Senaste kommentarerna i forumet

Blir alldeles varm och alldeles rörd av dina ord! Vad fint du skriver till mig... Jaa, det har varit en resa - tänk vid den här tiden förra året... Då var det inte muntert! Har nästan svårt att så här kring årsdagen släppa vissa saker: i januari förra året var jag hos banken och kollade upp lånemöjligheter och allt verkade totalt hopplöst, under vår och sommar var jag och kollade boenden, lägenheter och hus, hyresrätter, bostadsrätter och villor, och det kändes så omöjligt. Men så under sommaren hände något - jag blev säker på att jag ville ha ett hus, jag blev allt säkrare på att jag kunde fixa det och så plötsligt löste det sig bara... Och sedan har det varit massa jobb på vägen, men jag vet att jag läste på någons sida här för ca ett år sedan, någon som lämnat och ett år senare hade många saker löst sig, och jag tänkte att det blir nog svårt för mig, men nu står jag här - saker och ting har löst sig på många sätt. Om någon hade sagt för ett år sedan att jag skulle stå här idag, jaa, det hade jag aldrig trott...!

Ikväll har jag lite jobbiga tankar- blev arg å stora flickan idag- hon sparkade på lillasyster, och slet saker ifrån henne, då tog jag tag i henne och skällde på henne och sedan kom det vanliga dåliga samvetet, och den nu ständigt inneboende skräcken: "tänk om hon säger detta till socialtjänsten, då kommer det framstå som att inte heller jag är en bra förälder"... Och senare idag hade vi lite vänner på middag, mysigt- om det bara inte var för att en kvinna i ettpav paren ofta kommenterar saker jag gör- idag bad storflixkan om choklad som jag hade tagit fram till våra gäster. Jag sa att det är till de vuxna, men att hon kunde få smaka lite av mig senare. Senare fick hon smaka en bit, och då kommenterar kvinnan lite småironiskt "jaha, så mycket för att dett var till de vuxna"... Och det är små saker, men det är så många såna små saker, och oftast leder de till att jag mest känner mig dum och tänker att jag är inkonsekvent och inte bra som förälder, tänker att de är bättre, trots att jag alltid tycker att de blir för arga på sitt barn. När detta paret är på väg att gå så säger mamman helt allvarligt till sin flicka "kom nu, annars får du stanna här!" Och pappan fyller i "eller så får du gå hem" varpå flickans blir ledsen. Och sedan tänker jag på hur det varit när jag passat deras barn- flickan blir alltid arg, lyssnar inte på vad jag säger, och jag kopplar ihop det med att hon är inte van vid att få prata själv utan hon ska konsekvent lyda sina föräldrar för att de är just föräldrar och typ vet bäst, enligt dem självs... Åh, babbel-jag... Men jag är så himla stressad av utredningen just nu, och jag vänder allt till astt jag gör fel, jag är otillräcklig, jag är elak osv osv... Puh. Och ändå är jag lika oroad av vilket utfallet än blir av utredningen- om de anser att allt är normalt så känns det fruktansvärt eftersom jag så många gånger sett att allt är inte normalt och bra för barnen hos pappa, blir utfallet att de rekommenderar honom något föräldrastöd så anser jag att jag ska ha barnen mer, men det innebär strid - fixar jag det? ***djupt andetag - stanna i nuet, det blir som det blir*** ...
Kramar

Somnade till när jag nattade lilltjejen tidigare, och vaknade av att telefonen surrade i fickan. En skolkompis pappa till min dotter ringde. Han ville bara stämma av en aktivitet jag ordnar för tjejerna imorgon. Han beklagade att han dragit mig ur sängen halv tio ;-) Min tanke när han lagt på var - att han var nykter. Som om det skulle vara något konstigt eller ovanligt att någon är nykter en fredagskväll?! Att jag tänkte så är nog resultatet av hur min värld sett ut. Alla gånger folk ringt till mig vid den tiden, och jag bara låtit det ringa till mobilsvaret gått på. Ringt upp folk dagen därpå och sagt; "Batteriet var dött", "hade glömt telefonen i bilen" eller "jag somnade vid nattningen. Alla konstigheter man kunde få för sig, när man drack efter nattning, även en helt vanlig veckodag. Inte bara jag verkar blivit lite friskare. Även min mobil klarar sig märkbart bättre från okontrollerade urladdningar nu mera.

