Senaste kommentarerna i forumet

Hejsan!
Nu har Gulle-Mulletant hjälpt farbror tillbaka in här i min "gamla" tråd.
Kan bara meddela att jag är nykter och en stolt levande människa idag, tänker även fortsätta vara det framöver.
Dessvärre, med tanke på aktiviteten här i Forumet, har detta inte varit ett prioriterat område för mig på väldigt länge. Däremot har det levande livet och nykterheten varit det. Känner mig mycket glad och lugn i mitt inre idag, sinnesro har jag för det mesta och mycket fina vänner i Gemenskapen.
Jag vill gärna dela med mig av det goda som finns till den som så önskar och vill ta emot det.
Gott Nytt Nyktert År!

Idag är det min 4:e nyktra dag, jag mår riktigt bra och har hittills inte haft några abstinensbesvär, det kanske delvis beror på den långsamma nedtrappningen under december månad.
Varje dag kommer jag på något som är eller kommer att bli bättre i år än förra året.
Idag tänker jag på att jag brukar sova över hos min dotters familj 2-3 gånger per månad för att sedan följa barnbarnet till förskolan. Nästa gång det sker ska det bli skönt att slippa rulla in en utblandad Colaflaska i nattlinnet och sedan vakta väskan så att det nyfikna barnbarnet inte upptäcker den.

Jag fick liknande besvär när jag slutade dricka en dag i november förra året. Då började jag genast dricka igen och läste om alkohol och abstinens på olika informationssidor.
Sedan lade jag upp en plan: långsam nedtrappning från 20-25 cl sprit per dag i början av december till 1 cl tillsammans med Champisläsk på nyårsafton den 31. Alltså jag minskade 1 cl först varannan dag och sen varje dag och nu är jag nykter från 1 januari och har hittills inte fått några abstinensproblem.

Visst är det så. Normaliseringsprocessen gör det så mycket svårare att bryta sig loss. Det är ju det som är så jävligt med våld i nära relationer, att det ofta kommer smygande, till skillnad från om man skulle få en smäll av en främling på gatan eller bli kallad något fult. Då är det tydligt, svart/vitt, att den här personen vill man inte ha något med att göra och att denne agerat fel.

Också samhällets syn på vad som är våld i nära relation och hur det visas i media påverkar oss. Om den enda referensramen är filmen "Sova med fienden" är det lätt att inte ta sina problem på allvar. "Sova med fienden" är ett praktexempel på vad som jag tidigare trodde var den typiska misshandelsrelationen. Många filmer som skildrar detta visar också rollerna så, mannen som oerhört kall, kvinnan liten och rädd, hatar mannen men vågar inte lämna, vågar inte säga emot. Men så ser inte alla relationer ut. I verkligheten så har vi ofta en ibland kärleksfull relation, gör roliga saker tillsammans för att sedan vända på en femöring vid ett bråk eller så. Våldet går ofta i cykler och ibland kan stunderna utan våld vara mycket intima. För mig och många fler så var det också det svåra, att när det var bra så var det så jävla bra och jag ville verkligen bevara det, trots att en oro fanns ständigt närvarande att det skulle kunna hända igen så kämpade jag med att stänga av den oron.

Också hade jag svårare att se mig som en utsatt då min roll inte alls såg ut som Julia Roberts i den nämnda filmen. Dels var inte våldet så grovt eller frekvent, jag hade inga blåtiror att dölja, men mest för att jag inte var så passiv som rollfiguren. Jag kröp inte ihop bara han var arg på mig, tvärtom så var det ofta jag som var argast. Jag skrek och sa riktigt elaka saker. Jag såg mig då inte som ett offer eftersom jag själv hade varit aktiv i "bråket".

