Senaste kommentarerna i forumet

Plötsligt hände det någonting, en märkbar förändring i stämning, atmosfär och något som var svårt att sätta fingret på! Från ena dagen till den andra så kändes inte Maken som min motståndare, det var inte krig i luften och ett saknat lugn infann sig... I ca två veckor har det känts så. Han har inte gett något nykterhets löfte och vi vet båda att han har druckit men jag har struntat i det och han har varit vänlig på ett sätt som jag känner igen från förr. I veckan har han varit bortrest och jag fattar att han varit full på resan men det får vara osagt.
Idag har det varit svårigheter bland familje medlemmar runt ikring oss och ikväll flaggade han att han tänkte köpa några folköl till maten... Ingen är så törstig att man behöver Några öl till maten varav varnings flaggan åkte upp!
Jajamen han kom hem, tog mat och blev nästan omedelbart otrevlig och knäpp på ett bekant vis. Jag påtalade att han betedde sig som att han var full, jajamän blev svaret!
Så vart landar det då? Vad, hur och när har han druckit? Har han kört bil på fyllan igen, gömt sprit osv?
Verktygen när det uppstår jobbiga situationer är obefintliga, direkt ska det bedövas och fly in i dimman! Jag är så jävla förbannad, less och besviken!!
I fredags var vi på samtal och alkohol frågan kom som alltid upp, het potatis. Han menade att jag måste slappna av och lita på honom... Men lita på vad, att han kommer att svika igen, att jag ska få gå och invänta vad han bestämmer sig för, att han ska få ha makten över hur min och barnens helg kommer att se ut?
Nej tack att slappna av gör jag när jag känner mig trygg och lita på gör jag när han har jobbat upp tilliten igen! I min värld ställer han orimligt höga krav och förväntningar i det avseendet!
Ikväll på fyllan så passade han även på att lägga skulden på mig över släktingens dåliga mående eftersom att jag pratat med personen ifråga om våra alkohol problem. Denna jävla skuld beläggning! Det känns som att jag konstant måste försvara mig!
Jag ska leva under extrema och plågsamma förhållanden, jag får inte prata med någon för att få stöd och andras reaktioner och beteenden är mitt fel! Själv försöker jag bara att överleva men även det borde jag tydligen göra med ett leende!
De jag valt att prata med har känt till makens drickande sen före min tid. Det är släktingar som älskar honom oavsett och som vill honom väl.
Responsen har varit att alkoholism botas med ett lyckligt äktenskap och om maken super så är det mitt fel eftersom jag är så självisk. Jag måste ändra mig så han blir lycklig och därmed slutar supa!
Person nr 2 har själv alkohol problem och dessutom psykiska problem men älskar min make högt. Den personen har det senaste året ställt mycket frågor om drickandet och jag har berättat en del men också sökt stöd när det varit som värst och jag knappt har kunnat andas. Tragiskt nog har jag inte haft någon annan att kunna prata med...
Så visst det var kanske inte så smart men att det är mitt fel att hon nu igen dricker mer och oftare och ballar ur och ställer till rabalder är inte något jag tänker bära skuld över!
Jag känner mig drabbad! Dom super och beter sig som knäpp skallar, hur kan det vara mitt fel?
Om maken inte söp och gjorde mitt liv till en plåga så skulle jag inte behöva någon att prata med, och om släktingen inte söp så skulle hon inte bli knäpp och balla ur!
Jag efterlyser eget ansvar!
De beter sig illa men skulden är min! Jag hamnar under luppen som den som gör fel, ständigt under attack...!
Jag är i verkligheten också den som kämpar för att återhämta mina krafter efter en depression, jag är den som varit nykter i över fyra månader trots dessa levnads förhållandena. Jag är den som försöker laga det jag sabbat med och för barnen och jag är den som egentligen behöver stöd i allt detta!
Jag har fortsättningsvis inte lust att ha någon som helst kontakt med makens familj! Jag orkar inte varken prata med dom eller vara ikring dom. Jäkla energi tjuvar! Parasiter, kobra!
Ja jag känner mig ordentligt uppretad, jag har fått nog av att försöka men aldrig duga!
Är man tyst eller pratar man så är det fel, svara på tilltal eller inte svara-båda är fel, vara som du vill eller som dom vill- båda är fel, bry sig eller inte bry sig- båda är fel osv... På mig går det att hitta hur många fel som helst! För att inte tala om om jag söker stöd och hjälp så är det för att jag är egocentrisk... Suck! Dra åt helvete!
Så lördag kvällen tillbringas på numera sedvanligt vis i sovrummet för att slippa sitta och lyssna på makens elakheter. Sen när han smulligt av i soffan så kan man smyga ner och hämta sig lite snacks. Barnen är utspralade på sina rum för ingen hör tvn pga hans snarkningar...
Familje mys lördag var det tänkt ikväll, tur att en person fick som han ville helt utan hänsyn till oss andra!
Såna här jävla skit kvällar skulle jag kunna gå ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka, aldrig mer utsätta mig för dessa ständiga påhopp och anklagelser och aldrig mer utsätta mig för dessa sjuka manipulerande människor!
Jag skiter snart i dom hela bunten, dom bara tar och trycker ner och jag är spyless på att vara deras jäkla hackkyckling. Den som dom använder sig av för att rättfärdiga sig själva och sitt eget beteende!
Jävla skithelg, jävla skitliv när man inte ens kan lita på och luta sig mot den man älskar!
Fortfarande varken kåt eller lycklig men har hunnit få en glimt av hur det känns att ha en fungerande vardag...

