Senaste kommentarerna i forumet

Du var en betraktare igår.

Tja!

Tar en paus i regnet med dassbyggandet, har spikat råspont på taket och nu ligger pressenningen på, så ..paus!

Har haft ett rätt okej väder, och vi har "kört iväg" våra sista våldgäster, så att vi kan spika på.
Det ska vara klart om vecka då svågerns semester är slut, så vi får lägga in en högre växel nu.

Igår blev det lite "fylla" i gänget (ja utom jag och kidsen då..) vid grillningen.
Började fint med skumpa som taklagsfest, någon skvätt rom för svågern, några GT för sällskapet sedan rödvin till grillningen, lite "tjejgroggar" och sedan GT igen...
Det blev först glatt och sedan lite tyngre...

Sedan lite fräckare och råare, några behöll det glada skrattet, och andra "trampade igenom".
Svågern blev lite burdus och han skrämde mig faktiskt...
Han som tidigare var min bästa "krökarkompis"!!!
Blev lite hårdhänt med ungarna fast han trodde att han skojade med dem..
Några blev nog rädda för den höga volymen de hade...

Jag fick se frugan från ett annat håll, vilket också gjorde mig lite ledsen...
Hon blev sur och muckig för att jag kommenterade hennes drällande på duken med rödvinet, hon kände sig nog "övervakad" över att jag fortfarande hade kontroll, och hon inte...

Jag kände mig lite ensam ibland och gick ofta ut för att röka, bara för att komma ifrån...

Gårdagen blev en liten tankeställare för mig, jag gör rätt, alla andra fel...

Min stig känns smal emellanåt...

Mors Berra

Han kan komma till insikt.Vad vet man om framtiden.
När jag separerade från X o min son var 2½ år var det med buller å bång o mycken dramatik.Sen försvann X ett tag,o sonen började träffa pappa när han var 4 år lite varsamt..Sen började sonen bo där ibland o X var ibland full o hade honom med på krogen osv.
Till slut anmälde jag X till sjuksköterskan på jobbet.(hans arbetsplats är sådan att hon har en viktig uppgift,dvs både alkhohol mm förekommer ymnigt).Det resulterade i 2 reaktioner:
1 X blev förbannad på mej o förlät mej aldrig för att jag avslöjat honom.
2 X blev nykter o sonen fick tre fina år med sina pappa,som tyvärr återföll i missbruk och idag är död.
Men son sag,Under Kan Ske Mie.

Mitt gamla liv gör sig påminnt...

Håller på att leta igenom min garderob efter lämpliga kläder att packa...
Hittar en klänning & ett linne som jag inte använt sen jag flyttade hit.
Kläderna har vita skumma fläckar... fan, hade glömt, el snarare förträngt.

Under sista tiden som jag & barnens pappa bodde växelvis med barnen hemma i lägenheten så besudlade han mina kläder. Mina rena kläder.
Sperma.
Förstår inte tanken med det, förstår inte handlingen.
Är det ngn form av ägandekänsla? El bara förnedring?

Kastade kläderna i tvättmaskinen direkt... måste tvätta bort honom.

Min mamma försöker nå fram till honom, bjuder över på mat när jag jobbar helg el ber honom följa med & bada...försöker få honom att förstå att barnen saknar honom... han har inte nappat så många ggr, kommit & ätit ngn enstaka gång.

Han hade gått förbi henne & hon hade stoppat honom & de hade pratat :
- Varför får jag inte ha barnen för Mie?
- Det är inte Mie som bestämt det utan soc, hade ni inte gjort så här så hade det blivit utredning.
- Men hon visste att jag tog amfetamin...
- Ja, kanske ngn enstaka gång, men att få höra att du tagit det dagligen i 5-6 år det kom som en chock,det gjorde det för oss alla,det måste du förstå.
- Soc blev ju inblandade för att X (stora sonen) tagit/snott smörgås med sig från matsalen.
- Det kan jag inte tro, soc blev inkopplade för att du blivit tagen av polisen vid flera tillfällen & man misstänkte missbruk & att barnen & familjen mådde dåligt.
- Men varför får jag inte vara med barnen?

Jag kan godta att han skyller på mej, men att sjunka så lågt att han skyller på sin son... det är verkligen inte ok.

Varför skulle soc bli inblandade för att ngn tar med sig en smörgås från matsalen i skolan?
Det är absurt.

Han har inte kommit till insikt än. Kommer han ngnsin att göra det? Jag är tveksam...
Om han aldrig hör av sig till sina barn hur ska han då kunna bevisa att han är värdig dem?
Sist var det mer än 5 veckor sen han hörde av sig.
Bollen ligger hos honom, han har så mkt att bevisa.