I både hans mansgrupp och i min grupp hos kvinnojouren var det första vi gjorde att ta upp frågan "Vad är våld?". För mig och många andra var det smärtsamt att inse att vardagen varit kantad av våld, att det inte "bara" var de situationer då det kom en smäll utan även det tysta eller uttalade hotet, gliringarna, de förklädda skämten, varje form av oönskad fysisk beröring, en näve genom en skåplucka. Flygcert har tidigare nämnt en svensk film som heter "Vi" som jag tycker belyser verklighetstroget hur normaliseringsprocessen kan se ut och hur det psykiska våldet tar utrymme i vardagen.

Som du skriver MT så ser mönstret likartat ut men det finns stora olikheter hos individerna. Det har jag sett i min grupp. Någon har haft en man a la Sova med fienden men de flesta har haft relationer med ömsom våld, ömsom kärleksfullt beteende. En del av tjejerna har varit tysta, rädda och försiktiga, andra har skrikit och gapat. Vissa har medvetet provocerat fram ett våldsamt beteende, tryckt på knappar, inte för att de gillar att få en smäll men för att de velat åtminstone behålla kontrollen över när det ska ske, "få det gjort". Vissa har slagit tillbaka.

Många av berättelserna rymmer alkohol eller droger. Många har sett alkoholen som boven i dramat då det grövsta våldet förekommit då men förbisett det där nedbrytande vardagliga våldet, det psykiska. Därför brukar jag här tjata om att våld i nära relation och missbruk inte är samma sak. Missbruk förvärrar men det våldsamma beteendet försvinner inte per automatik bara för att en slutar dricka.

Jobbiga känslor väcks av att tänka på detta men också en stor tacksamhet över att vara fri ifrån det.

Tack för kommentaren.

Det gör så gott att få svar här i forumet.
Tror inte jag kan värdera er som är här högt nog. I mitt närmsta umgänge har jag ingen som har samma problem som jag, det går helt enkelt inte att diskutera allt med någon som inte har samma beteende. De kan inte sätta sig in i sådant som de inte har upplevt.

Jag känner flera i samma sits som verkligen borde se över sin förbrukning. Eller, "se över sin förbrukning" är inte rätt ord, de är tunga alkoholister också, men har inte kommit till insikt och är absolut inte mottagliga för argument, jag har försökt att prata med en av dom för länge sedan men mötts av ilska och förnekelse.
Det känns så otroligt sorgligt att se någon gå ner sig mer och mer, för det syns verkligen och "alla vet".
Har funderat mycket, särskilt kring en av de bekanta. Men jag vet inte om jag törs ta upp ämnet igen? Vet inte riktigt hur, och jag vet ju också att det bara är när han själv vill som det händer något.
Var ju själv helt främmande för de signaler jag ändå fick från mina närmaste.
Kanske kan man bara vänta och finnas där när någon frågar efter stöd?

Vad gäller de alkoholfria alternativen så känns det som om ölen kvittar helt, det var inte gott helt enkelt. Jag tror faktiskt inte att det var gott i början av min "karriär" heller. Det var något som man fick lära sig att tycka om... Samma med vinet, det drack jag inte innan 35-års ålder. Hade provat någon sipp då och då av de som drack det men undrade alltid hur de kunde dricka den där sura skiten. Men, men, det gick också att lära sig!
När jag funderar och skriver vidare var det ju faktiskt exakt samma sak med min älskade Whisky, den var absolut INTE god första gången jag smakade.
Nä, i början när jag drack sprit var det groggar som gällde, med mycket läsk i så man slapp känna spritsmaken!
Man är tydligen väldigt anpassningsbar vad gäller att vänja sig vid olika smaker... Till sist var det ju inga problem att sitta och "njuta" av en Whisky som smakade tjära och även kunna shotta 5-6 stycken i snabb följd!!!
Kontentan av detta blir att det var nog inte smaken man var ute efter? Eller hur? Därav det kvarstående beteendet att snabbt stjälpa i sig det som påminner om alkoholhaltiga drycker.

Till tröst tänker jag att det i rimlighetens namn då borde gå att vänja sig vid att dricka och njuta av drycker som är genuint goda.

Tack Lexi! Din kommentar väckte många tankar.

