Senaste kommentarerna i forumet

Hej LP. Du skrev tidigare att livet inte är en tävling, tänk på de. Tyckte jag var bra sagt! Vi har mycket gemensamt även om vi lever så olika liv. Även jag har haft svårt för att ta egna beslut! Håller med i det du säger, måste ju finnas något annat som kan ge samma lugn som efter ett par glas!! Vi ska finna de. Vi hjälps åt. Styrkekram

Välkommen !
Jag har en tråd på sidan för anhöriga men ska följa dig gärna här.
Här finns det många kloka själar som kan ge dig styrka. Så skriv , läs , fråga......Ta emot hjälpen från de människorna som jag beundrar mycket själv.
Lycka till

Du skriver att din uppväxt gör att du är van vid att man inte prata med någon om man mår dåligt. Det är bra att du ändå delar med dig här om hur du har det.

Det känns väldigt orättvist att du är den som skäms. Samtidigt förstår jag hur situationen kan göra att du känner dig sviken och förnedrad och att det gör att du skäms. Du kanske funderar på vad du har gjort för fel. Det är en fråga som vi ofta får från närstående som har beroende och ev andra problem. När saker går åt hel--te (ursäkta språket) så är det en naturlig reaktion hos kloka och omtänksamma människor. De funderar på vad de hade kunnat göra annorlunda. Att vara lite självkritisk kan vara bra i många situationer eftersom det hjälper dig utvecklas. Men man ska inte blanda ihop det med vems fel det är. Du har inte bett eller önskat att din kille ska missbruka, bete sig illa, eller lämna dig i sticket. Det låter som att du har gjort allt som du bara kan för att det inte skulle hända. Kanske kunde du ha gjort saker annorlunda. Men det kan inte vara ditt fel.

Jag vill skriva också skriva något om det där med barn, eftersom jag har jobbat flera år med barn som har det dåligt. Barn kommer inte att bedöma dig efter om saker blir rätt eller fel. De bedömer dig efter att man försöker så bra man kan och att man är där.

/magnus

Var tvungen att sluta skriva. Han komin och förnekade återigen att han druckit. Jag ville inte diskutera men försökte lugnt och stilla att förklara vad sim får mig att tro det: sluddrigt osammanhängande tal, diskussionsbenägenhet, ögonen på halvljus och vingliga ben. "Du får tydligen anklaga mig för vad som helst som inte är sant!" Jaha, jo då...

Försöker att inte känna all ilska, besvikenhet och förtvivlan, utan bara tänka framåt och på att det ska gå att separera. Men det är svårt...

Hej Lena och alla andra! Fantastisk tråd! Dramatiskt med skratt och gråt. Intressant och motiverande för en nykomling. Tack alla som skrivit! Har startat en egen tråd. Känns som att man sätter lite press på sig själv om man skriver här. Särskilt för mig som bor ensam och ingen märker om jag smygsuper...

Jaha, där var det kört igen. Han har druckit. Blånekar förstås.

jo, jag känner igen mig, jag är också en sådan där. Som typ kan gå fram till någon på stan och fråga om de behöver hjälp med något. Utan att blivit tillfrågad. Aha, det är det..
Tack för svar båda två.

Hej...... Ullabulla har rätt .!
Jag är själv djupt medberoende och det är inte bara mot min missbrukare . Jag har alltid hittat nån som "behöver" hjälp och då satsar jag 200 % för att lyckats med hjälpen . Jag glömmer mig själv och bara kör. Ingen har lyckats förklara för mig eller stoppa mig och till slut ligger jag utslagen och utan energi själv. Man blir som besatt - hjälpa, hjälpa , de klarar sig inte utan mig !!!!. Men det gör de.............
Jag tror att förklaringen till mitt beteende ligger långt tillbaks och jag börjar förstå det .

