Senaste kommentarerna i forumet

en lång och jämn raksträcka. Häromdagen talade vi om riktigt svåra saker som mannen burit på under lång tid, sen början av sommaren. Gott att han valde att berätta, tungt att lyssna och dela men ändå befriande. / mt

Ullabulla! Kram / mt

Åh va alla berättelser på forumet är igenkännade.
Den maktlöshet man känner.
Förtvivlan, besvikelse, oro, ångest.....all vaken tid grubblar man och oroar man sig för någon man har älskat eller älskar men kroppen SKRIKER att det går inte längre.
Gång på gång så blir man besviken.
Man kommer till ett slut där man känner att det är nog nu.
Du kommer orka mer än du tror...men ta en dag i taget mer orkar man inte när det är som jobbigast.
Bra att du gör en förändring.både för barnen och dig.
Önskar dig all lycka o styrka.

Hej LenaNyman som klarat nykterheten lika länge som jag. Och som föll för frestelsen igen på nästan samma dag. Jag i fredags och du i lördags.
Men jag tänker så här; Upp på hästen igen! För inte var det väl speciellt givande? Vi är väl bara människor och det här med nykterheten är en process så ett litet återfall denna enda gång är väl inte hela världen.
Häng på igen så startar vi om! Det kan vi! Det vet vi! Och det vill vi! Och skit i att räkna dagar om du inte vill. Det gör inte jag egentligen. Nu gör vi det på riktigt. Satsar på oss själva och ett nyktert liv som gör att vi kan behålla respekten för oss själva!

Puss på dig!

så finn kanske ro i det.Det blev ingen lägenhet.Det kanske finns någon annan mindre livsavgörande sak du kan förändra innan jul,om du nu vill det.
Härligt att du inte missuppfattade mig :)

Jag förstår vad du menar. Min strategi var väl just det där med att "om han dricker igen så ska jag ge honom fait accomplis med lägenheten och bara förklara hur det kommer att bli nu". Men så gick det i stöpet (inte alls mitt fel, utan de sålde helt enkelt inte tillräckligt många lägenheter för att gå igång med projektet. Kanske kan bli av i framtiden,men alltså inget konkret nu).

Men jag tycker att det är intressant det du säger - hade jag trollat bort hindret själv annars? Det har jag förstås inget svar på, men det är väl värt att fundera över. Sanningen är ju att om jag bara bestämmer mig så kan det ju bli faktum redan nu, idag. Jag måste inte vänta till jul. Ibland så tror jag att jag har bestämt mig, men sedan är det något som får mig att tänka att "det är kanske inte så illa ändå, vi kan lösa det här". Du har säkert varit där själv.

Sanningen är väl att jag inte kan fatta något beslut just idag och jag fick ändå inte chansen eftersom lägenheten försvann. På sätt och vis kanske en lättnad, men samtidigt inte.

Funderar på att testa yoga. Någon som har erfarenhet? Tänk vad härligt att vara en person som inte dricker OCH utför yoga. Det hade jag kunnat leva med. Oavsett så känns det som att yogisar har respekt för sin kropp och vårdar den. Det vore något att sträva efter i mitt fall.

Det är kallt i Sverige.

Jag är bara en ynka medberoende och du får säkert vettiga svar av de riktiga experterna.Välkommen!

som just nu i ditt fall faller på lägenhet/boende.
Som medberoende eller i nån typ av beroende överhuvudtaget så är det sista man vill att överge det där hindret som håller oss tillbaka.
Från att ta tag i saker,leva det liv vi vill osv.
Dvs om du då fått den där lägenheten,hade du verkligen flyttat?
Eller hade du "trollat bort den"
För att slippa ta striden med dig själv då du innerst inne kanske inte vill.Dvs så länge han står för problemet och drickandet så behöver du inte göra något själv.
Hårda ord från mig som inte har en aning om vem du är och i vilket liv du lever.Vad som håller dig tillbaka och vad du hoppas på.
Men nyfrälst som jag är så är det alldeles lätt som en plätt att ge råd just nu.