//Buzzz

i förbifarten. Allt gott till dig 2014! / mt

du sätter ord på det jag tänkte men inte kunde formulera. Jag tror att för många är det just så som du beskriver - man "ser", inser, förstår inte vad man är en del av. I synnerhet när alkoholen finns med som en del i våldsproblematiken är det ju lätt att tro att alla problem beror på alkoholen. Tack för att du redde ut det där. Fastän mönstret är så lika finns ändå olikheter - därför är jag just nu så tacksam över att Carina B tar upp det här temat i sin blogg denna månad.
Kramar - till er alla medsystrar / mt

Ärligbesvärlig vill jag tipsa om Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende och alldeles speciellt temat denna månad http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Läs! Fortsätt skriva här, håll taget om ditt liv! / mt

kollat det - hittade Stockholm och det ligger bra till avståndsmässigt. Och det kan ju Västerås också göra - ligga inom rimligt avstånd. Ska du dit?

hoppas du har fått sova. Välkommen hit! Jag läser numera sporadiskt här och har inte bilden så klar - många berättelser här liknar ju varandra. Jag ser att du bor i Göteborgstrakten och att du varit i kontakt med Valet. Jag vill varmt instämma med Adde i att du ska söka hjälp för din egen skull, för ditt eget medberoende. En av de saker som återkommer här, och som också var min tanke när jag började skriva här för tre år sen, är att hitta hjälp för missbrukaren i "mitt" liv. Det är nu i backspegeln jag ser att det var jag som behövde hjälp att hitta en annan hållning i mitt liv. Och på det sättet är den avslutande meningen i ditt inlägg alldeles relevant... i och med att jag förändras kommer också de i min omgivning att förändras - de måste ju förhålla sig till en person som förhåller sig på ett annat sätt till det hen möter... hela mönstret påverkas av min/din förändring.

Men kärnan i det här är fortfarande att det inte handlar om att försöka förändra nån annan till det man önskar och vill. Det handlar istället om att ta ställning till hur vill jag leva mitt liv och börja leva så. Även små förändringar har betydelse. Jag måste än en gång hämta det inlägg ur Carina Bångs blogg som betytt så mycket för mig och som jag delat så många gånger här http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Det handlar om att ta (återta) makten över sitt eget liv. Carinas blogg har varit till stort stöd för mig och igår klistrade jag länk till flera här då bloggen i januari kommer att handla om missbruk & våld mot närstående - ett återkommande tema här på forum http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Dina senaste inlägg om ölflaken och systemet och att du tjatar och har problem blir nästan tragikomiska efter att jag läst och skrivit här i tre år - fast det inte är komiskt alls:( ... det är bara så vanligt, så vanligt...

Jag var med min numera nyktra man på landsmöte i Göteborg i augusti - en härlig upplevelse! Jag vill tipsa dig om att gå på Al-anon möte! Gå och lyssna, säg vad som känns rätt att säga eller var tyst... Där kommer du att möta andra som vet vad du talar om - från insidan. Så som jag också vet.

Så fint att ni kan stöda varandra inom familjen och tala ärligt om det svåra.
Om du är intresserad av min resa hittar du del 2 här https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 Jag tror länken till den första delen finns i texten där.

Allt gott, ta hand om dig / mt

aktuellt med Arosmötet i Västerås den 26e april ?

Buzz, när jag vid ett tidigare tillfälle höll upp med alkoholen någon månad, så köpte jag över en helg hem alkoholfritt vin. Skulle testa en av var sort tror jag, så det blev rätt många flaskor. Jag drack dom på precis samma sätt som jag druckit vanligt vin och alla flaskorna tog slut under helgen. Så jag tror inte man ska byta till alkoholfritt, i varje fall inte nu i början. Bättre att ta något helt annat, som Ramlösa eller vanligt vatten eller vad man nu tycker om.

tillbaka ! Häng kvar nu och skriv av dig !

Berra !

