Senaste kommentarerna i forumet

Mycket skit i ditt liv nu. Visst känns det så som att Gud ibland väljer att pissa på oss...och hans blåsa verkar inte vara att leka med.
Håii idig nu Sylfiden....du kan. Men jag håller med; Djävla skitliv! Skitkram från din medpassagerare i dyngan. /R

Det är alltid kul om det man skriver uppskattas. Läser gärna dina inlägg också och tycker du är beundransvärd i din väg tillbaka. Du har börjat komma igång med jobbet. Fixar med ungarna och måste tyvärr också ödsla din energi på din före detta. Men vad gör man. Jag är lite som du och försöker alltid ställa upp om någon har det jobbigt men samtidigt är det viktigaste nu att du sätter dig själv och dina barn främst. Delar gärna rum med dig. Jag tror vi skulle ligga hela natten och bara berätta historier och skratta så vi skulle kikna.

Ha det bra!

Tack för stödet!!,,det var ett stort steg att bara gå med här,samtidigt en lättnad att erkänna trots att man är anonym.Ett ännu större steg blir att återgå till mitt "gamla" jag,,Idag har jag haft sms-kontakt med min äldste son,inget lovat eller så,bara skrivit att hur jag än är,så älskar jag honom och svaret jag fick var så fint. Nu känner jag mig stärkt.Har spenderat dagen med en god vän som jag känt sen jag var 7 år och det gjorde gott för själen =)Jag sköter ju allting så bra sett utåt,har många bollar i luften,jobbar på bra och mitt hem är oklanderigt,varför är då alkoholen det enda som får mig känna mig nöjd med mig själv??!! Nu ser jag fram mot att vakna varje dag utan "fylle-ångets",rädsla för vad jag kan ha svarat/skrivit på f-book, vem jag kan ha sms-at el ringt utan att minnas,,Tänk vad man kan förstöra för sig själv på väldigt kort tid,,Känns skönt att ha gått med här och jag är övertygad om att det kan hjälpa mig! Tack Stigsdotter för ditt fina inlägg...

Alla vägar leder till Rom och den ena vägen behöver inte vara sämre än den andra. Vi ska nog akta oss för att vara Besserwisser här inne.

orfattigdomstillstånd - ordet kom nyss när jag skrev en rad till vännen V som befinner sig i livets centrum nära död, liv och växande.

Den är verklighet nu, en av mina drömmar som jag aldrig tänkt kunde bli sanning - mannen går till AA och upplever god gemenskap. Och jag är nästan mer glad över gemenskapen än att den är på AA - men så är det inte heller. Det mesta av gemenskap här i näromgivningarna är förknippat med alkohol. Att det finns en god gemenskap och att den dessutom är nykter är nästan för mycket.

Annars är livet sig likt till det yttre. Men det är kanske det enda som är sig likt...

Idag har varit en fin dag på jobbet. Också. Goda mänskliga möten, tillit, delat ansvar, skratt.
Nån dag hittar jag väl tillbaka till orden. Ska bli intressant att se vad tangenterna berättar då:)

Nu ska jag plantera luktärter och indiankrasse.

Allt gott till er mina forumvänner / mt

TP: Tack, dina tomtar har jag inga problem med. Att du läst min tråd...oj,oj...men jag läste ju din. Vi lär av varandra :) Välkomnar än en gång våran vinya...friskt blod ;-)
Nn: Inte fan tog jag illa upp! Aldrig!
Fästemön: Jag hänger kvar...och jag luktar gott. Har lånat Strawberrys cocostvål.
Maria: alltid kristallklar, jag gillar det.
Magnolia: Så djävla på g...
lessenfrun: Min roligaste vän!
Villervalle: Min nya rumskompis...fan vad bright du är!

Jag tycker så mycket om er och behöver er alla.

Nu till fylltomtar och annat elände som gör mig till en riktig surkart idag.
Även i natt så valde J att besöka oss. Men jag såg det och lyckades hindra henne från att störa ongar.
Hela djävla natten satt jag på farstutrappan, tröstade, höll om och var så djävla less. Skittråkig...har hon blivit min fd. käraste. Egotrippad, självömkande, malande, patetisk och hon luktade illa.

Men jag har varit där...gjort det själv...jag förstår. Samtidigt som jag ruttnar. Fyllkaja! Tänker jag.

Till slut blir.jag av med skatan. Morgonen kommer...går in här och möts av att piller är fel! Alltid! Usch!
Skriver ett surt inlägg...som jag förstånd nog att inte posta. Men det skaver fortfarande...jag önskar jag kunde tvångsmedicinera min skata. Men innrst inne skiter jag i hur man nyktrar till...bara man gör det!