Vi träffade honom en snabbis i v, ute i parken...
Får se när det blir nästa gång...

Livet måste levas... / Mie.

Berra... Trevligt med tält,då vet man att man lever....

Bye...

Nu drar jag utomlands... borta 2 v... ta hand er & varandra så länge.
Hittar jag ngn dator så kanske jag tittar in här ngt.

Kram till er alla & mkt styrka <3 / Mie.

Go'kväll igen...

Vilken nattuggla man är, sitter uppe efter tolv, trots bara 5 timmars sömn inatt...
Grabben hade träning kl 9, och det var mycket segt att komma igång igen...
Men på vägen hem så stannade jag till vid affären och tjackade en bukett rosor...
Vi hade ju inga färska snittblommor hemma, och en helg innebär lite granna numera att vi ska få njuta av några vackra blommor...

Och jag tog en tur till bageriet och fixade lite färska frallor och gifflar bara för att lyxa till det till frukosten, det är vardagslyx för oss...
Imorgon ska jag färskpressa apelsiner till frukosten bara för att få en guldkant på Söndagen...
Små enkla grejor som gör att vi trivs bättre ihop, hela gänget plus pojkvännen...

Jag och frugan hälsade på svärmor på hemmet, det är alltid så deprimerande att se dessa alzeimers-grönsakerna...
"Rymmar-Berta" som var ett riktigt rivjärn för ett knappa år sedan, sitter numera bältad vid matbordet i rullstolen hela dagarna, helt tom i blicken...
Sista tiden inför döden är inte alltid barmhärtig, men man kan hoppas att de är lika medvetna som de ser ut att vara, annars kan det nog inte vara så lätt...
Men vi besöker ju bara svärmor numera för våran egna skull, för att lätta på våra skuldkänslor...
Hon kan inte sitta still, utan fortsätter sitt rullstolsrally i korridoren utan vårat sällskap, helt omedveten om vår närvaro...

Vi har slutat må dåligt av det, utan tillåter oss själva att acceptera läget, vi kan ju inte ändra på dessa saker, sinnesrobönen ni vet, kommer här också till sin användning...
Livet måste gå vidare för oss och våra barn, och vi har inte krafter kvar att älta det längre...

Vi tog oss umgängesrätt med hela familjen idag, åkte iväg och såg en (för mig) helt fantastiskt välgjord film, den heter Julsagan och är en datoranimerad film med Jim Carrey i 3D!!!
Disney har varit i farten igen med en gammal klassiker och har verkligen fått till det.
Upplevelsen var total och det var inget "gullefjun" i den rullen, utan fart och action dom passar nog mer vuxna och tonåringar, men så är jag en gammal Disneyfan också...
Älskar att få drömma mig bort i sagornas värld och släppa fotfästet...
Fick se förslag på nästa rulle som verkar ball också, "Avatar" som har premiär snart (18/12)...

Kvällen avslutades med en gemensam familjepizza med en diameter på nästan 70 cm!!!
Ihopkrupna i soffan somnade alla helt utslagna efter en upplevelsefull dag...
Jag bara älskar att vara med min familj, och barnen behöver vi inte tvinga till umgänge, de hänger med på allt vi gör, och vi har det nästan alltid jättemysigt, vi är ett kärngäng alla gånger...

Det här är nog en av de bästa nya banorna hjärnan har har arbetat fram efter min nykterhet, att med lugn och ro uppskatta att vara med andra människor, och få nya upplevelser tillsammans..

Tidigare gick en väldans massa stressande ut på att så snabbt som möjligt komma igenom en massa måste, så man så snabbt som möjligt fick sin belöning av alkohol till kvällen...
Den stressen slipper jag numera, och det är verkligen avkopplande, ..lovar!

"I tristessen finner jag lugnet, om jag tillåter mig till det..."
Jag hade så bråttom till graven, att jag inte hann med att leva under tiden...

Nu ska jag gå ut och röka i den kolsvarta natten, vinka till karlavagnen som nu befinner sig i nordost, och funderar på om någon finns där, och vinkar tillbaka..?

Såna tankar hade jag aldrig förut när jag var utomhus, då var man ju bara "busy get pissed"

..och därefter, gå och tryna, man ska lyssna på sin kropp och dess behov...

Sov gott!, lilla jag, och alla ni andra...

Imorgon är det en ny dag, och jag ska ge den sin bästa start, genom att vakna fräsch!

Mors! /Berra

Ps, vad ofin jag är, HEJ H och Inger, tack snälla ni, nu har jag två vänner till! D.S

Hej Go'vänner!