Nu börjar det ta någon form. Jag tänker på två saker:
En kompis till mig som blev bedragen av sin dåvarande pojkvän och sin kompis samtidigt. Vi var i 20-årsåldern. Hon föll helt och hållet och jag tog hand om henne. Jag tror att det blev ett medberoende till slut, vi hade mindre kontakt under en period (hon orkade inte med mig?) men är kompisar igen nu:)
Mina föräldrar har inte missbrukat men har varit känslomässigt dyssiga i hela mitt liv. Mamma hade inte så stor känsla för känslolivet, och hade sååå svårt att kommunicera. Pappa har mer koll på känslolivet men är å andra sidan otroligt konflikträdd och rädd för problem, vilket gjorde att allt sopades under mattan. Dessutom har han ett häftigt humör och hade en depression när jag var i tonåren. Jag tror att hela familjen gick runt och försökte skydda honom från saker.
Mamma hade också mycket avundsjuka och svartsjuka i sig, så det har jag fått med modersmjölken. Vad det gäller att vara glad för andras skull har det blivit bättre, men i den allra närmsta relationen med min sambo är jag missunnsam faktiskt. Jag tycker att han har problem med sin attityd till alkohol men så länge jag också har attitydproblem så ska jag inte lägga så mycket energi på honom utan på att lösa mitt eget. Hade han inte velat gå ut själv och dricka så hade jag sluppit komma i kontakt med detta, jag har velat undvika det. Men det finns något att lära överallt.
Ibland kan jag känna mig så komplicerad, att mitt inre arbete aldrig tar slut...

Tack för alla kommentarer.
Att ni fortsatt orkar läsa är ju en bedrift i sig. När ska han falla nästa gång?
Precis som det är sagt, ett beslut är ett beslut och det håller man fast vid. Tyvärr har jag i hela mitt liv haft väldigt svårt med just beslut. Det gäller stort och smått.
Fast jag har ju varit benhård med mitt beslut att sluta med snuset för 5 år sedan, aldrig fallit tillbaka.

Ja kära Muräna. Jag har fallit två gånger och då utomlands. Ensam, stressad, full av tankar och tvivel. Vill inte resa bort som jag gör och kan inte skylla på något egentligen mer än att jag varit svag och inte på min vakt.
Jag letar nytt jobb och kommer säkerligen hitta något.
Jag lever som i två världar. Det är grymt svårt ibland. Alla dessa omställningar och mentala påfrestningar innan man landat på sin nya plats. Självklart hade detta återfall ALDRIG hänt om min fru eller barn varit i närheten. Självklart? Ja, faktiskt är det så.
Jag har ett stort behov att någon ser mig. Samtidigt så gör min inre stress och osäkerhet att alkoholflykten givetvis till en början känns mycket behaglig. Jag tänkte på det i helgen då jag druckit två glas vin och en öl. Så här borde jag känna mig, alltid. Detta vore ett tillstånd jag kunde stå ut med. Lugn, avslappnad och tillfreds. Det borde väl kunna gå att uppnå utan alkohol?
Meditation givetvis. Får ingen ro att göra det. Desto större anledning att försöka.
Träning givetvis. Blir dock superstressad om jag missar en dag.
Ja, psykolog. Hur ska jag gå vidare här?
Jag är på rätt väg mot nykterheten, det vet jag. Det är bara så svårt att leva med den inre stressen och prestations ångest, kanske jag behöver någon medicin som stabiliserar mig.
Avtrubbar?

Nåväl, ny dag idag och resan fortsätter. Mår bättre idag, men inte bra. Sakta men säkert kommer jag må bra igen.
Sköt om er.
LP

Ofta är missbrukaren bara en förevändning för att få köra igång sina alldeles fantastiska omvårdnadsegenskaper som då får blomma ut för fullt.
All omsorg möda och tid som man är beredd på att lägga ned för att lösa andras problem.Istället för sina egna.
Ibland kan de ju också vara ett resultat av att länge ha levt i en relation med en missbrukare.

