Senaste kommentarerna i forumet

Har varit och tränat för första gången sedan Den Stora Kraschen! Det känns jättebra men nu gäller det att jag inte blir för "kär" i mig själv. Spänner mig inför torsdagen som blir en prövning. Lugn och fin..... Har kommit på mig själv med att jag stressar och skyndar mig trots att jag inte har bråttom. Känns som om jag bygger upp laddningar i onödan. Det kanske är de jag försöker få bort med mina rus. Avhållsamheten nu under veckan känns inte riktigt "äkta " eftersom jag tagit antabus. Tidigare när jag tagit antabus på måndagar har det känts som om jag sparat mig till helgen för att hälla i mig mängder fredag och lördag. Hmm........

Din bröllopsbeskrivning där påminner mig om mina konferenser mm med jobbet och kollegor som blir överförfriskade. Är man själv nykter (jag brukar bara ta någon enstaka öl på sådana tillställningar), så ser man ännu mer hur jobbiga alla andra är. Jag fick nu sist ta emot kritik för att jag bara beställde en öl och för att jag bara satt med en kollega som är elitidrottare och som också drack med måtta. Jag fick ju ut mest givande konversation med honom.

Det var bara att bita ihop och ta kritiken. Sedan är jag lyckligt lottad att senaste åren ha fått en förändrad vänskapskrets på hemmaplan. Från partyfolk, så umgås jag nu mer med familjefolk och/eller träningsfolk. Det är faktiskt rätt skönt att ses ett gäng en kväll och grilla utan att en droppe alkohol kommer fram.

Riktigt dåligt dock med de som spetsade ditt glas där, men där alkoholen går in går vettet ut. Strongt att du fixade bröllopet iaf och de andra är de som kan vara weirdos!

Tårarna rann när jag läste det du skrivit. Precis så är det!
Jag har efter många år som medberoende nyss lämnat. Jag hade några vänner som visste hur det var och som peppade mig i min process att lämna. Men nu när jag har lämnat, så finns de inte här och stöttar så mycket längre. Det känns precis som de tror att nu har jag lämnat och nu är allt överstökat och klart. Men för mig är det fortfarande minst lika jobbigt, fast på ett annat sätt.
Tack för dina fina ord!

Stå på dig, skam den som ger sig! Jag hade en fadäs för en period sedan och lovade då att nu skulle jag minsann vara nykter och att jag klarar det på egen hand. Fungerade hur bra som helst. Ett tag. Sedan tog jag något glas bara för att mysa till det lite och ja. Du läste ju själv hur det gick sedan. Om jag ska lyckas den här gången så måste jag stålsätta mig rejält - och ta hjälp. Så jag har bokat ett psykologsamtal till på torsdag, kommer även se om jag kan få någon medicin samt försöka göra upp en plan för hur jag ska låta bli alkoholen helt. Det är mycket möjligt att jag en dag i framtiden kan dricka alkohol som folk igen, som förut, men ska jag rädda mitt liv nu en gång för alla så måste det vara en nolltolerans. Kämpa på Mic!

Tyvärr...jag fixade det inte. Har ramlat ett antal gånger sen jag sist skrev här, men stuckit huvudet i sanden..

Fick för mig att jag kunde dricka "normalt" igen. FAN. Att man aldrig lär sig!!

Tar detta någonsin slut? Hur lyckas vissa sluta helt? Jag klarar ett tag sen..tror min impregnerade hjärna att det är OK igen.

Det kommer ALDRIG att va OK igen. Jag fixar det inte..

Få mig att förstå det. Snälla?

/Mic

Läst igenom din story nu och tänkte lite på barnen där. Min mor blev alkoholist och oj så vältränad jag som barn blev på att se om hon hade druckit eller inte. Rörelsemönster när hon lagade mat, blickar, ordval, sättet att prata på. Jag kunde när jag kom hem från skolan på en bråkdels sekund avgöra om hon var spiknykter eller ej. Jag kunde till och med känna på mig om hon så bara varit på någon öl utan att för den delen vara påverkad. Det syntes liksom på hela henne och hennes sinneshumör, den där glädjen när någon med alkoholproblem ändå lyckas sippra i sig lite. Så nog är det så att dina barn har märkt av det hela och antagligen också vill se "upp till bevis" lite.

Strongt av dig att sätta ner foten i varje fall och härligt att du har berättat det! Bra om du får stöd och support av särbon också. Hejjahejja!

Det är fascinerande med det undermedvetna som berättar sedelärande historier för en medan man sover :)
Tycker ofta att jag får nyttiga insikter genom att fundera över mina drömmar, men tyvärr är det svårt att hinna fånga dem när väckarklockan drar igång på morgonen.

