Senaste kommentarerna i forumet

rakt av..Det är skrämmande att se att våra historier är så lika.Jag vet inte om det går att skicka pm på denna sida,någon som vet?

Hallo igen! Läste just vad du skrev i min tråd. Framsteg!! Vad roligt!! Vad glad jag blir. Hoppas ni att ni kan arbeta tillsammans för ert gemensamma liv. Klart att ni måste klara era egna resor själva, men ni delar samtidigt ett liv.

God morgon min vän,

Hoppas att du mår fint idag och att det går framåt med kommunikationen på hemmafronten!

Ville egentligen inget speciellt - bara skicka världens största kram till dig ♥

Härligt Calle. Känns som om man börjar känna igen dig igen. God jakt då eller vad man nu säger. :-)

Jag förstår dig till fullo. Men ändå blev det tomt efter dig. Visst det kommer in nya hela tiden och jag har nog inte energi att följa alla, men vissa stannar i mitt hjärta.
Tror det hände något speciellt med dig den där dagen du skrev om, och det är ju bara positivt. Du verkar väldigt stark och det ska du veta att jag beundrar. Ibland
undrar jag själv varför jag stannar. Men det känns rätt just nu, framtiden vet jag bara att den ska vara A-fri.
All lycka till dig Tor
Kram Konstnären

Hej!
Känner verkligen igen mig i din beskrivning. Dricker vin varje kväll, fick nog i fredags och kämpade på tills igår kväll då jag helt plötsligt bara gav efter. Nu tänker jag vända det till något positivt. Dag 1, nu kör vi Wilja!!

På 80 timmar rörde jag inte en droppe. Igår kväll drack jag vin och öl utan att jag riktigt vet hur det gick till men jag kämpade inte emot utan lät det bara ske. Som många av er skriver måste man ha en plan för hur man ska avbryta när man håller på att falla, idag ska jag fundera ut min plan, mitt skyddsnät. Nu kör jag igen!!

Jajamen. Tack.
Käns bättre faktiskt!
Orkade inte skriva igår för jag ska iväg och jaga nu innan jobb.
Verkar bli en fin morgon, 14grader redan och klockan är bara 05.00.
Ingen A idag heller. Kraum på er som orkar kommentera min lilla blogg.

Under några dagar har pusselbitarna börjat landa på sina platser. Så idag lyfte jag på locket och berättade att jag tyckte att vi inte har det så bra tillsammans. Det tyckte han också eftersom jag inte ville ha sex med honom utan att han ville prata med. I övrigt ryckte han på axlarna. Jag var ju bra att ha här för barnens skull. I övrigt verkade kvitta. Svara på några frågor eller prata vidare vill han inte heller. För något psykologsnack är han inte intresserad av. Inte heller att prata med mig om andra saker. Det räckte bra med familjelogistiken.
Tungt, men imorgon är det jag som ringer hyresvärdar och kollar lägenheter. Han blev inte särskilt berörd när jag sa att barnen flyttar med mig. Vi får väl se, reaktionen kommer kanske senare om det kommer någon.

Det är kul för jag kan verkligen relatera till din beskrivning av nytt mående för jag upplever det jag också.
Vill att alla ska få känna hur befriande det är.

Stor kram.

Hej Tor! Hej Ebba! Kul att ni tittade in. Läste att du, Tor, lämnar oss nu. Önskar dig stort Lycka till i ditt nya a-fria liv!
Det går bra för mig. Jag mår fint. Jag känner ett lugn, en ÄKTA ro i själen, Ebba :) Mediterar varje dag. Det hjälper mig att varva ner och "samla ihop" mig. Jag njuter verkligen av känslan att det är jag som styr mitt liv nu, inte alkoholen. Jag räknar inte a- fria dagar längre. Jag bara Är. Här och nu.
Ha det bra ! Kram

Kul att "se" dig :)
Hoppas du mår bra?
Kram

Jag kände mig som en korkad idiot som blandade ihop och skrev fel.

TACK <3

P.s
Jag har faktiskt feber och känner mig lite yr, nästan full :( Får skylla på det :)

mammor här inne som inte har en massa obehagliga skam och skuldminnen som skulle behöva blottas.För att vi ska kunna söka tröst i att vi har alla gjort vad vi kunnat men det har inte alltid räckt ändå.Du behöver inte alls be om ursäkt Ebba.

Som jag skrev hos mig, något om att det är mottagaren av budet som ansvarar för reaktionen på budskapet i budet. Viktigt för i alla fall mig att ha i åtanke både vad det gäller att faktiskt våga säga hur jag känner/tänker men även för att ställa mig själv frågan: VARFÖR reagerar jag som jag gör?

Jag tycker att du är en sansad tänkare och det är givande att ta del av dina tankar.