Nu tänker jag somna om. Ligger och funderar på att det är årets första lönehelg efter mångas "januarisvält" och hur det ser ut nere på stan. Månne ett och annat nyårslöfte ofrivilligt ryker? Så glad att jag ligger här och lyssnar på en sovande unge istället!

//PP

Vilken aha-upplevelse jag fick när jag läste din kommentar, Askan! Jag har också intalat mig själv, hela livet tror jag, att jag måste vara perfekt. Ett enda misstag och allt är förstört. Andra människor kan jag förlåta men inte mig själv. Detta har drivit mig till depression tidigare. Jag vill såå gärna vara mera förlåtande mot mig själv men jag vet inte hur. Jag tror också på mindfulness, vilket jag provat, men denna självkritiska hållning är så djupt rotad i mig... Jag ska vara, snyggast, bäst på jobbet, bäst mamma, bäst fru, trevligast... Jag tror att jag dricker såna enorma mängder för att kunna slappna av och slippa bry mig men det blir ju bara värre för när jag inte haft full kontroll ifrågasätter jag mig själv ännu mer. Och skäms för att jag är så dålig och svag som inte kan kontrollera mig. Jag är nog alldeles för hård mot mig själv... Som så många andra här inne!

Har varit på yoga ikväll. Ingen sådan lugn utan den fysiska varianten där man blir ordentligt svettig. Det passar min kropp så bra och mitt sinne. Ibland vissa gånger bubblar allt möjligt fram under avslappningen. Någon gång har jag stortjutit, men mestadels blir jag lugn och ibland euforisk. Idag var en sådan speciell gång när jag hamnar snabbt i djupavslappningen. Fylldes med en enorm glädje som strömmade genom hela kroppen. Nu låter jag säkert knäpp, men ibland så närvarar något större som vi alla är en liten del av. Och varje gång fylls jag av tacksamhet och en enorm glädje över livet. Då förstår jag att i verklig mening existerar inte rätt och fel, tid och rum. Det är bara så lätt att glömma bort det på vägen fram i livet. Och jag är duktig på att stänga öronen. Just nu är jag fylld av glädje och jag känner mig älskad. Det är kanske detta folk pratar om, när man blir frälst. Jag tror, men vill inte tro på allt människan har plitat ned genom tiderna. Jag tror på det vi alla har inom oss. Vi är alla så mycket starkare än vi tror och vi är aldrig ensamma.(Ska jag säga!? :P )

Ja - håller med! En alkoholfri öl när jag lagar mat, och sen är suget borta för kvällen, både vad gäller alkohol och alkoholfri öl. Trodde jag ju aldrig, men helt underbart att det funkar. Trevlig helg alla! /N

Håller med dig PP.. en alkoholfri pilsner är jäkligt gott nu förtiden!
Bara svärsonen som knorrar när det inte finns riktig bira! Han kan fan köpa sin egen öl!

Ha det - kämpa på!

Jag tror att det kommer att bli mer uppåt. Tänker på att det känns som att det går långsamt, men när jag innan skrev om sömnen här så ser jag ju att det händer grejer. Blir nog lättare att se allt efter som tiden går. Säkert är det så att verkligheten legat där och väntat på oss hela tiden. Bara att slicka sina sår ett tag. och sedan sparka igång nästa kapitel i livet.

Tänker just för mig själv vilken enorm skillnad det är att se på saker, när det inte handlar om mig själv. Är ingen vidare bra coach till mig själv alla gånger. Kanske det där som m-m Askan och Mm, skrev om igår kväll? Självbilden...

Nej du Nike! Nu snart till Bolaget, Har druckit saft hela veckan och är faktiskt sugen på lite humle och maltsmak nu. A-fri Veteöl får det bli ikväll till maten. Det är verkligen märkligt. Oftast nöjd med en. Har säkert med alkoholfriheten att göra!

Ta var på dig! Kram//PP

Och välkommen till Forumet! Helt ok, att lämna post här inne, välkommen tillbaka när du vill, även när du nu kanske startar din egen tråd. "Övervakaren" Karin har nu släppt dig fri, så du kan börja!

Tror som du att upplevelserna kring sömnen är lite olika. Jag har alltid genom livet sovit som en björn, och då fattar man ju inte att folk klagar på sina sömnproblem. När jag själv sedan sov lite sämre, kan man börja förstå att folk som har "riktiga" sömnproblem på halsen kan uppföra sig som galningar. Sorry, blev bara en liten fundering kring sömn.