Ingen av mina bättre dagar. Idag är jag ett elakt troll. Men ett nyktert troll!

ordfattigdomstillstånd - vill ändå skicka en varm hälsning och en innerlig kram ♥

Hej igen! Trist att personkemin med din behandlingsassistent ej kändes hundra...det är ju så viktigt när det gäller det mentala. Som ngn skrev här på forum; Om man inte är i hundra procent synk med den som behandlar ens liktornar...ja det kvittar ju. Men huvudet? Känslorna? När vi är som skörast? Helt annan sak. Bra att du ändå ger det en andra chans...i värtsa fall ber du om att få byta. Att vara ego nu...är inte ego. Du slåss för ett värdigt liv. Du slåss för dina barn!

Mig då? Jo tack...det knallar på. Officiellt fortfarande sjukskriven...har dock börjat småjobba. Fila lite på ett projekt... Kanske inte optimalt just nu...men man får ge och ta. Min chef ställde upp för mig i slutändan...alltså känner jag att jag också vill ge. Men inga tunga grejer...mest filar och tänker jag...går ju så där. ;-)

Hur har du det idag? Känns det överdjävligt? Ok?

Manlig ryggdunk...och en djävla ärlig kram! /R

Hej TP. Dunkar lite manligt tillbaka. Var inne hos dig i morse men jag var så grinig så jag var tvungen att radera allt. Jag är fortfarande sur! Inte på dig...igentligen inte på ngn. Men på viss attityd. Jag tänkte länge vara en bättre man...men det kliar...som jag tänker mig nässelbett gör. Så det måste ut. Nu skiter jag;

AA kan aldrig göra dig nykter! Vad vet jag?
Piller kan aldrig göra dig nykter! Vad vet jag?
Men jag vet att piller kontra krama andra missbrukare IRL är två olika sätt att försöka komma dit vi alla behöver. Dit jag behöver! Att döma ut det ena sättet tycker jag är så djävla fel.
Sen undrar jag också varför pillertrillarna så sällan dömmer ut kramligan? Varför är det alltid tvärtom?

Jag som person...jag vill bli nykter till vilket pris som helst! För min skull men framför allt för mina barns skull. Jag har inte tid och ork att träffa andra alkies IRL för kramar och bekräftelse. Jag jobbar arslet av mig för att hålla mig och min lilla familj samman. Jag tar hjälp av Naltrexon. Oj, en krycka tänker ngn annan. Ja, vad fan...men varför inte. Om det skulle hjälpa mig att hålla mig nykter så skulle jag gärna äta den omtalade hundskiten ;-). Att ngn annan väljer konvent metoden och den FUNGERAR!...det kan jag bara gratulera...inte döma ut.

Så tänker jag...

I dag är en sådan stund som man bara vill ta bort, vet inte om det här en test för livet. En bekant dog i natt, en har fått cancerbeskedet, sprang på X-et som jag inte sett sen rättegången och så fortsätter dagen. Jäkla skit liv

Ditt liv är som en väv. Som en film. Det är bara det att verkligheten överträffar dikten.

Säga adjö till Syster. Känna ett Nytt Liv sparka i magen. Se en Dotter ta Studenten och bege sig ut i Livet.

Tre oerhört stora saker; separation, död, födelse. Och för dig kommer allt samtidigt.

Du har definitivt en stor inre styrka med dig. Och som du säger; HUR hann du med att dricka och vara bakis tidigare? SÅ mycket tid som gått bort och så underbart att vara NYKTER inför allt detta!

All Kraft och Lycka till Dig-det är du värd!

Kram
Lilja

...och då kan bara tanken att det finns en medicin som kan hjälpa mig utgöra ett stort stöd. För många år sedan slutade jag röka med hjälp av ett läkemedel som för mig var helt magiskt: efter att ha rökt mer eller mindre konstant i ca 20 års tid var jag plötsligt inte intresserad längre och är det fortfarande inte.

Jag hade hoppats att Campral eller Naltrexon skulle fungera på samma sätt men dessa hade på mig liten eller ingen alls effekt. Dompa tycker att Naltrexon hjälper honom. Det verkar vara väldigt individuellt som sagt.

Din tanke angående ssri-preparat håller jag med om: när det är någonting som saknas i kroppen kan det inte vara fel att tillsätta detta precis som det inte är fel att tillsätta det hormon som kroppen behöver men som sköldkörteln inte klarar av att producera längre (t.ex. vid SLE). Men om jag har förstått det hela rätt så bör man ju i normala fall inte fortsätta äta "lyckopiller" hela livet.

