Senaste kommentarerna i forumet

Du har och är saknad här på forumet.
Säkert av fler än mig?
Ja du, life is like a rollercoster ..........

Just hang on and go with the flow.
Ja vad skall man säga om vänninan...... Det som göms i snö kommer fram i tö.
Problem med dricka.what so ever är nog bra mycket mer utbrett än gemene man vågar tro.

Nu kan du i vart fall säga: -Been there, done that...
Och det var väl sisådär för din del, efter vad du själv berättat.
Kanske en hälsoresa med god mat spabehandlingar hade mer varit din grej? Vad vet jag?
Skönt att få ett livstecken från dig i vart fall!
/A

inte var så glada nyheter så blev jag riktigt glad att höra av dig!
Och - här skriver vi rakt ur hjärtat, vad vi vill. Kram / mt

....att du inte kom iväg Adde!

Det var... "positivt jobbigt"? Ja kanske. Jag känner mig väldigt kluven faktiskt. När jag kom till hotellet insåg jag att båten ju varit full med alkisar, alla verkade känna varandra och jag kände mig mycket utanför. Gnällde lite i en Facebook-grupp som jag är med i och fick då kontakt med ett gäng tjejer från GBG som ringde på en gång och så gick gick jag ut och åt med dem första kvällen. Supertrevligt, mycket rara tjejer. Och sen träffade jag ju min sponsor som bor på Gotland. Vi åt middag hemma hos henne på lördagen. Och på fredag förmiddag träffade jag en "vanlig" väninna som flyttat till Gotland. Jag tycker så mycket om den ön!

Så, jag är jätteglad att jag träffade dessa människor men jag vet inte... Jag fick aldrig bort den där känslan av utanförskap och "vad fasen gör jag här?". Tänkte mitt i allt att vore det inte bättre på alla sätt och vis att satsa pengarna på nån annan typ av resa som jag skulle vilja göra (målarkurs/hälsoresa/yoga-ashram/hälsa på väninnan i Paris...) istället för att åka på AA-konvent precis som om alkohol är min hobby? Eller snarare att inte dricka den? Ursäkta Adde om du blir putt nu men det var min tanke. Kanske normalt? Eller början på ett återfall?

Till saken hör kanske två saker: dels att jag ju fått för mig att jag får röka på öar och gjorde just det, vilket satte igång en massa saker i skallen på mig och ledde till att jag kände mig "dagen-efter" och jag tror det var därför som jag var jättetrött hela tiden (gick faktiskt och somnade på en bänk i solen där på skolgården!).

Dels var det då den här kompisen som flyttat till Gotland. Det var ett tag sedan vi träffades och jag inser att hon (av någon jäkla anledning, denna starka och intelligenta människa!!) hamnat i en relation som inte är bra och att hon missbrukar både läkemedel och alkohol och har förlorat vårdnaden om alla sina barn! Jag blev jätteledsen när jag fick höra detta, vi som umgåtts hela familjen tidigare, och nu är hennes tjejer på drift och riskerar hamna (och har hamnat) helt snett och jag vet inte vad jag ska / kan göra! Själv påstod hon att hon inte dricker någonting men eftersom jag inte hann säga allt jag velat säga till henne (eftersom mannen körde in henne till stan så sent så vi knappt hann äta!!) skickade jag ett SMS till henne som hon inte besvarade under dagen men väl med ett, skulle jag vilja påstå, fyllesentimentalt samtal, senare på kvällen.

Kanske dags för mig att börja hänga på anhörigsidan, hur får man någon att inse att den behöver hjälp? Jag kan inte fatta hur det kunde bli så där... och jag har så dåligt samvete för att jag inte har funnits för henne då jag har varit så inne i mitt eget dåliga mående och drickande...

Ingen rolig rapport blev det, men här skriver jag av mig vad jag vill ;-)

du beskriver kan du också fundera över hur det är att obba där på en tjänst... Nu är du, om jag förstår rätt, en extra resurs som INTE kommer att finnas när "pratikanten" är borta... en mindre i realiteten. kan det vara så? Bara undrar... / mt

.