Jag hoppas att du förstår att du får statuera exempel på något jag nyss tagit till mig och som jag inte alls hunnit lära mig hur man gör än.
Jag faller fortfarande i samma gropar.
Men jag ser de och vet redan innan jag kliver i dom att jag gör fel,men än förmår jag inte gå runt dom.

på terapin jag börjat på.
Först en känsla som sen bildar en tanke som man sen själv kan bestämma om den ska bli till handling eller inte.
Du förstår säker mönstret.
Något känns fel?
Har han druckit?
Ja det har han,då ska jag...
Men innan man kommer till det där då ska jag är vägen ganska slingrig.
Men kanske om du klarar att upparbeta nån strategi för när du faktiskt vet något med säkerhet att du då har en plan?
Typ.då tar jag mig en långpromenad.Skriver en rad på forumet.Ringer en väninna etc..

Det verkar vara många här som har det svårt nu i novembermörkret, så jag kollade litet på nätet om SAD (Seasonal affective disorder, mörkerdepression, vinterdepression...) och helt som jag gissade tog det inte länge att hitta samband. Många med sad självmedicinerar, vilket kan vara åtminstone en bakomliggande orsak till att beroende utvecklas. Och alkoholen kan i vissa fall dölja sad, som sedan kommer fram efter att man slutat dricka.

Kanske något att tänka på, att fast man tidigare klarat vintrarna utan extra belysning kan det för en del av oss vara extra viktigt, nu när vi skall klara oss nyktra genom vintern. Själv har jag aldrig använt terapilampor, men hemma har vi flera starka dagsljuslampor (vitt ljus, färgtemperatur 5500K) och jag tycker nog de gör gott, så här i vintermörkret.

Gamla mönster börjar anas. Två nätter har han nu sovit på soffan och jag misstänker starkt att han har druckit, även om jag inte hittat någon flaska. Dessutom drack han öppet vin till maten både fre och lör. Inte mer än ett glas, men jag undrar ju i alla fall om det inte triggar något i honom. Han tycker förstås att allt är bra, som vanligt.

Mina planer på lägenhet till nästa år gick i stöpet. Så nu har jag ingen plan längre, ingen gräns. Känns fortfarande som att julen ska man ta sig igenom innan det kan fattas beslut.

Så jag jobbar på och kämpar på och vet vare sig ut eller in...

Han skulle va nykter ett år (vilket skämt) sa han den 14/11... Jag sa att han inte skulle lova det om han inte tänkte genomföra det, ett år är långt! Men det skulle han... Fram tills helgen då han vräker ur sig; ja tänker dricka två öl o ett glas vin ikväll (vilket sedan blev mer givetvis) o sen får du säga vad du vill!!
Säger man så??
Min önskan om allt vore bra, vore ju givetvis att kunna ta ett glas vin till maten på lördagskvällen eller när man står o lagar mat, men det stannar ju aldrig vid det för hans del... Jag dricker aldrig alkohol hemma längre...
Min vilja o "hjälpa" börjar tryta o jag känner mig osäker på vad jag vill... Hur ska vi kunna fortsätta när vår syn på detta är så fruktansvärt olika, han anser ju inte att han har problem. Visst att han varit nykter i veckan (vad jag vet iaf) men när han sen börjat dricka finns det ju ingen hejd..

Käraste vän,

Det behöver i alla fall inte vara något. Muskelknutor kan bli stora. Likaså kan man få vätskeansamlingar. Man kan också få godartade cystor. Det är dock bra att du får den här undersökningen, så du får veta. Det kommer gå bra. Är med dig hela tiden.

Däremot kanske du kan ta detta som ett uppvaknande när det gäller rökandet. Det är ju faktiskt inte så himla bra och röka, eller hur?

Jag kommer att söka pröva mina vingar lite utan forumet ett tag. Eller utan och utan. Snarare med något minskad aktivitet. Får se hur det går. Men dig vill jag inte vara utan. OM, om, om du vill, så får du gärna maila mig. Jag har fixat ett mailkonto: xxx Detta är alltså helt bara om du vill. Du får i så fall fortsätta vara anonym också om du vill. För att jag ska kunna veta att det är du och ingen annan som mailar i så fall: skriv i min tråd något som också står först i mailet. Då vet jag att du är du. Känn inget tvång, utan om du inte vill så förstår jag det helt och hållet. Då fortsätter vi helt enkelt och skrivs i våra trådar som vanligt (fast lite mer sällan från min sida).

Oroa dig nu inte för morgondagen. Det kommer att gå bra för dig vännen.

