jag blev så glad då jag såg att du svarat.
Nu har du sex dagars försprång, jag vill inget annat än att kämpa tillsammans med dig.
Jag hade 8 dagar, de kommer aldrig tillbaka. Men de var nyktra dagar och ack så sköna.
Snart är jag där igen.

Nu hänger jag på igen.

LP