...och kollar när du skrev här sist. Hoppas allt är bra med dig och att du har fullt upp med bra saker (eller jobbiga saker som i alla fall kommer att leda till något bra!). Jag lämnar kvar en varm filt till dig att dra över dig i hängmattan och några av mina lyckobubblor :-)

...till Adde som blivit sviken och till Sunshine... som jag välkomnar hit i denna gemenskap av tilltufsade själar. Jag tycker att det är ett bra stöd att läsa och skriva här och hoppas att du kommer att tycka detsamma. Det är gott att veta att man inte är ensam, även om det såklart samtidigt är lite sorgligt.

Det handlar om att skaffa sig nya vanor. Du skall vara snäll mot dig själv för din egen skull för att du vill vara den bästa mamman för dina barn. Bra att du hällde ut tetran. Ett litet steg på vägen kan vara att sluta köpa "storpack". När en flaska är slut så är den slut liksom.

Ja du TP, du har nog kommit något på spåret där. En av de uppgifter jag fick från min AA-sponsor häromdagen var att flera gånger om dagen ta mig tid att stanna upp och "lyssna inåt". Lite flummigt tänkte jag, men du beskriver väldigt bra vad det handlar om!

Idag är det fullt bestyr hemma hos oss inför kvällens stundande studentbal. Ja, jag styr ju inte så mycket iofs. Jag sitter på min (allt större) bak och tittar på, förundrad/förtjust och till viss del förfärad. Det är ett väldigt åbäkande för några timmars evenemang! Har slutat räkna hur mycket budgeten spruckit med redan i april. De ska träffas hemma hos oss innan, 6 par, och det ska skålas i champagne. Jag känner ingen större oro inför just det faktiskt. De är alla 19-20 år och det känns lugnt. MEN en sak som stör mig var att de inte handlat hem ett alternativ till killen som ska köra dem, som också kommer hit innan. Jag älgade iväg på konsum i ilsken och köpte hem lite blandade drycker som alternativ. Men det retar mig att tanken inte fanns ens hos de som ändå låtsas vara festfixare! Nåväl, hoppas kvällen blir fin för dem. De nästkommande dagarna har vi betydligt tyngre saker framför oss, lilla sys begravning på fredag. Jag har mardrömmar på nätterna men försöker ta en stund i taget på dagarna. Och idag ska jag försöka glädjas med dottern som är så fin så fin i sin balklänning♥

Har alltid varit benägen att dricka för mycket och för ofta,men det sista halvåret har det eskalerat. Jag har gjort riktigt dumma saker och skämt ut mig för mina barn,jag somnar bra full på soffan var o varannan kväll efter jag sett till att yngste pojken kommit i säng,vaknar i panik ifall jag inte ställt klockan mitt i natten. Jag har alltid skött mina barn bra,men nu vete fanken längre,den store tar avstånd då jag nästan varit kanon varje gång han varit här.De säger att de inte riktigt känner igen mig längre och det kan jag förstå..Den yngste säger att jag borde sluta dricka och trots att jag vet att han har rätt,blir jag både ledsen och arg inombords. Jag fattar ju inte ens själv varför jag gör så här!jag får ångest och sen dämpar jag den nästan varje kväll med alkohol.. Jag har bestämt mig för att sluta "slå" på mig själv när jag misslyckas med att låta bli att dricka och iställer peppa mig själv att försöka på nytt.Jag ska försöka ha en inre monolog med mig själv som jag vore min bäste vän istället för fiende.Efter att ha varit osams med sonen imorses av andra orsaker och med en förbannad ångest över att jag var full igår igen,klippte jag upp tetraförpackningen med vin och slog ut den medans jag pratade med en väninna i telefon.Hon är ovetandes och jag vill ha det så,men att hon var i andra änden kändes konstigt nog som ett stöd..Nu känner jag att jag behöver erkänna detta öppet men anonymt och kanske här kunna få stöd att låta bli att dricka. Jag ska verkligen göra ett försök att bli nykter och den mamma jag egentligen är..

oärligt behandlad av en vän, och dessutom en vän i gemenskapen, är det värsta jag kan tänka mig. För att kunna fungera som människa, som en nykter alkoholist, måste jag vara fullständigt ärlig mot mig själv OCH mot andra annars kommer lögnerna ifatt förr eller senare och skapar kaos. För att klara den ärligheten måste jag vara en känslomänniska som kan förstå vad det innebär för mig själv och för andra om jag ljuger. Jag får och kan inte förbise att jag gör illa någon medvetet om jag luras och är oärlig. Det måste bli, och vara, ett sätt att leva för mig