Ville bara skicka en hälsning ifrån ett tält på Skara Camping!
Här har vi det rätt ballt, även om vädret inte alltid visar sig från den bästa av sidor, vi campar med en annan familj och är totalt 9 pers.
Inatt blåste yttertältet av så vi vaknade "nakna", det snarkas i tältet här brevid, och i ett annat "knarrar" det ifrån en gummimadrass misstänkt...
Det är hur mysigt som helst, och detta är svensk sommar!
Imorgon är det bad för hela slanten, och nykterheten stabil som vanligt, just nu lyssnar jag på ett halvnorskt gäng som sitter vid eldplatsen och "fyllsurrar", de skulle bara veta hur bra det hörs!
Enkelheten är ball, och jag gillar den, campinglivet tilltalar mig...
Ha' det gott därhemma, kanske vi syns på de svenska vägarna i sommar, nykter förståss!

Mors Berra

Mmm...

Man ska släppa tankarna på att folk enbart gör det för att de är nyfikna...
Att det faktiskt finns människor som bryr sig om.
Ser & hör på ett bra sätt.
De vill inte jävlas, de vill väl.

Självklart kan det vara jobbigt om jag inte har kommit till insikt om mitt problem, men i efterhand kan det vara ett uppvaknande.

Kanske tom till hjälp.

Samma sak gäller att vi inte får vara rädda att ingripa om vi ser missförhållanden.
Medmänsklighet trots att vi blir obekväma.

Ja... jag kunde ta till mej vänligheten efter en stund då jag fått smälta det han sagt.
Ibland blir man så överrumplad... & då är det lätt att känna sig påhoppad, även om så inte är fallet.

LEV... / Mie.

Ett steg i taget Mie !

När min bana i nykterheten började var jag så otroligt misstänksam mot allt och alla att jag kände mig stundtals paranoid. Visste de, vad pratar de om, syns det på mig ....???

När jag började på AA så möttes jag av kramar av för mig helt okända människor, både kvinnor och män visade sin uppskattning och respekt för mig som individ. Jag överdriver inte om jag säger att det var oväntat, i början obehagligt (vad ville de egentligen??) och lite väl nära min person. Men med tiden började jag njuta av den helt reservationslösa uppskattning jag fick som människa. Det värmde sannerligen.

Idag försöker jag göra på samma sätt både hos nya på AA och "vanligt" folk jag möter. Det är helt otroligt vad det kan lyfta en människa när man säger några uppmuntrande ord i en kanske lite oväntat situation.

Och ja, jag tror att ALLA tillfällen för frågor som visar att man bryr sig är bra tillfällen. Jag kanske inte direkt kan leva upp till dem men jag förvarar dem i mitt hjärta tills jag är mogen att pyssla om dem.

Sug åt dig vänligheten och använd den för att fylla på din självkänsla !!

Var med om ngt skumt & till en början lite obehagligt...

En man från där jag bodde förut kom fram till mej på det lokala badet & pratade med mej, säger att han träffat min förra man & hjälpt honom med en nyckel som satt fast ihans lås...
De hade pratat & han hade frågat barnens pappa hur umgänget såg ut för honom... svaret blev ett par tim / v.
Hmmm.... sist vi hörde ngt var för över en månad sen.

Jag har alltid tyckt att den här mannen har synat mej när vi har stannat & bytt några ord.

Han säger att han tycker att mitt x verkar agressiv & arg, frågar hur han menar.
Våldsam...
Ahh... jag sitter där i bikini & känner mej väldigt obekväm.
Min fd granne talar om att om han hade sett några blåmärken på mej så skulle han ha anmält.
Att det sett ut som om jag mått väldigt dåligt & varit lite kuvad...

Därav känslan av att vara synad.

Fan,fan,fan... folk ser & hör mer än man tror...
Säger att det inte var på det viset men att jag nu har flyttat & det är lugnt.
Han tycker att det att det är bra att jag har säkrat miljön för mej & barnen.
Jag vill bara att han ska gå... vet inte vad jag ska säga.

Efter att han gjort det & jag har funderat en stund så blir jag på ngt vis glad att det finns folk som bryr sig om & håller lite koll...
Går fram till honom & säger att jag är glad att han bryr sig om & att han ska forts med just det...
Samhället behöver människor som inte är rädda för att ingripa.

Men jag kan inte hjälpa att jag tycker det var en oerhört jobbig situation.
Att tillfället var illa valt kanske.

Men... finns det några bra tillfällen för den här typen av frågor?

... / Mie.

,

Hej igen!

Det här är min sista dag innan jag går på en välbehövlig semester, och jag har längtat något otroligt efter just denna dag, konstigt nog så har jag inte lärt mig uppskatta den, men det kommer nog vartefter "chocken" lägger sig...