Nu har jag avverkat dag nio på nykterhetsresan och i morgon når jag första delmålet, tvåsiffrigt. Suget är minimalt, men då har jag inte heller utsatt mig för några särskilt jobbiga situationer än. Det kommer till helgen... Just nu har jag inte minsta lilla sug, tvärtom. Det känns behagligt lugnt i kroppen och jag är inte alls lika tung i huvudet på morgnarna som jag var de första dagarna. Livet är med andra ord rikitgt skönt just nu :)

Så bra skrivet!! Precis så är det, du har verkligen satt ord på hur det är.
Kram<3

Som pratar med dig och varnar dig.

Kram till dig :-)

...... jobba 10.5 timmar första dagen efter sjukdom? Feber och förkylning och hosta.

Inte jätte smart kan jag säga. Det blev 6 timmar i domstolen och 2 timmar i körning. Resterande 2.5 timmar var jag på mitt kontor. Höll på att somna i domstolen så jag stod ett tag....fick även springa ut några för att hosta och snyta mig. Tur jag inte var någon huvudperson i domstolen.

Väl hemma var jag helt slut med mer ont i ryggen och huvudvärk. Och febern var tillbaka. MEN jag måste jobba i morgon också.

Jag avstod från all form av alkohol :-) det kom inget kraftigt sug. Har en känsla av att den här veckan inte blir sssåååå jobbig.

Alltså 2-0 för mig :-) jag gläjds åt det lilla :-)

Jag börjar känna ett helt annat lugn i mig själv. Det har successivt ändrats sedan jag slutade med hormonerna. Mitt humör är inte lika labilt.

Kram

Nej, jag lutar nog åt det hållet jag med. Går och funderar hur och när jag ska säga det. Det går ju inte att missa tycker jag. Men alla verkar bara avvakta och hoppas att det löser sig ändå på nåt sätt. Hm... Vad vi är dåliga på att hantera detta.

Jag skulle definitivt vilja får en rak omtänksam fråga från dig som arbetskamrat, i enrum utan andra människor omkring. Kanske skulle jag reagera spontant som du tror att din arbetskamrat kommer att göra men då skulle jag i alla fall veta att det finns någon som ser mig.
Men om jag har trillat dit igen och mår dåligt av det skulle jag kanske så småningom uppskatta om chefen blev tipsad och ingrep med krav på provtagning mm.
Inget blir i alla fall bättre av tystnad kring flodhästen.

.

Du ångrar aldrig i morgon att du inte drack. Bra att ha som mantra. Kram och styrka / FM

Eftersom jag åkte dit igår kväll, dock för en grov rattfylla. Jag tyckte själv jag var under mina sinnes fulla bruk, men promillehalten var lite för hög för det.

Om du läser här fortfarande så får du gärna dela med dig om alkolåset för det lät väldans billigt? Jag kollade runt själv och det verkar som om det bara är tre leverantörer som är godkända och det var riktigt dyrt att hyra eller köpa via dem. Å andra sidan är jag i liknande sits som dig och är beroende av bil i min vardag, för jobb och för att sköta hushåll i form av matinköp mm.

Oj, vad inspirerande att läsa om din helg! Jag började läsa i din tråd nyss och blev nästan nervös själv å dina vägnar när jag såg upptrappningen, men vad härligt o läsa att du klarade det och med bravur med!

Hur ska man tackla arbetskamraters alkoholproblem? Jag vet att en av mina kolleger har haft alkoholproblem men kom tillbaka efter behandling och sjukskrivning. Svullen, diffusa magproblem och strödagar borta trots att hen jobbar deltid. Känns som att alla vet men ingen vill ta tag i det. Vill inte gå bakom ryggen heller känns det som. Hur skulle ni vilja bli behandlade om ni vore i hens situation? Tål att tänka på. Rak fråga av en kollega eller inkallad till chefen? Frågar man bara"Hur mår du? Jag tycker du ser så trött och slut ut," kommer ganska säkert en massa bortförklaringar. Jag tycker det är jättesvårt och sorgligt att inte kunna hjälpa. Hen mår ju uppenbarligen skit.

Läste även Sveas inlägg här i din tråd, men jag är en träningskille som utåt sett verkar ha ett sunt och bra liv. Min kropp åker dock på stryk av alkoholen. Det är ju trots allt ett gift och jag känner hur jag paradoxalt kan springa ett långdistanslopp ena dagen och känna mig duktig mot min kropp, för att samma dag klippa för mycket vin på kvällen och misshandla de inre organen rejält. Kände igen mig i mycket av det ni båda skrev. Kämpa på!

Vilken enorm prestation att stå emot alkoholen på ett bröllop!!
Det är så lätt att halka in i all lycka och uppståndelse.
Jag vet att när jag var lycklig, antingen för mig själv, eller någon annan, så ville jag gärna toppa känslan med alkohol.
Jag nöjde mig inte med den "vanliga" lyckokicken, utan tänkte att varför inte göra en härlig känsla ännu härligare.
Jag var själv på en fest i helgen. Nykter. Tyvärr infann sig ingen lycka eller känsla av samhörighet.
Var där med en ammande kompis. Hon fick all förståelse för att hon inte drack, men jag som inte hade någon, för dem godtagbar anledning, var bara tråkig.
Just nu känns det nästintill omöjligt. Men jag hoppas att vi alla här som kämpar en dag kan känna de naturliga kickar som livet faktiskt kan ge.