Tack för din omtanke markatta! Jag har också undrat hur du haft det. Läste precis i din tråd och känner igen den där känslan. Hur kunde jag tro att allt skulle bli bra? Kan bara hålla med, livet är orättvist. Finns det kanske något liknande du kan jobba med om du inte vill vara kvar, du borde ju få bra referenser med dig?

Vad bra att du tar upp det här med isoleringen. Det är just kring detta jag funderar nu. Jag har haft en olustkänsla senaste veckan. Känner mig nervös och nere i stället för energisk. Allting bara rinner ut i sanden. Jag tar inte tillvara tillfällen till gemenskap, utan fegar ur. Kan ibland bero på att sambon och jag gått om varandra här hemma och vill ta tillvara lediga dagar tillsammans. Jag är nu istället rädd för vad som händer när han blir ledig alltid.

Också struligt på jobbet, en arbetskamrat har valt att bara stanna hemma veckovis utan att meddela något. Resultat, vikarier och osäkerhet kring schema.

Så till dagboksskrivandet. Försöker läsa det mesta här på forumet, och det är ju ganska mycket. Tror att mitt för tillfället låga självförtroende gör att jag inte skrivit så mycket. Vill dessutom sitta ensam när jag skriver, så det utesluter många tillfällen.
Måste ut i solen nu och ta tillvara det fina vädret.

Kramar Misses

.

är jag här! Nykter i går kväll, nykter i morse och nykter i kväll. Känner mig så stärkt av alla som skriver här, Jörgen och Grodan och Santo med flera. Bättre och bättre varje dag nykter, ja, jag vet ju att det är så. Grubblar nu så hemskt på varför jag bröt min nykterhet förra gången efter 7 månader. Bara prova en helg när jag var ensam hemma. Var precis så dåligt som jag trodde. Och ändå, så tändes alkoholgnistan. Så är det skaffat med mig, jag kan inte dricka minsta droppe alkohol utan en ny bedrövlig resa mot avgrunden. Så nu är det färdigprovat! Och jag är så taggad att börja min viktresa också, så egentligen kan det ju bara bli bättre om jag bestämmer det. Just nu fins inte plats vare sig för riktiga eller symboliska kanelbullar:-))
Solen skiner, det är varmt ute och jag är nykter. Kan det bli bättre?
/Fenix

Jag har precis själv klarat mig och vill fortsätta med det.
Kom hit i oktober med fantastiska förhoppningar.
Krokig väg till och från, kommer på kant med vissa och grodorna poppar ur munnen...........
Men precis som mitt nick antyder så VILL jag sluta.
Har inte klarat en hel månad, inte ens tre helger på raken. Men vi prövar väl igen, hoppas på lycka denna gång!
/A

Hoppas du har det bra idag! Ta det lugnt med besluten, några månader kvar till aug. (det var väl då du/ni skulle bestämma dig?) Positivt i alla fall att han går på sin behandling..

Varma kramar
Miss K

Tänker på dig. Har sett dig inloggad lite då och då men du skriver inte mycket. Samma här. Finner en tröst i att logga in och läsa dock. Hur går det med ditt dagboksskrivande?

Det var väldigt fint det du skrev till mig, att du beundrade. Om jag ska vara ärlig så hade jag svårt att svara på ditt inlägg hos mig. Visst är det fånigt, man kämpar för att vara en bra person och en person som andra ska respektera och tycka om, men sedan när jag får en komplimang av en vän så blir jag blyg och har svårt att ta till mig det. Så svårt ibland att tro på att andra tycker att man är bra. Tack vill jag säga.

Angående sambon och hans familj så har du nog rätt. Det är inget man kan skynda på. Tillit tar tid. För mig tog det flera år av nykterhet från min pappas sida för att kunna känna någon tillit alls. Nu reparerar vi relationen sakta, sakta, eller snarare skapar en helt ny relation till varandra.