Jag själv hade i drickandet tilltagande vana att vakna allt för tidigt på morgonen. Däckade vid läggdax - som ofta var sent - gjorde jag fint, hade ju lite "hjälp" på traven om man säger så. Under mina första veckorna i nykterhet sov jag med ganska dåligt, och oregelbundet. Jag var även orolig för en massa annat, och tankarna snurrade på alla dödliga åkommor jag förorsakat mig själv i drickandet. Sen kom en ganska lång tid av oerhörd trötthet. Den satt säkert i 4-5 veckor. Sov kanske 12 timmar om dygnet - resterande tid läste jag nog på forumet, förutom en kvart när jag var på muggen :-) (Liten överdrift där)

Tror det reglerar sig med tiden, och att man har en period med stor trötthet är det flera här som vittnat om. Tror nog att allt detta planar ut och återgår till normalitet inom ett par år eller så...

Skämt åt sido. Nu efter cirka 2,5 månader nykter upplever jag att det är ganska ok. och supertröttheten släppt lite.

Du kommer säkert att få många bra svar senare. Här finns nog alla typer och olika erfarenheter representerade. Från sjusovare av naturen, till pillertrillare som tar hjälp.

God start och häng i! Det tar sin kraft att bli nykter, men det kan gå!

//PP

att det förlöper lugnt och sakligt. Så skönt för er alla. Hoppas du hittar bra samtalskontakter för dig och barnen, det är viktigt att de får stöd i att göra sig fria från ansvar och skuld som inte hör till dem. Så klokt du tänker och handlar, du är en fin förebild för barnen. Önskar dig en lugn och fin helg mitt i allt det svåra. Kram / mt

Nej, ingen tävling, men det är sporrande att hålla räkningen. Och visst måste vi få ge lite beröm till oss själva och varandra!
Ja, här snöar det också, tycker det är helt onödigt nu, längtar bara efter våren... Har firat in fredagen med gott fika, äter också mycket godsaker, men tänker inte så mycket på det just nu. Vill inte gå upp ngt i vikt men jag tränar så mycket så håller det i schack på så sätt.
Roligt med hundar som leker i snön. Min är så liten, så han har svårt att ta sig fram när det blir för mycket, skuttar fram som en kanin :-) och håller sig som sagt helst inne om det är för kallt.
Ha en skön fredag!
Kram m

Hej Mabert, vill bara säga att du kan göra din egen tråd nu om du vill.

Karin
Alkoholhjälpen

Detta är ju ingen tävling, men det känns tryggt att ha dig i hasorna, visst är vi duktiga.
Måste ibland berömma oss själva tycker jag. Undrar ibland när man ska känna den där totala
tryggheten, den kanske aldrig kommer men nu har jag kanske besök av den fule en gång veckan
och det är helt o.k. Gör inte så mycket att han viskar ibland nu kan du ta lite för just nu
skiter jag i vad han tycker. Min hjärnas belöningssystem får sitt i form av bakelser i stort
sett varje dag. Hemskt egentligen, men jag väger 58kg och det är lagom. Jag tror jag är
en frossare, förut var det alkohol och nu sötsaker. Nu ska jag ner till havet med min bästa
kompis vovven hon älskar snö. Det låter skönt med din hund som helst inte vill gå ut nu.
Skämt och sidor.
Önskar dig en varm och skön fredag
Kram
Konstnären

Tack ska du ha för dina rader. Ja, det är inte dumt med en lever som mår bra.
Jag har varit på hälsocheck hos tandis idag, kommer att bli lite reparationer.
Det har väl inte varit prio ett när jag har missbrukat som värst.
Det är väl aldrig fel att kolla upp sin hälsa, sånt där som aldrig blir av.
Kan säga dig att det blåser rejält på ostkusten idag och ca 2 dm nysnö.
Det är en fin horisont och jag tänker så positivt där. Hoppas allt går bra
för dig.
Fredag idag och vad som än händer ingen alkohol för Konstnären
Ha det fint du med
Konstnären

