Senaste kommentarerna i forumet

och din frus lika så!

Jag känenr igen mig och min man i det du beskriver: jag vill gärna skylla allt på min man och han tycker inte att jag kan se min egen del i detta (vilket jag inte riktigt kan eftersom jag är fullt upptagen med att se alla saker han gjort som gjort mig ledsen, besviken och arg) så du har säkert rätt: vi medberoende begår fel och misstag, men orkar liksom inte med att känna det, utan det bara tar stopp. Känslorna försvinner ju inte, utan man är bara mitt uppe i det. Det är ju inte omöjligt att lösa!!!

Men kämpa på, som du tror blir bäst: det låter som att du på alla sätt visat att du vill leva med henne, och om hon inte klarar att lösa upp sitt så måste ju du kämpa med din lycka (och sinnesro)!

Kram

Jag ska lägga till att hon ALDRIG någonsin ställt något ultimatum, men att hon ett par gånger har tagit upp sin besvikelse, men de gångerna blev vi osams då jag inte var klar i tanken att jag har en problematik. Hon har städat undan mitt supande gång på gång, ofta handlat alkohol åt mig, och jag fick övertyga henne om att jag är alkoholist. Nu erkänner hon att hon är medberoende, men hon kan inte se sin egen del i detta, eller att hon skulle ha gjort något fel. Hon ser inte heller kopplingen mellan mitt avbrott från drickande till att hennes värld rasade en dryg månad efteråt. Jag däremot misstänker att hon är alldeles för virrig att veta vilka som är hennes känslor för mig, vad som är den rubbade balansen, och vad som är en fåfäng jakt på lycka, dvs en 40-årskris.

ser ditt namn och undrar om inte du var här inne för några år sedan när jag först började titta in här. Kan vara något liknande nick förstås. Hur som, nu har jag hoppat på det nyktra tåget, och känner mig så nöjd med det. Vill aldrig mer dricka. Vi hörs,
Fenix

Villervalle, vill.sluta, och, flygcert, ni har rätt, jag måste släppa taget nu. Jag har förklarat för frun att jag inte kan må dåligt längre, att hon antingen måste bestämma sig för att ge något som helst hopp om att vi ska försöka hitta varandra igen eller att vi gör klart med skilsmässa. Hon vill dock bara vara "här och nu", vilket i vårt fall innebär där vi hamnade för en dryg månad sedan när hon släppte bomben; att hon inte har känslor kvar för mig och vill gå vidare. Detta ledde till att jag började försöka förstå vad som händer, skrev här, fick bra svar, läste in mig på allt möjligt ang vår problematik...och tänkte att det är hennes värld som rasat pga min "torka". Jag tror fortfarande att det är det som är problemet, tillsammans med hyenaväninnorna. Men hon vägrar tro på det, säger sig ha upplevt att hon börjat sakna känslor redan innan pga alla mina fyllegrejor. Dock ville/orkade hon inte då ta steget. Inte jag heller, även fast jag känt att jag tappat känslorna från och till. Och det är så jag har upplevt vårt förhållande; från och till, upp och ner. Jag menar att det är den vardagliga tristessen vi känt. Men hon håller som sagt inte med.

Lelas, sedan dess har jag på alla möjliga och omöjliga sätt försökt få frun att förstå att vi kan lösa detta tillsammans. Jag har sagt att vi ska gå på terapi tillsammans och var för sig, gett henne tillåtelse att tala med sina två närmaste om min problematik, följt med på familjerådgivning och skaffat en anhörigterapeut åt henne och alkoholterapeut åt mig, bedyrat min kärlek till henne och familjen, lovat på heder och samvete att det är färdigkrökat för min del, försökt resonera att vi båda skjutit förhållandet i sank utan att lösa problematiken och att vi inte gett varandra chansen att bli lyckliga, talat om medberoendet och dess följder (vilket hon förnekat helt), påpekat att vi har alla yttre ramar för att bli lyckliga och att vi har besvikelserna bakom oss, det vi behöver göra är att prata om dem och försöka förlåta varandra för att inte ta med oss något gammalt skräp in i framtiden. Enda reaktionen har varit att hon tycker att jag griper efter varje halmstrå. Jag tycker jag vore världens största idiot om jag inte vill försöka rädda familjen från separation.
Ja, jag har sagt i ord och handling att jag älskar henne och vill bli gammal tillsammans. Men får fortfarande ingenting tillbaka...Läget är helt hopplöst, och jag måste tyvärr gå vidare...för jag kan inte leva i ett avgrundshål av ångest länge till.