Jag kommer att ta med mig dongeln och bärbara, så jag kommer nog att "hänga med" så gott det går, och avsätta tid på kvällar och nätter...
Men framför allt så ska jag vila, och bryta mönstret, och kanske om jag har tur få lite distans till min hängighet och "laga" själen...

Intressant för i år är att jag inte ska ligga på min vanliga konsumtion av 1,5 plattor öl i veckan plus allt annat som Gin&Tonic och små stänkare av allt annat mojs...
Jag kommer att klara av det, det vet jag, för en sådan tro har jag på mig själv, jag har ju "övningskört" så pass länge att jag skulle bli förvånad över vad som skulle få mig att tappa besinningen och börja dricka igen..

Det går ju inte att frånse alla "fördelarna" som man hade glömt bort som drickare, eller valt att inte se, de finns ju där om man "släpper greppet" över dricka-tankarna.
Dess kraft är oerhört stark, och det finns bara ett sätt att komma över den, genom sina egna tankar och "övermanna" den, inte hamna i gamla rutiner...
Inte tänka på "skiljsmässan" på att mista en lömsk "kompis" utan mer att tänka på hur positivt och hur bra jag mår utan han eller henne.

Att bara vakna upp en morgon och känna sig "frisk", är en skön känsla, men den kommer inte första dagen, kanske inte heller andra, men den kommer...
Hur morgontrött man än är, så är startsträckan mycket kortare, och man kan börja ta tag i saker på ett annat sätt, självömkan är borta och man upptäcker saker på ett nytt sätt...

Livet har sina upp och nedgångar, det har jag fått erfara...
Man kan inte alltid "hoppa över" de djupa groparna med stavhopp eller dansa på lina, utan måste våga följa med på hela resan, både uppåt och nedåt, och stå ut...
Man kommer starkare ur den, har fått en större livserfarenhet och kan se skillnaderna.
Alkoholen har ju också en förmåga att "täppa till" groparna, men den tunna hinnan spricker lätt, och ramlar man mitt i "gropen" så slår man sig mycket hårdare...
Det är bättre att följa med i ned och uppförsbacken...

Till dig som läser detta, och fortfarande funderar över ditt drickande...
Du lär nog ha en del upplevelser av alkoholen, både bra och dåliga,
kanske mer av de dåliga eftersom du nu befinner dig på alkoholhjälpens forum,
och dina funderingar är värda att utveckla vidare...

Först måste man väga för och nackdelar, om nackdelarna överväger, så kan man göra på två sätt,
ignorera dem, eller förändra dem, det ena är "säkert" för du känner dig hemma där, det andra är lite läskigt för man måste ut på nya marker, men ville du inte ha en förändring egentligen?
Och vem mår bra över att vara kvar i något man förstår inte är bra på sikt?
Insikt är att man förstår att man har ett "problem med alkoholen" (läskigt ord va?)
Nästa steg är viljan att vilja göra en förändring, och den kan i sig själv vara svårare att ta tag i...
Du vet vad du har, men inte vad du får!

Tänk om det du inte vet om ännu, är bättre än det du har, skulle du inte ha gjort något för länge sedan då???

Våga kasta dig ut i ovissheten, du kommer att mötas av prövningar hela livet, varför inte ta dem NU!

Jag är "nyfrälst" (utan någon anknytning till religion) och har aldrig mått så bra, trots att jag mår så dåligt (det här kan låta knäppt, men så är det..).

Så detta kan bli min bästa sommar i vuxen ålder, någonsin, för att jag vågade!

Nu ska jag ut och trampa i nya marker, och det ska bli jättespännande, och du!, det är inte "synd" om mig, jag mår bra av det här, vill du följa med?

Mors Berra

Hej igen alla vänner!

Hoppas att ni grejar årets semesterdrickande på ett hanterbart sätt, själv står jag mig bra, och känner inga som helst tvivel över mitt beslut, ..det är slut!

När man har "tänkt" bort alla möjligheter att försöka lura sig själv till ett glas, så känns det verkligen befriande, man behöver inte lägga några tankar där alls, och hjärnan får plats för andra tankar, ibland riktigt positiva...
Skulle man dessutom räkna in alla effekter över att "slippa" fyllångesten, så är det värt precis allting, jag har kontroll över mitt liv, och kan hantera allt jag har sagt och gjort under gårdagen, och mår bra, väldigt bra för att vara helt uppriktig!

Känner mig väldigt lyttrad idag...
Förra helgen så åkte jag in i en poliskontroll med alkotest vid en "Y"-korsning på vägen till landet, första gången jag blev stoppad på 26 (!) år, jag var glad över att få blåsa och kände mig "kaxig" inombords, kunde skoja med polisen och säga att det var positivt att testet blev negativt osv...