Om det var den här kurvan du tänkte ...?

http://helenefurness.files.wordpress.com/2011/04/jellinek-1.pdf

Så har jag kollat den, känner igen allt till 90%.
Men med den stora skillnaden att jag aldrig sökte för alkoholberoende, jag sökte för depressionen.
Eftersom jag blev "förbjuden" att dricka alkohol när jag fick min medicin så var de det som blev blev min startfålla.
Det blev helt otroligt jobbigt när jag blev införstådd med problemet, var på väg att ge upp lyckopillerna innan jag ens hade börjat med dem.
Men då skulle jag ju inte få någon lindring, att själva deppigheten i sin tur berodde på drickandet hade jag aldrig för mitt liv trott.
Men kurvan visar ju mycket riktig på detta.
Ångesten är mycket starkt nedbrytande för personligheten och får den härja fritt så är det bara en tidsfråga tills man blir deprimerad.

Låter självklart för mig nu, men knappast då, lät ju helt absurt ju.

Jag gick heller aldrig på några AA-möten utan har skött detta i det tysta och på egen hand, jo jag har ju haft mina KBT kontakter.
Och är det någonting jag förordar så är det att söka en kontakt med en shrink, alla gånger.
Finns ingenting som gör en så gott än som när man får tala ut med någon för en helt okänd person,
Dessutom kommer det en massa motsägelser ifrån den personen, inte alls det som du tror är det rätta...

Pinsamt med en psykisk kontakt?, i helsifyr heller, nog så mycket bättre än att pillra i sig en massa tabletter med nästan större biverkningar än själva nyttigheten.
Mina tabletter visade sig inte fungerar för mig, och då hann jag testa en hel del innan jag gav upp helt på egen hand.

Det var efter detta som jag fick ta hand om mig själv, och inte förlita mig på någon annan eller några piller.
En annan sak är tiden, den gör himla mycket, man hinner glömma, och suget avtar också med tiden.
Man får nya vanor och intressen där tänket på alkoholen inte finns med som en aktivitet, utan bara ett minne.
Ibland flashar det till när man utsätter sig för något som tidigare var starkt associerat med drickande så att det nästan gör ont.
Men minnet av vad den ställde till tog överhanden över mina tankar, och jag tvingade mig att åter minnas var som brukade hända när jag drack.

Nej långt ifrån roligt när man tittar i backspegeln vad alkoholen har hunnit ställa till med, och ändå längtar man dit, helt sjukt!
Idag hjälper det ganska mycket att vara en passiv betraktare, man kollar hur de andra påverkas av fyllan, man känner igen tongångarna, och det är inte så svårt att veta pt vilket håll det senare lutar, de somnar, spyr, slåss, blir kåta, berättar hemligheter, säger för mycket, eller de man inte borde säga, välter ut drickat, har sönder prylar, blir arga, svartsjuka, tar upp gamla dispyter, hänger upp sig på petitesser, upprepar sig, skriker, sluddrar, fyllhungriga, kastar i sig drickat, tävlar, skryter och skrävlar, slösar pengar på spel, sprit och taxi, känner på brösten och rumpor, fyllröker, raggeldansar, osv osv...
De lever som om de skulle dö under morgondagen, och det är väl de de också kanske önskar dagen efter.

Skillnaden i åldrar brukar vara, att 25 åringen skriker kom igen nu då, man lever bara en gång, nu kör vi!
40 åringen brukar säga att de är en dag i morgon också och funtar lite på hur han ska kunna knyta ihop säcken för kvällen.
25 åringen kastar sig urskiljningslöst in i dimman, medans de som är lite äldre försöker oftast dämpa sig lite.
Men båda kan bli lika fulla, den mer erfarne brukar försöka bromsa i alla fall, men det är inte säkert att han lyckas.
Kanske är det en av de första funderingarna man får när man börjar bli en alkis, det blir alltid för mycket och för länge.