Lyckades inte så bra... Men nu är jag mer ödmjuk inför uppgiften - det var inte FULLT så enkelt som jag trodde...

...behöver det faktiskt inte vara! Ofta är det ju vi som har problem med alkoholen som funderar en massa kring den. Andra "normala" människor bryr sig egentligen inte särskilt mhcket och de bryr sig definitivt inte om vi råkar vilja ha julmust istället för glögg!

Var ute i skärgården med ett gäng kompisar i helgen. Höll mig nykter och drack endast alkoholfri öl. Gick väldigt bra måste jag säga. Var lite avis när de plockade fram ett par flaskor riktigt bra rödtjut framåt middagen men värre än så var det inte.

De andra tutade dessutom i sig en hel del grogg både före och efter middagen så det var var flera av dem som klagade på rejält pannknack dagen efter. Då var det lätt att se fördelarna med ett nyktert liv...

Ha det nyktert!

...tack detsamma! Är så glad att vi hittat varandra, ett "riktigt" ansikte och någon att krama som ett komplement till forumvännerna :-)

Hoppas du har en skön måndag!

jag förstår din önskan om att han skulle kämpa, men jag måste också fråga: var han elak mot dig? Kallade han dig saker? Beskyllde han dig för saker som att vara med andra, vilja vara med andra? Var han ibland kontrollerande mot dig gällande vem du träffade, var ni träffades, hur länge du var borta osv?
Jag undrar bara för min egen skull, inte för att ifrågasätta dig. Min man kan ju vara sååå kärleksfull, men ibland är han ju manisk och jag upplever snarare att han nästan hotar mig, spelar spratt med min hjärna, så att jag inte ska lämna honom: "DU får aldrig träffa barnet, du ska ut ur huset NU, gör du inte si eller så så ansöker jag om skilsmässa NU" och då pendlar jag mellan att tänka "ta ut skilsmässa, skönt!!" till att vara rädd för honom, det känns som att han skrämmer mig till att stanna, aldrig i de situationerna att han säger "jag älskar dig, jag var dum" eller så.

Önskar sååå att jag kunde få en uppenbarelse...

Lelas och mulletant, och Framtidsdrömmar: det är ju detta med barnen! Min man är inte berusad med barnen, och har ju inte druckit på en månad nu så det är inte det som är problemet, utan det är att han är iskall, blir såå arg och kan ignorera både mig och barnn (och däremellan vara fantastiskt kärleksfull, omtänksam och mysig) och jag är mest rädd för att vårt barn inte ska tycka om mig om/när pappan börjar prata illa om mig.

Vi har ju fortfarande diskussioner om "allt han gjort mot mig", men han vill bara glömma, och allt skylls på mig: "jag älskar inte honom, jag finns inte och stöttar" och jag förstår att det inte hjälper att älta, men hur ska jag någonsin komma över allt som hänt? Som du skriver Framtidsdrömmar: man minns ju inte ens allt, men ju mer som kommer fram, ju mer man minns desto mer ohållbart känns det ju. Det känns ju sjukt att ätnka så, men ibland tänker jag att det hade varit lättare om vi hade sett på situationen på samma sätt (fast då hade vi ju å andra sidan inte varit här där vi är idag...). Det är så ofta, eller i princip alltid, som jag upplever att han blir arg på mig, beskyller mig för saker osv, men sedan kan han nästan trolla i min hjärna och så framstår ju allt som mitt fel. Nu har jag varit mycket tydligare med mina gränser, blivit mer arg och sagt ifrån, och vissa saker blir lättare då, men hur ska jag kunna komma över det som varit? Jag vill inte leva med en man som får mig att känna mig som kombinerad mamma (till honom och vårt barn)-städhjälp-hemmafru-allmän serviceinrättning.

Kramar till alla go'a människor!

Den 2:e februari 2013 i Stockholm. Preliminär lokal blir på Riddargatan 1. Konferensen vänder sig till alla intresserade användare oavsett om man försöker ändra sina egna alkoholvanor eller är orolig för någon annans.

