Senaste kommentarerna i forumet

För många av oss som har problem med alkoholen känns ett återfall som att man därefter måste börja om från början igen. Nu minns jag inte hur många nyktra dagar jag hade på raken i höstas, men det var några stycken i allafall. Upplevde jag det för tre veckor sen att jag var tillbaka på ruta ett? I viss mening, kanske, eftersom antalet "avverkade nyktra dagar" då låg på noll. Men själva resan vi gör, själva livet som vi lever, det är en pågående process. Den processen kan aldrig gå i repris eller tas om från början igen. Den bara fortsätter. Och på vägen lär vi oss hela tiden. Ingenting är bortkastat.

Skön söndag på er alla.

I fredags var vi borta på middag och jag drack vin till maten. När vi kom hem sent på kvällen blev det mer vin. Dumt! Men jag tänkte att eftersom jag ändå hade druckit så kunde jag ju dricka litet till. Sedan blev det vin på lördagskvällen också, eftersom jag ändå hade druckit kvällen innan. Ännu dummare! Där förstörde jag 8 dagars nykterhet. Nu är det bara att börja om igen. Aldrig mer ska jag ta "bara ett glas vin" för det går inte. Det blir många glas vin. Jag lyckades till och med att bli osams med maken i går kväll. Jag var riktigt dum. Reptilhjärnan hade kickat in. I dag mår jag riktigt dåligt och tycker inte om mig själv. Jag har bett om ursäkt till maken och lovar mig själv att nu räcker det. De här dagarna utan alkohol har jag mått så bra och varit glad. Det ska jag tänka på när suget kommer. Livet är så mycket bättre utan vin.

lilla Anna

En bra början kan vara att ta samtalet med honom idag när han nyktrat till. Berätta att du hittat alkoholhjälpen, och visa gärna ditt inlägg.
Om han pallar att ta till sig det du ärligt skrev, och kanske kan tänka sig att läsa lite i anhörigtråden, kanske det kan vara en bra grund till ett givande samtal.

Lycka till!'

//PP

Trevlig att läsa ännu en framgångshistoria. Kommer själv ihåg hur viktigt det var i början av den egna resan.

Ha det fint!

//PP

Så trevligt att läsa din uppdatering! Gläds både av att det känns så bra för dig, och att du trots det tar dig tiden att lämna avtryck. Som du säkert förstår går vi fortfarande likartade vägar i livet, och det är ju nu en riktigt lång tid. Snart ett och ett halvt år! Läser även jag till och från på forumet och i vissa perioder inget alls, ibland lite oftare. Finns säkert en anledning till det. Själv har jag inte provat att smaka alkoholen, förutom ett missöde då jag i somras fick med mig fel veteöl från bolaget. Klantskallarna hade ställt vanlig alkoholhaltig i hyllan med alkoholfri... Efter en stor stadig klunk märkte jag på eftersmaken att det var alkohol i. Resulterade då i att jag hällde ut resten. Några veckor senare gick jag och reklamerade. Något som sällan hänt på det lokala bolaget enligt dom.

Nej, jag varken vill - eller vågar för den delen - att dricka alkohol. Det känns så otroligt avlägset. Det är det enda jag behöver att "avstå" ifrån för att kunna göra allt annat. Känns så mycket bättre än att avstå från livet för att dricka alkoholen.

Tack vännen för draghjälpen under resan! Tycker att det vore trevligt om även andra som inte skriver ofta skickar en rad till och från. Känn ingen press, men tänker på er till och från....

Ha en underbar alkoholfri vår, och njut med öppna sinnen!

