Senaste kommentarerna i forumet

Du TP bor väl i skogen..? Bästa hälsohemmet och gratis också. Man behöver inte ens ha träningskläder för att lufsa runt där. Hälsohem tror jag är lite som behandlingshem. Bra medan man är där, men det verkliga arbetet börjar när man kommer hem, när vardagliga vanor ska förändras.
Jag var på yoga-kurs en helg. Ville lära mig lite mer yoga. Jaha! Klockan sex blev man väckt med små bjällror och sen var det flera timmars tuff yoga. Allt på fastande mage. Gissa om jag såg fram emot den utlovade frukosten, ända tills jag insåg att den bestod av - avkok på korngryn! Sen fortsatte det sådär. Jag lovar att jag somnade innan huvudet träffade kudden den kvällen...
Huja...Men om jag vinner på Lotto ska jag skicka dig till nåt fint ställe där man kan få VÄLJA mellan potatisvatiten och korngrynsavkok. Promise! (Alltså allvarligt, när jag skulle skriva "promise" föreslog stavningskontrollen " promille"... En förrädare! Den har vid ett tidigare tillfälle föreslagit "borsten")

Kram från Nynykter

Ja lite den känslan får jag faktiskt...men sen är jag ju superkänslig för allt just nu. Min lille har sovit
hos mig i natt åh han vill inget hellre än att bo här varannan vecka igen. Men jag sa att mamma
får bestämma det och att han får prata med henne. Den store killen vet jag faktiskt inte
hur det kommer bli med åh det är jobbigt.

Du har rätt i att jag måste återställa mig själv, men
fasen va svårt det är att ta det där första steget
och dra på mig träningskläderna och ge sig ut.
Tankarna stjäler min energi...hade jag haft pengar
så hade jag checkat in på ett hälsohem...men det är ju som bekant ooooerhört skralt med den varan :-(

Vi ska absolut sitta på bryggan och dricka kaffe och snacka IRL när vi nått vårat mål.... :-)

Tänk att nu har vi fixat en nykter dag till, vi är förbaskat bra!

Kram TP

Kollar vilka som är inloggade och misstänker att vi alldeles strax kommer att invaderas av spam igen.
Jag tycker faktiskt synd om fanskapet som håller på...så ensam...när det inte behövs. Enligt Magnus på alkoholhjälpen är det inte en datorgrej utan faktiskt en fysisk person som orkar ödsla tid. Här finns ju massor med andra själar som gladeligen stöttar om man bara är ärlig istället för att posta inlägg om Ray Bans. Loggar ut ett tag. För jag ÄR en surkart.

Fick du verkligen dom vibbarna på familjesektionen? I så fall är det ju skandal. Tvärtom du är en bättre människa nu. Du tar ju tag i din sjukdom. Bestämde ni ngt konkret? Ska du ha killarna varje helg? Var ditt ex med? Känner själv att jag är lite nyfiken...kanske för nyfiken.
Se det som att du inte är utdömd, min fru bev ett liknande möte förbjuden att träffa barnen utan annan vuxens närvaro. Lite tufft tyckte jag, så djävla tokig är hon ju inte...eller så är hon det och jag står för nära för att kunna avgöra det.

Hoppas du känner dig någorlunda ok ändå. Nu är det nästa projekt som gäller. Att återställa TP i den form han en gång var. Nu när du är sjukskriven så passa på att vara ute mycket. Naturen har en helande kraft tycker jag.

Kram MIN vän! Önskar vi kunde sitta IRL på din brygga och snacka. Dricka lite kaffe - som riktiga män gör :-) Nu får vi göra det mentalt istället

...såsom du beskriver det här på slutet: om jag öppnar dörren igen så ja, då står mitt alkospöke där och knackar på strax igen. Jag arbetar mig ned på en nivå bara för att arbeta mig upp igen till samma.

Deta kan ju såklart vara olika men för mig så...

...som jag klistrar in här:

"Under snart ett och ett halvt år har han valt en påtvingad nykterhet för att leva med mig.
Jag har varit involverad och utanför.

Nu är han på en självväld väg mot något som är en annan slags nykterhet.
Jag är utanför men delaktig."

Två sidor av utanför. Det ena är tärande och den andra är som det ska vara. Vad skönt att du ser denna förändring, jag tror att det är detta som ska till för att man skall lyckas ta sig ur ett missbruk. Man måste vilja själv, för sin egen skull alldeles på riktigt och inte bara för sin egen skull för att man skulle bli ledsen om någon annan blev ledsen (av att lämna till exempel).

