Senaste kommentarerna i forumet

för att jag tar upp utrymme i din tråd. Jag förstår precis hur du mår. För min del har det gått så långt att kroppen säger ifrån nu. Det finns inga reserver alls att ta ifrån. Och om jag väljer att gå får jag hela hans familj emot mig. Tror jag i alla fall. Skam och skuld för att man "överger", men det kanske är nödvändigt för att rädda oss själva??

Men flygcert, det är så härligt att du bara kan komma in och öppna ögonen på en!! Det är ju solklart så att jag tänker på honom, hur han ska må, hur han ska reagera, om han ska ta ut det på barnen. Jag tänker inte på mig. Och dina ord gjorde att jag faktiskt kände att "men, jag kan ju fatta beslut så att JAG mår bättre?!" Jag säger inte att det blir lätt, men det var en insikt.

Tack mt! :-)

Man sörjer även en fin människa som går under.Man sörjer sina egna möjligheter att klara livet med denna människa.Man sörjer att man tappar sin drog(alkoholisten) som hållit en i handen så många år.Så det är inte bara en vanlig relation som går sönder.Den är på så många plan och påverkar hela ens person.Det kanske är därför det är så otroligt svårt att gå och sen hålla detta löfte till sig själv.Sen arbetet att hitta sig själv igen utan den som dricker.Vad ska jag nu leva för osv.Så jag tror att vår resa påminner om er /de drickandes resa i väldigt hög grad.Samtidigt är den ju alldeles nödvändig och jag börjar mer och mer förstå att det är svårt att hålla ihop relationen om den ena blir nykter eller fri från sitt medberoende och den andra trallar på.

Kittet i relationen är ju just ingredienserna av både medberoende och drog.När de båda ingredienserna upphör så ekar det väldigt tomt.Eller om den ena klarar sitt tillfrisknande men inte den andra.
Huvudingrediensen, som drog en till varann har ju upphört.
Mitt frivilliga fängelse som mulletanten beskrev.Jag har aldrig läst något så träffande.Själv kliver jag in och låser dörren,gång på gång.Grottar ned mig i mitt medberoende och spinner loss på vilka möjligheter som finns/fanns.Mer och mer ser jag idag mönstret. Varje gång jag ser och aktivt kliver tillbaka från det mönstret så händer det något med mig.
En lättnad,en visshet en ro.Jag vet ju att bakslag kommer att komma.
Men varje gång jag nått detta mitt alldeles egna Nirvana så vet jag ju att det kan komma tillbaka om jag bara fortsätter på den inslagna vägen,att avstå mitt medberoende.

en liten stund innan dagens arbete. Bara jag här och tyst och lugnt precis vad jag behöver. Tog med lite av min äppelkaka och sitter njuter.
Här och nu, var det konstnären, inget igår, inget i morgon.
Kramar vänner
Konstnären

men inte inombords, tacksam för det. Varje morgon rabblar jag dessa ord.
Jag är så tacksam att jag kunde gå upp ur sängen idag.
Jag är så tacksam att jag har tvättat ansiktet
Jag är så tacksam att jag får gå ut med min hund.
Jag är så tacksam för allt jag redan har.
Jag är så tacksam att jag är frisk
Jag är så tacksam för här och nu.
Jag är så tacksam mot mina medmänniskor, och speciellt mina forumvänner.
Jag är så tacksam för min familj.
Jag är så tacksam för mina barn och barnbarn.
Jag är så tacksam för mina systrar och min älskade svåger.
Jag är så tacksam att jag är stark och ganska snygg.
Kärlek föder mera kärlek
Glädje föder mera glädje
Tacksamhet föder mera tacksamhet
Lugn föder mera lugn
Ro föder mera ro.
Stress föder mera stress
Oro föder mera oro.
5 djupandningar ändå ner i magen efter det.
Sedan kan jag börja min nya dag utan en enda tanke på A.

Du skriver vackert Marlene.

