Senaste kommentarerna i forumet

Jag tänkte att jag skulle titta in så här ett år efter det att jag började min resa mot ett liv utan alkohol. Jag läser att många här på Forumet är oroliga för att livet efter alkoholen inte blir roligare än det är just nu i början av avhållsamheten. Men jag kan trösta er med att det blir roligare på alla sätt efter ett tag.

Min utgångspunkt när jag upphörde med alkoholen att jag är missbrukare och att jag kommer så att vara hela livet. Det innebär att jag redan från start var på det klara med att det aldrig mer blir något med alkoholinnehåll. Trist, men så är det. Jag har ju själv försatt mig i denna situation och nu är det dags att betala tillbaka till mig själv.

Hur har jag då lyckats? Jo, jag har inte haft några återfall. Visserligen har jag känt en avsaknad av ett gott rött vin men inte så mycket att jag har fallit för frestelsen. Jag har också använt mig av den avledande manövern. Så fort jag har tänkt på vin har jag t.ex. rest mig upp, tagit en promenad eller utfört någon annan sysselsättning.

Träning, i mitt fall löpning, är ett fantastiskt sätt att få samma, eller nästan samma, belöningskänsla som med alkohol. Jag tränar mycket och mitt fysiska jag har verkligen genomgott en metamorfs. Jag har sprungit många maratonlopp runt om i världen och min lycka att komma i mål väger oändligt mycket tyngre än den jag upplevde med alkoholen. Jag mår fysiskt alldels utmärkt bra och med det kommer också det mentala tillfriskandet.

Med alkoholen försvann många timmar i fullständig meningslöshet. Om du gör din hemläxa genom att räkna ut hur många timmar i veckan du ägnar åt alkohol, som inköp, drickandet och inte minst återställningen från bakfyllan. Om du bara ägnar hälften av den tiden till någon fysisk aktivitet kommer, kanske inte Beach 2015 med dock projektet Beach 2016 att ligga inom räckhåll. Det ger en fantastisk självkänsla att känna sig sund. Jag är inget muskelberg men jag känner mig och ser sund ut. Det kan jag lova att jag inte gjorde för att år sedan.

Alla pengar som sparas genom att sluta dricka skall inte underskattas. Det där gymkortet på 5000 – 6000 som du tyckte var alldeles för dyrt är ju inget mot vad du använder på alkohol. Om du slutar nu kan du till nästa sommar springa (om det är din grej) längs en strandpromenad på någon fin liten ö längre söderut. Och ändå har du förbrukat mindre pengar än du gjorde när du ägnade dig åt drickandet.

Jag tror jag skrev tidigare i något av mina tidigare inlägg att ”ett sysslolöst sinne är djävulens lekplats”. Jag tror att just förleda tanken, styra den bort från tankar om alkohol är ett sätt klara arbetet med att bli fri från missbruket. För det är ett arbete, ett hårt arbete. Det är inget som bara händer av sig självt utan det kräver ett engagemang, en fokusering på sig själv och tillfriskandet. Lägg ner lika mycket arbetet på dig själv som du lägger på andra. Det är du såklart värd. Tyck om dig och tyck att du har lika stor rätt att vara frisk, må bra och få en bra självkänsla med ett stärkt självförtroende som alla andra människor.

Det är så krasst att vi bara har ett liv. Vi är satta att ta hand om oss själva, inte bara för vår egen skull utan också för hela vår sociala sfär som är beroende av att vi finns. Vi har ett ansvar att inte göra andra människor oroliga och besvikna och det är bara vi själva som kan göra något åt det.

Jag är idag mycket glad och tacksam att jag tog beslut att sluta dricka. Livet blev enklare och jag kan använda min dyrbara fritid till annat än meningslösheten. Jag kommer aldrig mer att dricka alkohol och jag sörjer det inte ett dugg idag. Det finns om man så vill många alternativa drycker som smakar minst lika bra som vin utan att medvetandet slocknar.

Jag är en stolt före detta missbrukare som önskar er alla lycka till med ert arbete. Ge dig själv en chans och tro inte att ett återfall är slutet på ditt arbete. Shit happens och sen är det bara att fortsätta med tillfriskandet. Shit happens ju på jobbet också och det är ju inte the end of the world.

May the Force be with You all

Hade varit kul!