Den som är nykter vet när det har blivit sent och man är trött, och när det har blivit tråkigt på festen, när det är för dyrt och när det har gått för långt.
Han sitter med viljan kvar att kunna bryta upp och gå hem precis när det passar honom, inte när pengarna är slut eller när kompisarna gått hem.
Den nyktre kan välja om han vill se soluppgången när han vaknar eller när han går och lägger sig.

Det finns tusen fördelar till med att hålla sig borta ifrån berusningen som gör en korttänkt och besinningslös,
Den där lilla lilla stunden av tillfredställelse i hjärnan när man dricker har så oändligt långa köer av besvikelser i sitt släptåg.
Kan det verkligen vara värt det?

Frågar mig någon nu så vet ni svaret.

Berra

Fan va skönt det kommer vara när det har gått ett tag så man kan tro på sig själv så att det inte bara blir obetydligt tomt prat som det brukar bli! Har skaffat mig en almanacka där jag sätter kryss för varje nykter dag! Kände lite extra stolthet igår när jag varken drack "tågöl" (som jag så fint döpt det till) eller fredags öl! Denna gången vill jag klara det! Hade betytt otroligt mycket för mig att kunna visa för mig själv att jag kan sluta dricka! Har ju sagt det så många gånger men det har aldrig hållt att jag har ju börjat tro att det är omöjligt! Har förstått nu när jag läst runt på forumet att så inte är fallet! Folk som haft problem som gått långt längre o djupare har ju klarat att sluta! Jag vet ju att jag inte kan kontrollera mitt drickande längre! Jag kan inte gå ut o ta en, två öl..det har jag vetat länge! Det började redan för en del år sedan när man kom upp i åldern så jag fick lov att beställa bier till lunchen på stan! Det lät ju jävligt mysigt att ta en öl till lunchen så jag gjorde det men redan då kunde jag inte hålla det och det slutade nästan alltid i en "dagsfylla"! Nu kan jag aldrig kontrollera mitt drickande i princip..när väl flaskan åkt fram slutar jag inte dricka för jag nått botten och då mår jag dåligt för att det är slut! Allting pekar på att jag ska sluta därför vill jag göra det! Så nu är det dags för mig att spola kröken! Den är inte för mig:( sorgligt! Men den motarbetar mig! Jag tappar all ansvarskänsla när jag börjat dricka o det håller i sig dagarna efter också vilket göra att jag gör ett sämre jobb på mitt jobb och det har också hänt att jag ringt in mig sjuk för att jag druckit o inte kunnat sluta! Det är saker jag inte alls är stolt över! Nu är det dags att sluta!

2 veckor har gått nästan och de känns skönt faktiskt haft vitt nu hela julen, och både Julafton och Nyår klarade jag av! Nu ska man väl bara klara av dem här 3 första månader som jag hört är första stadium att klara av. Sen är bara fortsätta så här =). Jag lär väl få återfall som dem flesta får! Hoppas de gått minst 3 månader.

Det blev en sån kväll igen.
Mannen sover, sen ringer han ett långt samtal med en gammal kompis, kommer så in till mig och talar om att jag tittar på ett värdelöst TV program.
Jag känner igen mönstret, den slöa blicken, de ostadiga stegen, irritationen på vad jag gör.
Jag tjatar för mycket, egentligen är det jag som har problem. Varför måste jag hålla på med mina sömnpiller, det kanske beror på min mor? Eller mina syskon?
MIn förklaring - att det är svårt att koppla av då man inte vet om man kommer att väckas av hasande steg i trappan och i värsta fall behöva ta hand om en redlöst berusad man som har ramlat på golvet - nej, det ska jag inte ta upp.

Och nu sitter jag här och nystar i andras trådar och försöker få ord på vad det är som händer. Jag vet att jag inte kan förändra någon annan än mig själv.
Eller? Jag har ju förändrats av andra på gott och på ont.

Förlåt annars för att min text blir en ostrukturerad massa. Ligger i sängen och skriver på paden med maken susande bredvid och näns inte väcka honom med att stiga upp och hämta bättre glasögon ... Natti!