Under dagen kommer det finnas gott om tid att träffas och samtala fritt. Vi kommer att ha några presentationer av forskare och andra professionella som har bidragit till innehållet på Alkoholhjälpen. Dessutom kommer en av användarna inbjuden gästa att prata.

Anmäl er här >

Vad gäller att läsa brevet eller inte beror nog snarare på att han är livrädd. Det är ju inte så att han inte är läskunnig och mitt brev innehåller inga krångliga ord eller meningar......tror jag förstås.
Jag har funderat på att jag måste läsa det..Det tar mig emot men får se hur det blir framöver, jag kankse blir tvungen.

när jag läste att han fortfarande inte har läst ditt 12 sidiga brev samtidigt som du skriver:

"Till saken hör att jag tror att han har någon form av dyslexi för han är så fruktansvärt okoncentrerad och tankspridd när han ska läsa något. Eller är det alkoholen som kan ställa till med denna okoncentration även på detta plan. Han har alltid haft svårt att läsa in något och försöka lära sig något teoretiskt."

Du tror inte att det hänger ihop? Kanske du skulle läsa upp brevet för honom istället?

VV

Du är prinsessan som får mottaga mina varsamt givna kindpussar.
Jag har tagit ett stort kliv i RÄTT riktning nu IGEN.
Du är sessan som blivit min vägvisare, jag och hela min familj är så glada.

Nu hemma efter en tuff natt på jobbet.
Imorgon blir det kurs i arbetsmiljö, kommer bli kul.
Adiosos amigos, los hombros!
/A

Istället för spriten! Musiken ger ingen baksmälla och du tar in den på ett helt annat sätt när du inte är påverkad av någonting annat. Dessutom kommer du att få betydligt fler minnesbilder kvar om du inte dricker!

Gratulerar till dina 50! Du och jag går hand i hand tidsmässigt när det gäller nykterheten och jag hoppas att du känner dig lika tillfredsställd som jag över de uppkomna nyktra dagarna, för stolt det ska du vara, grabben! Jag hoppas att du kan njuta av att leva det Riktiga Livet, med allt vad det innebär: Klarare, färgstarkare, mer närvarande och mer skärpt!

Keep up the good work!/NM

Helgen blev mycket jobbigare än jag trodde den skulle bli. Gick med fruktansvärd ångest under hela fredagen. Själv hemma då mannen var på företagsfest. Var tvungen att sysselsätta mig för att slippa tänka på vin. I kylen stod en öppnad baginbox. Storstädade hela huset och gick sedan och la mig. Hade lovat mannen att köra och hämta honom på natten så det hjälpte med att inte röra boxen. I lördags var det dags för parmiddagen. Jag körde och när fördrinken kom in så sa jag: Nej tack, jag kör. Får tillbaka att det knappt är någon alkohol i drinken. Jag tar ett glas men dricker inget. Skålar och låtsasdricker. Drinken rör vid mina läppar men jag sväljer inget. När vi sätter oss till bords så är jag i upplösningstillstånd och tårarna bränner bakom ögonlocken. Sitter och stirrar ner i bordet för att ingen ska märka. Igen frågar värden om jag vill ha vin till maten och jag får igen säga att jag kör så nej tack. Det blev ramlösa för hela slanten medan de andra drack öl och vin och jag ville så gärna ha.

Jag ville verkligen ha ett glas vin. Tyckte fruktansvärt synd om mig själv som fick sitta och dricka vatten. Jävla skitmiddag!!! Jävla skitvecka!!! Jävla julmånad som är på ingång. Längtar inte efter julen. Vill att det ska vara januari. Jag vill kunna dricka. Jag vill inte känna mig utanför och tråkig när alla andra dricker och har kul. Känner mig som den tråkigaste människan i världen.

Har insett att jag inte vill berätta för andra att jag slutat dricka för då har jag fortfarande en ingång till att ev. kunna dricka igen utan att jag ska få konstiga reaktioner från andra. Försöker inbilla mig själv att jag bara kan dricka ett glas och sedan sluta. Väntar på att min man ska säga att jag kan ta ett glas för då är det fritt fram igen.