Tack för tipset! Har försökt att tänka igenom detta, men det är svårt att leva sitt eget liv när man lever med en partner och det påverkar ens liv. Svårt och smärtar samtidigt att kanske behöva bryta. Men när man är i dåligt skick av andra orsaker och har fullt upp med det blir det än svårare.

Haft en helt underbar dag idag, sol, lång cykeltur, fina samtal med mannen om livet nu, då och framåt. Och sen grill... och vinsug. Tycker att det är jobbigt att det ska dyka upp, men det kan ju inte göra mig något så länge jag inte gör ngt åt det. Men det tar ner humöret när det dyker upp.
Jaja, jag ska inte, vill inte, kan fortfarande spela hela filmen till slutet, och det är inte aktuellt med något vin. Hur gott det än skulle kunna vara.
Ha en bra kväll i solen,
/m

Drabbades också av vinsug för en stund sedan, och lite den där varför just jag-känslan. Fint väder, stuga, varmt, grill... Tillät mig att för en stund minnas, känna det positiva av vinet, men fortsatte sedan till yrsel, illamående och bakfylla. Nej tack. Skönt att ha förnuftet i behåll en kväll som denna...
Ha det bra,
/m

Jodå, det funkar bra på jobbet :) Den "illvilligt snälla" är inte kvar. Imorgon bär det av till AA här och om 2 veckor träff med en okänd doktor, som jag hoppas kommer att förstå mig. Som sagt behöver nya mediciner och deltidssjukskrivning för att kunna ta hand om mig, för att kunna ta hand om familjen. Ärligheten kommer. Det har börjat för mig, för det är det enda sättet för mig iaf att ta hand om mig själv. Det känns bra :)
Hoppas du får en fin lördagskväll!
(Och offerkoftan ska brännas på bål snart :))

Så skönt att höra!
Ha en fortsatt skön lördagskväll!

Snart två år sen jag slutade dricka alkohol och den tredje sommaren utan blir det. Sommarsäsongen med stugliv. Maken har öppnat en box Lindemans Shiraz och faktiskt, jag kände att jag skulle också vilja ha ett glas i solen. Nu är mitt beslut så fast så det finns inte på kartan att jag skulle ta ett. Jag inbillar mej inte längre att jag skulle nöja mej med ett eller två glas. Den tanken skulle vara förödande, det har jag testat tidigare när jag hållit upp och trott att jag är säker. Så det är ingen fara nu, bara en känsla som far genom kroppen. Gammal reflex, inte så konstigt. Inte farligt heller eftersom jag känner mej trygg med mitt beslut. Förmodligen kommer det framöver att nu och då dyka upp en längtan efter alkoholen, reptilhjärnan minns det positiva men mitt förnuft har också starka minnen av det negativa. Tack för det.