//PP

1 år och 4 månader sen jag skrev här. Jag helt nykter idag och jag mår väldigt bra =) Dem första 4 månaderna var riktigt jobbiga, suget var fruktansvärt och jag drömde om alkohol hela tiden. Jag hittade på allt möjligt och tränade, gick på museum, sökte upp gamla vänner. Jag tror de som hjälpte bäst var att jag erkände till slut att jag hade dem här problemen inför vänner och föräldrar. Även om de blev glest på inbjudningar och middagar så kom de enorm hjälp efter ett tag och jag kunde slappna av och söka nya jobb.. Just nu bor jag utomlands och delar vardagen med otroligt härlig tjej jag mötte på planet ner =)... Suget efter alkohol kan komma ibland faktiskt, men jag tänker bort tanken ganska omgående nu. De stora skillnaden med nyktert liv de att man blir lugnare och klokare. Man blir inte lika frustrerade när folk är vägen eller när man diskuterar något man inte delar samma uppfattning med. Man är inte ständigt bitter heller eller orolig. Man känner inre lugn och man är glad utåt sett på riktigt. Inte som när man drack alkohol, man låsas vara glad, och man låsas att allt är så himla bra, fast de inte är det.

Jag skall försöka svara lite ibland trådarna här och försöka hjälpa folk med den erfarenhet jag fått med mig sen jag lyckades sluta.

Ha de gött / mvH - ApriCot.

...ligger i min säng, lyssnar på frugans snusandet som sakta övergår till rosslande snarkningar.
Vi har haft en tuff dag, hjälpt våra grannar att flytta en bit härifrån..
14 timmar tog det, ja självaste flytten tog väl inte mer än sex, men hemma en snutt för att ta bort det allra lökigaste.
Och sedan flyttfest, jodå en ganska så lugn tillställning då vi alla närmas oss femtiostrecket.
Några ungdomar var ju med, de som var under tjugostrecket hade väl mest sjå med att få igång datorerna och internatet,
Men de över höll sig till oss andra vuxna och verkade trivas i vårat sällskap, skrattade och höll med.
Kände mig trygg i sällskapet och kunde leva ut fullständigt, trots många okända ansikten, och det handlar just nog väldigt mycket om att känna sig trygg med nya människor.
Man behöver inte dricka något med alkoholen då, utan kan jamsa med, med mina alkoholfria alternativ såsom rödvin och låtsasöl värdparet så nogranna försett mig med.
Populärt även för de andra som skulle köra bilen hem upptäckte jag, det funkar med alkoholfri öl och vin.

Morgondagen lär svida i armar och ben, fattar inte hur i helskotta riktigt gamla möbler kan vara så tunga, vi flyttade på ett herrejössesskåp i massiv ek på fyra välvuxna karlar som inte ens gick att ta genom trappen inomhus, utan genom trädgård och branta slänter, vad är det för fel på helt vanliga Ikea-möbler?
Två sängar på vinden fick vi lämna kvar i gamla huset, trappen hade blivit ombyggd sedan dess, kvar att styckas med fogsvansen.

Har svårt för att somna, båda ungarna är ute på galej, en viss seg och inbiten oro finns inom mig, kommer de att greja drickande ikväll?
Den ena sover borta, och den andra ska komma hem senare, men i vilket skick?
Är beredd att hoppa in i bilen om de skulle behöva assistans, en sådan sak jag bara har kunnat erbjuda dem sedan jag blev helt nykter.
En fördel man inte ska stryka på foten inför, kan vara pappa på heltid.

Imorgon kalas här hemma då ena barnet fyller år, men det hamnar bara i ett kaffekalas för släkten, deras egna firanden får vi inte veta så mycket av nuförtiden.
Svårt att släppa föräldrarollen när ens barn börjar bli vuxna...
Men den rollen kommer vi aldrig att släppa...
Tänker bara på den där historien om den 90åriga kvinnan som frågar sin 70åriga son på konserthustrappan, är du säker på att du inte behöver kissa nu innan föreställningen börjar?
Vi blir aldrig barnfria...

Nästan lika säkert som att en alkoholberoende person aldrig kommer att kunna släppa känslan över en nykter alkoholist-känsla.
Den dagen vi glömmer detta så kan vi plocka bort nykter framför alkoholisten, och övergå till det vi var innan, alkoholberoende...
Och så börjar vi att lägga våra tankar på vad som är gränser för att vara en alkoholist.
När vi egentligen borde tänka på vad det är som får oss att dricka alkoholen istället.