Stor varm kram till dig

Full av beundran för dig. du bara sprudlar och det glädjer mig. Stort grattis till 5 veckor.
Kram Konstnären

Men ljust inomhus och jag känner mig så stolt o glad över att jag nu varit utan vin i fem veckor. Äter LCHF samtidigt och har tack vare det gått ner fem kilo. Känns underbart, eftersom jag har dragit på mig en ganska stor övervikt när jag druckit alkohol och ätit dåligt. Nu mår jag så mycket bättre och ser fram en våren 2015 där jag ska kunna visa mig med stolthet och må bra i livet. Men november är en riktigt jobbig månad med mörker och idag också en massa regn. Satte upp adventsljusstakarna i fönstren i helgen. Bryr mig inte att det ska göras en viss speciell dag, utan jag gör det när jag känner att jag behöver detta lilla extra mys inomhus. Och det blev så mysigt! Nu kan man nästan glömma det grå mörkret ute och sitta inne och mysa istället. Fast eftersom jag har hund var jag ju tvungen att gå en morgonpromenad idag och vi blev rejält blöta. Hoppas det snart blir ljusare och att vi får se solen lite, då blir humöret också bättre.

to see you here again Berra!

...springer jag genom livet, känns det som...
Hinner inte med allt, helgerna går allt för fort...
Allting känns så uppstyltat och planerat, finns det ens ett litet andrum?
Går ur askan in i elden, hem byta om kläder och iväg igen...
Är nöjd med min stackars bil, tur att jag köpte en sjusitsig, går både som buss och skåpbil med bara några timmars mellanrum.
Kör närapå dubbelt så mycket, tankar hälften så ofta, en pengakassa-ko, ett genomtänkt köp som betalat av sig från första stund.
Stressad?, jovars, men å andra sidan har vi prioriterat rätt, vi har umgåtts med de våra, släkt och vänner.
Varit "mamma-vakt" fem sex gånger på en och en halv vecka, lite trött på hennes höga stämma när hon skriker så mycket, hon hör illa kärringen..., upprepar samma saker gång på gång, minnet är ju inte alltid vad det har varit, huvudvärk och inskränkt koncentration blir följden på sikt...
Släkten börjar dra sig hemåt efter att ha varit utomlands, det vankas ju snart begravning, en glädjens tid för att samlas och träffas igen, trots det sorgliga i självaste handlingen en jordförättelse...

Mår jag bra?, ja det borde jag ju göra egentligen, har hänt lite grejer på jobbet, som på lång sikt borde göra bättring, hoppas jag på.
Livet åker jojo med min känslor, hinner inte riktigt sortera dem eller katalogisera dem, de bara väller över mig i en sorts kaskadspya.
Äckligt?, ja kan känna lite äckelkänsla över dem, svårt att förklara hur.
Reagerar starkt på orättvisor och elaka människor, falska människor.
Våra närmaste och bästa grannar ska flytta ifrån oss, känner mig sviken, anförtrodde mig allt inför dem, de bär på mina hemligheter härifrån, ett ansvar stort att bära.
Räds inför framtiden bär bördor som inte kommit fram ännu, om den ens kommer fram, en sorts presumtiv oro, för något som inte har hänt, sjukt!

Det enda jag känner mig stark i är min övertygelse om min nykterhet, där vet jag att jag gör rätt.
Var på en fest i lördags där min nykterhet genast blev ifrågasatt av en nyfunnen vän, min tro var så stark att jag kände att jag körde över henne totalt.
Hon frågade varför dricker inte du, min motfråga blev omgående.... Varför dricker du?
Hon upptäckte hur besvärande frågan blev för oss båda, och hur konstigt den svenska mentaliteten egentligen är, du förväntas att du dricker alkoholen i dagens Sverige.
Ingen ifrågasätter varför, jag gör det och vågar motsätta mig systemet....

Känner det som när man var liten och gick i skolan alla stod i en ring och mobbade ett stackars offer, ingen ifrågasatte varför vi gjorde detta, risken var att de fick ett offer till att mobba, man räds att vara olika eller annorlunda, den som sticker ut töms på sina visioner av andra som är avundsjuka eller bara elaka av oförstånd.
Att våga vara annorlunda är nog det som skapar nyanser i vårat samhälle, istället för att försöka normalisera alla andra.

En kväll av djupa tankar, jag inte själv har vett att bena ut...

