Senaste kommentarerna i forumet

Nej det är verkligen inte lätt att leva med en alkis. Jag är så arg på mig själv att jag har varit kvar så länge och inte haft kraften att göra något åt det!Tänker mest på våra barn att de under hela sin uppväxt fått stå ut med det här. Därför att jag har varit för feg att göra nåt'! Det är ju lika mycket mitt fel att de har haft det så här eftersom jag inte har gjort något.

Hej och tack Shiraz/weekend?för era fina ord!det värmer skall ni veta

Självklart så förstår jag att det är bara jag som kan förändra mig själv.Men som ni skriver"varför dricker jag?".jadu det kan man verkligen fråga sig?men för mig är det nog en blandning av saknaden av "att ha någon",ensamhet samt brist på självkänsla

men nu känns det bra att ha tagit tag i det,"skrivit av sig".men egentligen så har jag ju bara kommit till insikt?Det är det jag är mest glad för.Så min KBT och läkare är mailade och klara,så nu har jag äntligen bestämt mig,det är inte värt att leva under alkoholens våld

Gott nytt År på er alla

Hoppas ni haft en lika bra jul som jag.

Jag har återigen märkt att när jag släpper på förväntningarna(kontrollen) så kan det bli oväntat bra.

Kramar

Jag har inte varit så vansinnigt aktiv på de senaste två månaderna, har haft annat för mej och försöker nu läsa ikapp.

Vad jag förstått har du varit rädd för abstinensbesvär? Nu när du gått ner så lugnt i tempo behöver du inte längre vara rädd för det, sug ja, men inte andra, svåra fysiska besvär. Så det bästa är om du kan klara dej utan tabletter, för det är då man kan lära sej igen att läsa av sin kropp, känna vad som händer och bli sams med den igen, vi är ju ganska bra på att misshandla vår kropp och på olika sätt dölja skriken på hjälp från den. Det är tufft, men det går att sluta dricka.

Med vänlig hälsning Mammy Blue, mer eller mindre nykter i snart ett år.

Nej det är verkligen inte lätt att leva med en alkis. Jag är så arg på mig själv att jag har varit kvar så länge och inte haft kraften att göra något åt det!tänker mest på våra barn att de har inre hela sin uppväxt fått stå ut med det här. Därför att jag har varit för feg att göra nåt'! Det är ju lika mycket mitt fel att de har haft det så här eftersom jag inte har gjort något.

jag har inte rört alkoholen men jag har i stället ätit alla de få stesolid jag hade hemma, sex stycken på tio mg. känner mig väldigt bekväm med det i kroppen. men det är alldeles för mykcet stesolid för ett dygn inser jag och nu när jag inte har annat än sprit och sömntabletter kvar blir det svårare. stilnoct stilnoct stilnoct..kan de lindra även dagtid utan man somnar om man verkligen försöker hålla sej vaken?
god fortsättning på er..på året nykterheten och livet <3

Välkommen hit! Du har hamnat rätt.. och som ovanstående sa så är detta forum ett hjälpmedel/pepp/stöd i din resa mot nykterhet,
men den kan inte göra det åt dig, det måste du samla kraft och vilja till själv!
Tror de flesta här inne har 'allt' och ändå dricker.. så ja varför dricker du? Hittar du svaret på den frågan kan du också börja
din väg mot förändring.

Kram och lycka till!!

Och välkommen hit! Vill du förändra ditt sätta att dricka har du absolut hittat rätt, men även om detta forum kan vara en otroligt stor hjälp kommer det ändå an på dig i slutändan ;)
Min egen definition på alkoholism är när man måste dricka för att kroppen inte kan vara utan alkohol, sen kan man ha problem med att hantera alkohol när man väl dricker.. känns som du faller in lite i den kategorin, och många med dig. Sveriges syn på alkohol är väl lite så, det är så otroligt förbjudet vissa gånger medans vid andra tillfällen är man ett ufo om man inte dricker!?

Tror helt enkelt att du får ta dig en rejäl funderare på varför det blir såhär? Vad är det som triggar igång det och därefter försöka få en förändring. Om det är den där shoten så prova att undvika den nästa gång? Tänk att jag vill och kan ha roligt utan den ;) Lättare sagt än gjort, jag vet! Men så fort du blir mer medveten om ditt beteende kan du förändra det, och det gäller inte
bara alkohol..

Kram och lycka till!!

att vara nöjd med dig själv! Både för det du har åstadkommit med dig själv och det du bidrar med till oss andra här, beroende och medberoende!
Tack!