Det var bra att de stod där, för fem år sedan mötte jag en fyllstyrare precis i denna korsning, men valde den gången att inte sätta dit honom, ångrade mig i flera dagar efter, tänk om han hade kört ihjäl någon, och jag kunde ha räddat någon annans liv med ett samtal till 114 14, tänk om?

Denna helg så hade en bil inte klarat av Y-korsningen utan hade i full fart kört ner i diket, tagit med sig skyddsräcket, vält en gatlykta och krossat tre andra bilar som stod parkerade invid en kiosk, vilken syn och vilken bilslakt, ganska trolig fyllstyrning som inte hade reaktion till att svänga i tid, för det fanns inga som helst bromspår innan diket!!!

Tänk om polisen hade stått där denna helgen istället, de kunde ha tagit dem på väg åt andra hållet kanske, någon eller några hade kunnat sluppit sina skador...

På något sätt så känns det bra att jag längre inte kvalar att ens vara med i den riskgruppen, även om jag aldrig skulle våga ta chansen...

Jag har chansat på att ta vara på livet istället, och nu ska jag njuta av en kopp morgonkaffe utan fyllångest, och den kommer smaka såååå bra, ni bara inte anar...

Ha' en fortsatt bra sommar, och helst utan tråkiga upplevelser med alkoholen...

Mors Berra

Jahopp, Onsdag då...

Sitter på jobbet och luktar "snusk", kan inte förlika mig riktigt med min röklukt som återupptagen rökare, frugan kände kaffelukten efter perkele bryggaren (perkulator) i förrgår när den började bli klar, men den doften kände inte jag, suck!
Enda fördelen är väl att man kanske "slipper" känna efterdyningarna efter grabbens smygare, han precis som farsans hans som har svårt att låta luften komma ur samma hål som han andades in den i...

Igår kväll så bjussade vi in svärfarsan på lite käk, vi drog igång den nyinköpta gasolgrillen och förkolnade ett par fläskytterfile' (gott!), han kan behöva lite "riktigt" käk, för han blir tunnare för varje gång jag ser honom, och tråkigt nog så blir han gaggigare före varje gång också...
Men han slarvar nog med käket sedan svärmor hamnade på hemmet, han har det ensamt och har väl inte världens bästa förutsättningar att fixa något ätbart i köket...

Han upprepar samma historia som han berättade för mig senast, och "märker" inte att jag sitter och blossar mitt framför honom, hade det varit min svärfarsa för fem år sedan hade jag varit ordentligt luggsliten vi det här laget, ujuj!

Men det är bara att hålla god min, och låtsas vara intresserad när man får höra samma historia upprepa sig för frugan återigen, snacka om att ha börjat snöa in.
Men jag älskar honom i alla fall, eller kanske mer för den han tidigare var...
Man ser hur man kommer att se ut själv om man lever så länge som till snart 90 bast!
Och om man inte njuter av att bli så gammal, så önskar jag inte heller att jag blir det...

Hursomhelst, det serverades ett glas rött till detta och mer "pallar" inte svärfarsan längre, för han kräks när han kommer hem, han älskar att dricka vin (..och sprit) men hans mage klarar inte av det längre, och så länge man håller sig inom 1-2 glas vin så fixar han det...
Han har käkat magsårsmedicin och känner sig lite bättre, trots att han är diagnostiserad att han inte har magsår, märkligt!

Han frågade mig två gånger om inte jag skulle ha något vin, och trots att vi har berättat det ett antal gånger tidigare med hela historian om min deppighet och mina piller, så orkade vi (jag och frugan..) inte rabbla upp allt igen, utan ljög och sade att jag skulle hämta folk på flygplatsen och måste kunna köra bil (och det var ju sant...), men vi visste att han skulle ha glömt bort det när jag sedan väl hade kommit hem och middagen var avklarad, ojoj vad man måste "lirka" med sanningen ibland, och inte bli irriterad när folk inte förstår...
Men han ville ju väl, och ville ju ha en "kompis" vid middagsbordet, för vi män vi "dricker" ju tillsammans, eller hur?

Det duger gott med hemgjort bubbelvatten ifrån Sodastreamern, inga andra smaker som förstör den riktiga smaken av maten, inte heller "upplevelsen" av den.
För det handlar ju bara om att skölja ner maten och släcka törsten ifrån de kryddor som maten tillför, och vatten funkar alldeles utmärkt till det.
Bubblorna hjälper ju till att neutralisera och det blir ju lite mera lattjo när det sticker till i munnen för någon sekund eller så...

Ännu en dag i mitt nyktra leverna, som jag upplever som positivt, trots mina utmaningar varje dag så står jag mig, med stoltheten kvar och respekten för mitt eget ego.
Och den växer för varje dag, för varje prövning blir den bara starkare..

