Senaste kommentarerna i forumet

Jag har inget underlag för det här, men jag tror inte att man generellt kan säga så. Det är så väldigt individuellt. Många nyktra alkoholister har lärt sig massor om livet och om sig själva och snarare blivit starkare personer.

Nedan radar jag igen upp det brev som terapeuten bett mig skriva och som jag lydigt plitat ned.
Sen ska jag författa vad jag innerst inne upplever och känner,få se hur mycket det skiljer sig åt.
Kära xx
Vi har nu levt åtskilda i 9 månader.Du har druckit mer än nånsin och förmodligen mått sämre än nånsin.I våras när du flyttade ned så var du så full av tillförsikt att detta skulle bli bra.
Du såg tom fram emot detta och jag satt mittemot och kände mig förkrossad inför hur du kunde känna såhär.Själv var jag förtvivlad övergiven och sorgsen.
Sen kom och gick sommaren och hösten och även en stor del av vintern.Nu sitter vi här fortfarande på varsin plats och du mår ju inte bättre och inte jag heller.
Jag för att jag inte kan släppa taget om dig och du för att du fortsätter att dricka för att du inte kan låta bli.
Jag vet att du är sjuk,jag vet att ditt känsloliv är förmörkat och sjukt av ditt drickande.
Ändå måste jag ju ta till mig ditt agerande och det som kommer ur dig i form av sanningar:
Jag vill inte mer,vårt förhållande är inte roligt längre.
Jag vill leva själv och bygga upp mitt liv och börja må bättre.

Jag kan inte annat än ta dig på orden och säga att jag beklagar att det är så du känner och tänker.
Jag känner annorlunda än dig.Jag älskar dig fortfarande,djupt trots att jag inte borde.
Detta rår jag inte över och min enda chans till återhämtning och tillfrisknande är att bryta helt med dig.

Kanske är det vi som ska leva tillsammans i framtiden,kanske inte.
Men här och nu måste jag vända dig ryggen och fortsätta mitt liv och bygga upp min verklighet utan dig.
Jag önskar dig all lycka till och vill dig verkligen allt väl.
Jag tackar dig för dessa 20 år som vi delat men nu säger jag adjö.

Kära xx
Jag ser dig i dig nya hem som delvis är torftigt och antagligen mycket ensamt.Du framhåller ofta skenet av att du är nöjd i din ensamhet och att ingen tränger sig på/behöver dig.Jag vet hur social du innerst inne är.Pratsam och glad med alla som vill låna dig en stund.Själv klarar jag ensamheten långt bättre men har ändå efter brytningen med dig öppnat upp för många nya kontakter.Du försöker hålla masken.
Att ditt liv är under kontroll.
Att jag inte fattas dig.Men igår så bröt det igenom igen,trots ditt pokerfejs.
Jag såg hur du ville ta i mig,nå fram till mig men du valde att inget säga eller göra som vanligt.
Jag åkte hem,la mig och längtade så det gjorde ont efter dig.Du fattas mig varje dag,varje timme och mitt liv är inte komplett utan dig.
På ytan fungerar allt bättre och bättre.
Min vardag med alla måsten rullar på och min fritid har blivit mycket rikare.
Men allt det skulle jag kasta bort i en handvändning och släppa om jag trodde att det skulle räcka för att vi skulle hitta varann igen.
Så sorgligt ensamt är mitt innersta jag som inte är ett dugg intresserad av att möta någon ny man eller starta upp ett nytt liv som ju redan är påbörjat.
20 år där vi ständigt funnits för varann,du praktiskt jag känslomässigt.Jag känner mig stympad och svag utan dig.
Men utan tillfrisknande från din sida så finns det inget vi.Kanske inte ens med det,du kanske väljer din egen väg ändå.

Ja,ett troget hjärta har jag i alla fall.
Just nu känns det inte som någon större tillgång.

Det är trist när ens nära och kära dör ifrån oss alldeles för tidigt. Sök hjälp, gör som Adde säger, bli inte fångad i denna sjukdommen. Ju tidigare du får hjälp desto lättare är det. Sök också prof. hjälp, du bär på alldeles för mycket bagage. Kram:-)

du skyller barnen att se till att dom har det bra. Stannar du i en hopplös relation så sviker du barnen och dig själv. Ni mår alla dåligt av att ha det så här. Dina barn måste komma i första hand.