/ E

På riktigt jag trodde att det var min vän K som hade skrivit det där men det var ju. du Ullabulla. Min vän K här har nämligen också en son :) Jag ber om ursäkt jag tänkte fel jag läste bara texten och tänkte inte. Hur som helst det var vackert och rörande trots att det var "fel" person.

nu läste jag ditt senaste här Konstnären och det rann lite fler tårar - underbara människa. Jag beundrar dig väldigt mycket. Har jag sagt det?

Miljoner tack för att du rakt och ärligt delar med dig av din sanning. Din sanning är mångas sanning - om än i olika versioner. Helt fantastiskt att du inte låter din röst tystna och gå under som det blir för många i din situation som inte klarar att ta sig ur det och bygga upp sig.
Jag fick tårar i mina ögon. Din kärlek till dina barn känns till 100% i texten du skriver och det är just skrämmande att man trots all enorm kärlek blir så "sjuk" att man inte kan fatta rätt beslut där och då och i stundens hetta.

Tack igen Yogi, dina barn har en fantastisk mamma. Hur jag kan veta det? Jag har läst det du har skrivit här :) och det hoppas jag att många andra också gör och har gjort. Dina ord är livsviktiga.

Styrka, kraft, mod och stor respekt från mig. Håll huvudet högt och sträck på dig, var stolt. Du har insikt.

KRAM Ebba

Santorini skrev ett inlägg om måttlighet eller totalnykterhet och eftersom jag är en av dem som nyligen rört i den soppan, så tänkte jag skriva litet mera om hur jag själv tänker (ja jag har också läst Nialis tråd).

En sak är klar. Det finns väldigt många mänskor för vilka totalnykterhet är det enda bra alternativet. Det ser vi exempel på hela tiden och det finns knappast någon som försöker säga något annat. Som jag ser det är det den här gruppen som av bl.a AA kallas för alkoholister. För att vara tydlig kallar jag dem här för a-alkoholister.

Men hur är det med alla dem som har ett problemdrickande eller till och med missbruk men inte (ännu) är a-alkoholister? Helt klart måste det finnas en stor grupp sådana också. I själva verket säger det sig självt att att den här gruppen inte kan vara mycket mindre än a-alkoholisterna, eftersom varje a-alkoholist måste gå genom det här skedet först.

En annan sak är också klar och det är att det är fullt möjligt för många att bryta ett problemdrickande (missbruk) och övergå till måttlighet. Det är bara att se på de horder av unga som t.ex. under studietiden dricker långt över alla varningsgränser, för att sedan normalisera sitt drickande när de får stadigvarande jobb och/eller familj.

Så då bryts frågan ned i två olika huvudpunkter. Hur skall man kunna veta vilkendera gruppen en problemdrickare tillhör och vad är bästa sättet att nå dem som inte är a-alkoholister, men som ändå kanske behöver stöd med att ta kontroll över sitt drickande.

På den första är jag rädd att det ofta inte finns något entydigt svar. Det är alltför många faktorer som spelar in och avgör om en person kan klara av måttlighet eller inte. En del av de faktorerna ligger dessutom i framtiden och är därför omöjliga att förutspå.

På den andra frågan upplever jag att det är rätt entydigt att de som har måttliga och ännu reversibla problem med sitt drickande kunde ha väldig nytta av en aktiv intervention, som inte har totalnykterhet som enda mål. Det här för att totalnykterhet känns som ett för högt pris för den som ännu känner sig bara måttligt obekväm i sitt drickande, men många av de här personerna kunde kanske nås med mjukare metoder.

Hur berör det här mig själv? Jag vet inte. Jag vet inte om jag är a-alkoholist eller inte, men för tillfället har jag lovat mig själv att hålla mig nykter det här året ut. Det löftet tänker jag inte backa ur. Jag, min kropp och min knopp behöver ett tydligt avbrott, det känner jag. Sen får jag se vartåt jag går vidare och vad det leder till. Dagligt drickande är ändå inget som jag någonsin medvetet kommer att gå tillbaka till.

Här finns en rätt välformulerad artikel om samma saker, för den som inte stöter sig mot engelska: http://www.thefix.com/content/moderation-vs-abstinence-its-war?page=all (speciellt gillar jag knorren på slutet ;)

Callevännen, skönt att läsa att du verkar vara på banan igen! Du kommer igen - bara du får lugn och ro och ordning på torpet. Jag är likadan. Skakar det med familjen, så skakar allt! Du kommer igen nu och det kommer gå B R A för dig!

Kram

Men hej Wilja!!

Såg du att jag nämnde dig IDAG??? Vi satt och räknade upp dem vi saknade och undrar hur det går för. Vad härligt att du är här igen - fast klart att det inte är härligt att du kämpar med ditt vinliv... Det finns egentligen inget mer att skriva - än allt det som Ebba skriver i sitt mycket kloka och insiktsfulla inlägg ovan. Be om hjälp Wilja! Det går att leva utan alkohol, men ibland behöver man hjälp för att komma vidare.

Fortsätt gärna och skriv här! Kämpa på. Som jag nyligen skrev i min (nya) tråd; "jag säger inte att det kommer att bli lätt - men jag säger att det kommer vara värt det".