Att ni blir särbos alltså. Då kan du i lugn och ro vara nykter till vardags utan knäppa kommentarer från honom.
Vill du lära känna honom vit? Du kanske kan föreslå honom det, att ni har någon vit helg tillsammans för att testa vad som händer då?

Grattis Valeria! Härligt att det blev så lyckat och utan alkoholen. Måste ha varit roligt för dina dättrar också.
Du har all anledning att känna dig stolt!
Och det är klart att det inte är fusk med antabus. Tvärtom, det är strongt att du använder de hjälpmedel du behöver!

Hur det har gått för tvåbarnspappan som startade tråden? är alltid lite illavarslande när folk försvinner...

Att ta antabus är verkligen inte att fuska, det är smart att ta till alla medel som finns för att klara nykterheten. Bra jobbat!

Kram tillbaka!

Blir glad höra!!!
Jag vaknar också med tacksamhet varje morgon, tänker att jag hade varit ÄNNU tröttare om jag hade druckit vin kvällen innan. Känns så skönt veta att det "bara" är sömnbrist!

Hade vansinnigt kul och trevligt igår! Var helt nykter tillsammans med människor vars A - intag varierade. En del var nyktra som jag, andra salongsberusade och några lite mera påstrukna. I vanliga fall hade jag varit fullast av alla och haft världens ångest idag. Igår talade jag i tfn m särbon innan jag gick och lade mig, vilket aldrig hade inträffat tidigare. Mitt liv är mycket bättre utan A !!!!

Vad klokt du resonerar!

Har varit iväg med nära anhörig, min mor, på en tuff läkarundersökning (lungbiopsi), hon lider och har ångest - och förstår inte riktigt vad som händer, efter en lättare stroke och begynnande demens där närminnet börjar suddas ut. Det gör så ont, och jag försöker hantera känslorna. Reptilhjärnan skriker ju rakt ut att jag skall ge mig in i alkoholdimman, och den snabba ångestlindringen. Att "stanna" tiden några dagar, låta mig bli ansvarslös och harmonisk......-eller hur!!!!

Jag kommer inte att dricka, och har egentligen inget "sug" - fast det är ju just det jag har, på ett sätt. För att lindra min egen ångest. Jag kommer inte att dricka, för jag skulle inte kunna leva med känslan av att inte finnas här/där när min närvaro kanske krävs. Min förmåga att "styra upp" och ordna saker o ting för min sjuka mamma får inte förstöras bara för att jag är svag och söker den, för mig, enkla lösningen. Mitt förnuft är det inget fel på - har bara ett trasigt belöningssystem i min hjärna. Men jag går igenom detta utan alkohol, i nuläget. Jag måste, kan och vill. Så: Jag skulle vilja vara full just nu - men det vill jag verkligen inte.

Tänkte ett tag att jag skulle prata med doktorn om att kanske få något som lindrar ångest - men inser att jag antagligen skulle missbruka sådana tabletter också - med tanke på mitt pajade belöningssystem. Får helt enkelt leva mig igenom ångesten och oron - och förhoppningsvis lära mig något av det, som kan ge styrka längre fram i livet när någon krissituation dyker upp.

Fortsätt kämpa alla ni som kämpar! Idag är ytterligare en dag utan alkohol - och det är ju jättebra!!!

Hej!
Vi känner inte varann men kan säga att jag e glad för dina barns skull att dom har en pappa som försöker hålla sig nykter.

Men som anhörig till en alkolist och läsa om din Finlands resa, värsta dagen du varit med om....skulle inte den värsta dagen varit när din dotter kom hem efter att blivit antastad på bussen?
Menar inte att trycka till dig men i mina öron (som inte ens har barn) e det inte det värsta man kan tänka sig att ens barn far illa?
// Maria

Vad som stör mig är att han, iaf på vardagarna, smyger med det nu när han märker jag faktiskt håller ut. Han är irriterad o rastlös på kvällarna, inte trött o lugn vid tv som innan. Och när jag lagt mig dricker han. Boxen är lättare... Det som stör mig mest är nog att jag inser jag inte känner honom som han är helt vit. Han är aldrig bakfull el liknande men han behöver uppenbarligen få det där vinet på kvällen. Barnen märker inget, det är efter de lagt sig. Men ja, jag undrar kring framtiden. Jag flyttar i sommar eftersom det är för långt för barnen till skolan när de är hos oss. Nuvarande sambo vill bo kvar i sitt hem. Så vi blir särbos.