Känner igen detdär lite. Själv hoppade jag nog över fas 2 och har befunnit mig i fas 3 rätt konstant. Även om jag inte är helvit så är det nästintill iaf. Men nej, ingen uppåtstämning här heller, mest tråkigt och vardag och jag trodde nog förändringen skulle "kännas mer", särskilt med tanke på min tidigare konsumtionsnivå. Ligger förvisso bara på 3 månader ännu så det kommer väl, men nä, nån megapepp råder ej här. Mest trötthet och uppgivenhet över hur tråkigt och enahanda livet är, trots alla fina små vardagsstunder som jag ju helt klart kan se och njuta av - men det är enahanda på det stora hela. Utan alkohol dock ett bättre sorts tråk! Och precis som du skrivit ger jag inte heller på ngt sätt avhållsamheten skulden, men inser som så många andra här också att alkoholen dövat/dolt/varit ett symptom på ngt som kanske nu måste få lite uppmärksamhet. Kram på dig. /N

Jag har varit där och skrev om mina upplevelser, var för två veckor sedan. Finns farligare saker i livet :-) kommer just nu ett 1000 tal saker rullande genom huvudet. Det lämnar dig inte oberörd, men vem vill gå genom livet oberörd?
Ta och be Stigsdotter slå följe med dig kanske. Hon tar på sig den typen av uppdrag och erbjöd sig det i en tråd, gulligt eller hur?!
Tror det var i "det vidare livet". Själv har jag just nu lite mycket annat att stå i, men jag kanske tittar in på ett möte någon mer gång.

//PP

Nu blev det knas.

Att du och din lever mår så fint och att du känns så dedikerad och stark!
(ska nog snart våga mig iväg på hälsocheck, urp...)
Ser en ganska nöjd konstnär som promenerar med hunden utmed ett vindpinat hav!
Det är dåligt med växtlighet utmed stranden, men en öppen och fin horisont...

Ha det fint!

//PP

Glättar på dörren och kikar in...
Tänkte igår på din lista, och att det för mig känns som om jag sitter kvar på punkt 1. Nåväl, var bara funderingar i min tråd..
Hoppas kompasser hos dig leder rätt, och att helgen känns lätt!

//PP

Det har gått över förväntan i kontakten med min ex-sambo. En neutral, vänskaplig samtalston. Vi pratar om praktiska saker, vem ska ha vad ur bohaget etc. Vi har också berört hur rätt det här beslutet är, även om det är ledsamt och tråkigt på mer än ett sätt. Det känns skönt. Jag känner mig...lätt och fri. Han smsar och ringer flera ggr om dagen om allt möjligt som rör sig i honom, det handlar om frågor kring hans läkarkontakt, besvikelse över några vänner, något jobb han tänker söka, besöket på beroendecentrum på måndag mm. Jag har lovat att skjutsa honom dit eftersom han inte har någon bil och det råkar passa precis med ett möte jag har i samma stad vid samma tidpunkt. Jag tänkte först inte göra det, av rädsla för att något skulle väckas upp mellan oss, men det är absolut inte känslan nu och det känns därför ofarligt. Kanske det också handlar om mitt kontrollbehov, att se till att han faktiskt går dit, för att det är viktigt för hans skull. Möjligt att det är så, men jag är i alla fall medveten om att det kan vara så och jag har nu valt att göra det i alla fall. Ångrar han sig så är det inte mitt problem.

Jag har tänkt mycket på hur jag och barnen ska kunna gå vidare efter allt som har hänt. Jag tänker att även de har behov av att få prata om hur det har varit och hur de har upplevt allt. Vi behöver också hjälp att prata tillsammans och försöka hitta tillbaka till den tillit, närhet och kärlek vi hade till varandra. Jag har ju ett självklart ansvar gentemot dem och jag förstår att de många gånger har blivit besvikna på mig, svikna av mig... Vi kan prata om det, men jag tror att vi behöver hjälp för att hitta fram till den styrka vi hade tillsammans innan allt det här hände. Det känns övermäktigt för mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag känner ett behov av att sitta på "de anklagades bänk" och ge dem möjlighet att vara arga på mig, säga sanningen till mig, skuldbelägga mig. Jag tror att det måste komma ut först, innan vi kan gå vidare. Jag vet att de är glada för att jag lämnar, men osäkra på om de vågar lita på att det är definitivt den här gången.

