Senaste kommentarerna i forumet

Jag har börjat träna. Måste programmera om mig, min livsstil, mitt tänk. Jag tänker på mina barn, min karriär. Det är mycket som står på spel. Det är inte värt att förlora allt, det är sjukt vad det påverkar en alkohol..jag lurar mig själv, bryter löften och förstör.

Har inte ens varit inne och läst på senaste tiden. Isolerar mig, stänger av, nojjar över saker på jobbet. Vinet då, jovisst surru så att, nej men jag köper vin men endast flaskor. Bib'en har jag låtit bli, unnar mig dyrare vin när jag inte dricker lika mycket längre så ekonomiskt går det på ett ut. En brakförkylning har gett mig några helvita dagar, första gången jag sett på en hög kleenex med positiva ögon. Känner att jag måste försöka hålla mig ifrån vinet, men förhandlar med mig själv om vilka dagar det kan tänkas vara okej. Även om näsan är sönder-snyten mår magen bra. Har märkt att magproblem minskar i takt med minskat a-intag.

Valeria i somras när jag var helt inställd på att bli nykterist läste jag din tråd med viss skepsis, tänkte som så; att dricka måttligt kan väl aldrig fungera om man varit överkonsument. Men idag står jag där och känner att lite vin måste jag få ibland annars går jag under. Samtidigt längtar jag efter att bli helt fri från a-demonen, inser att det faktiskt skulle vara en befrielse för mig, likväl längtar jag till nästa lediga dag så jag kan ta mig ett glas. Och du Valeria du har så rätt i att jag nedvärderar mig själv, har för tillfället ångest över saker jag säger och gör, är ganska säker på att folk tycker jag är märklig, samtidigt så tror jag att de inte bryr sig, vill helst ha så lite med mig att göra som möjligt. Sådär går mina tankegångar, patetiskt men sant.

Varför blir det som det blir i min hjärna? Har tagit beslutet så många gånger. Just nu är det bra med hjälp av A-bus som räddar mig. Jag har alltid den starkaste övertygelsen på morgonen när jag vaknar. Aldrig mer vill jag dricka, så underbart. Detta uttalar jag tydligt vare sig jag har bakrus eller varit spik nykter i många dagar. Efter frukost smyger sig tankarna på att det är ju självklart jag kan dricka för att förstärka alla mina känslor ytterligare. Ja, jag är en människa med mycket känslor. Oftast starka, stora känslor. Mycket prestation i allt jag gör, precis allt. Oftast väldigt levnadsglad och framåtblickande. Ibland helt nere i källaren med fullständigt kaotiska tankar och liten lust att leva. Alkoholen hjälper att förstärka min glädje för stunden. Grymt svårt dagen efter. Vet liksom inte alltid vad eller hur jag ska hantera mina känslor.
Samma mönster runt alkoholen som upprepat sig i massor av år. Slutat oändligt många gånger.
Ambivalent och impulsiv.
Prestation kväver mig. Jag kväver mig, ingen annan.
Gott självförtroende, låg självkänsla.

Utan Alkohol hämtar jag mig snabbt och min lust och glädje kommer tillbaka.
Vet bara inte helt var jag ska lägga all min energi och mina ständiga funderingar över smått och stort.
Jag kommer liksom inte till ro. Vill så mycket, men vet inte vad jag vill.
Låter kanske svårt, men så känns det.

Se mig, ge mig, trösta mig, var hos mig.
Håll om mig när det blåser hårt.
Detta vill jag klara.
Jag är på väg igen.

Kärlek
LP

Det är liksom två olika världar som möts och bråkar med varandra. Den förnuftiga nyktra sidan av mig vill lägga ner helt. Den andra pockar på och hittar lösningar till att kunna dricka. Jo har tagit upp detta med honom så många gånger. Han tycker det är onödigt att bli nykterist, samtidigt som han är trött på mina spel på fyllan. Själv hade jag aldrig orkat med om han höll på så som jag gör. Jag hade stöttat mer. Men problemet ligger i att han gillar alkohol och mår inte dåligt av det. Jag har däremot bestämt mig för nu att avstå helt. Jag har inget mål med hur länge eller så utan tänker att jag måste klara en vecka i taget. Lördags senast nu och jag vet om att det kommer bli jobbigt på fredag. Jag jobbar nätter så är tacksam för det då jag ju har en anledning till att inte dricka. Jag tänker på detta varje dag. Det senaste jag gjorde på fyllan har gett mig grovångest återigen. Jag har pratat med en nära vän, inte sagt allt men ändå berättat att jag måste tänka på min hälsa. Jag vill sluta.. Blir dock nere av tanken att inte dricka mer så jag försöker att inte tänka så. Jag försöker nu istället tänka att jag tar en dag i taget. Läser jättemycket här och på andra sidor och det ger mig kraft. Jag vill känna den frihet och glädje som andra.