Du beskriver din fina segeltur på ett sätt som gör att det känns som om man sitter tillsammans med dig i båten! På ett metaforiskt sätt så kan man väl säga att vi alla gör det :)

Önskar dig en god fortsättning på helgerna och det nya året som kommer!

Idag har jag haft en upplevelse som utav två anledningar är ganska sällsynt för mig. Den ena anledningen fick jag utan egen förtjänst nämligen vädret. Den andra på grund av att jag hållit mig borta från drickat. Vaknade hyfsat utvilad i morse och efter allt umgänge hade jag lite behov att få var i fred. beslutade mig för att åka till båten. Tillhör dom (antingen lata, eller om man så vill rationella) som har båten i året om. Det blev en fin segeltur under drygt tre timmar, helt själv på havet. växlande molnighet 7 grader i luften och lika många i havet. Tänkte på vilken lyx det var att få ett par timmar för mig själv. Äta en medhavd skinkmacka med must och sitta i den overkliga miljö som sommarens badvikar är en dag på vintern. Utmed stranden gick familjer på promenad. En märklig upplevelse, och en fantastisk belöning som var möjlig på grund av att jag var pigg, uppe och tillräckligt stark i kroppen.

Något jag slipper imorgon är att åka till bolaget och fylla på alkoholförrådet imorgon. En stor påse med alternativa öl handlade jag igår på ett helt normalt köpcenter. Jag känner mig just nu otroligt nöjd med mig själv, och det är en härlig känsla.

Hoppas många av er delar den känslan med mig.

God fortsättning!

Även de "brutala" frågorna är direkt nödvändiga och jag tror inte det finns ens den minsta risk att du med din omfamnande värme skulle uppfattas som brutal! Jag tänker att det är just här på forumet där vi alla sitter i samma båt, några i fören och andra längre akterut, som dessa frågor kan ställas utan att alla försvarsmekanismer slår till. Om en utomstående bekant skulle ställa dem skulle jag förmodligen försöka släta över och försvara. Men här är vi "nakna" allihop inför varandra. Vi vet att de andra här ser igenom våra murar och skynken. Lite som när nyktra alkoholister ser igenom aktiva alkoholisters försök att manipulera. Det är ingen idé. Vi skriver inte här för att få hjälp att upprätthålla fasaden utan för att få hjälp och stöd att förändra vår situation.

Jag önskar också mer kunskapsspridning om beroende och medberoende. Jag själv gjorde många sökningar innan jag hittade hit. Blir så illa berörd av all TV-reklam om spel och alkohol! Varför?? Dessa varor säljer sig själva ändå! Jag försöker tipsa om dessa sidor till en del av mina patienter och deras föräldrar där det är uttalat att det förekommer. Vill göra mer! Det är så oerhört många barn och vuxna som är drabbade. Jag är glad över att just DU finns här, precis som Lilleskutt, Flygcert, Izzy och alla andra som generöst delar med sig av sina tankar, känslor och upplevelser. Som vågar ställa de jobbiga frågorna, som kan göra det utan att uppfattas som kritiska eftersom frågan är lika mycket ställd till den egna spegelbilden. Den dömer inte. Den är ställd av omtanke, respekt och den är trovärdig.

Tack, Konstnären, för din input och kommentar. Stor respekt för dina tre månader, drygt. Känns som en eon av tid i mitt läge. Jag vet att ni är många där ute som läser inläggen men som, av olika anledningar, inte vill eller orka kommentera. Men när man mår som jag gör nu, känns det extra gott med peppning och trösterika ord. När det sedan kommer till själva grovarbetet kan ingen annan än jag själv utföra detta. Det finns små, små ljusglimtar. Jag har under de senaste tio åren haft två eller tre längre vita perioder. Det jag drar mig till minnes är då hur bra jag mådde. Aldrig något dåligt samvete, förstorade inga problem, ingen ångest (vad jag kan påminna mig), gladare, vänligare och tålmodigare mot mina nära och kära, men även behagligare i umgänget med utomstående.

Jag betraktar mig själv som en någorlunda klok person som brukar fatta OK beslut. Hur kan man då, efter så många år, trilla i samma fälla gång efter gång, efter gång. Varför kan man inte handla rationellt, logiskt och se tillbaka på hur A ställt till det under så många år. Jag har egentligen inget svar. Kanske att alkoholen figurerar i så många socialt accepterade sammanhang. Så fort vi talar om helg, semester, kalas e dyl är det självklart för de flesta att alkoholen ska flöda. Jag inser ju hur många som inte har problem med alkohol. Ser det mer som en smakförhöjare. Kan njuta av ett par glas vin men sedan är det stopp. Jag har trott så många gånger att jag kan "träna mig" fram till ett liknande beteende, att dricka socialt. Faktum är att jag kan hålla på att försöka med detta meningslösa försök hur många gånger som helst. Det kommer inte att fungera.