När anledningarna är borta så är nog också behovet det.
Vad ska man med ett glas till om man inte är törstig?

Berra

Länge sedan förra inlägget nu. Har hållit mig ifrån forumet, läst lite då och då - inte glömma, inte bagatellisera... Inte för att jag tycker att jag gör det, varken glömmer eller bagatelliserar min a-historia. Har varit alkoholfri i 18 månader om några dagar. Har under dessa månader förändrats och vuxit på ett sätt som jag inte kunnat föreställa mig innan jag fattade mitt beslut. Livet är sååå mycket enklare och friare nu. Helt tvärtom mot vad jag trodde att det skulle bli. Nu kan jag ha våndor eller utanförkänslor enstaka ggr på ett år istället för varje dag, som det var tidigare. Nu för att det då och då uppstår situationer där jag vill ta ett glas för att ingå i en social gemenskap.

Har faktiskt gjort det för ett par månader sedan när jag var på finfin-restaurang med maken och ett par till. Har varit på några sådana besök under de här månaderna och när varje maträtt och glas vin serveras tillsammans med en historia om ursprung på mat och det står en sommelier vid bordet som berättar om varenda vindruvas liv och död för att hamna i just den här flaskan... och man själv hamnar i äppelmustträsket igen är det inte lika kul. Så den här gången bestämde jag mig för att ja, ett glas får det bli. Och det var gott. Men... lite som pest eller kolera, äppelmusten - inte kul i sammanhanget, vinet, nja, kunde ju såklart inte känna att det var så bra det heller, kunde inte njuta av det heller. Det som var positivt i sammanhanget var att jag är inte sugen på mer, varken då eller senare. Har haft fler tillfällen efter med gäster, och bortbjudna där det serverats alkohol, men det finns ingen tanke på att ta något mer. Det passar inte in i mitt liv alls längre... Vaknade dessutom morgonen efter med sprängande huvudvärk - kanske inte pga vinet, mer pga kass kudde och sängplats och varmt rum, men hjärnan kopplar ju direkt till vinet. Bra i det här fallet.

Min psykolog sa en gång till mig att jag, om jag funderade på att dricka ngt igen skulle fråga mig själv om jag lärt mig något om mig själv som gör att jag kan omvärdera mitt beslut att inte dricka. Efter den här tiden tror jag faktiskt det. Jag tror inte att jag kan dricka mer, på ett sätt som jag gjorde innan jag fick problem. Jag tror inte att jag kan dricka alls egentligen, men jag vet nu att jag inte VILL, det passar inte in i mitt liv. Jag tränar de flesta dagar i veckan, jag gör en massa andra saker som kräver närvaro, ångestfrihet och ett något sånär intakt intellekt. Och det kommer jag inte att kunna ha med alkohol i mitt liv, så enkelt är det.

Ni som är i början på er resa, håll ut. Det blir bättre!! Det är värt all möda i början :-)

Ha en bra kväll därute,
/m

En middag resulterade i 3 dagars supande ångest utebliven påskmiddag. Känns bara så kasst jag måste vara nykter tills jag dör men jag börjar räkna dagarna efter en vecka år jag duktig kanske kan ta en öl och sen kör jag på lugnt en kväll och se det gick ju bra sen nästa fest är det 10 öl kvarting sen minnesluckor bråk tjafs slagsmål. Jag måste sluta innan någon far riktigt illa. Problemet är att folk inte uppfattar mig som så full men ändå har jag varit helt väck