..kan jag inte låta bli att släppa några rader på forumet...
De är bara minuter kvar tills dess att vi måste åka, 3/4-delar av familjen...på bröllop.
De sista finslipningarna, nyduschade, nyrakade, håret perfekt lagd, skägget ansat, skjortan struken, kostymen avcheckad, fräscht rakvatten, t.om rensat av hårstråna i öron och näsa, finaste deon på, borstat tänderna, laddat kameran, nu kan det inte bli mera tipp-topp, bättre än så här kan vi inte bli, vår familj.
Utåt sett, jo man bygger upp en sorts fasad, helar utseendet på något sätt, vara representativ.

Ska naturligtvis vara fyllechaffis i natt, har därför även tankat upp och tvättat av bilen, en liten eftergift man får göra som nykterist.
Gör det något då, att bli utnyttjad ständigt?, nej jag gör det frivilligt och dessutom så är det en bra avhållsamhet ifrån konstiga dryckestankar.
Det kommer ju att bli fest och mycket lycka, hoppas att jag kan falla in i den upplevelsen helt och hållet, trots min nykterhet.
Men jag har ju varit på tidigare nyktra bröllop, det här är ju inte min första, men jag ser det inte alla ser, fyllan!

Tar inte åt mig längre, men förfaras ändå, tycker att det blir lite förutsättningsbart på något sätt...

Det blir sent i natt, det vet jag ju redan, men har massor av saker som måstas göra i morgon, känner en viss press ändå..
Ska bli skönt att det kommer att bli ett passé så man kan återkomma i den gamla vanorna igen, men kul också!
Livet är föränderligt och ändå vill man klänga kvar vid det på något sätt.

Såg att flygcert skulle på bröllop idag också, kanske är det samma?, tänk vad spännande det skulle vara..!

Nej nu börjar irritationen bli stor på den kvinnliga delen av familjen, de kan inte stå ut med en sådan tidsoptimist som jag,
Dags att "lyda" för familjefridens skull...

Vi hörs, fortsatt trevlig helg för dig som funderar på något helt annat, dvs tankarna åt att dricka alkoholen.
Gör det inte!, ingen har hittills ångrat att inte ha druckit, men så många fler som har gjort det motsatta.

Berra

kämpa!!

Att vara utan alkohol känns idag som det enda rätta men tankarna finns ofta, kanske inte så konstigt då mkt handlade just om alkohol tidigare. Jag är fast besluten att inte låta tankarna skena. Om någon måste kontrollera mig är det väl JAG...
Mitt ex som fortfarande bor här försökte igår att få mig att dricka, blir ännu mer på det klara att han är ett X. Hur kan man vilja förstöra för någon som försöker sluta? Jag finner det mkt elakt. Jag säger inget och låter han dricka men håller mig i annat rum. Han blev sur. Tror jag ska våga mig på kvinnomöte på AA i morgon. Har varit på några där det bara var män och det gick ju bra men känns lite skrämmande med bara kvinnor, varför vet jag inte..

Alla Ni där ute, visst kämpar vi tillsammans?!!

Kommer tiden då det dyker upp fler positiva tankar kring detta med nykterheten kruven. Om vi fungerar lika vill säga. Jag tror att du kommer att få uppleva det ganska snart. Två veckor är verkligen bra, och se det som att du tagit dom veckor av investering som kanske inte ännu ger så mycket igen, men det är på väg. Bara tanken är väl en belöning i sig. Unna dig något kul eller något som får dig på andra tankar. Använd gärna pengen du inte supit bort till det :-)

Kämpa på!

//PP

Idag dricker inte jag heller en droppe!

Idag ska jag inte dricka och det betyder att jag inte rört alkohol på 2 veckor. Nu är det helg och det är verkligen den mest kritiska tiden för mig. Kryper i kroppen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra istället för att hälla i mig alkohol från det jag vaknar. Svårt att ta mig för att göra saker, blir mest att jag blir sittande och mer eller mindre bara tittar rakt fram. Det är så det känns, men om sanningen ska fram så har jag varit mer social med familj och vänner.

Det som har varit skönast under dessa 2 veckor är att slippa planera drickandet och tänka ut strategier för att ingen ska märka att jag är en missbrukare. Helt otroligt vad energi jag lagt på det innan.

På måndag kommer mina barn och det känns pirrigt...

I förrgår natt drömde jag att jag drack öl...

Har berättat för flera människor i min omgivning att jag har problem med alkohol...

