Senaste kommentarerna i forumet

...jag kunde inte göra annat. Hade inte sängen varit för tung för honom hade jag legat under den, det var syftet.

Jag hade denna helgen som min "ultimatumshelg". Det blev så efter de sista mötena och bristen på kommunikation. Jag är inte den som bara lämnar, i några lägen (diskussioner eller utvecklingssamtal) och därför ville jag få sagt mitt utan aggression eller baktankar. Bara så, rakt på! Så som jag är!

Att den helt spårade ur fanns inte som första alternativ i min hjärna precis...skriver jag med ena ögonbrynet lyft.
Jag har ringt till hans mamma, hon är från nu, den ende som pratar med honom. Eventuellt skulle hans döttrar hälsa på nästa helg, långväga, och från våren ännu längre. De träffade han senast på sensommaren förra året.
Efter snatteriet blev en umgängeshelg inställd pga socmöte.

Hans mamma var riktigt orolig, och nu vet jag att han aldrig ringer henne och far med lögner om sin vardag, jobb osv, ljuger om oss-att allt är normalt och att han, enligt tidigare plan, ska till mig under våren. Nu lever han alltså enbart med sina lögner och ingen skulle fråga efter om han ruttnar i lägenheten, iaf inte innan stanken skulle få trappstäderkan undra, om ens hon. Mamman har hälsat på honom 3-4 ggr under vår tid och utöver de gånger jag kört dit har han inte varit i sitt föräldrahem mer än ett par gånger. Han svarar inte altidnär hon ringer så det skulle ta tid innan hon reagerade också. Hans bror har han ingen kontakt med. I skrivande stund tror jag jag ska kontakta has söners mamma och säga läget. De tror ju allt är bättre nu....

Jag är helt i linje med dina meningar.
Det finns ingen kontakt från mig från och med nu. Som jag skrev tidigare.

Han har mitt nummer om mina grejer är i vägen. Då får jag släkten att åka dit och plocka dem och hämta bilen. Detta läget är inte svårt.
Han har sin efterbehandling och AA, söker förmodligen jobb. Vi har ingen gemensam ekonomi mer än att jag betalat del i lägenheten och renoveringen.
Så om en skilsmässa är aktuell i dagarna löser det sig men det är inget jag kan initiera här och nu, av rent praktiska själ. Min kalender planeras många år före och jag kunde inte förutse detta för 3-4 år sen.

Jag fortsätter med min litteratur, fjärde steget, alanon, familj och jobb.
Skriver igen att jag har gjort vad jag kunnat nu.

Hoppet, däremot, har inte lämnat mig. Jag är obotligt positiv, inte konfliktskygg men söker alltid efter lugnet. Har en timmes paus nu, använder den till att dra mig undan och tugga på min sallad helt för mig själv. Så lugnt och skönt.

Kramar

...intressant om virus, det ska jag ta till mig. Länken ledde också vidare till boktips, så nu ska jag ta och läsa den där Nakendiscot av Karin Isberg, precis vad jag behöver just nu :-)

...till din må-bra-låda, att ta fram när det behövs. Jag förstår att även du kommit till en korsväg i livet just nu. Ja, så kan det vara. Jag är själv helt inne i mitt dåliga mående just nu men det är tack och lov en berg och dalbana som ger glädje också, inte bara svart alltså! Man får tillåta sig att må pyton emellanåt, om man inte gjorde det skulle man väl inte se när solen sken kantänka.

Ta hand om dig!!

...med det Tilde skrev. Men så hade hon ju redan gjort just det. Så jag kan bara nicka och hålla med. Tack.

Du har skrivit om Mullegubbens stolthet när han får ansvar för öppningar och kaffekokning. I fredags fick jag med mig nyckeln till min grupps lokal och jag förstår hur det känns nu. Trots ansvar på andra ställen i livet, stort ansvar på jobbet osv. så känns detta på ett speciellt sätt. Vi håller till i en församlingslokal i en kyrka och nu vet jag ju inte om de nycklar jag fått går till alla dörrar men det känns väldigt stort, nästan så att jag måste gå dit någon natt och gå in bara för att jag kan. Det finns väl en anledning till att det här med att göra service är stort inom AA. Ansvar till människor, TROTS att man är den man är. Här på jobbet är det ju ingen som egenligen vet vem jag är, hur opålitlig jag egentligen skulle kunna vara i och med min sjukdom.

Kram från mig

du behöver inte känna att du ska vara ett bra och inspirerande stöd åt andra just nu. Det räcker så bra att du finns här och skriver om det du känner för. Så upplever jag det i alla fall.