Men fan för att bli gammal, eller?

Den galne kocken!, /Berra

Oj, nu blev jag glad...

Jag trodde "alla" hade semester, och jag satt och skrev mest för mig själv...

Kul att ni "tittade" in Calle, Pia och Mie...

Tisdagen känns redan mycket bättre, och jag börjar se fram emot den..

Har haft några "goda stunder" här på jobbet också, så det här blir en bra Tisdag känner jag...

Mors Ba'h! Berra

Hej...

Håller verkligen med dej.
Jag hör oxå mkt om de yngre som åker från festival till festival & om fyllan. Som du säger så får man inte höra så mkt om banden utan det mesta kretsar kring hur full den & den var el personen själv i fråga...

Ngn har blivit kastad i ngn å el dyl.
El så har man sådan bakfylla att man tappar känseln i armarna & får värsta hjärtklappningen... varpå dem måste ringa sjukvården.
Är det personer jag känner så säger jag vad jag tycker om beteendet. & att jag hör en massa varningsklockor.
Ofta så får de sig en tankeställare eftersom de vet min sit. Samtidigt som de tycker att jag ser alla faror & symtom just därför...

Visst de är unga... men många är i den åldern som jag fick mitt första barn...
Jag blir väldigt orolig för de tjejerna som får konstiga panikattacker , mkt ångest & minnnesluckor.
Försöker inte förmana utan berättar lite om min historia m barnens pappa.
Även om de i nuläget inte tycker att det är samma sak så hoppas jag att jag sår bara ett litet frö som gror & sen växer sig till en stor vacker blomma... sunt förnuft...

Sen har jag satts på prov när det gäller min stora son...
Han & kompisar ville sova på mormors kolloni... m stuga... men ville ju såklart inte att det skulle vara ngn vuxen där.
Min mamma är väldigt bra... så hon säger att hon sover ju alltid där... & att de kan sova uppe på "katt vinden".
Så det blir bestämt så.
Han & 2 kompisar sover där, men ingen av kompisarnas föräldrar ringer & kollar om det är ok el om det finns ngn vuxen närvarande. Visst de är 13 år... men...det är ju nu det börjar.
Hjälp... vad svårt det är att släppa taget på ett sunt sätt.

Det är ju jätteroligt sommaräventyr som de kommer ha med sig resten av livet.
När jag var i hans ålder & tom yngre så tältade vi på baksidan el sov i ngns lekstuga... smet ut & gjorde harmlösa bus. Arga grannar som stod på balkongen & skrek & min mamma som kom ut & försvarade oss... alltid försvarade.

Jag kan inte mer än att berätta om alla faror & ralatera till deras pappa... förbjuda är helt meningslöst.
Låta dem förstå att de är väldigt välkomna att vara hemma hos oss... trots att de är många.
Mamma ansträngde sig med fika & dyl nere på kollan så att det ska vara kul & trevligt att vara där.
Så länge man kan hålla dem från att ränna på stan om kvällen är en seger.

Ska bli spännande att höra idag hur dem har haft det...

Livet är till för att levas... helt klart... / Mie.

.

Tjena Berra!

Jag vill bara säga att jag "diggar dig". Det är en fröjd att läsa dina inlägg och du tillför massor till detta forum med din humoristiska ton och insiktsfulla rapporter! Keep on writing! //Calle

Hej!

Igår när jag åt lunchen, så satt jag utomhus och några bord ifrån ett "ungdomsgäng" (17-24 år någonting?).
De var 5 st och verkade vara nyss hemkommna ifrån någon musikfestival eller liknande.
De satt och hinkade bira och rökte, och stämmningen var glad och uppsluppen...

Jag kunde inte undgå att höra vad de pratade om,( eller det kunde väl ingen med den volymen).
Deras konversation handlade om vad de hade gjort på fyllan hela tiden, vem som hade kn-llat med vem, och vem som hade spytt utanför tältingången, vem som hade snott andras öl och pinkat ner sig i sina sovsäckar...

Om det handlar om att prova på att bli vuxen så tycker inte jag att de är inne på rätt väg, de har säkert haft det kul också, men det där lät bara grisigt och på något sätt så verkade de hålla ihop fortfarande för att få höra vad de andra tyckte om deras beteende, så att de kunde garva ihop och hjälpas åt att glömma bort det...

På något sätt så verkade deras umgänge med alkoholen har tagit fel riktning, de har säkert krökat hårt en hel helg eller kanske t.om en hel vecka, och nu fortsatte de direkt på Måndag lunch, och det märkligaste av allt kom jag på efteråt, ingen sade något om banden eller musiken!