Berra

Här har du många historier att känna igen dig i!
Jag förstår dina skuldkänslor - det är lätt att ta på sig att det är du som förstör familjen, att det är du som inte gjort tillräckligt osv - men du har ju kämpat i så många år, och det är nog inte helt ovanligt att faktiskt inse att alla brutna löften, all falskhet och alla lögner har dödat kärleken, det hjälper inte att alkoholisten blir nykter, för allt som hänt under åren kan inte göras ogjort.
Om du vill skiljas så har du rätt att vilja och att göra det, du har rätt att tänka på dig, dina tankar, känslor och önskningar i livet!
Kram!

Jag träffade barnen före och sa att jag medvetet skulle ta ett steg tillbaka så att de skulle få chansen att prata ut.Jag har en förmåga att bre ut mig :)
De skötte det snyggt och lät väl egentligen honom bestämma hur långt in på benen de fick komma.Jag braskade ju på några gånger och fick onda ögat av honom.
Han mumlade om att kanske och nja att han skulle söka hjälp.Men vem vet.Kanske den milda approachen biter bättre än min tankvagnsmelodi.

Jag gick in tillbaka sen barnen farit men jag var inte välkommen.Nu var det något mellan honom och flickorna.Dvs de var vänner och bundsförvanter och jag var inte inbjuden.Jag sa bland annat som inte föll i god jord:
Är inte en av anledningarna till att du inte söker hjälp att du vet att de kommer att försöka förmå dig att sluta dricka innan de kan hjälpa dig? Och att det är just det du inte klarar i dagsläget.Det ville han förstås inte svara på.Jag sa också att nästa gång jag vet att han kör onykter så kommer jag att ringa polisen.Jag läste aldrig upp mitt brev.Nånstans på vägen mellan tangentbordet och hjärnan så är jag inte riktigt säker på att jag står för vad som står i brevet.Min längtan och min väntan och min kärlek.Just nu är den praktiskt taget utsuddad.Jag ska försöka få den att stanna i det läget så länge jag förmår.

Inte hunnit skriva något, flyttar för fullt men nu börjar det bli klart. Uppackning sker varje dag och snart måste vi göra en storstädning. Blir så himla skitigt. Pelletspannan har stannat en gång och jag hade läckage från kran på pannan som skrämde skiten ur mig. Kan ju inget om detta. Är så himla trött och önskar mig jullov snart så jag får vila upp mig.

och du kommer kunna kämpa lite till!
Ibland när jag var mitt i min separation och jag fick kommentarer om att man får oanade krafter, trots att det känns som at all tär slut och all kraft är borta så kommer det ny kraft när man behöver det osv, så kändes det som ett slag i huvudet varje gång - för där satt jag och kände inte alls någon kraft... MEN - uppenbarligen kom det oanade krafter, för jag har kämpat så här långt, och jag fortsätter kämpa - och du har kämpat så här långt och jag hör att du fortsätter kämpa!!

Jag vet att det är jobbigt, och det är fruktansvärt när barnen mår dåligt, men du gör så gott du kan, och det är inte ditt fel att ni har hamnat i denna situationen! Kanske kan de få hjälp utifrån?!

Everything will be okay in the end - if it is not okay it is not the end!
Kramar!

Hoppas att du känner att du är på väg i något stort och avgörande - det låter så!

Kram!

Kom igen. Hoppas den här kvällen ser bättre ut och du får vakna utvilad i morgon.

Vad tungt för dig vännen. Ska vara med dig i tanken hela tisdagen. Jag lovar. Men du, det kommer gå bra. Och den där tyngden behöver inte alls vara något. Precis som att födelsemärket inte var något allt att oroa sig för. Det kan vara en muskelknuta som blivit riktigt stor. Själv lagrar jag allt i kroppen... Jag har också få gå igenom liknande scanning. Fast då kollade de hjärnan. De hittade inget... ha ha ha... men allvarligt... allt var som det skulle i alla fall... phu! Men jag lider också av klaustrofobi light, så det är en tuff sak att gå igenom. Men du klarar det. Det kommer gå bra vännen. Meditera på morgonen innan du går dit och försök stanna i den där lugna känslan. Jag brukar hålla tummarna inne i knuten hand. Tänka på tummarna och hur naglarna känns mot handflatan. Bra distraktion.

Stor varm kram till dig.