Ja egentligen borde alla läsa stora boken, det är så mycket sunt förnuft som ryms på sidorna däri. Och som du skrev, det var så länge sedan orden nedtecknades, det är gammal kunskap.

Måhända får ni intressanta samtal därhemma sedan när guben din börjar sitt stegarbete som det heter, och han skall hitta och lägga sitt liv i händerna på en "yttre kraft" - eller gud "som jag uppfattar honom" som det heter.

Många kramar från mig

Tack för att du tog med oss alla till en ny nivå av uppriktighet! Vad bra att du kom ifrån den dåliga relationen med livet i behåll.

Jag ruvar också på historien om varför jag dricker. Den allra sannaste sanningen där inne blir tydlig till slut när man inte dränker den.

Hoppas du har en mysig dag i naturen, här är det faktiskt soligt nu!

Kram VD

Vinays det kan kanske funkar! Jag måste ressonera mer om detta.

Men 2 månader är ju kanonbra! För sök att stoppa förädarhjärnan i tid jag brukar skratta åt den och säga till den att det är slut med detta och försök att fatta det.

Någon sa att det kommer att bli glesare med besöken från förädarhjärnan,

En tanke som slår mig om man då tar ett glas vid ett speciellt tillfälle, har jag då öppnat dörren till förädarhjärnan då. Står förädarhjärnan där och knackar på med sina argument en gång i kvarten igen.

Grattis till ett helvitt hem! Det där att du tog ett halvt glas vin får mig att tänka på hur småungar kan vara när de testar gränser. "Du får inte ha fötterna på bordet!" säger man kanske och efter ett tag ser man en liten, liten tå smygas upp på bordet samtidigt som ungen förstulet iakttar reaktionen. Dum association kanske?
Jag är också nyfiken på hur din man hade reagerat om vinflaskan hade vält. Är lite misstänksam där. Det är ju inte ovanligt att vi som är glada i att dricka omger drickandet med ritualer. Vinprovning med tjejerna, whiskytunna i Skottland... En sak jag har lagt märke till som verkligen skiljer ut de som INTE ligger i riskzonen är att de inte bryr sig. De kör hem från festen fastän de hade hängt cykeln på bilen! De struntar i att handla vin för att det är för lång kö på Systemet.
Men, men, nu är det ju DIG det handlar om Stigsdotter, inte din man, så här får du en stor och varm STYRKEKRAM.
Nynykter

Kramar och mina tankar till dig//Kalla

För anmälan menar du? Om det får dig att må bra och känna dig stolt så OK då, men annars dementerar jag å det kraftigaste. Svartsjuka är väldigt destruktivt och leder gärna till ett behov att dricka - sånt sysslar jag inte med :-)

Eller snarare, varför tycker en del av oss att det är svårt? Att våga möta sin oro, fråga sig vad den kommer av och sedan inte backa för svaret. Varför är det så svårt?

Vi har ju ändå bara ett liv varför kan vi inte vara snälla mot oss själva och ta oss själva på lite större allvar?

Nej vi vågar inte utan väljer istället att döva de små inre rösterna som försöker berätta för oss genom magen att det vi gör inte är rätt för oss, att vi borde gå en annan väg. När vi har dövat dem tillräckligt länge kan de inte höras längre utan överröstas de av alkoholdjävulens stämma - den är en sådan som inte kan låta andra komma till tals utan måste alltid höras mest.

Vi måste vara snälla mot oss själva, inte ställa så stora krav på oss utan låta oss så sakteliga lära oss att möta det som livet utsätter oss för. Så småningom ska även vi klara av det!

PS Viktoria skriver fint om att förändra livet i sin tråd under Det vidare livet.

Hej Kalla! Jag tror som Stigsdotter att hela livet måste förändras för att vi ska kunna hålla fast vid nykterheten. Oj, vad dramatiskt det lät, HELA LIVET liksom. Men jag menar små, små, steg. Sådana saker som att lära sig uppskatta alkoholfria drycker, förändra sitt umgänge, börja lyssna lite på sin inre röst....

Kram från Nynykter

Jag kan bara instämma i det flera redan skrivit: att vi lär känna oss själva och varandra så bra när vi delar våra erfarenheter på forumet. Vi kommer varandra närmare. En annan fin sak är att alla bidrar med klokskap ur sitt eget unika perspektiv. Det är en trygghet. Jag behöver inte tänka på att vara objektiv och ta med alla om och men när jag skriver, för vips är någon annan där och bidrar med sitt. Som Anonyms analytiska konstaterande att du Dompa har ett tredelat problem och behöver fokusera på en sak i taget. Så sant!