Jag försökte komma på om jag hade någon sådan "period" i mina ungdomsår, och det kanske jag hade, men har lyckats glömma bort det i sådana fall...
Hursomhelst, det lät skrämmande, eller så är det bara jag som har blivit gammal och moralistisk.

Ännu en dag att reflektera över sin egna nykterhet och andra som inte har det...
Men jag ångrar mig inte, det här livet känns mer ärligt och äkta, det är som att gå barfota, man känner underlaget mycket bättre, och ibland gör det ont...

Mors Berra

Måndag igen...

Slits mellan hopp och förtvivlan...

Känner mig hängig för att jag har fem hela arbetsdagar kvar, och att jag känner mig spännd utan att egentligen ha någon anledning till det...
Det är få personer kvar på jobbet, och det känns lugnare (och behagligare) än vanligt.
Förbannad på att solen lyser ute, och jag tvingas sitta inne...

Samtidigt försöker jag tänka positivt i bra banor, det är väl bra att solen skiner.
Det är ju mina "sista" fem dagar innan jag får en välbehövlig semester, och nästföljande fyra måndagar är inte "vanliga" måndagar, för jag kommer att vara så dagvill och måste nästan sätta larmet på mobilen ett par dagar innan jag måste trampa in på jobbet igen för att mentalt förbereda mig inför jobbandet igen, hoppas de låter glömma mitt mobilnummer i sommar!

I morse lämnade jag grabben hos sin kusse, han ska vara där några dagar och lajja av sig.
I familjen har de två styckna ulliga hundvalpar, precis så där perfekt ursöta som valpar bara kan bli under ett par veckor, tjocka vingliga nyfikna små beiga ulltussar, som plötsligt kommer på att de måste kissa en gång var 7:e minut eller så, precis där de står.

Lade mig ner i hagen bland alla tidningar och lät mig "övermannas" av dessa vilda (1kilos) bestar, den ena försöker bita igenom spetsen på min ena sko, och den andra drar stora tussar ur min redan hårt ansatta hårfäste, de skakar på sina oproportionella stora huvuden och tror att de är hur kaxiga som helst, men tar man upp dem och gosar med dom så är de tvärlugna.
Och vid det tillfället kunde jag inte längre känna att denna måndag var så där speciellt tung, och den fick en helt ny innebörd, en liten stund av lycka!
En slick med "hundmatssmak" i mungipan avslutade besöket, och jag kunde åka till jobbet med ett litet smil på läpparna...

Så summa kardemumma, jag vet inte riktigt hur den här dagen känns, än...

Men valparna gjorde den betydligt mer innehållsrik i alla fall, och en hundpuss är ändå en puss!
Så man får vara glad för det "lilla", antar jag..

Mors Berra

Tack Pia!

för att du förstår mig så bra...

Men just nu så mår jag piss, och kommer nog att göra det ett litet tag framöver...

Jag håller mig nog till min egen tråd, det är ju ett "inpinkat" revir och här finns nog risken för att jag trampar någon annan på tårna mindre...
Det är svårt att vara positiv och röra om i grytan hos andra utan att det kan misstolkas, jag vill inte "dra ut" på någon annans obehag genom att bara hålla med, utan att få de att tänka i lite andra banor, det är ju lätt att man snurrar in sig i sina egna tankebanor.
Och när jag inte känner mig så stark själv så kanske det är dumt att leka terraputt, terra kan jag ju helt klart, och putt det blir jag ju också, så det är nog fel...

Jag förstår precis vad alla menar just nu, men sen var det jag som misstolkade svaren, och nu är jag inne i en liten "neggig" fas där allt dumt snurrar runt igen, och det var väl bara det lilla som behövdes för att tappa fotfästet för en stund, eller så är det så att det är dags att må dåligt, för det är ju snart måndag igen, vem vet...

Jag vet bara att felet ligger hos mig, och måste vara lite tuffare innan jag ger mig ut i diskussionerna igen, men jag älskar att ta del i surret om skillnaden mellan män och kvinnors tänkande, för jag själv beter mig väldigt "manligt" ibland, och frugan är ganska så representativ för kvinnosläktet, och det är himla häftigt att ta just en sådan diskussion när man träffar andra (och några dricker), man får veta så mycket roligt (och nojjigt) som andra har för sig...

Och ja, jag lägger inte upp någon taktik eller strategi, utan låter skrivbordsdiare'en ha sitt fulla övertag i mina framtida inlägg, är inte tillräckligt smart för att försöka hålla en röd tråd igenom alla spörsmål...