Och det visar sig att jag inte är ensam om det...

att det gör ont. Hoppas dagen idag blir en ljus dag.
De allra varmaste kramar, sol, fågelsång och valfria vårblommor från med till dej / mt

du har kommit rätt! Så bra att du skrivit och satt ord på din situation. Så många, många kvinnor som delat just "din" berättelse genom de år jag läst och skrivit här. Också jag har varit en av dem. Det du kan göra är att börja sätta fokus på dig och ditt liv - däremot kan du inte få honom att sluta dricka, det måste vara hans eget beslut. Läs här, du kommer du känna igen dig i många berättelser, och fortsätt skriva. Det hjälper mer än man kan tro. Jag klistrar in en länk till en bra blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram / mt

att ta upp det, rakt och ärligt. Många "Vera" har skrivit på missbrukarsidorna genom de år jag funnits här och många kvinnor har på anhörigsidan beskrivit den manliga motbilden till din fru, då brukar gömmorna vara i garaget. Lycka till idag! / mt

så bra att du hittat till forumet! Du hittar andra i samma situation och har större chans att få svar om du skriver på siten Hjälpa nån som står nära. Där finns många i samma situation som du. Det viktigaste och faktiskt enda du kan göra är att ta hand om dig själv och leva ditt eget liv. Det går inte att välja bort alkoholen åt nån annan - men man kan ta makten över sitt eget liv och få det bättre oberoende om väljer att fortsätta leva med missbrukaren eller inte. Här är en bra blogg om medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Fortsätt skriva på forum för din egen skull! Kram och Grattis till att du tagit det första steget! / mt

För att du delar med dig av din berättelse "från den andra sidan"!

I dag är det dags att berätta vad jag vet och känner. Ligger här i sängen och väntar på att frun ska vakna.
Tänkte att vi skulle ta en gemensam morgonpromenad med hunden och då ta upp det.
Hon är inte typen som blir argoch ljudligt upprörd så jag tror att det blir ett bra tillfälle att promenera och prata.

Och Vera71, önskar dig all lycka och hoppas du kommer till rätta med ditt problem!

Det är en hemsk känsla det där, när man kommer för att hämta saker och det i sig känns mycket sorgligt, men det är också en press att känna att det blir så uppenbart varför man lämnat. Svamligt kanske, men...

Håll ut, varm kram till dig!

... Det är när jag blir påmind om mitt misslyckade förhållande... Åh, trodde inte att det nu längre faktiskt gör så här ont.

Imorgon gifter sig en nära släkting - i den kyrkan som mitt ex och jag hade bokat för att gifta oss, med efterföljande bröllopsfest på den restaurang där vi hade bokat vår bröllopsfest. Och som om inte det vore nog - på den dagen (dock ett år senare...) vi hade bokat för att gifta oss. Ironi eller bara någon som vill testa mig?!
Det är länge sedan jag drog mig ur det ju, mitt eget bröllop alltså, men fy F-n, vad ont det gör. Jag trodde att jag hade förträngt det nästan, men... tydligen inte.
Jag har skrivit ett fint tal, men vet inte ens om jag kommer kunna hålla det. Jag känner mig så fruktansvärt självisk som bara önskar att helgen ska vara över... Vill inte börja gråta mitt i talet.

Jaa, märklig känsla - lättnad över att jag inte lever med exet längre, och oändlig sorg att jag inte kunde få "lyckliga äktenskapet" och ge mina barn en fungerande kärnfamilj, sorg över att jag lever ensam, sorg över att jag känner sorg...
Ja, det är allmänt mest stress för tillfället- stress på jobbet, stress med en hantverkare som är och fixar med mitt hus och jag kan inte bestämma mig riktigt hur jag vill ha det, stress över exet, stress över bröllopet... Åh, vad gnällig jag är. MEN - så här ledsen är jag idag och det får jag vara. Min ledsenhet kommer gå över; inte nu, kanske inte ikväll, kanske inte imorgon, men det går över.