Och Stigsdotter, inte hukar vi här :-) Måste säga att tonen är befriande uppriktig och rentav rå men hjärlig ibland (till exempel när det gäller Foppatofflor). Samtidigt finns det mycket respekt och ödmjukhet. Förmodligen beror det på att vi som blir medlemmar här har en uppriktig och ödmjuk önskan om att komma tillrätta med våra problem. Inte finns här några saboterande "troll" heller. (Skriver inte om dig nu, Dompa).

Sen när det gäller kärlek, att älska och sluta älska tror jag att det aldrig är svart eller vitt. I sklismässan kan vi säga saker till varandra och göra saker mot varandra som gör det omöjligt att återvända till relationen så som den en gång var. Ord fastnar. Handlingar talar. Det kan inte tas tillbaka. Samtidigt kan tiden läka mycket. I någon mån kan vi återvända till det där vi en gång älskade. Jag kände mig fri i förhållande till mitt ex först den dag jag tillät mig erkänna att jag faktiskt tyckte om karln! Det tog tid. När jag skulle bryta mig loss förmådde jag inte tänka på alla de goda sidorna, men efter någon tid kunde jag det. Då blev jag fri och det är sååååå skönt att tycka om sina barns pappa. Dessutom är det en väldigt bra grund för samarbete.

Nynykter

var verkligen bra ! Tack Stigsdotter :-)

Hallå Dompa :-)
Nu har jag avverkat ett möte med familjesektionen
tillsammans med barnen...känns skönt att det är gjort. Men hatar känslan att inte få vara
pappa till fullo. Nu är jag helt plötsligt en nykter helgalkoholistpappa...åh går det verkligen lita
på en sån?! Är jag en sämre människa nu?!

Ja idag har vi nästa nyktra dag framför oss :-)

Kram min vän!

I Dompas tråd fick jag frågan varför jag drack. Det blev ett långt svar och för min egen skull, för att inte tappa bort svaret, lägger jag in svaret även i min egen tråd, Filosofiska rummet.

Bra fråga Dompa! Jag har faktiskt inte på allvar funderat på VARFÖR. Mer varit inne på ATT och INTE.
Någon slags beroendepersonlighet har jag också. Bantning och matmissbruk i unga år. Att alltid ha lite för mycket att göra.
Min förra man träffade jag på en stor fest. Rena karnevalsyran. Jag var full och glad och exet med. Vi hamnade hemma hos mig och hade mycket och roligt sex. Dagen efter, när jag var nykter, blev jag lite besviken över hans utseende. Tyckte att han var alltför tunn och kort. Inte alls min typ (skriver det här för att det har betydelse för fortsättningen) Jag såg det hela som ett one-night-stand men han ville mer och vi började ringa varandra. ( Vi bodde 30 mil ifrån varandra). Vi blev förälskade och drog igång en kärlekskarusell där vi gifte oss, köpte hus, startade företag och skaffade barn inom loppet av mindre än två år.

Sen kom vardagen och vi var inte så bra på den. Mycket tjafs om vem som skulle göra vad. Jag tände inte på min man. Han ville ha sex ofta och sa att han behövde det för att känna sig älskad. Jag kände att jag borde ha sex för att hålla ihop äktenskapet och familjen. Det gick lättare när jag drack. Vårt sätt att ha roligt och komma "nära" var att bli lite berusade och sen ha sex. Sen behövde vi ha en massa stora projekt för att känna oss levande tror jag. När allt var gjort och bara lunkade på började jag känna mig ensam. En gnagande otillfredsställelse och tomhet. Jag ville något mer, något annat. Visste inte vad. Märkte att jag tyckte det var skönt när maken var på tjänsteresa. Då kunde jag leva som jag ville. Sänka städkraven. Stänga av TV:n. Läsa böcker. Dricka mer också. Det var skönt att bli lite berusad när barnen hade somnat.
Jag prövade att vara otrogen. Trodde på fullt allvar att jag skulle stå ut bättre om jag hade en annan vid sidan av. Den fina kärnfamiljen ville jag inte riskera.
Det tog hus i h-ete. Maken kom på oss och sen blev det skilsmässa. Jag var lättad. Tror att otroheten bara var ett fruktansvärt dåligt sätt att göra slut på äktenskapet.