Hur går det med att bryta isoleringen? Tror, oavsett alkoholproblematik eller inte, att det inte alls är bra att kokonga in sig för mycket i sin parrelation. Kärlek, respekt och samhörighet i all ära men det är också viktigt att ha ett liv utanför puppan, dels för sig själv som individ, ett socialt nätverk som inte står och faller på bara en enda person, faller man då så blir fallet alltför hårt, men också tillsammans som par att man släpper in andra människor i sitt liv. Många parrelationer fungerar som små minisekter där positiva saker som lojalitet och sammanhållning alltför ofta kan gå över till destruktiv isolering med ingen insyn eller samspel från andra så att man skapar och förskjuter sina egna gränser tills allt som händer inom relationen blir "normalt".

Nu verkar du ju må bra på sistone men jag minns att du skrev att du kände dig väldigt ensam och saknade vänner när ni hade separerat, något jag kan känna igen. Det låter bra att ni ska försöka avsätta tid för att öppna upp lite mer.

Kramar!

utflykt låter som en dålig ide'.

Efter allt du skrivit så litar jag inte alls på att ditt ex vill dig väl. Du har tidigare skrivit att han sagt att du "inte säger vad du vill". Kanske är det just sådana saker som han använder och feltolkar? Som att då du tidigare sagt att du inte vill ha någon kontakt med honom men ändå åker på en utflykt, skulle han då tolka det som ett löfte från din sida om att det kan komma att bli ni igen?

Tror det är superviktigt att vara konsekvent här. Har du sagt att du inte vill ha kontakt med honom kring annat än barnen och möjligtvis om ni har kvar gemensamma praktiska saker att lösa, så stå för det. Lägg på om han ringer för att fråga vart lakanen finns. Tror tyvärr att han kommer att fortsätta kontakta/trakassera dig så länge som du svarar och ställer upp på det.

Utan att känna honom på annat sätt än genom dina skrivna ord så gissar jag att han tycker att all kontakt med dig är bättre än ingen och det faktum att du fortfarande har kontakt med honom kring saker som du inte vill ger honom hopp och en känsla av att du inte helt har lämnat honom. Utifrån mig själv som medberoende så har jag själv gjort samma sak som han gör. Trots att det var jag som bröt(flera gånger) med alkoholisten så kunde jag ringa för att fråga om triviala saker, som om han hade det gröna kopplet till hunden hos sig eller att jag hade fått med mig en gammal T-shirt som var hans. Det jag egentligen gjorde var dels att stilla min oro(försäkra mig om att han levde), dels försäkra mig om att han inte var helt borta ur mitt liv men också för att få en öppning att prata om annat än obetydliga koppel och tröjor, för att jag egentligen ville ha honom tillbaka.

Du är medberoende Flygcert men tänk också på att han säkert också är beroende av dig och någon som är beroende släpper inte det som de tror sig behöva utan att kämpa för det. Jag menar inte att du ska tycka synd om honom, men du har möjlighet att för din skull tydligt visa att du inte vill ha honom i ditt liv.

Du kan faktiskt lägga på om han ringer och vill snacka om annat än barnen. Jag har vänner som efter en infekterad separation inte hade någon kontakt med varandra alls. De skötte överlämning av barnen genom dagis/skola på bestämda dagar så de inte ens behövde se varandra. I barnets väska hade de en bok där de antecknade sådant som rörde hur barnets vecka varit. De ringde bara varandra om det var något akut, om barnet skulle bli allvarligt sjukt eller kring akuta praktiska förändringar som att barnet var sjukt och behövde vara hemma från dagis. Idag har de en fullt fungerande "skilda-föräldrar-relation" men just då var det nödvändigt för både dem själva men också för barnens bästa, som såklart stod i skottlinjen, att ha nollkontakt.

Kan han kanske gå med på att ni bokar en tid hos familjerådgivningen för att få hjälp att upprätta någon slags överenskommelse? Du kanske själv kan skriva en sådan redan nu och om han inte går med på den be honom själv skriva ett förslag på hur det skulle kunna se ut? Tydligt och konkret.

Kramar!

igen sitt eget resonemang från en intervju i tidningen ger mig lite fjärilar i magen....