Mitt jävlaranama är som bortblåst och jag tycker bara synd om mig själv. Jag vill dricka igen! Har inte gjort det än för rädslan att förlora min man är än så länge starkare än begäret till vinet. Men just nu är det inte långt borta. Försöker hitta sätt som gör det ok att dricka. Hur svag får man lov att bli egentligen? Känner mig värdelös och svag. Så jävla värdelös...

dag 50 idag! 7 nyktra helger, helt otroligt.

under den kommande helgen kommer nog min första riktigt stora prövning, ska på en konsert som jag har väntat på länge. när jag påbörjade min nyktra period för 50 dagar sedan så hade jag redan då sagt till mig själv att "den helgen ska jag iaf tillåta mig själv att dricka". jag gick ju liksom in i detta med tanken att jag skulle sluta med det onödiga helgdrickandet (hur man nu definierar onödigt och nödvändigt drickande vet jag inte), dvs att spara det till större happenings, osv. så nu är jag lite kluven. jag både vill och inte vill.

jag har förmodligen aldrig varit på en konsert nykter så det kanske är dags att testa. jag är dessutom lite nojjig över att OM jag dricker nu på fredag så kommer jag eventuellt att dricka på lördag också. och att det kanske kommer att bli svårare att låta bli helgen efter det, osv.

för barnens skull ? Jag har nog aldrig funderat på att många har det som drivkraft ? Om det är fler som gör det för nån annans skull än för sin egen det tror jag mig veta men det brukar inte hålla i långa loppet, tyvärr.

För mig var det ett helt paket som gjorde att jag sökte hjälp ordentligt sista gången. Jag hade ju under en lång tid försökt bemästra sjukdomen utan nån större framgång men när hustrun beställde tid åt mig på beroendeenheten (Jag hade gått där ett antal gånger genom åren) och enhetschefen där sa åt mig att jag inte var alkis utan hade familjeproblem då kom min riktiga ilska ifatt mig och jag började leta utvägar på egen hand. På sätt och vis kan jag tacka idioten till enhetschef för att jag började min resa mot nykterheten, tragiskt nog. Hur många liv har den kärringen förstört genom åren ??

Efter det mötet kontaktade jag soc och fick liknande svar även där och nån behandling var inte tänkbar. Förutom då en öppenvård som jag nekade till, det var ju så mitt liv i princip såg ut, jobba på dagarna och supa tills jag somnade på kvällen. "Du kan ju inte vara alkis !! Du har ju fina kläder, familj och jobb" !!! Jag är fortfarande så häpen över att okunskapen är så svindlande stor hos soc-folk.

Hustrun satt sen klackarna i marken och hade egen lägenhet på gång och jag insåg att mitt liv skulle haverera totalt och att jag skulle tappade fotfästet helt om hon stack. Det primära för mig i det stadiet var inte att hon skulle dra eller att barnen skulle följa med henne utan helt egoistiskt att det jag byggt upp skulle försvinna, om jag fortsatte att kröka. Mitt liv skulle övergå till total misär och det var de tankarna som då styrde mig i mitt sökande efter hjälp.

Jag sökte hjälp i det stadiet helt på egen hand och jag var villig att göra allt i min makt för att återfå ett värdigt liv. Soc hittade helt plötsligt ett behandlingshem i mitten av stan som skulle vara gratis för mig och jag gjorde ett studiebesök där och pratade med en terapeut där tillsammans med soc's kontaktkvinna. En kvinna som inte ens hittade dit utan att jag fick beskriva vägen för henne. Så insatt var hon.

Svaren jag fick på mina frågor och stämningen på stället tillsammans med placeringen mitt i stan mittemot Bolaget gjorde att jag tackade nej.

Jag gjorde då ett eget val, med åtföljande protester från hustrun, och bokade plats på Nämndemansgården som jag då skulle få betala själv.

Med facit i handen ser jag nu att mitt val var det rätta trots att det kostade mig en rejäl slant. Och jag gjorde mitt val själv, det inser jag nu att det var väldigt viktigt för mig.

Jag är idag nykter helt för min egen skull inte för att visa upp det för nån annan. Och för mig är det en av mina grundpelare att sätta mitt mående före allting annat runt mig. "Acceptera det jag inte kan förändra....." är viktigt för mig men idag klarar jag även av att vara motvalls och kan kämpa för det jag tror på.

Men jag får aldrig glömma mig själv och komma ihåg att min historia är min framtid.