Det är hans sjukdom som pratar, och den bara ljuger. Ingen kan få någon annan att dricka, det är ett val man tar själv. Och skulle det vara så att han tycker du är så oduglig på relationer (vilket bara är lögn och en ursäkt från hans sida för att rättfärdiga sitt drickande) så blir han ju överlycklig om du lämnar honom. Då behöver du inte känna några skuldkänslor för honom i varje fall. Ditt självförtroende har fått sig en knäck, jobba med att bygga upp dig själv, sök stöd hos människor i din omgivning och ge inte upp. Var öppen om att han dricker, du ska inte skämmas. Om du inte kan stå på dig för din egen del, gör det för barnens skull. Låt dom bli din motivation att kämpa kanske ditt livs kamp. Det blir inte lätt, men du får det bättre i slutändan, barnen också. Trygga dig själv och barnen, sök hjälp hos ett kriscenter e.l. Ta kontakt med Al-Anon osv. Kräv att han söker hjälp för sitt drickande och ge dig inte, vill han inte inse vad han måste göra så måste du lämna honom. Skriv ned vad som är viktigt för dig, skriv ned dom olika situationerna som kan uppstå om du stannar, lämnar, från det värsta till det bästa. Planera hur din framtid ska se ut om 1 år, 5 år och 10 år. Hjälp finns, så ge inte upp! Och klarar du inte att hitta styrkan och själförtroendet så 'fake it til you make it'. Du är värd mer och och barnen är värda mer än att leva som gisslan under hans drickande och förgottbefinnande. Kram till dig:-)

Gick från AA till Puben...ville bevisa att jag kan dricka som folk. Det gick inte. Varför gör man sånt?

Egentligen så vet jag vad jag måste göra men efter så många år har självförtroendet fått sig en och annan törn. Innerst inne har jag bestämt mig för att lämna honom och det är bara svårt att ta steget. Jag måste bara hitta kraften att ta det stora steget......Det är nog som du säger att lugnet för mig och barnen kommer och ta över den besvikelsen jag känner över mig själv och som jag upplever det misslyckandet. JAg har ju blivit intalad att jag är oduglig på relayioner och det är därför han dricker, nu måste jag hitta självförtroendet igen att ta ett nytt kliv i mitt liv. För mig och barnen.

ingen vetenskap för detta nu.....MEN....jag har varit med ett tag i nykterhetssvängen och det som jag hört/sett i år efter helgerna vad gäller beläggningen på beroendeenheterna och öppenvården slår alla rekord ! Jag har flera bekanta på olika platser i landet som blir nekade att få hjälp pga att det är fullt.

2 orsaker kan ev synas :
1) Massor av nya som behöver hjälp
2) Besparingar så platserna inte räcker.

Ett sånt här forum hjälper mer än man kan tro i början så sprid gärna budskapet ! Det är många som behöver stödet.

vidarebefodrar min e-post så jag ser när det kommer nytt :-)) Ett litet tips :-))

dödsfallet och sörjer med dig. Och jag kan också hålla med dig om att hon har det bättre nu men att det för er efterlevande är ett öppet sår och många frågor som aldrig blev ställda eller besvarade.
Jag hoppas innerligt att du själv tar emot hjälp både för ditt medberoende och ditt egna beroende ? Annars går det vidare i nästa släktled.
Skriv här, gå på AA och Al-anon och be att få stöd på beroendeenheten där du bor.
Kramar !!

Jag ber om ursäkt om det här låter hårt. Om du inte lämnar honom så sviker du dina barn. Det är min åskit. Det är fegt att inte gå. Du kan hjälpa och skydda dina barn bäst genom att ta hand om dig själv. Du kan inte skylla på att du är rädd för vad som händer om ni får delad vårdnad. Om min mamma hade lämnat min pappa så hade hon levt idag och kanske till och med varit lycklig och stolt över sitt liv. Men hon vågade inte.

Allt var riktigt bra relativt länge. Nu är allt tungt och jag är förkrossad igen. Vad trodde jag? Tar för mycket skit? Men vad trodde jag igentligen?