Om andra mår dåligt av att höra hur "lyckliga" vi andra är som håller oss nyktra,
så tycker jag att de borde de göra något åt det, visst ut med hakan igen bara!
Om man tycker jag låter lycklig nu, shit!, snacka om att misstolka?
Eller så kanske man skulle hålla käften helt enkelt, (det där var ironiskt)

Om ni undrar hur det gick med min uppställelse, så hann hon somna medans jag satt och skrev mitt inlägg, och ja, hon är sotis på min "älskarinna"...
Så snacka går ju...

Berra

.

Men Berra jag tror att "vi alkoholister" ÄR känsliga själar....tycker inte att vi kritiserar varandra särskilt mycket här på forumet, men nu kom vi utanför ämnet (med ämnet menar jag då alkohol och alkoholproblem) och vi belyste dessutom skillnaderna mellan man och kvinna. P.g.a. personliga erfarenheter så reagerade jag så oerhört på det du skrev. Eller....egentligen inte på det du skrev utan jag blev panikslagen p.g.a. att jag vet hur oerhört mycket man kan skada sig själv och andra och sitt förhållande om man agerar mot sina känslor. Jag tror INTE att man ska lägga upp någon strategi för vad man säger här på forumet, det är väl här om någonstans vi ska kunna prata fritt ur hjärtat för det är ju det vi behöver. Just det du beskrev - att ställa upp, fastän man egentligen känner sig nedvärderad och kränkt, det har ju varit en av de situationer som fått mig att ta till alkoholen för att döva mina känslor. Det fungerar ju oftast inte så för män...diskuterade detta med sambon och han delar din uppfattning. Att "ställa upp" på sex har för honom ingen negativ klang och är inte förenat med några större uppoffringar :-) Som han uttryckte det "jag känner alltid för sex, jag är bara mer eller mindre trött och ibland tar tröttheten över, men om du vill så är det alltid ok för mig och det får mig bara att må bra". Vi är alla olika men någonstans så är män män och kvinnor kvinnor....tror jag i alla fall....

Kram från Maria

Hej!

Har funderat över dagen, efter att ha läst reaktionerna på mitt förra inlägg...
Jo jag måste erkänna att jag kände mig lite påhoppad, och därefter lite kantstött i själen.

Måste lära mig att inte våga sticka ut hakan allt för mycket, men ni kan heller inte "höra" hur jag säger allt, en blandning av omsorg, lite nytänkande ibland kanske provocerande med framförallt med hjärtat, och i texten syns inte nyanserna, och man kan tolka det på vilket sätt man vill.

Måste också lära mig hur forumet fungerar, att man kan få kritik för det man tycker och skriver, men jag har svårt att ta det, vill att alla ska "trivas" och vara glada i min närhet...
Har alltid varit konflikträdd, men är både stolt och långsint, och det går inte ihop med att ta en konflikt, jag vill inte bli ovän med någon.
Livet har så mycket annat att ge än att gå omkring och vara förbannad dessutom, så jag passar på den och flyr undan istället..

Men visst, jag är av en känslig natur, har ungefär lika långt till gråt som till skratt, och det kan gå fort, men jag har rätt mycket ärlighet i det jag skriver, och tangenttryckningarna ligger i takt med hjärtslagen så det är direktkontakt med hjärtat, jag skriver det jag känner här och nu.
Och det är inte alltid jag känner samma sak dagarna efter, vartefter dagarna förändrats, precis som livet det förändras dag för dag, och jag kan undra varför jag skrev precis så då.
Nästan alltid vill jag gå in och radera det för att det är nästan lite för självutlämnade, och det har inte alla med att göra, men samtidigt är det det som är jag, detta är jag...

Jag tog tidigare i år en dust där en ordföljd (..såna som du som..) fick mig att omvärdera allt jag tidigare hade skrivit i forumet, och jag under några timmar funderade på att radera hela min tråd.
Kanske var det "bara" en släng av impulsivt överreaktion, men ett sagt ord brukar inte vara så lätt att tas tillbaka (..har min mor lärt mig..), sant eller inte...

Hursomhelst, jag behöver lite tid och fundera vidare vad jag vill ha sagt i forumet, kanske lägga upp en strategi och inte bara "pladdra" på..

Nu är det lördagskväll, och jag ska försöka "ställa upp" för min fru, hur mycket medicinen än motverkar.

Berra

Berra...

Jag tycker om ditt sätt att utmana & skapa lite oreda i tankarna.
När du gör det blir det många känslor som virvlar upp till ytan, både skratt & eftertanke.
Jag själv fick mej en återblick över hur jag haft det... & då berör det.
Ibland slungas jag tillbaka i tiden & då känner jag mej liten.

Du är viktig, dina tankar & din kunskap är ovärderlig...

Kram <3 Sluta aldrig att vara Berra... / Mie.