I mitt fall så gick jag igång direkt på min exsambo.Vart nästan omedelbart fast i mönstret av att förmå honom att sluta dricka och göra som jag tyckte var ett smartare val.
Jag hade då levt som barn till missbrukare.
De lyckades jag inte fixa och nu fick jag ju en alldeles ny fantatsisk chans att misslyckas igen :)

Du kanske har velat kontrollera någon annan "svag" individ som tex en behövande vän,en sjuklig släkting eller någon annan i din närhet?

att värka fram?
Ibland gör då jag så att när jag känner att sanningen eller vissheten eller svaret ligger där för mig att plocka upp.Vad gör jag?
Jo jag springer förbi och runt så långa omvägar jag kan för att slippa se.
Kanske en insikt på väg?
Stanna upp om du kan,må som du mår tills du mått så klart.
Kanske det då känns bättre efteråt?
Sorgen är ju en väg att vandra som ofta leder till någon typ av svar om man vågar stanna i den.

Jag tänker på dig. Samtidigt tror jag på en varaktig förändring, det klarar du!
Själv hade jag ett så hemskt brutalt återfall i helgen. Jag har haft två återfall de senaste 6 månaderna och det är verkligen inte smickrande.
Jag har aldrig förr tappat kontrollen så fort. Minnesluckor, jättefull, höll på att missa mitt flyg, hur kom jag till hotellet?
Så otroligt jobbigt. Så otroligt obehagligt.
Jag har sedan länge gett upp kampen och kan inget annat än att fortsätta min nykterhet även om det känns som att börja om från noll.
På sätt o vis är det ju så men jag har väldigt svårt med stressen runt dessa dagar och att räkna dem. Livet är väl ingen tävling?
Ibland tycks jag tro det, eller väldigt ofta i alla fall.
Sköt om dig Pontus, Vi fortsätter hand i hand, axel mot axel.
Stöd och glädje.
Vi ska klara det till slut ska du se.
LP

Jag är med och driver eChange. Vi ber om telefonnummer för att kunna skicka en extra påminnelse via SMS till de som inte svarar på mail när vi utvärderar efter 3 månader. Det är bara forskargruppen som kan se tel nr och de raderas helt när studien är klar.

/magnus

Någon annan som testat den? Varför vill dom veta tel nr? Ringer dom upp eller?

Jag som annars varit så glad, men blivit så instängd o deprimerad. Fan jag skulle kunna bli något ännu, fast bara vara glad och leva i ro räcker gott och väl. Träningen gick bra ända tills en lång förkylning o jag tappade allt. Man måste vara snabb som fan tillbaka på banan igen annars går de så.

Måste öppna min ryggsäck igen och börja från noll. Vilka saker som funkat och vilka som inte. Att hitta ett sätt att våga hitta mig själv och försöka tycka om mig igen

...det gör väl inte det.
Funderar så mycket över vad medberoende är...
Om man har medberoendedrag men inte träffar en missbrukare, vad gör man/hur är man då istället?
Kontrollfreak?
Eller?

Lyssnade på Lars Winnerbäck Monsterteorin o grät hela kvällen. Så fruktansvärt sårande att se någon annan gråta pågrund av just mig, och sedan själv stå inåtvänd och skrika på mig själv hur jävla tragisk man är. Att jag flera gånger trott att jag slagit i botten och att allt ordnar sig nu. Men icke. Jag har ingen aning hur jag ska vinna tillbaka tron på mig själv. Att stå som ett jävla järnspett ner i marken direkt bara en uns att A närvaro, med respekt kunna stå upp för min sjukdom

Både tristess och nollöl finns det här också. När det handlar om nollöl så ser jag inte det som farligt, jag dricker det på ungefär samma sätt som jag tidigare drack riktig öl (men absolut inte lika mycket). Jag är övertygad om att det inte är det som kan komma få mig att dricka igen. Det är inte alkoholen jag är ute efter utan ölsmaken, tidigare var ölsmaken en ursäkt för att komma åt alkoholen. Det giriga alkosuget har jag inte känt på länge, men är rädd för att det kommer om jag tar ett första glas.