Att fullständigt kapitulera och acceptera att jag bara inte kan dricka är lättare sagt än gjort. Jag har inga problem med att tala om för andra att jag är alkoholist men det innebär inte att jag slutar dricka för det. Jag har också insett att jag omöjligen kan vinna denna kamp ensam. Jag har prövat AA (med blandad erfarenhet). Tror att det fungerar alldeles utmärkt för många men inte för alla. Dock känner jag att detta forum passar mig. Ska bara sluta sticka huvudet i sanden. Många gånger har jag varit inne på forumet utan att logga in, läst kommentarer, ofta inte ens helt nykter och avundsjukt läst kommentarer från många som lyckats att under lång tid hålla sig nyktra. Resultatet har blivit att man undviker forumet under ett tag men lik förbaskat kan man inte hålla sig helt borta. Jag vet ju att jag inte kommer undan. Det är så självklart vilket mitt stora problem är.

Jag har nu gjort mig av med allt vad alkohol heter i hemmet, just ätit lite gröt och ett par skinkmackor. Ursäkta ett rörigt och kanske lite flummigt inlägg. Det känns bara så oerhört befriande att få ur sig det man har inom sig.

Tjalle

Ja, visst är A-jävulen hemsk. Har aldrig haft en sån fiende. Men det
går. Jag brukar säga till mig själv jag ska vinna över honom.
Han har lockat och pockat massor av gånger. Bara ett litet glas det är
du värd. Nej nu går jag inte på det längre hoppas jag. Nu är det inte
längre dom vita knogarna jag håller fast i. Nu är det min egen vilja.
Jag vill inte dö av alkohol som jag höll på att göra i september.
Det har varit tufft och nu i jul kom tankarna på alkohol. Men nu
efter mer än 3 månaders nykterhet kan jag faktiskt styra dom. I början
var man så fokuserad på alkohol kroppen och hjärnan bara skrek efter det.
Men jag kan lova att dunstar av med tiden.
Jag visste inte innan att jag kunde må så här bra. Bara gick omkring i dimman.
Trodde väl livet skulle vara så. Minsta motgång jag fick lösningen var A.
Fast jag har mina insomningstabletter som jag inte känner något av dagen efter.
Vi hjälps åt
Konstnären

Så var då en jobbig natt över. Fick några välbehövliga timmars sömn inatt med hjälp av ett insomningspiller. Vill bort från dessa piller också, vilket jag lyckades med för ett tag sedan men sömnpiller är som A, hjälper hjärnan att "koppla bort". Man blir inte bakfull av dom men morgonen efter en besk smak och ibland ett visst illamående.

Alkoholen är nu borta sedan ett tag i kroppen, dvs jag är på dag 2. Jag hatar verkligen den här drogen och jag tänker inte skjuta upp detta helvete längre. Inte vänta tills efter nyår, klippa av direkt och kanske tom känna sig OK när 2014 börjar. Jag har varit på tåget så många gånger förut utan att lyckas några längre perioder men jag har ju sett att många av er lyckats till sist och alla har ju inte varit purunga utan haft en ganska gedigen dryckeserfarenhet.

Hoppas vi är många som kan hjälpas åt här på forumet för att tillsammans besegra A-helvetet. Jag har kämpat mot många problem i mitt liv men aldrig ställts inför något mer kraftfullt än A. Det är hemskt att tvinga se på sig själv, hur man gradvis har "förfallit". Man kanske inte direkt kan se utanpå att man är en förtappad alkis men det finns annat som är jobbigt. Stresståligheten finns inte längre, humöret är oftast dåligt, man ser problem i det mesta, en mörkare syn på livet. Var tog den människa man en gång var vägen?? Den som kunde glädja sig åt en massa saker. Som tyckte att det skönaste som fanns var att röra sig i skog och mark, finna avkoppling i att sitta och stirra på ett flöte i en eka. Nu är livet till stor del fyllt av rastlöshet, stundtals ångest och så otroligt svårt att hitta positiva saker i tillvaron. Jag orkar inte med att ha det så här längre.