Tiden läker de flesta såren. Klart man tänker på den man en gång hade ett liv tillsammans med. Konstigt vore annars. Ditt beslut framstår ju mer och mer som det enda rätta. Bra gjort

.

Det är bara att säga till när du närmar dig väggen. Jag har ett antal stories på lager att langa fram som avskräckande exempel :)

... en riktigt fruktansvärd baksmälla här i min tråd som jag lätt kunde gå tillbaka till och läsa när uppförsbacken blir brantare. Men det är så dags nu.

... men avskyr förarbetet.

... så är det nog en gudabenådad tur att man inte kan ladda upp foton på det här forumet...

Förresten nr 2: Du verkar ju kunna vara både avväpnande och kul. Kan du inte kliva ut ur den här vinängslan imorrn på middan och kläcka ur dig nåt som tom du själv häpnar över? Typ "åh, jag känner mig lite smått gravid ikväll så jag tror jag kör på alkoholfritt". Då sätter du även vinsnobben på det hala; vet hen bara en massa om procentviner tro?
;)

Helt enig med dig där. Jag har inte heller blivit särskilt anfådd ännu. Men det kommer. Desto viktigare att skriva här så vi kan gå tillbaka och se att det absolut är nödvändigt att vi låter bli det där första glaset.

Ja jag tror också det, repetitivt och man ser ganska omedelbart ett konkret resultat. Det är av samma anledning som jag älskar att torktumla. För tio år sedan bodde jag utomlands. Då hade vi ingen tvättmaskin i vårt lilla skyffe till lägenhet så vi fick ta våra blåa IKEA-påsar med smutstvätt till tvättomaten runt hörnet. Jag älskade att sitta och vänta på att min tvätt torktumlades. Från skitit till blött för att sedan bli torrt och klart.

Hahahaha mina ser inte ut mycket för världen, men förhoppningsvis kommer de värma ett par halsar i vinter.

Tror jag virkade senast på syslöjden och vet därför inte hur avkopplande det kan vara. Men jag gissar att det är det här repetitiva som tilltalar dig? Maska efter maska, något byggs upp.
Så brukar jag känna det när jag hackar grönsaker eller rensar ogräs i trädgården.
Synd att det inte går att lägga upp bilder; vore kul att se dina alster, steglitsan.
:)

Virkningen går bra, tackar som frågar! Två halsdukar färdiga och ny påbörjad. Denna gång till en kollega. Testar ett nytt mönster och jag är ju inte bra så jag har fått riva upp och börja om flera ggr. Påminner om vägen mot ett nyktrare liv.

Har insett att virkningen verkligen fått mig att koppla av. Det blir nog en jäkla massa julklappar gjorda i soffan i höst. Imorgon blir det dock middag med bland annat en vinsnobb i sällskapet. Någon kommer säkert rynka på näsan åt mitt alkoholfria alternativ. Men orka bry sig. Är inte överdrivet förtjust i vin ändå. Egentligen finns det ingen alkohol som jag tycker är GOTT. En drink kan vara god men det är knappast alkoholens förtjänst. Mjölk exempelvis tycker jag är hundra gånger godare, men där går nog ändå min gräns. Det dricker jag bara i hemmets skyddade vrå.

Starkt Fenix att lomma iväg till AA. Jag hade nog aldrig klarat det, du vet jag är ju av den envisa typen som kan själv och tror att inget annat kan vara bättre. Man vaknar upp ibland och förstår att tillsammans är vi så mycket starkare!
Forumet är ett bra exempel, jag kände mig irriterad igår. Irriterad över att jag flera gånger om dan måste in och kolla, läsa, skriva. Jag är helt enkelt beroende av berättelserna och människorna här inne. Efter en stund var jag inte så irriterad längre. Jag inser vilken kraft och glädje det finns att hämta här inne. Oftast.
Den hjälper mig och jag tror den hjälper dig med Fenix?
Sköt om dig och grattis till ditt beslut.
Lp

Det är väldigt vanligt att de i min omgivning upplevt sina värsta fyllor i mitt sällskap. Jag har alltid varit stämplad som en partytjej. Därför tycker alla att det är jätteroligt att deras värsta och galnaste kvällar oftast varit i sällskap med mig. Själv klistrar jag på ett leende när historierna berättas på middagar men inombords är det ytterligare ett kvitto på att allt inte stått rätt till på länge.