Min 19-åriga dotter försöker hela tiden uppmuntra mig till att göra roliga saker, tänka på mig själv och allt det där som jag alltid gjort med henne, men rollerna har blivit lite ombytta. Jag vill att hon ska lita på att jag mår bra, att jag är stark och att jag klarar mig... Min 15-årige son har alltid varit omhändertagande och ansvarstagande, vilket självklart har förstärkts nu. Han vill försäkra sig om att jag har det bra, han har till och med köpt en bil (först tänkt till honom själv inför körkortsdags) som han nu berättat att han håller på att reparera så att jag kan ha den till jobbet, så att jag kan sälja min egen bil och betala skulder med... Min lille gubbe...började gråta när han berättade det och försäkrade honom om att jag inte kommer att behöva sälja min bil utan att han ska tänka på sig själv och ta hand om bilen i sin egen takt så som det var tänkt från början. Han vill så gärna ta hand om mig och jag vet att det känns bra för honom att hjälpa till och känna att han bidrar...men jag vill ju inte att de ska behöva känna så! JAG ska vara den som tar hand om DEM! Men hur kommer jag dit?
Yngsta dottern, 14-år, är ju den som kan bli arg och inte visar så mycket hänsyn, vilket är bra. Där kan vi mötas i ilska och besvikelse, sorg och oro. Där blir det både enklare och svårare. Enklare därför att hon kan agera ut och jag får möjlighet att hantera det. Svårare också eftersom jag inte vet riktigt hur jag kan förklara allt för henne utan att "skylla ifrån" mig på ex-sambon. Jag är inte ute efter att svära mig fri från ansvar, tvärtom. Det är inte han som har svikit dem. Det är jag.

Jag vill visa dem att jag är stark och kapabel, inte ett offer. Jag vill inte att de ska ta hänsyn till mig. Jag vill att de ska kunna ösa ur sig allt och se att jag står pall för det, att jag står kvar. Jag vill slå hål på bubblan. Och hur kan jag komma dit?

Jag har tittat runt lite på nätet efter någon som kan tänka sig att träffa oss tillsammans. Har mailat förfrågan till ett ställe, men jag letar vidare under tiden. Jag har läst att en del av er andra har haft olika typer av hjälp som har fungerat bra och tar tacksamt emot fler tips. Jag ska också ringa till Kvinnohuset idag och höra om de kan tänka sig ett par träffar av den typen som jag efterfrågar. Vet inte om de gör det, men förra hösten så gick jag och yngsta dottern på ett par samtidigt men var för sig på Kvinnohuset. Ska ställa frågan i alla fall. Annars verkar allt vara så dyrt att det kanske inte blir möjligt av den anledningen... Hur gör man då?

Livet susar med väldig fart. Jag kränger apelsiner och kan inte få nog. Midjemåttet har minskat med 6 cm. Fick påhälsning av fröken A(norexi). Kolla vad du går ner i vikt. Märker du hur skönt lätt du känner dig i kroppen?
- Ja, men kan du inte låta mig vara fred? Jag behöver inga fler A:n i mitt liv!
Får jag fresta dig med en våg? Ställ dig och se hur det går framåt. Så lätt, så stark, smidig och vig.
-Sluta nu. Jag tar en apelsin till. Sen ska jag äta en ordentlig näringsriktig lunch för att orka träna. För att orka leva. Ni två A:n kan dra åt...
Ändå släpper jag inte taget helt . Håller fast i lillfingret. Litet lätt, så att det knappt märks. Jag vet att jag måste släppa taget helt för att bli frisk. För att bli av med de demoner som spökar i min hjärna.

Jag har svårt att känna konturerna av mig själv. Ibland vet jag inte riktigt om jag finns. Om det jag tycker faktiskt är okej, fast jag inte tycker som alla andra. Min självbild är litet skev, men jag jobbar på det. Har jobbat med självbilden länge. Det är bättre idag, men det är så lätt att vackla när det kommer svackor. Utåt sett ser det mesta bra ut. Jag är en stark och klok person. En ärlig person. Hmm, ska nog jobba på att föra ihop den inre bilden med den yttre. Ibland tänker jag mig att min generation gått miste om någonting under sin uppväxt. Någonting som föräldrarna tog för givet och därför inte klarade av att ge. Jag ser så många som tvivlar på sig själv. Som inte får riktigt ihop den yttre och inre bilden av sig själva. Många är så snara att bedöma person efter prestation. Måste tänka på det när det gäller mina barn. Inte säga vad fint, vad duktigt, när de kommer och visar sin teckning eller gör något annat bra. Måste hitta ett annat uttryckssätt som låter dem växa som de personer de är. Låter dem veta att vi alla är komplexa personer bestående av mer än bara det som är duktigt. Alla känslor är okej och känslan är inte det som styr din person. Du är så mycket mer. Har också tänkt mycket på varför man säger man om sig själv istället för jag. Det måste ha att göra med Jante. Hör man en person säga jag, jag, jag, så kan jag tänka mig att man upplevs som mer egoistisk. Eller så är det bara den känslan jag har. Vi måste tänka på hur vi bemöter oss själva, men även andra. Vi har så mycket som ligger i vårt undermedvetna som gör att vi inte ens tänker på varför vi reagerar som vi gör på vissa saker eller beteenden. Jag jobbar på. Det blir bra till slut.