Jag behöver en förändring NU!!! Låt oss hjälpas åt.
Tjalle

inga utbrott, bara blivit väckt för "samtal" ett par gånger. Han sa att han känner sig så ensam och utanför gemenskapen med min familj. Jag sa att den enda som kan förändra det är han själv, som måste våga kliva in. Han tycker att han måste sjunka lågt om han ber om ursäkt men jag sa att det är precis tvärtom, att det visar på mognad och att man reser sig och är stark om man klarar en sån sak. Att det verkligen är att sjunka lågt om man gör det han gjorde igår kväll. Han ville att vi ska bjuda hit dem på middag så att han får möjlighet att lära känna dem och visa att han inte är den idiot som de tror... Idag tror jag att han har glömt det. Men oavsett hur det blir med oss så kanske det kan vara bra? Kanske kan kännas skönt om de kan komma hit ibland och inte behöva vara rädda? Och för mig kanske det också kan vara bra? Jag vet inte.

Jag vet ju att han är så ensam och det är därför jag tycker så synd om honom och känner sånt ansvar för honom. När jag läser mina tidigare inlägg så kan jag nästan inte förstå att jag varit så rädd och att han varit så...grym. Men jag vet ju att det varit så. Och när jag tänker tillbaka på vårt förhållande och speciellt förra hösten när jag fick behandling för min cancer så söp han värre än nånsin, var elak mot mig och flirtade helt öppet med andra. Han blev irriterad och provocerad av att jag mådde dåligt psykiskt, att jag kräktes hela tiden och att jag inte orkade någonting. Vägrade följa med på läkarbesök eller besöka mig när jag var inlagd på sjukhus. Förbjöd mig att prata om min oro. För att han blev så ledsen då och inte ville tänka på att jag var sjuk! Empatiskt, eller hur?

Jag måste verkligen anstränga mig för att se allt det dåliga. Och det är inte lätt! Allt liksom bleknar så fort han är lugn igen. Varför är det så? Vad är det som händer? Då känner jag mig så elak som går med mina tankar och planer...

forumet..!
Här finns åtskilliga som gör/har gjort din resa.
Men till syvende och sist är det du som måste vilja!
Ingen slutar kröka för att man surfar på internet.
Forumet är till stor hjälp. Känns jäkligt skönt att skriva av sig.
Sedan när du varit "fri" ett tag är det bra att läsa sina egna tankar. Man glömmer fort hur det kändes.
Kämpa på ! De första dagarna är jävligast. Det känns såååååå meningslöst när man inte får kröka. Tro det eller ej, det kommer en tid när tankarna kring alkohol inte står i första rummet!

På det igen. Det gäller, som sagt, att hålla ut de första dygnen. Sen tar helt andra tankar plats i huvudet och befrielsen hjälper dig att hitta rätt motivation att ta dig vidare. Timme för timme. Dag för dag. Försök att se det som att detta är ditt livs viktigaste kamp, för det kan det ju mycket väl vara.
Vi finns härinne för dig och den absoluta merparten av oss har befunnit oss i den situation du nu är i, en eller flera gånger. Vi vet hur det är; man vinner inte matchen utan att ta beslutet:
"Nu är det färdigdrucket! Idag ska jag inte dricka, vad som än händer."
Kom igen nu! Jag tror stenhårt på dig!/NM

Du gör i alla fall inte mig besviken. Som jag skrev så handlade om ett 10 tal
återfall för mig under 2 år. Till slut var jag tvungen att lägga mig på rygg
och ge upp inför alkoholen. Den hade mig ett järngrepp. Den gjorde mig så illa
men ändå drogs jag till den. Slutet kom ju i september och jag vill aldrig
uppleva det igen. För mig finns inget lagom.
Du är på G tror jag, det låter så. Det är första dygnen som är hemska, det ska
jag inte sticka under stol med. Men jag hade nog det lite lättare som sjukhus-
hjälp. Fick ju stesolid i fyra dygn och den tog ju bort ångesten.
Kul att din knäck och revben var uppskattat.
Kom igen nu du klarar det
Kram
Konstnären

Att komma överens med sitt alkoholalterego är ingen lätt match.
Du sviker ingen på forumet. Det är din fight.
Ibland är det någon som ryter till men det beror på att man känner igen sig i inläggen. Ibland är det så att meflemnar söker ett Okey här för att ta sig ett järn. Då brukar reaktionen komma.

Kämpa på!

Djupt imponerad av dig att vara på semester och kunna avstå.
Vi har snackat om en semesterresa men jag känner mig inte redo
för det ännu. Är så rädd att jag skulle ta det där första glaset.
Starkt gjort av dig.
Har varit lite sugen i jul, men genast ställt om tankarna till
det goda liv jag nu har. Är inte alls svårt att ställa om tankarna
nu som det var i början. Grått och trist här hemma plus 9 grader.
Igår hörde jag en fågel sjunga, va faan tänkte jag är det vår.
Ska erkänna att jag är glad att det är en helt vanlig fredag i morgon.
Tycker julen är så ångestladdad. Men det är nog 25 år sedan jag var
vit en jul. Det blev en fin julklapp till mig att vara nykter.
Just nu står mig julmusten upp i halsen. Men det finns ju kranvatten.
Ha en underbar semester
Konstnären

En vit härlig jul, har hänt att jag druckit lite glögg och nån öl.
Men inga mängder.
Äter medicin och går inte att blanda om jag inte vill dö.