En fantastisk fundering och väldigt tänkvärd. I min bok huvudet på spiken.

Har förstått med full insikt vem jag är. Jag är en beroende personlighet. Har varit hela mitt vuxna liv. Men det gör mig inte mindre av vad jag också är..En fullt fungerande människa i samhället, med barn i skolåldern. Jag går på föräldramöten o utvecklingssamtal, förhör läxor o packar gymnastikpåsar. Jag är även fullt fungerande yrkesmänniska med ett ansvarsfullt arbete med arbete med människor. Det är jag som träffar dig när din vardag inte fungerar, jag lyssnar, stöttar och hjälper. Utöver detta har jag ett fritidsintresse som ger mig och andra människor stor glädje.
Och så har jag en kronisk sjukdom som blossat upp i olika omgångar under större delen av mitt liv. Som jag ägnat o fortfarande ägnar mycket energi åt att dölja. Jag är beroende. Missbrukare? Inte längre mat o träning, fast det ligger ju under ytan och puttrar då o då. Men alkohol. Gör det mig till en sämre människa? Nej, inte sämre än alla som drabbas av sjukdomar. Förtjänar vi dem? Har vi orsakat dem med vilje? Nej knappast.
Detta är en sjukdom. Inte dålig karaktär. Det finns säkert många olika sätt att bli frisk. För en del räcker det att helt enkelt sluta. För en.del behövs större insatser. Vi kan aldrig jämföra oss. Min sjukdomsbild är så otroligt befäst. Kronisk. En del av min personlighet säkert. Din sjukdomsbild är din. Men gemensamt är med all sannolikhet att vi vill bli friska, fria. Vad det innebär för mig är kanske inte samma som för dig. Men vi är skyldiga oss själva att göra det bästa av det vi har!
Jag vet inte vad jag ville med detta. Nog mest en dagboksanteckning.

Skriva onykter är inget att rekommendera, gjorde precis bort mig rejält i irl &så, känslan kan bäst sammanfattas som skam. När abstinensen börjar komma blir man som desperat & häller i sig alkohol.

Igår tog jsg ett beslut som är nog det jobbigaste beslutet jsg har behövt ta i mitt liv..jag valde att avsluta relationen.
Jag började se mitt liv passera framför mig utan att jsg var närvarande, kände mig som en kropp utan någon själ..ett tomt skal. Jag hade förlorat min identitet.
Han tog väldigt hårt på detta. Även om jag de sista dagarna innan jag tog detta beslut satt i morgonrock, mörka ringar under ögonen och stirrade helt apatiskt in i väggen så såg han ändå inte att slutet var nära..
Jag pratade med honom och berättade tydligt varför jag valde att gå. Precis som vanligt när slutet är nära blev han förstående och empatisk..men jag sa detta till honom " jag är så trött på det här nu, vi kommer aldrig kunna fortsätta tillsammans...det finns ingen tillit, respekt..det förflutna kommer alltid att jaga oss och även om det är så att du blir bättre kommer jag ändå vara misstänksam och kontrollerande. Vi är som gift för varandra"
Jsg är snart 23 år med hela livet framför mig, jag dricker extremt sällan...varför ska jag då behöva leva ett liv som endast handlar om alkohol? Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv. När han klev ut genom dörren så grät jag floder, inte för att han var borta men för att jag hade sårat mig själv så länge. Är extremt trött nu hela tiden men det går över. Blir så ledsen över hur vanligt detta med medberoende är, kom ihåg att när ni skriver boken om er själv se till att det är ni som håller i pennan och inte någon annan.
Och att det är okej att inte vara okej. Lycka till alla ni där ute, det finns en väg ut.