Välkommen hit! Vilken jobbig situation du har hamnat i. Som du kanske har sett finns det en del av det här Forumet som heter "Hjälpa någon som står nära". Där tror jag du kommer att känna igen dig i många andras berättelser och få stöd för din situation.
Kram!

Jag har också blivit väldigt uppmärksam på andra nu och tycker mig se alkholproblem omkring mig lite här och var. Förmodligen stämmer det också. Med tanke på hur vanlig alkoholen har blivit i det sociala umgänget så måste det helt enkelt vara många som får problem förr eller senare.

Tänker på din man Sattva. Uppenbarligen har han också ett beroende och tycker det är jobbigt att du inte längre vill vara med honom i det. Förstår att du blir orolig för hur det kommer att påverka förhållandet, men som du redan vet är det ju verkligen inte du som gör fel. Tvärtom. Blir du störd av att han dricker?

Så är det ju, att ibland är det bubbelglädje och klackarna i taket och ibland vill man bara gå hem och dra något gammalt över sig - även MED sprit.
Lätt att hamna i glorifierande när man sitter där och helt enkelt bara brottas med suget.

Men jag längtar verkligen till den dag då jag inte ens tänker på alkohol som ett alternativ längre! Blir uppmuntrad av dem på forumet som nått dit, men det dröjer ju så läääääänge....

och framtidstro.Sån jag en gång var för länge länge sen innan jag lät mig själv sjunka mot botten.En botten som jag egentligen aldrig märkte att jag nådde.Sakta blev dagarna grå ,sällan svarta utan just grå tomma och platta.Utan vare sig glädje eller njutning.Jag trodde det var allt ansvar som låg/ligger runt mig.Men det ligger ju kvar,men utan min alkoholberoende och dåligt mående kvar i livet.Han som jag ändå nånstans håller kär.Men hellre på avstånd då jag helt klart nu börjar se ljuset igen.

Kanske är det sommaren,kanske är det att saker börjat lägga sig tillrätta.Jag kan luta mig tillbaka och känna att jo,men jag fixar ju faktiskt det här.Det rätt tungrodda livet som är mitt.Jag har fixat och donat och trixat på ett sätt som gör att mitt vardagsliv flyter på och jag har börjat ge mig själv pauser av glädje.
Hoppas hoppas nu att jag kan hålla fast i den här känslan länge nu och när och om jag faller inte faller så hårt.

... det gamla ordspråket "Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta" när jag läser din kommentar, PP. Byter man ut ordet glömma mot acceptera får det ännu bättre bäring. Nog skulle det vara skönt att glömma, helst radera ut, en hel del händelser (speciellt dom man tänker tillbaka på med en stor, stor skämskudde tryckt mot ansiktet). Men är det inte sannare, är det inte tecken på verklig transformation, om man faktiskt kan betrakta dessa händelser, dessa minnen, med acceptans? Och när vi äntligen kan lägga ifrån oss den där skämskudden har vi kanske fått till detta med att såväl acceptera som förlåta våra tidigare handlingar. Det känns som att i just det ögonblicket är man äntligen fri. Frigjord. Lössläppt.

Resan, ja. Vet du, jag blev så glad när jag läste ditt "Ja Lena, det har onekligen varit en resa för dig". För vet du vad jag tänkte samtidigt? "Jag har precis bara börjat". Det var en tanke som bara poppade ut, och jag tolkar den som att med snart tre månaders a-frihet i bagaget har jag visserligen checkat in, jag sitter i planet och det har just lyft. Fortfarande är jag kvar inom Sveriges gränser, och vart ska jag nånstans? Jo, jag ska jorden runt! :)

Den här inställningen är den stora skillnaden jämfört med i höstas. Då sniglade dagarna sig fram och nån resa var jag inte alls i färd med med. Nej, jag kände det snarare som att jag gett mig själv utegångsförbud.

Ja, jag kan också se värdet i att skriva i gamla tråden med gamla rubriken, PP. Absolut. Så länge behovet finns där. Tills stunden är kommen att ta nästa steg. Allt, förstås, i egen takt.

Murlis, jo, vissa avslutningar minns jag. Och sen har vi ju naturligtvis vissa andra...

Torsdagskram på er - jösses, den här veckan bara ruschar fram verkligen!