Julen är barnens tid och så skall det vara.
Blev lite före mycket av att involvera sig i forumet för mig.
För vissa är det jättebra och en livlina i många fall.

Men jag behövde släppa och fokusera på annat som är bra för mig.
Men jag har lovat att, nykter titta in på nyårsaftonen och skicka en hälsning.

Jag trivs med mig själv nu, och lunkar vidare och önskar alla gamla lycka till och de nya samma sak.

/A

victoria... som du ser måste jag skriva av mig min förtvivlan. Gott att få dela känslorna med dig. Gott och värmande i allt ont vi ser och lider av. Det goda finns också - Eeva K har skrivit om det också:)

Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.

Alla ni som lider av världens elände
försvara dem!

Ha en fin dag / mt

känner jag - och känner igen - när jag läser "de nya" aktiva trådarna. Ser att jag svarar på ett annat sätt nu än jag sannolikt gjorde i början här på forum, känner en annan känsla. Idag förstår jag på ett annat sätt de svar jag i jag i början kände som brutala... är rädd att hamna i att upplevas så för det är knappast nånsin till hjälp. Känner en trötthet och nästan en desperation över den enorma okunskap om alkoholism och lögnen om det "festliga" drickandet som vilar som ett moln över samhället.

Jag betonade ofta i början min grundövertygelse att varje människa är unik och att en sjukdom är endast en del av människan. Så tänker jag fortfarande. Men jag kan känna en trötthet och uppgivenhet när jag gång på gång läser samma berättelse... varje gång jag inser att det som idag är självklart för mig - att smygandet, lögnerna, de tomma löftena är en alldeles vanlig, vardaglig del i alkoholismen - när jag förstår att det är förvånande upptäckter hos dem som står i början av sin insikt. Att missbrukaren dricker "normalt" och samtidigt har diverse gömmor där hen fyller på... kvinnorna i köket, tvättstugan och byrålådan medan männen har sina förråd i garaget - så ser det ut. Det är en del av alkoholismens ansikte.

Åh jag skulle önska en enorm informationskampanj så att fler människor skulle få mer kunskap om dessa folksjukdomar - missbruk och medberoende - sjukdomar som drabbar många, många familjer och sätter spår för livet. Jag skulle önska att sprit, vin och champagne aldrig nånsin skulle ges som gåvor och presenter eller tack för en tjänst. Att skammen över missbruket skulle lyfta som dimmoln och att kunskapen om medberoende skulle ingå i allmänbildningen så att inga barn växer in i det utan att förstå vad som händer...

MEN - jag och flera med mig här VET att förändring är möjlig. Man kan ta makten över sitt liv! / mt

efter som jag är här för att nånstans kunna vara ärlig.. jag klarade inte julen. tillbaks på ruta ett från igår morse. det har gått ok hittills, faktiskt bättre än mitt förra första dygn. men det känns inte kul så klart. julafton blev så svår, jag klarade mig hela dagen och förkvällen men runt 22 när det blev väldigt lulligt runt omkring blev pressen från andra stor att jag skulle ha ett glas här och ett där o s v. det blev inga mängder men ändå tre glas vin.
konstiga är att jag vid första klunken kände sån lättnad. gud vad skönt att det är kört och det braa är att köra på. men det malde hela tiden i bakhuvet att jag misslyckats och när jag vaknade nästa dag var jag så himla ledsen när jag insåg att jag förstört allt.
hade en trevlig jul ändå, min knäck och mina revbenspjäll var uppskattat där jag var och allt var fint men det känns som att jag gör er främlingar besvikna genom att inte ha klarat det. förlåt.. :(

En liten morgonhälsning - missade dig här inne med några sekunder : )
Är på väg till jobbet, men sitter nu ensam en stund med mitt kaffe vid datorn. Mörkt och snön vräker ner, igår fick jag knappt upp ytterdörren! Lugn och ro - yttre och inre. Men, har blivit nära påmind under helgen om att så ser det inte ut för alla. Värst mår jag över barnen som måste ha magont inför julen istället för förväntan och glädje. Tunga tankar och lite villrådig inför vad jag kan göra åt den situation som kom nära inpå (utan att jag själv var fysiskt närvarande för då hade det naturligtvis varit lättare att ingripa). Kram till dig min vän