Var till huset och hämtade lite grejer nyss!
Jag ville därifrån så snabbt som möjligt, kände panik och trodde jag skulle bryta i hop.
Han sa inte ett ljud till mig först men började prata lite sen men ingen ursäkt och dottern har inte pratat med honom på snart en vecka.
Det är så konstigt att han inte vill att det ska funka med barnen! Jag råkade säga nåt ord dom inte passade och då vart han irriterad på en gång. Så skönt att bara kunna gå därifrån. Jag tror inte att jag vill tillbaka dit och känna den där känslan igen.
Ja Mt det måste nog få ta sin tid det här och det är som du säger att jag vet inte om nåt annat för vi har vart tillsammans så länge.
Jag vet inte hur det känns att vara riktigt glad i ett förhållande och känna sig omtyckt.
Måste hålla ut och klara det här!! Det känns så bra att ha sånt stöd utav er här på forumet' Det betyder så mycket!
Kram❤️

Känns skönt att höra att vi alla faller ibland, och att huvudsaken är att fortsätta kämpa för ett nyktert liv!
Försöker hålla modet uppe och sluta att straffa mig själv.. Som du säger Minz, att man på nått sätt måste se det stora i det lilla. Vi kämpar ju och det är kanske huvudsaken.
Förstår vad du menar med ensamheten, men lämna inte forumet. Man behöver inte alltid ge! Lika mycket som man står själv med sitt beroende är man här för sitt eget bästa. Konstigt nog tror jag att det är därför vi också kan hjälpa varandra.Vi delar med oss av känslor, och bara genom att göra det hjälper vi varandra! Att bara kunna läsa och känna igen, stärker mig något otroligt.. och får mig att känna mig mindre ensam.
Jag känner som du när det gäller återfallen.. vill gärna inte berätta för närstående. Det blir jobbigare då, det hjälper mig egentligen inte..men drabbar däremot de som bryr sig. I slutänden är det ju en kamp som man själv måste utkämpa, och vinna. Men att veta att man inte är ensam med sina tankar och med sitt missbruk är ett stöd som inte kan jämföras..
Jag kämpar också med ärlighet just nu, främst för mig själv.. Jag erkänner nu att jag är alkoholist, och det är nog det första. Det gör ju du också, vilket du borde vara stolt över! Hur har det gått på jobbet? Fungerar det bättre? Hoppas!!
Pellepennan, snart ett halvår! BRA kämpat!! Det är som du skriver. Det handlar om en hårfin linje, livin on the edge kanske. När man känner sig deppig. En situation när jag var hos min syster en fredag under en nykter period: Hon hade vin hemma, hon ville ta ett glas, att vi skulle vara lite spontana(hon vet inte om mitt missbruk) kanske gå ut en sväng. Jag var sååå skrämmande nära att spola allt jag kämpat för! Först: det skulle va såå kul, gott, visst kan jag unna mig, fan va kul, det förtjänar jag, osv. Sen ok, hur mycket vin har hon, en flaska, inte tillräckligt, jag vet att efter det första glaset kommer det där jobbiga suget..jag kommer vilja dricka mig full, röka hela tiden(syrran röker inte)vilja dricka mer, jag måste åka förbi och köpa folköl på vägen hem osv. Efter den tankegången bestämde jag mig för att säga nej. Hon blev besviken, när jag åkte hem kände jag mig tom, lite ledsen, lite lättad och sjukt stolt att jag hade stått emot frestelsen. Jag vaknade dagen efter med gott samvete och var förundrad över hur j-a nära jag varit!Kunde reflektera över surret av diskussionen jag haft med mig själv i säkert en halvtimme innan jag sa nej. Nu vill jag bara ta mig dit igen.. jag kunde då, jag kan igen!
Vad man kämpar för.. jag vet det känns så ibland. Så mycket man går miste om kan jag känna. Sociala sammanhang, fester, aw osv..måste tacka nej, komma med en ursäkt! Kanske ändå värt det för att slippa ångesten! Jag vet att en aw inte betyder samma sak för mig som för min kollega. Det är jag ledsen för men måste också inse att det är ett faktum!
Jag vill vara lycklig. Idag är det fint väder ute.. önskar jag kunde njuta av det på annat sätt...

Kärlek till er mina kämpar!!
Filosofen

Idag står jag inför en liten utmaning. Det är sedan länge bestämt att några avlägset bekanta ska komma hem till mig på tack-för-hjälpen-middag eftersom de hjälpt mig med en grej. De bor långt bort och har sällan vägarna förbi, så det vore väldigt oartigt av mig att ställa in middagen.