Men sen. Bo ensam med barnen varannan vecka. Jag var fruktansvärt rädd för att inte klara av det. Hade skuldkänslor. Var rädd för att inte klara ekonomin att inte kunna montera möbler, laga punka, ta bilen till verkstad - allt det där som mitt ex hade skött om i vårt ganska traditionella äktenskap. Jag drack för att lindra min ångest tror jag. Jag drack för att jag kunde, för att jag varannan vecka var utan barn. Det gjorde inget om jag blev full när de var hos mitt ex. Sen fick jag ett bättre jobb och slapp oron för ekonomin. Samtidigt fick jag större ansvar för både resultat och människor vilket ökade min oro. Jag träffade ganska snabbt en ny man. Han var och är måttlig i sitt drickande men drack nog mer på grund av mig. Att vi är särbor har underlättat mitt drickande. Jag är nämligen väldigt beroende av vad andra tycker om mig. Tillsammans med honom dricker jag måttligt. Har jag bara publik så kan jag uträtta stordåd. Det är nog därför forumet funkar så bra för mig. Jag har pressen från er andra på mig.

Så varför drack jag? Jag tror att jag drack för att fly från min egen oro. Nu ska jag möta den istället. Vilken lång historia det blev. Ändå finns det mycket kvar att säga.

Tack♥
vill dela med mig av den här http://www.youtube.com/watch?v=Bo0XsTKa8jg som haft betydelse under vår helg. Kramar

"övervaka men inte fixa" - ungarna får lära sig! Steg två är att röja upp efter sig själv också (jag inbillar mig att de stökar till lite mindre om de tvingas röja själva!)

Visst är det här forumet unikt! Jag kan inte påstå att jag hängt på så många forum lika mycket som här men om jag jämför med till exempel Familjeliv där jag "bodde" under mina graviditeter så hände det där titt som tätt att trådarna urartade när folk inte kunde låta bli att tycka på ett otrevligt sätt. Självklart ska vi här tycka till och diskutera men det känns som om det i detta forum hanteras på ett lite ödmjukare sätt. Och jag hoppas verkligen att det inte beror på att vi alkoholister är så vana vid att skämmas och huka för andra!!

Puss & kram kära fästeman, hoppas du får en toppendag :-)

För att du delade din berättelse. Bra också att den finns här med dina ord, du kan själv gå tillbaka till den och titta och fundera vidare. Jag tror att man måste förändra livet, i stort eller i smått, för att undvika att trilla tillbaka. Det är klart att det är svårt - ofta är det ju jobbiga saker som ligger bakom vårt drickande, sådant som är svårt att ta tag i och det har varit lättare att gömma dem i alkoholdimman.

Om vi packar upp ryggsäcken lite pö om pö och lär känna oss själva med alla bra och dåliga sidor, så tror jag att det så småningom går vägen. Att vara lojal är en fantasisk egenskap. Men, det är viktigt att inte glömma bort att vara lojal mot sig själv också! Om lojaliteten och den goda viljan inte går åt båda hållen, är ömsesidig, så måste man ifrågasätta sitt engagemang.

Kram från mig, hoppas du får en skön dag därute i skogen!

kort film som berör : http://www.youtube.com/watch?v=DQYWX5XUj48&feature=youtu.be

Lägger in länken till en riktigt fin film som handlar om människor och deras beroende. Filmen är också barnvänlig (dock på engelska).

http://www.youtube.com/watch?v=gzkA7ArGkak&sns=em

Du missade att jag faktiskt snodde till mig ett glas av vinaren, såklart kunde jag inte låta bli vore väl nästan märkligt annars??! Men, nu är det som sagt tomt!

Och så tänkte jag nu här att om jag går och äter lunch på Jensens så skulle jag ju kunna ta ett glas till maten! Vavava? Nä, bara skoja...jag är inte sugen!!!

Hoppas ni alla får en bra dag!

Bra jobbat Paron! Om det går att hålla på en nivå med bara ngt glas vet jag tyvärr inget om. Jag var så förtjust i flaskan så jag vågar faktiskt inte försöka. Men kolla in vinyas tråd...hon är inne på samma linje. Gräddvit heter konceptet:)"Nu får det vara nog!" är tråden.

Mig? Tackar som frågar! Det går bra i bemärkelsen att jag är snart klar med min andra vita månad. Det går dåligt eftersom sorgen över att inte ta sig ett glas (läs; minst en halv flaska) fortfarande finns där. Förrädarhjärnan går stundtals på högvarv. /R