Grattis till dina nyktra dagar. Vi kämpar på och stöttar varandra så gott det går. Jag har varit nykter i tre månader nu och det är det längsta på fem år. Då hade jag ett uppehåll med hjälp av antabus. Men nu går det bra utan medicin tycker jag. Jag tänkte lite på det du skrev om att du är rädd för att bli deppig o bitter i framtiden. Ja det är ju ingenting man vill men vänd på det. Om du fortsätter dricka kommer du garanterat att bli deppig, sambandet alkohol- depressioner, är ju klart konstaterat i forskning, och säkert blir du bitter också. Om du låter bli alkoholen så ökar dina chanser att bli gladare, mer harmonisk och nöjd med livet. Du har allt att vinna på att vara nykter. Min tanke är att man ska försöka bejaka allt gott det innebär med att låta bli alkoholen och vad det kan föra med sig. Det är inte lätt det säger jag inte men så mycket sitter i våra tankar.
önskar dig en härlig dag i vårsolen//mod60

tror på det LenaNyman skriver om att bejaka suget, ok så här är det och släppa det. Någon skrev att det är inte farligt att tänka på alkohol, det är vad vi gör av tanken som spelar roll :)

Uppe i 17 dagar nu-personligt rekord!
Jag låtsas helt enkelt att han inte finns så går det lättare.
Men inatt drömde jag att vi gick igenom min hemstad bredvid varandra.Jag grät och grät och sa ska det verkligen vara nödvändigt?Ja det ska det svarade han.
Så medvetandet tar sig andra vägar när det inte får luftas under dagen.

Nu håller suget i sig några timmar åt gången och det kan gå en eller två dagar utan sug och jag känner att jag kan häva tänket lättare och lättare.Må jag nu inte trilla dit..

Tack steglitsan, LN och Meredith :)
Känner glädje och tacksamhet för ytterligare en nykter lördagörmiddag utan bakfylleångest.

Var på väldigt trevlig middag igår med goda vänner och det känns helt ok att vara nykter nu. Har inga problem med att de andra blir på lyser, jo kanske maken då, utan är bara så glad att jag inte är det. Vet ju att det inte stannar med några glas som det gör för mina vänner. Slipper alla tankar på "vad sa jag? pratade jag för mycket?"osv.

Idag skiner solen och våren är verkligen på väg här i södra Sverige tack o lov.
Önskar alla en riktigt härlig dag//mod60

Tredje nyktra helgen på raken för min del. Så för dig med, gissar jag?

Tänker på det du skriver om sug. När jag får det där suget så blir jag närapå rädd. Jag vill att nykterheten ska gå som en dans och blir missmodig när begäret sticker fram sitt dreglande tryne och stökar till det i mina föresatser. Men det är kanske "fel sätt" att reagera? Kanske ska jag testa att bara stilla acceptera suget när det väl kommer. Vara i det. Undersöka det. Den här rädslan spår ju på flyktbenägenheten än mer.

Ja, bara lite tankar så här på lördag förmiddag.

Hang in there.

/L

Som du säger; det låter som att det helt enkelt "var dags".

En indirekt behållning av ditt inlägg fick jag också när jag skrollade upp för att se mer av tråden. Bara strax ovanför hittar jag en kommentar jag själv skrivit. Jag fylls av ett omedelbart obehag eftersom jag så väl ser att, jaha, där var jag packad. Riktigt obehagligt var det och samtidigt en påminnelse om att nej, sådär vill jag inte hålla på längre.

Tack, treårsenare!

/Lena

Jag tömde min i natt kl 02. Vet inte hur många gånger jag kommit hem med en (eller två) fast jag bara tänkt köpa en liten flaska på 37,5.

När jag inte har vin hemma och systembolaget är stängt mår jag förvånansvärt bra. I somras var jag nykter i tre månader. Men sen åkte jag till Mallorca en vecka med en kompis som också dricker mycket om än bara då och då. Jag var snabbt tillbaka i att dricka mängder och varje dag.

Jag är så ambivalent. När jag umgås med andra är det middag med vin, äta ute med vin eller ett glas efter jobbet.

Jag tycker det är pinsamt att säga att jag har utvecklat ett missbruk eller blivit beroende.

Har sagt till de andra att jag gör det för vikten. De blir förvånade när jag tagit bilen med men ingen trugar.

Min dryckeskamrat har en bror som är alkoholist (periodare). Hon tycker inte att jag är det för att jag inte dricker mig medvetslös.