Ett återkommande dilemma bland oss försökahållaossifrånare.... Sist jag var på konferens var för ett par månader sedan, innan dess var det länge sedan och i en annan roll. Tydligen, vilket jag glömt, är det kotym att ses på någons rum innan middagen och dricka vin som man smugglat med sig i lilla resväskan. Måste säga att det är ju väldigt konstigt! Samtidigt väldigt trevligt och lite busigt:)
I morgon är det dags igen. En flaska ripasso ligger nerpackad för endamålet, dags att bjuda igen. Jag dricker gärna ett glas eller två oxå och tackar min lyckliga stjärna att det bjuds på hårt arbete dagen efter som kräver sitt huvud på skaft!!
Kram

Håller med Fata om att vi alla är olika och att det inte finns någon mall för vad som är den rätta vägen. Vi har olika erfarenheter och kommer till våra vändpunkter på olika sätt och i olika takt. Jag höll på och vacklade fram och tillbaka i många år innan jag kände att total nykterhet var det enda alternativet. Du kanske också kommer dit så småningom, men din väg är din din och måste vara det. Jag är tacksam att du låter oss få följa med på den. Hoppas att det känns bättre snart. Kram vännen!

Nej. Bara att jag har lite svårt att vara nöjd med tiden jag hållt mig vit då det inte är något nytt för mig som periodare att vara just det. Denna gången så bara ska jag klara frestelserna som kommer uppstå. Känns som inställningen blev helt annorlunda då jag ändrade mitt mål från att kunna dricka måttligt till att inte dricka alls på obestämd tid. Vill bara få bevisa det också. Har antagligen lite för bråttom fram med att vilja ställa allt tillrätta därav är jag inte jättenöjd eller imponerad av mig själv. Men det kommer om jag sköter mig enligt mitt mål.

Jag har nästan blivit "rädd" för att dricka. Inte för att jag har planerat det - men känslan att jag skulle bli full känns olustig, och det är väl bra antar jag?! Har inte hamnat i fler situationer där det erbjudits alkohol. Har inte druckit en droppe hemma, ensam heller - och det känns kalasbra. Nu är det 2 månader sedan jag körde ett fyllerace - och tiden gör att kropp o knopp sakta läker. Tänk om det skulle vara så att det sista racet blev det sista......-jag vet att jag har tänkt och skrivit det tidigare, men kanske denna gång...?!

Jag är inne och läser här i stort sätt varje dag - kan inte låta bli! Jag har tänkt en hel del på "Vändningen" som så abrupt försvann härifrån efter att ha varit mycket närvarande här under en tid. Om du läser fortfarande: Hoppas att det går bra för dig - saknar dina inlägg.

Önskar alla styrka och tålmodighet i sina kamper. Fortsätt kämpa!!!

Han verkar ju inte bry sig om dig alls och nu har du hamnat i en depression till stor del pga av det som hänt verkar det som. Även om du skulle lämna honom kommer du att bli ledsen men det är du ju nu också. Skillnaden är att du säkert kommer träffade kille som bryr sig om dig. Du kan aldrig gå han sluta ut viljan måste finnas där från hans sida.

Jag var själv missbrukare och jag skyllde också på min fru. Blev ju ett skäll att dricka. Sa att hon jagade mig och därför gömde jag. Det är ofta allt någon annans fel att man dricker. Ger en anledning att dricka. Han anser sig ju inte ha problem och tyvärr så kan du aldrig få din man att slut. Viljan måste finnas där från han själv. Så u måste nog börja tänka på ett val för dig och ditt barn. För detta kommer påverka dig och ditt barn ju längre det pågår.

När jag läser det du skriver och hur du undrar hur man kommer över skuld och skam som alkoholen har orsakat, tror jag att man får se det som att det som gjort är gjort och det går inte att ändra på. Endast framtiden kan bli annorlunda och positiv. För att du ska må bra i framtiden, tror jag att du måste ta beslutet att bli helnykterist. Sug på det. Från idag, i morgon eller när du själv bestämmer blir du helnykterist. Alkoholen är inte längre en del av ditt liv och din framtid. Att din sambo säger att det är OK att ta en öl eller ett glas vin, gör att du lätt faller tillbaka, skriver du också.