Tristessen är en värre fiende. Det sitter någon liten jävel på axeln som trumpetar ut budskapet att jag liksom klarat av att sluta dricka, jag kan bocka av det nu och gå vidare till nästa rad på listan, och börja dricka igen. Det är ju ändå ganska trevligt att dricka. På kvällarna är det värst. Barnet sover, hustrun dricker öl framför TVn och jag vankar av och an eller stirrar ut i mörkret. Är rastlös men har många gånger inte heller energi (eller kanske ro) att ta mig för med någonting. Ofta slutar kvällarna tidigt med att jag går och lägger mig med en bok.
Det som avhåller mig från att börja dricka igen är främst minnet av alla nackdelarna. Jag blir, tyvärr, hela tiden påmind eftersom hustrun dricker. Men, lite motsägelsefullt, dessa påminnelser stärker också mig i mitt beslut att inte börja igen

Vi kanske ska ha en adventskalender här på forumet. Varje dag ska en av oss "öppna en lucka" som innehåller ett "att-göra-i-stället-för-att-dricka-tips"?
/A

När jag läser din tråd så känner jag igen en del. Det mest tydliga för mig är att intagande av alkohol är en flykt och i och med att vi dricker mycket och ofta så behöver vi inte ta tag i våra liv. Men när vi slutar så kommer "det andra" i kapp och om vi inte flyr tillbaka till alkoholkonsumtion så flyr vi in i något annat eller också får vi stå ut med vårt liv och vilka vi är.

Jag håller med Stingo: det handlar om att hitta det vi gillar att göra, att göra det kontinuerligt och att utveckla det. Det behöver ju inte nödvändigtvis handlar om att man gör samma sak hela tider, det kan ju vara en poäng att prova en massa olika saker, men att hålla sig på en konstruktiv bana (t. ex. är det bättre att lära sig alla 4 simsätten bra, än att testa 4 olika nätdroger).

Jag håller med Stigsdotter: att vila i sig själv, att acceptera att man tycker, känner och är på ett visst sätt är en bra start. I nästa steg kan man, aktivt, välja hur man vill agera mot bakgrund av vad man tycker/känner/väljer. Det handlar dels om acceptans och dels om att välja sina strider.

Tycker också att du dra slutsatser av vad du har gjort tidigare i ditt liv. Använd dina erfarenheter aktivt när du bestämmer vad du ska göra härnäst, utgå inte från vad andra säger eller vad som är "normalt", utan fundera utifrån en liknande situation tidigare i ditt liv och tänk igenom om du vill att något liknande ska hända igen eller inte och bestäm ditt agerande utifrån det.

I och med att du har slutat dricka öppnar sig en massa nya möjligheter(du slipper hantera allt på din motiverande lista) och är ju fantastiskt, eller hur?
Kram
/A

Lp var stolt över den långa nyktra tid! Damma av dig och hoppa upp på hästen och rid vidare i nykterheten.

Ett tag sen jag varit in på AH så läsa ikapp lite. Visst är det fruktansvärt när man går mot bilen från bolaget när kroppen skriker nej men man går ändå. Allt är som man vore besatt av djävulen, helt sjukt. Humör som ett litet barn får jag 'å de e sååå synd om mig'.. fick också höra senast ihelg att jag är en jävla egoist. Man blir det tyvärr när alkohol demonerna kommer. Hoppas du samlat ny kraft i kampen o blivit erfarenhet klokare. Kram P

Idag är en tung dag , vet inte riktigt varför! Bara ledsen.
Att jag även är förkyld och slut hjälper inte. :'(

Hej Lena och ni andra. Jag har haft svårt att hitta mig själv och ge nykterheten 100% efter alla misslyckade försök. Frustrerad o sorgsen, arg, rädd. . Blev full i helgen:( frun sa att antingen slutar jag eller så är de slut. Så nu är det vinna leller, ja törs inte ens tänka vad som skulle kunna hända. Sjukskrev mig ett par dagar bara för att kunna rensa och lägga upp en plan. Många tårar men jag måste hitta min sinnesro för att kunna leva lycklig.

Vet ni vad?? Ingenting har förändrats till idag. Konstigt va?? ;-)

Och inte kom han hem tidigare heller. Ingen hjälp med nattning och ingen hjälp i morse.

Kämpa på. En dag i taget.