Ta din tid till dig och följ med i din berg- och dalbaneliknande tillvaro så blir det nog så bra alltsammans. Ditt stora problem var ju vinet och det är ju verkligen borta, vad härligt för dig. Då löser du allt annat också. Ni kommer att landa i det här så småningom, man liksom flyter med tror jag och man orkar gå igenom det fast man kanske inte tror det alltid.

Kram till dig!

Nej, vägen tillbaka till mig själv, den har jag nog bara påbörjat. Men jag ser lite glimtar där i horisonten och självklart vill jag ha sällskap på vägen :-) Men, visst har jag redan gjort en resa, ibland får man påminna sig själv om hur det faktiskt var, det är så lätt att man glömmer!

Just nu är jag så inne i funderingar om hur jag (vi) ska klara av att skiljas med allt som hör därtill. Han har inte berättat för sina föräldrar än (mina är borta) och hur berättar man för gemensamma vänner - ändrar status på Facebook eller vad? Vänner som är nära men som man inte träffar så ofta, ska man ringa? Hur ska vi kunna sälja hus och köpa 2 nya boenden utan att ruinera oss? Vad ska vi göra av alla grejer?

Sådant upptar mina tankar just nu. Jag tänker också en del på att jag försöker vara så duktig och hålla god min, vara trevlig och förnuftig för att detta ska bli så bra som möjligt. Men samtidigt önskar jag att jag fick säga elaka saker och vara arg på honom för att vi inte klarade av detta liv tillsammans. Jag vill sparka på honom och önskar att jag kunde krypa upp till honom i soffan och vila mitt huvud mot hans bröst. Jag får inte ihop detta just nu.

Det är detta som snurrar i mitt huvud nu. När tankar på alkohol någon gång dyker upp så är de enkla att slå undan med ett "ja, ja, du vet ju att ingenting finns att hämta i glaset...". Jag känner inte heller att jag kan vara ett bra och engagerat stöd för någon annan eftersom jag är inne i mitt just nu.

Kram till alla som behöver, hoppas du sköter om dig det bästa du kan, det finns bara en av dig!

...lite kvar är jag allt. Tittar in då och då. Men nu är det så mycket annat än alkohol som upptar mitt sinne och jag känner att jag mest gnäller om min förestående skiljsmässa vilket inte är till mycket hjälp för någon just ;-)

Lite är det som att jag hängde på Familjeliv när jag var i barntagen, där är jag ju aldrig numera. Fast där fick jag å andra sidan inte en sådan bra kontakt som jag fått med forumvännerna här. Så, jag vill inte släppa er, det vill jag verkligen inte!

Funderar på om jag skulle lägga in en ny tråd i Det vidare livet. Det kommer nog att bli så för jag är en av dem som inser att som alkoholist, problemdrickare, beroendepersonlighetsperson eller vilken etikett vi nu ska sätta på mig så kommer jag aldrig att bli "färdigbakad" utan detta är något jag måste lära mig att leva med, någonting jag måste förhålla mig till. Obs "jag". Vi är alla olika, och tur är väl det.

Men, det är ju viktigt att ge tillbaka och att dela med sig av erfarenheter och kunskaper. Det vill jag gärna göra, det har känts och känns även fortfarande, viktigt för mig. Och bra för min egen skull också att få fästa tankarna i ord.

Men Dompa! Du ska inte känna skuld för hur du landar i din egen lösning. Alla sätt är bra utom de dåliga som sagt, så länge som du mår bra och har ögonen öppna är allt gott, även om du tar dig ett glas då och då. Vi är alla olika som sagt!

att du delar med dig av din erfarenhet och dina tankar. Det är väldigt värdefullt att läsa om din o Mullegubbens resa och hur du tänker nu för tiden när allt har blivit bra i ert liv. Att du fortfarande vill skriva här. Tack för att du gör det.

Ville bara säga det...
Ha en riktigt bra dag!
Kram från Tilde

Åh, vännen. Jag blir lättad över att läsa att du ringde din bror och att du lämnade lägenheten, och över att du har din bror och svägerska att prata med. Jag blir stolt över dig! Bra jobbat!

Jag tror att mullegullet sätter fingret på något väldigt viktigt: du måste släppa taget nu. Din man vet var hjälpen finns, och hur han skall göra för att ta sig upp ur det här. Han har alla redskapen för det. Låt honom ta ansvaret själv.