Ralf Gyllenhammar i gruppen Mustasch gjorde en fyllespelning för ett tag sedan, en spelning som avbröts för att han hade svårt med både tal och ben :-) Dagen efter bad bandet om ursäkt och lovade att kompensera med en gratisspelning framöver. Gott så.

Nu är ett nytt datum bestämt och i intervjun så kommer kommentaren i samband med att han säger att det är slutdrucket av starkspriten :

"Bara öl och rose'vin. Och inget innan konserten. Det är färdigt med sånt."

Eller hur ??? Visst hjälper det att dricka annat ?? Om jag låter bli andra sorter så har jag ju inte problem va ??

Hur många gånger har jag inte använt precis samma smarta argumentation ? Det fungerade inte för mig heller.

vad fina ni är!

Jag har faktiskt ringt mig sjuk idag. Tänker vara hemma idag och imorgon, strejka i det tysta men framförallt fundera ut hur jag ska gå vidare, om jag alls ska vara kvar.

Jag trivs ju väldigt bra där och visst är det roligt att de litar på mig och har lagt ganska mycket ansvar på mig då jag är självgående och oftast inte har någon handledare närvarande men samtidigt känns det som att de utnyttjar "gratis arbetskraft" där de egentligen skulle behöva tillsätta en tjänst. Många dagar har jag varit helt själv med ungdomarna, jätteroligt och utmanande men det känns inte bra att de utnyttjar gratis personal för ett sådant ansvar istället för att ringa in vikarier eller skapa en ny tjänst som täcker de behov som finns. Tidigare har jag ställt upp på det för att jag ville visa vad jag klarade men har tappat lusten nu då jag inte får något för det.

Inte direkt alkoholrelaterat men tack för att ni har tålamod med mig.

Ska träffa en vän för fika idag och få hjälp att bolla lite kring det här. Tiden däremellan kan jag hitta ett lugn(även då problemen inte handlar om alkohol) i att logga in här. Så skönt att ha en plats att gå till, närsom på dygnet, där jag vet att man vill mig väl. Spelar ingen roll om ingen är inloggad, bara att se era avtryck på forum ger mig styrka.

Kramar

- önskar dig en bra dag! / mt

på utflykt med exet - det rådet känns enkelt och lätt att ge!

Så skönt att du mår ok! Det tar tid men det blir bättre! Du är på rätt väg!

Kram, kram / mt

ur-uselt fungerar det i alltför många organisationer - den ena handen vet inte vad den andra handen gör - och säger... Knappast går det att rätta till då jag tolkar det så att "lillchefen" lovat något på för lösa grunder, något h*n inte hade underlag för och inte sista ordet i. Men visst kan du höra även om h*n är ledig. Men - du kanske inte ens har lust att vara kvar? Hur känns det nu när du sovit på saken?
Kramar / mt

Sorgsen! "Ser" och begrundar just nu den senaste skriftväxlingen här; att skrivandet bidrar till upptäckter om en själv, att vi känner igen oss i varandras erfarenheter och att det lättar att häva ur sig på en trygg plats... Så är det. Och så såg jag din rubrik på hela tråden: Hjälp! Vad ska jag göra nu? ... och jag ler lite - för det verkar du ha bra koll på, både vilken riktning din inre kompass visar och att handla efter den. Fortsätt bara... och ta väl hand om dig! Finaste Medmänniska!
Kramar! / mt

Tack för alla kloka kommentarer och påhejjanden! Spela HELA filmen låter som ett bra knep, kräver litet träning dock. Tänker också odla Berras ångestklump i magen när jag tänker på alkohol. Just nu ser jag min äldsta och älskade väninna framför mig (hon med bokföringen och vinglaset) när jag tänker på alkohol. Så ljuger jag också för mig själv när jag dricker och så illa är det. Jag såg på henne att hon skämdes och hennes skam är också min. Att se henne framför mig räcker just nu för att jag ska inse vad det är jag laborerar med.