De gånger vi träffats tidigare har alkoholen flödat. Efter mycket funderande beslöt jag mig för att handla några lättöl och några alkoholfria öl. Planen är att servera gästerna lättöl och skicka de överblivna ölburkarna med dem efteråt. Hoppas det kommer att fungera. Tyvärr är jag för feg för att deklarera att kvällen ska vara alkoholfri.

Två veckor är verkligen inte illa. Bra kämpat!
Om du tillåter så vill jag gärna tipsa om att använda dig av
samma tråd i varje inlägg. Blir lättare för dig själv,
och naturligtvis även för oss som vill följa din resa.

Lycka till med dina fortsatta nyktra dagar, det blir enklare allt eftersom.

//PP

Innan jag kom tillbaka i höstas för att göra ett ärligt försök att ta tag i mina problem med drickat så var min uppfattning av TIDEN helt annorlunda. Den gick fort, och försvann utan att jag riktigt visste var den tog vägen. "Snart ska jag försöka". "Efter XX 50 års kalas som är om en månad", "efter sommaren", "skidresan", och och och. SEN var min devis. Parat med ett annat fenomen. Vakna på morgonen och må så dåligt över allt att man är helt övertygad om att idag blir det ingen alkohol, för att på eftermiddagen svänga förbi och handla. Tiden rullade på och inget hände. Månad efter månad, år efter år.

Mellan mina incheckningar här på forumet gick det nästan tre år. En otroligt lång tid som för mig - med min livsstil - gick fort. Summan av dessa år var att inget jag påverkade blev något vettigt. Efter att jag kom tillbaka har jag läst vad som kan hända om man ägnar sig åt nykterhet ett år eller två. Ett verkligt bra exempel på detta är exempelvis Dompa´s tråd. Ni som ännu inte läst i den, gör det!

Och Dompa, jag hade väldigt gärna varit med när det begav sig för din del. Den tiden ägnade jag tyvärr till annat...Men tack för avtrycken du/ni lämnade till oss andra!

Idag går tiden iofs. exakt lika fort som innan (rent vetenskapligt så att säga). Jag uppfattar nu förloppet helt annorlunda efter förfluten tid. En månad har i efterhand ett innehåll, som tidigare bara vara en sörjig samling av saker som inte riktigt hängde ihop.

Medveten om att det kommer att ta lång tid att bli "återställd" börjar jag nu bli mer och mer bekväm med den tanken. Under tiden kan jag lika gärna åka ut och fiska eller göra nåt annat skoj. Nä, man behöver inte dricka öl på sjön. Även om det har varit något lika förknippat med alkohol som att stå vid grillen eller tusen andra saker.

Skön fredag till er därute!

//PP

Visst är det skönt Konstnären med dagarna där man inte funderar så mycket, och kanske framför allt när det inte händer så mycket! Naturligtvis tycker jag du ska göra ett försök att kremera gojan. Är i och för sig relativt säker på att det inte går att göra sig av med den på det sätter. Den blir mindre och mindre och det är skönt, men plötsligt dyker den oanat upp. Ler fortfarande när jag tänker på Berra´s formulering: Slask i melonen...
Däremot kan man ju elda det mesta. m-m eldade ju sin vinboxställning. Man kan undra hur pass alkoholiserad uppfinnaren till den produkten var?

Tycker bilden du ger av Gotska Sandön har vissa likheter av det du berättat om din egen stuga ;-).

Något nytt gällande Gagarins plan och hur han tänker gå till väga? "Jag har en plan Konstnären" Ser en bild ur Jönssonligan i huvudet när du beskrev det :-)
Systemets plastpåsar har för mig alltid varit ett bekymmer. På väg därifrån visar dom var du varit. Sen när dom dräller hemma har dom alltid gett upphov till ångest, och man kan inte ens på ett vettigt sätt använda dom till att slänga sopor! Har nu övergått till korg istället. Där landar tomglas till returen och pant till Konsum. Igår gick jag sedan till bolaget och fyllde den till bredden med alkoholfri öl. Och den mycket gulliga tjejen i kassan sa: Vilken fin korg du har...

Såna små saker kan faktiskt leda till glada tankar. (om det inte var en släng av vårkänslor jag drabbades av?)

Ha en fin nykter stillsam fredag!

//PP