Och med det menar jag till exempel:
- du skall inte ge honom några som helst råd om att ta kontakt med behandlingshemmet
- du skall inte heller fråga honom om han har tagit kontakt med behandlingshemmet
- du skall inte fråga honom om det finns någonting som du kan göra för att han skall må bättre
- du skall inte vänta på att han ber dig lämna honom, utan fundera över hur du själv vill ha det

Du måste helt enkelt ta befälet, genom att visa honom att det är HAN som måste förändras. Det är HAN som måste klättra uppför stegen till dig och inte tvärtom. Och för att göra det måste du hålla distans till honom.

Jag tror att det är jättebra att du reser iväg för att jobba, det ger dig en naturlig väg att skapa den distansen. Utnyttja nu den för att klara av att släppa taget.

Kram, gumman, var rädd om dig!
/H.

Intressant och roligt att vi följs åt på så många plan, Sundown! Tidsmässigt nästan karbonkopia och ditt ovanstående inlägg hade jag kunnat ha skrivit! Underbart att det går bra!/NM

Det finns ju i princip ett livsforum här på alkoholhjälpen under Det vidare livet -"Livet som det är utan droger. För inläggen som kan handla om annat än de omedelbara alkoholrelaterade problemen". Visst, "inavelsproblematiken" försvinner ju inte bara för att man startar en tråd där men det kanske kan vara något att gå tillbaka till när alkoholhjälpen öppnar upp igen.

Jag är ju inte helt opartisk, liksom Tilde försöker jag nog hålla er kvar här ett tag till...

delningar om sig själv - i repris så att säga - har jag fått del av nästan sen han började på AA... Tänk att det är snart ett år sen. Just nu har han en period när han drömmer mycket och är stundvis lite låg. Jag minns, och vi talade lite om det, att så var det också för ett år sedan. Men då hade han inget AA och ingen öppenhet utåt.

Jag mår nu så bra, njuter av min ledighet och gör saker för min egen skull. Sånt jag mår bra av. Nu när jag städat har jag hittat många brev som mannen skrivit till mig - alla med uttryck för förtvivlan över svårigheter och stor kärlek. Alkoholens roll i våra svårigheter har nog ingen av oss riktigt kunnat förstå.

Igår hittade jag min "svarta bok" - i just den, som är medvetet svart, är den första noteringen 10.10.2008... dvs drygt två år för mitt uppbrott. Då skrev jag: När man har sjunkit till botten står man stadigt! Det kan vara så att sikten är fri - 360 gr. ... ... Om sikten är fri måste man välja väg. I "Svarta boken" finns också de verbala "giftigheter" som förekom... Tiden av kamp.. Löften och brutna löften. Strategier i katt-och-råtta-leken under tiden av smygande och snokande. Allt det finns.

Och tydligen måste det till det konkreta, faktiska uppbrottet och min insikt att jag inte kan göra nånting genom mitt sätt att vara... Så var det då.

Tack och lov att jag gick när jag gick... Men det är ett svårt beslut att fatta och man måste nog komma fram till det själv, det måste vara ett eget beslut som sitter i fötterna så att man står stadigt när det utmanas.

Det gjorde jag och jag är mig djupt tacksam för det!

så jag flänger runt mellan trådarna och försöker hålla er kvar. Som jag skrev hos NyMan, ni behövs här. Ni som lyckats en lång tid finna sättet att hantera alkohol på ett för er bra sätt. Men med ert uppvaknande kommer ju också en massa kloka, sunda tankar... Det är det som ger mig näring här på forum, NI ger mig näring och klokskaperna och funderingarna som kommer från er som inte är i a-dimma hjälper mig mycket. Så känner jag. Jag har egentligen också mera ett behov av livsforum i mitt liv nu. Har också kommit en bra bit på väg.

Jag förstår er... självklart. Man vill vidare, inte ständigt vara en nykter alkis.
Ett livsforum är jag FÖR!
Jag är på Facebook-sidan men sällan där.
Kanske ska försöka bli mer aktiv där om ett litet tag, men har haft svårt att komma in i det.

Det har varit så roligt att läsa om ditt liv, jag håller med NyMan om att det är en fantastisk resa du gjort och gör.