... går det alltid bra. Det blir annat när nynykterhetens nyhetsbehag försvunnit. Men jag tar inte det nu. Just nu är nu och just nu befinner jag mig gående i bara lätt uppförsbacke; har knappt fått upp flåset. (Så trevligt, förresten, att du tittade in, LP!)

Japp, vi hörs.
:)

Hur är läget idag? Jag undrar och hoppas resan fortsätter på en inte allt för gropig och krokig väg?
Vi hörs, ha det gott.
Lp

Nu funkar ju allt som det ska igen. :)

Jag tänker på hur finurligt det här forumet är uppbyggt. Jag gör mina lovar och läser på anhörigsidan med jämna mellanrum. Påverkas. Byter perspektiv. Och för första gången sedan Lucas och jag blev tillsammans har jag nu börjat ställa frågor till honom om hur han upplever situationen. Första gången detta hände (för bara för några dagar sedan) satt vi mitt emot varandra vid köksbordet och när han hunnit yttra bara några meningar brast jag ut i gapskratt. Det blev för övermäktigt att ta in. Det fick gå en stund och så frågade jag igen. Han sa: "Det lär ju inte bli lika roligt den här gången". Och jag tänkte på vilken satans situation han befunnit (befinner) sig i. "Nej, det är inte meningen heller", svarade jag.

Resan fortsätter.

är lugnt och mestadels harmoniskt. Vi har varit rätt rörliga, rest lite och haft mycket evenemang av olika slag. Nykterheten känns självklar, att delta i AA och Alanonmöten känns självklart däremot är det mindre självklart och inte längre nödvändigt att läsa och skriva här. Glad att snabbkollen kommit tillbaka så att det är behändigt att hålla sig uppdaterad. Jag lider med dem som som ännu är fångna i medberoende och missbruk..... steget ut är tillsynes så kort. Men nej, det är långt och ofta uppslitande. Så fint att forumet lever vidare och att tonen är konstruktiv och rak. När jag tänker på alla som rört sig här under mina snart fyra år fylls jag av vördnad (jo!) och tacksamhet. Så mycket tid och engagemang som flödat och fortsätter flöda här. Och så många som faktiskt kommit tillrätta med sig själva och sitt liv. Jag är så glad att jag hittade hit och började skriva. Det har sannerligen bidragit till att jag haft kraften att förändra mitt liv.
Allt gott och det bästa till er alla / mt

förresten.... Till rödbetssoppan vill vi ha smetana:) / mt

med lite folk härinne. Det blir trevligt med lite sällskap här nu när det blir höst. Jag sjunker ner och tar en kvällskaffet med mjölk och lovar blåsa ut ljusen när jag går. /mt

Har inte riktigt koll på "vem" du är just nu men välkommen tillbaka! Håll dig kvar här och skriv, skriv. Det hjälper! Och så tänker jag precis som flygcert, varför behövs ett återfall för att du ska kunna gå? Ta hand om dig! / mt

vad jag skulle önska dig närhet av medsystrar som kunde finnas rent fysiskt nära och stötta och distrahera dina tankar från man och tonårsbarn och elände för en stund. Du kämpar så och är värd all respekt för din kamp att hitta självrespekt och egenvärde. Jag önskar dig uthållighet och styrka och ett riktigt stjärnregn av båda vila, glädje och en stunds frihet från ansvar! Här kommer ett helt gäng styrkekramar! Håll taget och håll ut! / mt