Jag har idag blivit varse att en god vän ljugit för mig på ett sätt som gör att även jag, helt ovetande, får konsekvenser för hans handlande. Man brukar säga att sjukdomen är listig, falsk och stark men det han nu gjort är en helt medveten sak som får kraftiga konsekvenser för hans del och det kan spilla över på mig som kan hamna i den sitsen att jag får visa min oskuld. Jag är inte oroliga för min oskuld, jag är helt ren, MEN jag vill inte bli förknippad med det drogrelaterade han gjort. Att veta hur mycket droger förstör människor, göra sig fri från det själv och sen deala med skiten är så djävla lågt. Hade jag vetat det själv hade jag utan tvekan polisanmält honom.

Nu har jag verkligen kontakt med hela mitt känsloregister, jag känner hat, är arg, ledsen och förtvivlad över att bli lurad av en som jag trodde var min vän. Jag förlåter absolut ett återfall men aldrig att jag kan förlåta medveten försäljning, "bara" för pengar, som drabbar så många. Aldrig.

...att det märks skillnad när man vaknar fri i motsats till med ågren över vad man drack och gjorde kvällen innan!

I morse vaknade jag med bubblor i magen - inte dagen-efter-knorr, utan glädjebubblor. Jag kände en tacksamhet och glädje över att jag inte drack igår, över att jag sovit en normal sömn och att jag vaknar utan klistrig mun, huvudvärk, illaluktande hud, ångest, ånger, frågor. Tänk att man kan känna sig så glad över något så lite, ja lite är det väl inte, det håller ni väl alla med om , men ändå, det är väl egentligen det som är det normala sättet att vakna på? Inte det andra.

Hoppsan, ser att jag visst hade dessa bubblor igår också! Jag är på rätt väg!

Känner ni att jag kastar ut lite glädjebubblor över er alla? De är i regnbågens alla färger och det pirrar lite på er hud när bubblorna spricker mot den och det sprids en svag doft av glädje och förväntan.

Kram till alla som behöver en, med hälsningar från en lite yr Stigsdotter...

Läste din långa "novell" under tråden "Ska jag lämna?". Vilka tänkvärda ord!! Du skriver så mycket bra om att vi ska våga bli mera egoistiska vilket jag VET att jag också måste bli. Men varför är det så svårt att ta fram den egoistiska sidan hos sig själv? Det är ju en egenskap som (iallafall i min värld)inte är positiv, enl min sambo.... När man får kastat i ansiktet att man är så JÄVLA EGO då man försöker berätta hur man känner osv då blir egoist ett sånt fult ord.
Men under min tid här på forumet så har jag mer och mer förstått hur viktigt det är att vara EGO så det jobbar jag verkligen på. Förövrigt tycker jag att Berra ska bli författare, för oj vad du prickade orden rätt!!

Jag har bestämt mig för att ta kontakt med kvinnan på missbruksvårds-företaget...men jag avvaktar tills efter helgen. Eftersom jag har pratat med henne förut så känns det på något sätt PINSAMT att jag inte har gjort något åt min situation, är nog rädd att bara få höra; "jag sade ju åt dig att det inte skulle bli bättre.."! Nu tror jag ju inte att hon säger så egentligen men det är väl blandat med skam pga att man inte gjort något åt sin situation.
Jag förstår mer och mer vilka dåliga förebilder vi är som mamma och pappa gentemot våra barn; hur ska de lära sig visa respekt i ett förhållande, lära sig visa riktig kärlek och empati när deras föräldrar är urkassa på detta??

En till fundering: jag är så rädd att barnen ska hamna snett om vi separerar och jag inte får uppfostra dem på mitt vis hela tiden, om de ska bo växelvis. Jag och min sambo delar ej till 100% samma värderingar och framförallt så delar vi inte synen på vad ohälsosam alkoholkonsumtion är....
Det finns så mycket rädsla och ångest i allt detta.

I morgon kommer min sambo hem igen...Jag och barnen har haft sköna dagar ensamma utan den tryckta stämningen. Jag måste ta till mod att tala om hur jag känner......och hur jag vill ha det för att må bra.... GIRAFFSPRÅKET!