Jag tror på det där med dag tre. Första dagen hade jag darr och ångest. Andra dagen var jag tacksam att jag inte hade hamnat i på sjukhus, men tredje dagen blev jag helirriterad på maken på kvällen och sökte orsak till att inget tjänar ändå nånting till. Jag tror att det bara var den nyligen utstådda skräcken för att något i mig skulle gå sönder som hindrade mig från att rusa i väg och köpa vin eller min lillflaska sprit. Jag surade hela kvällen och livet kändes meningslöst. Då var jag inne här på forumet och surfade i flera timmar och det hjälpte mig komma i håg att jag inte är ensam . T a c k för att ni finns !!
Men i går och i dag har det igen varit lätt. I går var jag jag och handlade i köpcentret med Butiken, men det kändes inte svårt att låta bli att köpa nåt. I dag åt jag på en sushibar där jag alltid druckit vin till, men barn och barnbarn var med och jag hade medvetet valt att köra... Nå sen när jag kom hem så var jag jättesugen, inte på vin utan nåååt? Så jag föråt mig på ost och färskpressad citrussaft. Det funkar annars för mig, jag läste nånstans att grape och citron är bra för levern så jag pressar dem + apelsin då jag blir sugen på nåt.
- Sömnen har det varit sisådär med men lättare att vaka då man vet att man inte druckit! Hänger på facebook, surfar, läser eböcker och spelar i värsta fall candycruch ;) har märkt att spel funkar om jag har för stor oro för att kunna läsa. Lite besviken på att plufsigheten och de svullna ögonen inte försvinner fortare. Vi var med barnbarnet + föräldrarna på zoologiska muset och det fotades en del och jag märkte hur mycket jag också skäms för mitt yttre. På fem år gick jag upp 20 kg, alkohol = kalorier!
I morgon skall jag med gudsonen se Hobbiten och gå och äta, jag kör. På söndag hälsar vi på hos min äldsta sons familj.jag försöker se till att hålla mig sysselsatt. På måndag är Butiken stängd och på tisdag återvänder jag till jobbet efter ledigheten. Då är jag rädd att frestelsen kommer, att belöna sig efter jobbet är en fallgrop. Varför måste det vara så att belöningen sen automatiskt för tankarna till alkohol? Jag vet ju att fast den ena sidan av mig fantiserar om en flaska gott rödvin till maten, så där civiliserat och trevligt, så kommer den andra sidan att dessutom köpa en liten flaska sprit som den dricker på köpcentrets toalett. Och så är skammen där igen, och mmed den ångesten och behovet att döva den. Och det är inte mera en belöning.. Nej, nu vill jag må bra! Och jag vet att det tar tid och tålamod, babysteps ..
Fint att få dela den här resan med er, Nossans bild var fin. En annan bild kanske kunde vara en flock flyttfåglar som håller på att bilda en plog för att tillsammans klara en lång resa .. Kram!

Berättade för maken i kväll. Vi skulle gå på resturang med barnen och vanan trogen hälldes det upp vin innan vi gick iväg.
-Vill du inte ha, frågade han.
- Nej tack, sa jag. Tänkte ha en vit januari. Sorry att jag inte sa något innan du hällde upp.
- Ingen fara, sa han.

Sen var det avklarat. Varför i hela fridens namn var jag nervös över det? Blev ju ingen reaktion alls....har jag gömt mig bakom hans tänkta besvikelse? Använt den som ursäkt? Kanske... Eller så var han lite förvarnad genom dag 1 och 2?

Inser att jag någon gång kanske måste berätta lite mer om den oro som jag känt inför mitt (vårt?) drickande, men orkade inte ta den stora diskussionen i kväll. Viktigast är att maken känner till mitt beslut att inte dricka vin och att det kommer vara så ett tag. Blir förstås en utmaning att ha alkohol hemma och att se honom dricka men jag har bestämt att bita ihop. Hittills stör det mig faktiskt mindre än jag trodde att det skulle göra och jag har också undvikt att agera "nyfrälst". Kan tillägga att maken har full koll på hur min konsumtion har varit (inkl kaffekopp som han också använder sig av ibland framför kids) så han lägger nog ihop 1 och 1 av sig själv....