Det är så inspirerande att höra om era nykterheter - 4 månader - längre än jag någonsin varit nykter de senaste dryga tjugo åren. Ett år - Wow! Flera år - det är uppenbart att det fungerar och att det fungerar bra för vissa - så varför inte för mig?

Om jag nu är en så konstig och avvikande typ att jag inte kan dricka alkohol på ett "normalt" sätt, vilket jag är - inget snack om saken, varför inte stå för det då och vika av helt och hållet och bli nykter? Verkligen stå upp för mig själv, inte på något gapande, skrikande sätt, utan bara stå där som ett lugnt och tryggt stöd för mig själv. Vad är det som är så svårt? Ska dock säga att det inte känns särskilt svårt just nu, men jag är mycket rädd för det som komma skall. Har upprepade gånger med hjälp av forumet och på annat sätt lyckats lägga av ett par veckor, till och med fem veckor vid ett tillfälle, men förr eller senare låter jag mig själv glida ur sadeln. Det är det som oroar mig. När väl tanken på att dricka får fäste i mitt huvud igen då är det som att jag stänger av allt. Alla kloka föresatser, tankar och råd ställs liksom på vänt. PANG! Och sedan tar det månader att skrapa ihop mod och kraft igen. Den tendensen hos mig själv gör mig skiträdd, det är också den tendensen som gör att jag inte litar på mig själv och som egentligen alltid gör mina försök 95 % -iga. Beslutet att dricka blir liksom lika starkt som beslutet för tillfället är att inte dricka. Förståndiga tankar, förnuftiga råd når inte in när jag väl bestämt mig för att dricka. Då skiter jag i att spela filmer, tänka igenom konsekvenser osv. Vad, vad, kan i det läget få mig att stanna upp? Jag vet inte, så därför dricker jag mina antabusshots och tänker göra det för lång tid framöver. Problemet med Antabus är att när återfallet börjar närma sig har jag en tendens att "glömma" min medicin, jag börjar tänka på att den nog inte är bra för kroppen och mår jag inte litet dåligt av medicinen osv. Sak försöka vara uppmärksam på sådana tendenser i tid denna gång och försöka prata om dem.

Många kramar till alla er som vet vad detta handlar om!

Dag sju är bäst!

Grodan

...så jäkla surt!!!
Folk har så lätt för kasta ur sig saker utan behöva ta ansvar för orden. Fy sjutton vilken smäll rakt i buken.
Jag hoppas de har förstånd att skämmas och på sikt jobbar för du ska kunna vara kvar.
Det känns ju som du hamnat rätt, ungdomar tar inte emot vem som helst.

Kram

Hihi, ja, det är lustigt hur man bygger upp personligheter utifrån det som skrivs här.

Jag tänker ganska ofta på att det är speciellt med relationer som börjar i det djupaste djupa. Först efter lång tid kan man ställa frågor som "vad heter du?" och "vad jobbar du med?". I andra sammanhang är det ju tvärtom... där börjar man med de frågorna, och det kan ta en evighet innan man når djupet.

Ja, jag mår bra, det är mycket på ett bra sätt. Jag har en heltidstjänst och utöver den driver jag en egen firma och pluggar lite också... Så det är inte så konstigt att det blir fullt upp ibland. Men, nu är studierna snart avklarade och då blir det åtminstone mindre på den fronten.

Och alltså: nu är det läggdag, fy vad sömnig jag är... :)

Godnatt!
/H.

Kram till dig!

Hoppas att du har det bra, att det är på ett bra sätt mycket att göra för dig!
Tänk, jag har många tankar om dig (och många andra här) - man får bilder av hur ni ser ut, vad ni gör, jobb, ja, allt... undra vad som stämmer...!

Kram

Men vad tusan? Får man ens göra så? Gäller inte muntliga avtal?

Usch och fy. Och kram!
/H.

Sorgsen-vännen. Vad jobbigt du har det.

Jag tänker på dig. Kram!
/H.

Kram! :)
/H. (som har haft tokmycket att göra en period och därför inte varit så aktiv... men jag läser allt som skrivs och tänker mycket på dig, flygcert.)