Ps Kommunens behandlingshem lades senare ner eftersom patientresultaten var urusla.Ds

...kommer här en liten uppdatering, dårå.
Cirkusen är i full gång mesta tiden på dygnet, men det är bra, det är som det ska vara. Jag och min Kära har senaste tiden pratat mycket om vikten av att uppfostra "our little C-guy" på samma sätt som den andra pågen. Med den sjukdomen och all den extra uppmärksamhet som följer, alla sjukhusbesök och alla vuxenkontakter, är det lätt hänt att man blir lite föööör självmedveten. Vi snackar nu dessutom om en liten påg med hyfsat stort självförtroende från början... Sedan är det ju komplext som satan, för hans vilja och hans självförtroende är det som är hans största tillgångar i kampen mot sjukdomen. Hursomhaver, älskar att kunna finnas mitt i all denna vanlighet, mitt i livet, nykter och redo för utmaningar och glädjeämnen! Älskar min familj, både den här hemma och min Forumfamilj. Tyvärr tar den här hemma väldigt mycket tid, plus att jag har fått sjukt mycket att göra på jobbet, så mina uppdateringar och mitt trådskrivande har fått stryka på foten rätt mycket. Men jag försöker att läsa och uppdatera mig så mycket jag hinner, även om jag inte hinner skriva. Tänker hela tiden att jag ska göra det sedan.... Vet bara inte riktigt vad jag ska skriva, för det är ju samma historia som vevas om och om igen. Kan bara försöka skriva små glimtar ur mitt eget A-FRIA liv och visa på hur det ser ut. Det kanske kan locka några till det Riktiga Livet, vad vet jag?!

Men dig, Dompis, blir jag alltid väldigt, väldigt glad av att höra av! Sköt om dig såinihelvete så hörs vi senare. Nu måste jag iväg till jobbet!

Ciao!/NM

Tack Lelas och Mulletant för att ni påminner mig om det jag har börjat lära mig och förstå. Jag behöver höra detta gång på gång. Jag vet ju att det är många barn som lever med skilda föräldrar och de lever bra liv och blir något... I min negativa tankevärld är jag så rädd att de ska ta skada och bli "busar" som framöver blir ohanterliga och blir destruktiv i sitt leverne. Dock hoppas jag att jag i form av att vara deras mamma och alltid ställt upp för de och älskat de att jag gett de styrka och möjligheter att hantera en separation.
Ja, jag jobbar nätter ibland och då är de själva med pappa, mina vardagsnätter går ok att jobba medan helgnätterna är förenat med oro. Han bevisar också ännu en gång i helgen att han dricker när han är ensam med de.
Jag läser "botten upp" just nu igen och kom igår till avsnittet som handlar om barnen, jag lade ifrån mig läsningen igår kväll och somnade, orkade helt enkelt inte ta in det då. Jag känner ju att de redan tagit skada av vårt destruktiva liv men jag hoppas och tror att med en förändring av tillvaron så kan det bli bra.
Nu ska jag läsa vidare om barnen innan jag kliver upp....
Kram

...och uppdatera oss lite grann! Hoppas allt är bra med din cirkus? Hos mig flyter det på...flyter åt rätt håll...i rätt vätska. Man får vara tacksam ;-). /R

Hoppas du har det bra Tilde. Bara det! Kram /R

Vet ju inte om det gör till eller från...men vi kan lika bra börja veckan så. Kram på dig magra kvinna! /R

Tack Fenix! Skrattar igenkännande...skönt att börja morgonen med ett gapskratt! Men visst är det så...samma skam som MissHs lilla hund kände i lövhögen... Lite av den finns där när man står i buskarna. Tänk om ngn kommer? Söndageftermiddag och här står jag :(.

En annan tanke; Varför är det lokala haket oftast en pizzeria och ALLTID sunkig? Säger en del om vår krogkultur; "Om svensken själv får välja"!

Önskar alla en frisk/symtomfri vecka! /R

för goda ord som värmer hjärtat. Jag har levt länge och jobbat med med människor i utsatta lägen - med tiden har jag på djupet insett att verkligheten alltid har många sidor och vinklingar... Jag har haft möjlighet att lära mig mycket och är tacksam för det. Det känns också jättefint om jag kan vara till hjälp för någon här. Kram och styrka till dig! / mt