Alla pratar om semester och alla ska ha en sån mysig sommar med mycket besökande, resande och ledigt.. Det känns så sorgligt; vi har inget planerat och jag har egentligen ingen lust. Märker att barnen vill veta vad vi ska göra i sommar, kan inte ge dem något svar...sorgligt.
IBLAND BLIR JAG SÅ HIMLA TRÖTT PÅ ALLA LYCKLIGA PAR/FAMILJER, DET ROSENRÖDA! Detta beror naturligtvis på att jag själv skulle vija ha det så.
Dock har jag fått reda på flera par som jag trodde hade det jättebra faktiskt inte har det så bra. De går i familjeterapi trots nygifte och nybyggt hus.... Vi vet inte allt som händer bakom stängda dörrar. Mycket går att dölja med ett snygg fasad!

Kram där ute i cyberrymden!

för att du välkomnade mig till forumet i "min" tråd! Tillbringade många timmar igår att läsa runt, och i morse fastnade jag i din tråd en hel timme, utan att hinna igenom allt ändå. Men fasen vilken resa du gjort!!! Jag är mycket imponerad! Bra jobbat! TP beskriver det mycket bättre än mig ovan ser jag.

Nu kommer jag för sent till jobbet - men jag är peppad inför ännu en dag som nykter!

Tack!

Väl talat TP, även jag har träffat många som svarat otroligt bra på SSRI-preparat. Många här på forumet vittnar också om liknande erfarenheter av främst Naltrexon men även Campral. Vad som sedan är "på riktigt" och placebo är fullständigt ointressant i min värld. Det verkar som personer med genetiskt nedärvd alkoholism svarar bättre på Naltrexon.

Håller tummarna att du tillhör kategorin som får bingo, det verkar vara en viss grad av lotteri hur ens kropp svarar på preparaten. Vissa får önskvärd effekt medan andra mest åker på biverkningar.

Många tankar som snurrar i huvudet det har är en konstig resa vi är på. Ena stunden känns livet toppen och man tycker man tagit det enda rätta beslutet, för att sedan gå en match mot alkospöket och livet känns pest.
Tror att det är detta är en anledning till att man är så trött och lite överkänslig ibland. Är så mycket som skall ställas till rätta igen och man skall bygga vidare på det nya livet.

I dag skall jag lyssna på den lilla kloka björnen "Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.
Källa: Nalle Puh -

Hoppas ni alla får en underbar dag, Kramar Kalla

Jag håller med dig till viss del.
Det bästa är ju givetvis att klara sig utan

piller.
Jag har ganska stor erfarenhet när det gäller så
kallade "lyckopiller". Dels för att jag har ätit det själv, men framför allt genom människor
jag stöttat och hjälpt genom åren. När det gäller
SSRI-preparat så förstår jag inte ditt resonemang riktigt. I det fallet tillsätter du ett ämne som
saknas i kroppen vid en depression. Sen finns
det givetvis tabletter som ger biverkningar vilket inte är så trevligt. Men i det stora hela så ser
jag inget fel i att ta stöd av den kategorin av medicinering.

Om vi där emot talar om bensodiazepiner så borde de i princip förbjudas, men i vissa fall
så kan även de vara befogade att skriva ut under kortare
perioder men under stenhård koll av ansvarig läkare.

Tyvärr är det så att det finns alldeles för många, framförallt allmänläkare
som är alldeles för frikostiga med att skriva ut mängder av dessa
preparat.

När det gäller campral och antabus i mitt fall, så handlar det
delvis om att ge ett lugn till de som står mig nära, och att de
ska känna att jag tar detta på allvar! Sen blir det en viss trygghet
för mig själv. Samt att om det kan göra så att mina barn
kan flytta hem tidigare eftersom det förmodligen ger ett lugn
hos barnens mamma. Då är det värt mycket!

Vi är alla olika individer med olika behov, problem och
bakgrunder. Din tanke är god! Men jag håller inte med dig fullt ut

Mvh TP

kan aldrig göra dig nykter. Det är bara att skjuta upp problemen till ett senare datum eller byta alkoholen mot tablettberoende. Antabus är ju ett tvångsmedel för att inte dricka och skapar ju ingen sinnesro. Campral är helt klart överreklamerat och funkar nog hyfsat på en som är i riskbruk men inte för oss som tagit drickandet till en högre nivå. Campral ska dessutom kombineras med samtalsterapi och förmodligen räcker det ensamt precis lika långt. En gång i min tidiga försöka dricka mindre-karriär testade jag Campral och på mig var den helt utan effekt. Att kliva av från lyckopiller utan att ha lärt sig möta sina egna känslor är snudd på omöjligt, därom vittnar så många som försökt.