Trevlig helg!

Ja visst är det så att man har fått många insikter om sig själv också genom att skriva här, läsa andras inlägg och svar, att gå tillbaka och läsa sina egna rader... Det blir tydligt för en själv på något sätt. För även om det är så att man inte ska ta ansvar för, eller lägga skulden på sig själv, hur motparten behandlat en så illa, så finns det saker i oss själva som gör att vi stått ut "för länge".

Jag tycker du visade klart och tydligt på ett vänligt sätt att du inte är intresserad av mannen på jobbet. Hans reaktion tycker jag däremot visar att han inte kunde hantera det lika bra, utan ville först skuldbelägga dig för att vara paranoid för att sedan bekräfta att han faktiskt fått starka känslor för dig och därför ville träffas. Jag vet inte, men MINA varningsklockor börjar ringa i alla fall. Kanske jag också är paranoid, vad vet jag?

Jag är imponerad av den resa du gjort och fortfarande gör. Jag är glad att du nu kan vila från ditt ex, att han verkar lämna dig i fred. Det är ju ett par veckor sedan du skrev här och mycket kan ju ha hänt sedan dess, men jag hoppas att det har fortsatt så och att du får vila från det.

Skriv gärna igen! Jag har tänkt mycket på dig och undrar hur det går. Tänker samtidigt att behovet av att skriva här minskar lite under lugna perioder och det är ju bra!

Kram!

Hej!

Är ny här och får inte göra en egen tråd innan de ser att jag inte spammar tydligen :-) Skriver här för att tråden verkar aktiv och med kloka människor. Skriver mer om mig själv och så när jag får öppna en egen tråd.
Har dock en fråga. Läser om många som vaknade på nätterna och kallsvettades, hade ångest mm när de drack. Själv sov jag som en klubbad säl, ingen bra sömn jag vet, men jag sov.
Har visserligen bara varit helnykter i 5 dagar men jag sover jättedåligt! Förstår att det har med någon form av abstinens att göra. Somnar på kvällen (00-01) men sover oroligt och drömmer mycket tills jag vaknar vid 03-04 och omöjligt kan somna om. Känner mig hyfsat pigg då men man är ju mindre pigg på jobbet efter lunch....

Frågan är kort och gott om det finns någon som har något knep som inte innehåller tabletter/ droger? Trodde det skulle bli bättre efter 3-4 dagar men nix! Förstår att jag kan verka otålig efter bara 5 dagar men tycker att jag läser att de flesta här sover så bra utan alkohol.

Tacksam för svar!

/M

till dej från mej! / mt

till dig vännen flygcert - jag som följt dig från ditt första inlägg här kan verkligen bekräfta innebörden i Framtidsdrömmars ord: "Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!" Vi som följt dig här har delat dina tveksamheter, farhågor, utbrytningsförsök (ja, det ordet kommer för mig - jag minns det så), din oro och din skräck - och att du en dag "bara" lämnade... Och sen alla tvivel och våndor vid sidan av den starka beslutsamhet och glädje som växt fram inom dig. En helt fantastisk resa som vi fått vara delaktiga i. Allt i ljuset av kärleken till barnen - att de inte ska fara illa. Ja, du är en av dem som förmedlar hopp när det behövs som bäst! Kram, kram! / mt

Tror AA kan vara lösningen för många. Det skall vi inte förakta. Nr jag kom dit fick jag lära mig att förakta mig själv och kalla mig för det förnedrande ordet alkoholist. Det blev som en självuppföljande profetsia. Ja vi funkar olika. Låt oss göra det och låt oss bara ge tipps här. Från AA, eller andra vägar. Varen i välkomna.