Bamsekram

har jag tänkt flera gånger.Min son,idag 26 år kom ofta i kläm.Faktiskt inte pga den här relationen med alkohol utan av andra orsaker.Jag har mått så fruktansvärt dåligt OCH känt sån skuld många många gånger.Jag har också sagt TILL honom att om jag bara kunde osv.Till slut sa han för några år sen:-Men mamma,om du kunde vrida klockan tillbaka bara i 10 minuter OCH leva det liv du levde då med de val du hade.Då skulle du känna att det fanns faktiskt inget annat val..Det var stort av honom och en stor del av min skuld som ju bara gnager kunde faktiskt lossna lite från samvetet och åka tillbaka till där det hörde hemma-i dåtid.Du har ju alla möjligheter nu att uppdatera och reparera er relation.Nuet och framtiden kan reparera en hel del.Men inget kan ju göra det man faktiskt vill,vrida klockan tillbaka

Jag har läst ditt sista inlägg i fin tråd och jag förstår vad du menar. Det är dags för dig att gå vidare. Kasta kryckorna och stå på egna ben. ;)
Jag önskar dig all lycka!

Jag botade mitt hemska mående av alkohol med mer alkohol. SinnesSJUKT och otäckt hur fel allt blir.
Det är läskigt och ett helvete att vara fast i Alkoholens mörka och fuktiga grotta.
Jag berättade för min läkare. Vet inte vad jag hade varit så rädd för? Hans reaktion var totalt lugn, höjde inte ögonbrynet. Undrade bara om jag ville ha mer hjälp att lotsas vidare till där rätt hjälp finns att få.

Det är tyvärr så OERHÖRT vanligt med alkoholproblem - Alla läkare möter det i stort sett dagligen förklätt till sömnoroblem, högt blodtryck, magsår, depression, panikångest, hypokondri m.m De ska vara beredda att råda den som vågat säga sanningen och be om hjälp.

att kunna skriva här och få tillgång till er alla som finns här, allt stöd och uppmuntran är ovärderligt...

Min son är 16 år nu, han var 15 då förra hösten/vintern när det här hände. Det som hände var att barnen kom förbi en kväll, äldsta dottern (då 19) körde. De skulle bara titta in en sväng och åka vidare. Det var fel tillfälle. Sambon hade druckit stora mängder tillsammans med en kompis till honom, och hade kommit till det stadiet då han började ta ut ilska och aggression på mig, allt och alla. Därför mötte jag min pojke i dörren när de kom, jag ville inte att de skulle komma in i lägenheten, för jag visste att sambon skulle vara verbalt elak emot dem, vilket han även hann vara under det korta ögonblicket. Han skrek något i stil med "vad gör den där jävla horungen här, den där jävla tönten har inget här att göra, stick så jag slipper se dig..." typ så, förmodligen värre än så. Jag nästan föste ut sonen och vi stod och pratade en kort stund utanför och jag följde honom mot bilen. Det var då han såg på mig med hela världens smärta i blicken och frågade om jag körde ut dem...mina egna barn...

Min terapeut frågade om jag kunde se att sonen var förtvivlad även över att han inte kunde skydda mig, att han var tvungen att lämna mig kvar där hos Honom. Och jo, det förstår jag ju att han var. Han som alltid velat skydda mig blev ju också tvungen att "överge" mig i det läget. Och jag kan se att jag gjorde det jag förmådde just då, för att skydda barnen, få dem därifrån... Men ändå...varför var jag så jäkla...nedtryckt och svag? Jag blir arg på mig själv när jag tänker på det.

Jag vet att jag inte förmådde tänka just då, eller under hela den där svarta perioden i mitt liv. För den var svart. Det var bara ett mörker utan början och slut. Hjärnan som seg kola, trög och utan tankar. Bara instinkter. Instinkter som handlade om att parera, försöka hålla Honom på gott humör för att undvika vredesutbrott och verbala elakheter. Jag vet att jag vande mig vid att bli kallad saker, hur jag blev mer och mer utan ett eget värde. Men jag kunde aldrig vänja mig vid smärtan av alla ord, som träffade mig rakt in i mitt innersta. Förändrade och trasade sönder. Jag försvann. Jag var inte jag. Bara ett skal utan innehåll. Och jag vet inte hur jag ska kunna fylla mig med innehåll igen...

Jag känner mig som om jag står lite vid sidan av mitt eget liv just nu. Jag orkar jobba heltid - tack och lov. Jobbet är egentligen det enda jag orkar med. Där är jag ändå lite "fri" från det här, även om mina kollegor vet om en del av vad jag varit med om, men såklart långt ifrån allt. Men på min fritid är jag helt utmattad, passiv och orkeslös jämfört med tidigare, innan jag träffade Honom. Jag orkar knappt umgås med mina nära och kära, det som alltid varit så viktigt för mig och som gett mig så mycket tillbaka. Jag är inte lika engagerad och intresserad i samtal med dem, så som jag önskar att jag kunde vara.