Nu börjar jag undra om vi egentligen har nåt gemensamt. Sist jag följde med henne ut och åt sen lunch en fredag drack jag loka till. Det var trist och samtalet trögt. Men sen gick vi vidare och satt och drack vin på lokal till halv åtta.

Om jag blir nykterist tror jag inte vi kommer att kunna fortsätta umgås. Vi sparar båda till en resa när jag fyller sextio och har tom pratat om att dela på en lägenhet när vi går i pension.

Känns som att jag dels får skämmas inför mina normaldrickande vänner och mister min närmaste suparvän. ..

Den här veckan köpte jag min dunk på tisdag och drack också två gånger på lokal. Två stora stark och tre glas rött dessa två kvällarna. Så ni förstår att jag utvecklat tolerans med tanke på att jag har ett krävande jobb som jag trots allt sköter bra (än så länge)...

Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att vara nykter i tre veckor till att börja med!

Hej alla!
Klockan är nu 04.12 och jag sitter med min vän "bag in box".:..
Jag kommer nog att tömma hela boxen i helgen och må skit efter det..
Just nu så dricker jag och allt känns inte bra..
Jag måste sluta med mitt beteende....

Är helt ny här, men tror att jag kan bidra med något. När jag var 30 separerade jag från en för mig destruktiv relation. Den naturliga reaktionen efter år av psykisk och fysisk misshandel blev just alkoholen. Jag tror att jag drack i genomsnitt en halv flaska sprit om dagen i två år, och jag gjorde mig själv inga illusioner om att jag är djupt nere i träsket. Särskilt som jag under den tiden både arbetade och levde ett normalt liv och uppfostrade en son. Det var någon gång för ett halvår sedan som skammen, den fysiska pluffsigheten, det slentrianmässiga smygsupandet och en allmän känsla av trötthet och meningslöshet fick igång motivationen. Att det måste få ett slut eller så förlorar jag allt inklusive hälsan. Och plötsligt infann sig en känsla av att det är dags, det är svårt att beskriva den. Jag tog den sista flaskan och hällde ut den i vasken och har inte druckit en droppe sen dess. Det var drygt tre månader sedan nu. Har aldrig mått bättre! Jag har dubbelt så mycket energi, har rasat ner i vikt och ser bra ut igen. Men framför allt är självkänslan tillbaka. Det går! Men man måste vilja det. Den första tiden är värst, men ärligt talat så går det värsta över efter en månad. Tänk på det, det blir bara bättre med precis allt. Och det värsta är att idag tänker jag att jag inte ens hade behövt den så kallade självmedicineringen i första hand.

Tack Anders,

Skönt att höra att andra har hamnat där. Kände mig så jäkla utanför.
Du har så rätt. Miljön och den upplevelse man fick på St Göran gör att man tänker till både morgon och kväll.
En pjäs av Lars Noren skulle uppfattas som glad där inne. Mår fortfarande lite dåligt över mitt besök där.

Denna vecka sammanfattar jag med både plus och minus. Sex dagar utan en droppe alkohol. Kommer börja ett nytt program som jag tror kommer passa mig bättre. Kommer försöka berätta lite om det när jag varit där ett par gånger. Tror det passar många som jobbar för mycket i kombination med att dricka för mycket.

Har slarvat ikväll och tagit två glas på en middag. Får alltid lite ångest när jag "bryter" min målbild. Samtidigt är jag så mycket bättre än jag var tidigare.
Lever i en miljö där det dricks mycket på ett socialt sätt. Frågan är då om jag skall tycka att jag är sämst för att jag tog två glas eller att jag skall tycka jag är bra för att jag inte tog två flaskor?

Nu lägger jag denna jobbiga vecka till handlingarna och hoppas att jag vaknar med friska tankar imorgon.

Vill bara avsluta med att detta forum verkligen får en att tänka till. Ni alla som delar era erfarenheter och kommenterar andras bidrar som tusan. Jag bockar och bugar för era inlägg.