...det blir nog svårt för mig att bortförklara varför jag avstår från njutning i så fall. Men jag har en bakdörr på glänt. Om det visar sig att det känns för besvärligt att hålla efter hur mycket jag dricker, om jag till exempel börjar få kraftigare sug igen, så då kan jag kanske rycka på axlarna och mena att "det är det inte värt" - Inte så litet "surt sa räven..." i det ;)

Förstår att du känner att du bara fått nog av alkohol. Så kände jag också till slut, det upptog alldeles för mycket av min tid, av livet. Samtidigt var det svårt att inte ha ångest över valet att lämna eller inte. Du behöver utgå från vad som är bäst för dig och det går aldrig att komma ifrån att du måste fatta beslutet att lämna själv om det är det du vill. Det är bara du som kan välja hur du vill göra. Samtidigt tänker jag att du innerst inne redan vet vad du vill men behöver stöd från någon som verkligen vet vad du befinner dig i för att komma vidare. Kan du på något vis söka anhörigstödjare med egen erfarenhet? Kan du göra en skriftlig plus- och minuslista för din egen analys av situationen. Gör en ruta som du delar in i fyra fält. Längst upp i vänster ruta skriver du nackdelar med befintlig situation. I rutan högst upp till höger fördelar med att vara kvar i nuvarande situation. Längst ner till vänster nackdelar med att byta situation och längst ned till höger fördelar med att byta situation. Ta fram det du skrivit och skriv till, ändra, fundera under flera dagar eller ett par veckor för att se om du tänker annorlunda. Det här kan ge dig ett annat perspektiv. Oavsett är det oerhört tufft att veta om man gör rätt eller fel men du måste vidare på något sätt för att kunna fatta ett beslut. Kan ni flytta isär tillfälligt för att se hur det känns?

Bra jobbat Kruven! Jag är inne på min första vecka som nykter. Behöver se såna här trådar som pepp.

när du lever med en alkolist. Läs alla innlägg här så vil du få se din framtid, full av svek, löften och åter svek, smärta, gråt, ilska, avmakt, gräl, hot, ultimatum osv. Ta lärdom från oss andra som har varit fast i detta sjuka mönstet i årtal, du får det på samma sätt. Det blir inte bättre, jag lovar. Han är den enda som kan ändra på sig. Du kan bara bestämma dig för hur du vill ha det, och varje dag du väljer att stanna så ser han det som att du aksepterar hans drickande. Du kan inte hjälpa honom, så länge han inte vill sluta själv så har du två val, stanna och leva i ett helvete eller lämna honom och hitta dig själv igen. Få INTE barn med honom, det blir bara så mycket värre så länge han dricker. Mitt råd: stick medans du har en sjans, men det är ditt val och du är inte klar innan du har bestämt dig. Lycka till, styrkekramar, hoppas mitt svar var till hjälp:-)

Jag har bara varit nykter en vecka och känner redan igen mig i dina punkter yogin. Visst är det underbart. Innan har jag supit skallen av mig varje helg, varit ett vrak mån-ons, för att sen ha glömt all ångest på fredagen och så är cirkeln sluten.

och mår dom dåligt så är det ditt ansvar att ändra på situationen. Din mann (han är sjuk) klarar inte ta det ansvaret, så då måste du gjöra det. Du och barnen har det jättesvårt nu, men dina barn kan inte göra något åt detta så därför måste du göra något. Det är INTE du som sviker honom (om du skulle lämna honom), det är han som sviker barnen och dig, och sig själv. Om du inte ordnar upp i detta så sviker du också barnen, och dig själv. Hans drickande är INTE ditt fel, oavsätt vad han säger! Han är en vuxen mann och sviker hela sin familj med sitt drickande. Jag säger inte att du måste lämna honom, men du måste hitta dina gränser och sätta tydliga gränser för honom, och respekterar han inte gränserna så skyller du barnen att dom får växa upp i ett lungt, tryggt och fredfullt hem, och det är mycket möjligt att det blir utan honom. Skuldkänslor som du ev. skulle få om du beslutar att lämna honom kan inte jämföras med dom skuldkänslorna du vil ha om du inte ser till att barnen får en lugn vardag utan skrik och bråk. Du måste kanske söka hjälp någonstans, och du har redan börjat iom at du skriver inn hit. Du är mycket starkare än du tror, ge dig inte, hitta din indre tiger och kämpa för dig och dina barn. Låt dom inte växa upp och tro att detta är normalt, då vill dom kanske själva hitta partners som dricker.

Hej Yogin!
Så duktig du är! En dryg månad utan A! Det ska du vara stolt över! Grattis!