Du skriver att du bestämt dig ännu en gång och att det hade varit mycket enklare ifall du bott själv med barnen. Kanske det är så och då får du se till att bli ensamstående. Men kanske, är det en ursäkt du tar till, därför att du inte känner att du kan eller egentligen vill sluta att dricka? Vad tror du om att bestämma dig för att sluta helt med alkohol, att säga till dig själv, din sambo och din omgivning att du är helnykerist? Skulle din sambo acceptera det? Skulle han kunna stödja dig i ett sådant beslut?

Hur menar du att du inte är glad över dina framgångar i att inte dricka? Är det det att du "vet" att du kommer att dricka igen eftersom det har varit så förr?

På alternativ 2

Hur går det för dig Borgward?

Exakt så tänker jag! När man är en mästare på att säga till sig själv att det man vill göra är rätt, när man är bra på att skapa sina egna sanningar och rättfärdigat sitt beteende genom att vara bra på att lura sig själv, man är bra på att döva samvetsrösten bak i huvudet, då behöver man nog mer hjälp än någon annan. Sådan är jag, jag kommer också (och gör hela tiden) säga i mina tankar att mina problem är mindre än andras. Redan nu (dag 5) dealar jag för fullt med mig själv. Hjälp! Jag fattar vidden av mitt problem!!

Kör på två. Stämmer in i Mulletants argument

Jag klarar inte detta på egen hand. Och jag VILL prova en längre tid total nykterhet. Men jag inser att jag inte klarar det på egen hand. Så jag ska boka tid hos läkare m önskan få antabus utskriven. Då kan jag inte dricka. Då slipper jag denna ständiga dragkamp. Så tar jag det därifrån.

Hösten på väg. Idag tagit hem sängkläder från båten. Lite vemodigt, men skönt ändå. Ätit för mycket på sista tiden, så nu måste jag hålla igen på mat och godis också, så inte kilona ökar. Inte lätt.
Men tur att böcker finns. Läsa blir man ju varken fet eller full av.

Välkommen hit! Du har fått många kloka ord sv andra och jag håller med! Vad gäller det här med vad du ska säga för att tacka nej till a tycker jag du ska göra det som känns bäst för DIG just NU. Just nu vill du kanske dra en vit lögn, står på medicin, har migrän osv. Sen kanske det ändrar sig och du hittar annat att säga. Det viktigaste just nu är att hitta ett sätt som hjälper dig där du befinner dig just nu att hålla dig nykter. För första gången lyckades jag gå ifrån min egen prestationsjakt - det känns jobbigt att i vissa situationer att säga varför jag inte dricker a. Jag vill och orkar inte utan drar en vit lögn, håller mig sedan till a-fritt. I andra sammanhang kan jag säga som det är och en dag är det kanske en icke-fråga, det viktiga för mig just nu är att inte lägga mer press på mig själv än kag måste. Jag har målet och vägen klar för mig, så länge jag håller fast vid den väljer jag i nuläget att säga lite olika. Kanske känner du helt annorlunda, men mellan raderna läser jag samma känsla dom jag hade precis i början. Om det känns befriande att säga som det är - gör det, om det ger mer ångest ska du kanske lägga den energi du har nu på annat. Det tar väldigt mycket energi i början men man har så mycket att vinna! Styrkekramar

Instämmer helt med Ullabulla ovan. Konkretiserar med att de första som gav mig stort hopp här var Adde och Berra, två, som jag uppfattade det, vuxna karlar som hade blivit nyktra på olika sätt. Fantastiskt utbyte, som vänskap, har jag haft med Stigsdotter, Victoria, vana, kvinna-mamma46, Dompa, Santorini, kalla och säkert fler. Jag ser också aeroemagnus skriva och kommentera här och att det uppskattas. Andra har gjort detsamma. /mt

kan rädda när det känns stängt i huvet. Vi lär inte ses på lunchmöte, såg att du bor i en stad mycket långt från min, men inte desto mindre en trevlig stad trots att jag inledde min alkoholkarriär där. (Inte stadens fel).
Som man brukar säga på AA, Ta det lugnt!