Jag har också funderat, och jag tror vi lever på ett sätt som vi inte är gjorda för. I vårt samhälle finns alltför liten plats för dem som INTE är framåt, snabba, tar för sig osv . De snälla, hjälpsamma, känsliga, långsamma personerna kan lätt känna sig osedda och inte tillräckliga. Finns så himla många sätt att döva sig på. En del är socialt accepterade, som att jobba hårt. Eller träna hårt. Det är väl när beteendendena blir ett hinder i vardagen som omgivningen reagerar. Med alkohol ger det ju så påtagliga tecken när det blivit för mycket. För mig såg ju bara min exman. Och nu ser jag min sambo. Utåt sett syns inget.
Sedan kan man ha en personlighet som passar i samhället, snabb o driven. Men kanske ha ett psyke som är mer i behov av lugn o eftertänksamhet. Och det kanske är svårt att acceptera för en själv.
Nu blev det långt och rörigt...

Träffade bla min fd svärmor igår på barnens avslutning, dvs barnens farmor. Här inte behövt förhålla mig till henne sedan förra årets avslutning. Det brukar vara artigt/ kallt mellan oss. Så också denna gång. Plus att hon passade på att säga sin hjärtas mening om några väl jag gjort det senaste året. Som hon anser skadat hennes son. Jag var fast besluten att bara vara vänlig tillbaka, inte reagera. Men nu är jag spänd som en fjäder. Hon har alltid hållit på såhär, hugger plötsligt en kniv i ryggen. Hon mår säkert jättebra idag när hon fått sitt sagt. Jag vägrar gå in i dramer, hon ska inte få rubba mig. Men hon påverkar...Måste släppa!!!!

Jag känner så väl igen det du skriver! Just för att orka och för att varva ner!!
Jag drack A även för att jag var uttråkad..
Att hitta andra saker och för mig har det funkat att tänka dag för dag, ibland timme för timme och att man ångrar aldrig en vitdag!
Jag märker också en stolthet hos mig själv och när man vaknar på morgonen och inser att man inte drack A igår :)
Detta forum är en bra hjälp!

Ny dag!! Varför är det alltid lättare på morgonen än på kvällen? Kanske för att jag är morgonmänniska? Eller för att hjärnan har fått vila?
Vaknar med en lättnad! Stod emot det enorma suget efter A!
Igår em. Fint väder och jag som då brukade ta några glas rosé njuuuta!
Men i stället fick jag kämpa timma för timma för att stå emot! Resultatet blev att jag var sur och trött!
Men idag känns det sååå bra!
Jag vill verkligen inte känna sug efter A!
Nyker nu i över en vecka! (9 dagar) Som btw känns som en månad!!

Egentligen, vad orsakar att vi hamnar i den där "måste bedöva mig från livet"-grejjen? Precis som du säger, livet är ju bra överlag. På något sätt, utan att förringa någon eller förminska någons problem, men jag kan förstå hur en förälder som förlorar sitt barn bara rasar hela vägen ner i ravinen - och tar till flaskan. Det är så drastiskt liksom. Men för oss andra, som kanske inte tog fram flaskan så pass drastiskt och så pass kopplat till en enskild händelse? Utan som successivt har börjat dricka för att "orka leva"?

Är det stress? press? sociala medier? utvecklingen? Säkert massor av faktorer, men psykisk ohälsa är verkligen ett fenomen i sig som känns som om det ökar. Blir det världens undergång? Vi super, drogar och tröstäter oss till döds? För de som inte dricker alkohol, kanske går loss på skräpmat istället. Får sin kick den vägen och blir beroende av det.

Det borde ske maximal forskning på psykisk ohälsa, psykosociala faktorer och psykosociala miljöer.

Det värsta för en sådan som mig som gillar att bokföra vad pengarna går åt till osv, är att mina excelark har också prognoser samt årssummeringar... jag har inte vågat summera vad jag la på alkohol förra året, men att det är femsiffrigt vet jag redan.

Jag tror säkert att många nykterister kan ha superskoj i sådana sammanhang och släppa loss och ha roligt. Det hänger nog på förhållningssätt kanske, hur man själv lever sig in i festen. För min egen del är det tvärkört. Jag kommer att tycka sådana tillställningar är tråkiga och jag kommer att uppfattas som en tråkmåns där. Strunt samma. Jag kommer upplevas som mer energisk, glad, social och positiv i mitt träningsumgänge dagen efter istället. Det betyder mer.