Nu har jag beslutat att 1 februari blir sista antabus dosen. Mycket för att den redan hjälpt mig de första stapplande stegen till nykterhet. Men också för att jag inte vill belasta min kropp med ämnena i antabus som inte är världens bästa direkt. Det känns som en nystart på alla sätt med ljusare tankar än höstens deppigheter. Kanske tar en skön tripp till Miami me killen också snart!

Ja, det stämmer nog... Det är inte första gången jag frågar - som sagt - i lite olika former. Börjar få dåligt minne, tror jag! ;-)

Jag kan instämma i alla dina punkter, dvs varför man skulle fundera på att dricka igen. Det är ju detta man brottas med de dagar som nykterheten känns sisådär. Jag tänkte också ett tag på att jag inte ville definiera mig som alkoholist/beroende eller vad man nu vill sätta för etikett. Eller ja, det vill jag väl inte nu heller. Men nu tänker jag mer att man måste ju inte vara alkoholist för att välja bort alkoholen i livet. Då känns det så himla mycket bättre. Om jag har valt bort alkoholen, så är det ett VAL, inte ett måste eller krav. Lura sig själv med semantik har ju funkat bra förut! ;-)

Du klarar det här, Anders 43!

Har inte druckit på en dryg månad!
Fördelar:
- mindre eller nästan ingen ångest
- jämnare "energi", dvs vad jag orkar göra på en dag, är inte lika trött på en fredag
- sover bättre och är mer utvilad när jag vaknar

Har bytat ut vissa vanor,
- istället för att gå till krogen har jag gått en en medidationsställe på fredagar
- istället för att gå ut och dansa på lördagen har jag gått upp tidigare på söndagen och gått på dans på gymmet
- istället för att sitta och fylleringa, har jag börjat ringa mina gamla vänner hemma i lugn och ro
- tagit alkholfri öl på afterwork med kollega
- druckit thé, eller alkholfri öl, eller vin hemma

Frågan är fri, blott den är hövlig. Gäller åtminstone i mina trådar, så fråga på bara

Jo, jag har nog svarat på din fråga, flera gånger på litet olika sätt, ända från mitt första inlägg här. Enkelt svar - allt det där.

Jag är hedonist - Jag älskar livets njutningar och det är klart bara båg att försöka påstå att alkoholen inte erbjuder njutning. Både via de ofantligt många intrikata smakkombinationerna, som olika drycker erbjuder och de olika former som ruset kan ta. Det skall fan till att jag helt skulle ge upp en sådan njutning utan kamp.

Utanförskap, eller kanske ännu starkare självbild - Det bjuder starkt emot att definiera mig själv som alkoholist, som en som verkligen inte klarar av att umgås på ett vettigt sätt med alkoholen. Inför andra, men kanske ännu mera inför mig själv. Däremot känner jag väldigt litet behov av att sitta och bli ordentligt full tillsammans med andra, det har jag egentligen inte trivts med på väldigt länge.

Nyfikenhet - Det här är nog den allra viktigaste orsaken och jag skrev om den redan i mitt allra första inlägg här. "Curiosity killed the cat" och jag är i högsta grad en katt. Jag har nu gjort en enorm förändring på hur jag ser på alkoholen. En verklig game-changer, vilket jag aldrig tidigare gjort. Nu behöver jag veta hur den förändringen påverkar mig i alla situationer. Om jag bara slutar med drickandet nu kommer jag för alltid att fundera på om det verkligen var nödvändigt för mig att göra så. Den osäkerheten passar helt enkelt inte min natur och skulle med rätt stor säkerhet utvecklas till något som gnagar på mig inifrån.

Framförallt den här sista aspekten har jag diskuterat med min fru och hon verkar förstå den helt, även om hon nog visar en del nervositet inför tanken på att jag skall dricka. Barnen har en stark "alkohol är bara dåligt" inställning (kan inte skylla dem för det), och med dem har jag inte tagit upp frågan.

Skriver gör man när man orkar, och har behov. Take your time! När du väl har behovet så finns det alltid någon här som gärna läser och begrundar - och kanske t.o.m. kommer med något klokt tips eller lite peppning. Om inte annat så är det ju rätt skönt att bara få "skriva av sig". Hoppas att ni är inne på rätt väg den här gången! Kämpa på "linker"!!!