Viktigast just nu är att vara vaksam på är mina egna tankar så att jag inte hittar på några dumma ursäkter att bryta min överenskommelse med mig själv. Men tycker att det hjälper att skriva här..

Sov gott alla fina!

Känner igen mig. Den största fallgropen för mig just nu är att inte ha något bra belöningsmetod när vinet är borta. Slutade dessutom med nikotin den 1 november förra året så nu känns allt så tomt.Håller liksom du att prova ut nya metoder som ersättning för alkohol. Ikväll testade jag tex att äta en hel Toffifee ask själv. Inget jag rekommenderar :-)

En lite längre sådan också. Skönt!

Nyårsfirandet avlöpte riktigt bra.
Drack 1 st "nollöl" vilket absolut inte väckte något begär eller sug. Smakade inget vidare.
Däremot vispade jag ihop några alkoholfria drinkar åt de få av oss som inte drack alkohol och de smakade fantastiskt bra! Kalla, och god smak åt Mohito-hållet.
Dock kom jag på mig själv att dricka dom som jag gjorde med alkohol, dvs mycket snabbt. Beteendet gjorde mig lite orolig när jag väl observerade det. Kommer det alltid att ligga ett osunt beteende och lura?

En annan iakttagelse var att drickandet hos övriga gäster var betydligt lugnare än vad det varit vid liknande tillfällen.
Kan det vara att man känner ett obehag av att ett par stycken håller sig nyktra? Några som kan se på riktigt hur det blir? Eller är det jag som dragit igång alla till överkonsumtion förr?
Jag vill ju inte vara den som drar ner stämningen på en fest, men tycker samtidigt att det får vara upp till var och en hur mycket man väljer att svälja ner?
Alla får ta eget ansvar för sig själva.

För övrigt är det roligt att se några nya trådar i forumet!
Särskilt kul att så många hoppat med i 2014-tråden, funderade på att hoppa med där, men törs inte binda mig och sätta en tid för mig själv. Känns som om det skulle sätta alltför stor press på mig.
Känns som om jag har hittat något som kanske kommer att fungera för mig, detta att över huvud taget inte sätta någon tid.
Innerst inne (knappt så jag törs skriva det ens) så finns tanken att det skulle vara underbart att slippa för alltid.
Känner mig skörare än glas faktiskt, samtidigt som jag njuter och känner mig stärkt av nykterheten. Konstigt.

Ha en go´ helg alla.
//Buzz

Närmar sig snart två år sedan jag registrerade mig här. Skäms över att vara tillbaka...
Känner att jag behöver forumet nu. Såg då jag scrollade igenom rubrikerna för att hitta min tråd hur många som försvunnit härifrån eller bara skrivit ett eller ett par inlägg. Det beskriver väl denna sjukdom väldigt bra gissar jag. På samma sätt inser jag då jag läst igenom min egen tråd i hur stor grad jag är drabbad av densamma jävla sjukdomen.
Pendlade förra året mellan att vara euforisk över nykterheten till att ha perioder. Sommaren och början på hösten gick bra. De sista månaderna har igen varit hemska. Mina vänner hade precis börjat vänja sig vid att jag inte dricker. Då smällde jag till och var fullast av gänget över nyår där de flesta drack alkoholfritt. Nu inte så att jag sa något galet eller direkt gjorde något dumt. Men kände mig som ett ufo där jag försökte koncentrera mig för att verka åtminstone lite nykter. Hade druckit även dagarna innan och också dagen efter drack jag. Mitt år började med djupaste ångesten jag hittils haft över drickandet. Är nykter dag 2 idag. Dessa två dagar har varit närapå fosterställning av ångest men börjar lätta nu.
Aldrig mer. Förstår ännu en gång hur drabbad jag är.

Och hoppas att du är ok.

Varma kramar!