Du är så insiktsfull och stretar på, samtidigt som du inger hopp åt oss andra!
Jag älskar att paddla och brukade kajaka runt en hel del för ett par år sedan.
Har tänkt att försöka ta upp det igen nu till sommaren.
Vi kanske ses på ett spännande farvatten någon gång.
Då ska jag stolt lyfta min paddel och göra honnör!

Visst känns det som en seger att ha klarat en nykter helg i onyktert sällskap och dessutom kommit på sig själv med att faktiskt ha trevligt!
Jag var på en fest nykter i helgen, men orkade bara stanna i två timmar för att jag led så mycket. Två veckor innan dess var jag på en annan fest nykter och stannade hela kvällen och hade hur roligt som helst!
Nykterheten liksom livet går definitivt upp och ner.

Hej LenaNyman och alla fina på forumet!

Nu orkar jag äntligen ventilera mig igen.
Har haft en ordentlig svacka senaste tiden. Jag har med möda hållit mig nykter i en vecka efter att jag drack en flaska vin under ett födelsedagsfirande.
Huvudet har legat och guppat precis ovanför vattenytan och jag har många gånger tittat ner och velat sjunka djupare i alkoholhavet.
Det som har stoppat mig från att dricka senaste veckan är mina föräldrar. De har båda stora alkoholproblem som de inte kan ta sig ur själva
För en vecka sedan ringde jag upp dem och ställde dem mot väggen.
Jag berättade om allt jag hade sett när jag var och hälsade på senast. De smygdrack från morgon till kväll, de respekterade inte min önskan om en nykter helg.
Eller rättare sagt; de låtsades att vara nyktra för min skull, men jag genomskådade deras drickande direkt.
Jag berättade om skulden jag kände när jag skjutsade min fulla pappa till jobbet.
Jag frågade mamma hur hon kunde erbjuda mig smärtstillande läkemedel med morfin i mot min ryggvärk, när hon VET att jag är en före detta tablettmissbrukare!
Det som sved värst var när jag berättade att min 11-månaders brorson, deras barnbarn, börjar gråta så fort de håller i honom för att han märker att dem är fulla.

Nu har iaf mamma sökt hjälp. Hon ska börja med Antabus och gå på en beroendemottagning. Pappa tror fortfarande att han klarar att sluta själv. Det tror inte jag.

Med mitt eget tablettmissbruk i botten och de alkoholproblem som tog över när jag var fri från tabletterna, så är jag otroligt skör.
Mina "missbruksögon" snappar upp alla misstänkta beteende i min omgivning, på gott och ont.
I lördags var jag på en inflyttningsfest nykter, men orkade bara stanna i två timmar pga det ohämmade alkoholflödet och för att jag som nykter inte fick samma uppmärksamhet.
Det är väl mycket roligare att dra ett shot-race med redan berusade nyfunna vänner än att hålla en normal konversation med nyktra tråkiga mig!

I nuläget är jag både en beroende och en medberoende. En ruskigt svår balansgång, som skulle kunna bli förödande om jag inte sätter mig själv i första rummet.
Jag tänker stötta mina föräldrar i deras kamp så långt jag orkar utan att det påverkar min väg till ett bättre mående.
Har blivit tillsagd på skarpen av min terapeut att jag, där jag befinner mig nu, inte kan ta på mig allt det här.
Tyvärr styr känslan oftast starkare än förnuftet..

P.S Är gruvligt sugen på alkohol nu. Är lägenhetsvakt åt en kompis och ska gå dit och vattna blommorna. Jag vet att hon har ett stort barskåp och det skulle inte märkas om jag tog lite.. Hjälp vilka destruktiva tankar..D.S

Så är det. Mina ord blev dina ord. Någon dag så är modet och styrkan med mig tillräckligt ut, och då vet jag.

Även jag är övertygad om symboliken. Bra att du har skrivit ner detta så att du kan gå tillbaka och läsa om du sviktar. Är övertygad om att det kommer att gå bra. Ju längre du klarar dig desto bättre blir självförtroendet i och med att skuldkänslor och ångest avtar. Det gäller mig också! Kram

Jag är rätt ny på forumet och har kunnat konstatera att vi är många som är likadana, dvs som det är fel på alltså. Så även på mig. Vad som är felet på dig och mig och många andra vet jag inte och har ingen motivation att ta reda eller grubbla över. Jag kämpar på. Tar antabus på måndagar för att kunna dricka måttligt på helgen. Ge inte upp ! Kram