Trevlig helg

//C

Tack för ditt svar.
Var på NA möte i kväll.
Jag pratade ut o grät. Talade om vad min f.d sambo gjort med mig.
Han var oxå på samma möte. Efteråt var det inga nådiga ord, att jag smutskastat honom, hängt ut honom.
Att han pratar om dig, o inte hänger ut mig. Jag försöker förklara efteråt att jag behövde säga detta, min själ mår inte bra
Har jag inte rätt att säga det jag vill på mötena?

Det finns medberoendeträffar som hjälper medberoende . Man träffar andra, får tips, råd.
Jag har gått 12stegs -behandling, o det kan vara mckt tufft. Där ingår i steg 1 att erkänna att man har ett beroende, sedan i steg 4 ska du gå igenom dig själv med hjälp av många frågor, en del mer och mindre känsliga.
I ett 12stegs program får du lära dig att ta hand om ditt problem, strategier för att inte återfalla m.m.

Åter hemma efter diverse resande. Fortfarande nykter men oj vad man stundtals får kämpa. Många dagar går riktigt bra men som gammal alkis får man inte riktigt koppla av och intala sig att nu rullar det på och det värsta är över. Det är lite som att stå i mål i ishockey; man vet aldrig när pucken skjuts på mål och man får alltid se till att vara beredd.

Jag sov dåligt i natt. Jag håller på att dra ner på mina insomningstabletter från 1-1,5 till 0,5 till att börja med. Mycket sitter nog i psyket. Tänker att en halv tablett kan jag inte "sova på" men det blev i alla fall ett par, tre timmar. Jag inbillar mig att jag blir deppig av tabletterna. Dessutom blir jag seg på morgonen och det tar ett par timmar innan jag känner mig fit for fight. Nåväl, jag steg upp tidigt och var förvånansvärt effektiv idag. En hel del nödvändigt pappersarbete på morgonen (tråkigt), därefter en hel arbetsdag med fysiska aktiviteter. Fullkomligt slut när klockan slog 5 på eftermiddagen. Hungrig och trött (varningssignal!!!). Mycket riktigt kom suget. Jag brukar säga till mig själv att jag aldrig unnar mig något för egen räkning. Jag är bättre på att ge än att ta emot. Det slog mig dock att jag under hela mitt liv belönat mig själv efter diverse projekt. Belöningen har dock alltid bestått av alkohol. Jag måste försöka att hitta på något annat jag kan unna mig. Jag har i och för sig alltid "rört på mig" fysiskt i hela mitt liv, vilket förmodligen har varit min räddning. Men jag tror dock att jag måste hitta ett komplement till motionen när suget sätter in.

Det jag fruktar mest just nu är en framtid där jag blir deppig och bitter. Det finns så mycket att glädja sig åt men jag kommer inte riktigt ihåg hur jag ska ta åt mig dessa glädjeämnen nykter.

Ännu en fredagskväll nykter och jag fortsätter kämpa på.
Allt gott till er kämpar/Tjalle

vad sköönt att veta!! Vilket himmelrike detta forum är!

Se det som en seger att du inte åkte hem och drack efter att du varit där. Du kom i alla fall så långt att du åkte dit och på måndag går du säkert in.Tänk på att alla de som sitter där inne också har varit i samma situation innan de vågade göra sitt första besök. Vad skönt att du mår lite bättre och känner dig mer beslutsam. Du fixar helgen!

Ja till livet o Anders 43 för gratulationerna.

200 dagar ligger för långt väck för mig. Mina mål delas upp i små portioner. Först timme för timme, därefter dag för dag, vecka för vecka och nu 100 dagar. Nästa mål 1/3 dels år, inte långt bort, men nåbart utan att kännas oöverstigligt. Först därefter sätts nästa mål.

Det blev inget AA möte igår. Satt i bilen utanför men fick inte mod att gå in. Har svårt att se mig som "en av dom" fast jag vet att det är så. På Måndag gör jag ett nytt försök. Nu ska jag ta mig igenom helgen. Har lovat att köra tidigt imorgon så den här kvällen bör jag klara. Börjar må lite bättre och börjar sjunka in i mitt beslut, därför är jag lite orolig. En dag till.