Hoppas vi hörs på Facebook Dompa, om du inte ändrar dig och stannar här!
Sanna dagar önskar jag dig...
Kram Tilde

För mig är forumet också mera som ett livsforum, precis som mt skriver. Jag tycker att när "förståndet" börjar ta plats då alkoholen åker ut, ja då kommer så många bra tankar och det är dem jag gärna läser här. För att dessa bra och sunda tankar ska komma fram så krävs ju att de som lyckas i sin nykterhet fortfarande skriver här. Så denna uppbrottsstämning gör mig lite ledsen.
Förstår er Dompa, NyMan och Santorini hur ni känner, jag blir också trött på "fyllegnabb-stilen" och pajkastning men väntar på att den ska självdö. Får den ingen näring så finns inget att kasta vidare.

Ni som lyckats ett bra tag redan behövs här också så länge ni själva får ut något av det... Ni är värdefulla. Men känns det jobbigt så ska man lämna.

Hoppas höra från dig NyMan och er andra.
Bildar ni ett Livsforum så hoppas jag ni tipsar, jag vill också vara med :)

Önskar er allt gott
Kramar från
Tilde

Fem månader och 12 dagar idag! I takt med att tankarna på alkoholen, och den inledande fascinationen över nyktra helger, har falnat så har jag varit här inne allt mer sällan. Tänkte bara skriva och säga att jag kör på! Hoppas att det går bra för er också!

Fortsätt din fantastiska resa! Ta hand om dig själv och de dina på samma tusenkonstnärsaktiga sätt som du har lärt dig till hitills! Jag tycker du är en riktig människa, min människa, och jag hoppas du fortsätter vara det! Kanske hörs vi någon annanstans, någon annan tid i något annat sammanhang? Fb? Kanske, vi får se.
Du har hjälpt mig se mig själv och att förstå lite mer av vem jag är. För det är jag evigt tacksam!

JÄTTE-TA-ANDAN-UR-KROPPEN-BJÖRNKRAMM!/NM

till dig NyMan! Ja, det är uppbrottsstämning här nu. Jag tror ändå att forumet kommer igen när den nya sidan kommer. Många fortsätter läsa och kommer tillbaka i nåt skede.

För mig har forumet länge varit mer ett livsforum och jag har personlig kontakt med några. Behovet av en plats för frågorna bakom fb-glansbilden finns definitivt.
Tack för din närvaro, det du delat och dina härliga sånger.
Allt gott, lev väl! / mt

och detsamma har jag nog gjort under en tid här. Märker att jag tycker jag vet vad allt handlar om och vad jag behöver ha koll på och lever ett aktivt och riktigt liv, nästan helt utan A i dagsläget. Är tillfreds med det och avståndet till han som desperat sökte alkoholens förrädiska och vilseledande effekter känns stort. Jag vill tacka alla mina vänner som har hjälpt till att göra tilltron till förändringen mycket starkare. Utan utbytet på forumet hade jag inte fått samma insikt lika snabbt. TACK!
Men men, forumet känns avgränsat och förändrat jämfört med när jag hittade in här. Delar Santorinis tankegång vad gäller "inavel". Sååå, här behöver nog rivas lite för att få ljus och rymd, så att andra kan skapa det forum som de behöver och som de vill ha.
Själv är jag, liksom Dompa, mer i fas med ett livsforum och ska väl försöka hitta det på nåt sätt. FB är ju alls inte samma sak som det vi, under en omvälvande och härlig tid härinne, har fått ta del av, men kanske det finns någon möjlighet att belysa livets förunderligheter och förgänglighet inom ramen för FB, vad vet jag?
Kommer att sakna många här, men tåget rullar vidare och vi bara måste åka med, så är det. KRAMAR! KRAMAR! KRAMAR!/NM

...stryptag, inte med händerna runt min hals, men mitt huvud tog han i sitt armveck och tryckte till genom att ta fatt med sin andra arm/handled. Ingen planerad handling men så var det. Ordet stryptag har jag själv inte använt eller tänkt.

Jag har inte provocerat, bara funnits. Denna helgen använde jag migav den kunskap och de råd jag fått. Jag pratade både giraffspråk, jag sa det inte är ok att hans dåliga mående går ut över mig....allt det där...ingen ilska eller provokation med maktinriktning.

Vi har en gemensam lägenhet, där bor han all tid, hans saker finns där och vi har några möbler som jag köpte och som jag ser som gemensamma. Lite kläder och annat men mitt bohag och mina huvudsakliga ägodelar finns i oasen. Mitt hus som är ett evighetsprojekt och varit i min ägo sen många år, nu slår jag samman granntomten med min och det blir dubbel storlek som kommer rymma gästhus, förråd och ett stort växthus. Det intresserar/ade mannen och var ett framtidsprojekt.
Vi har mest levt tillsamans i hans tidigare lägenhet och sen ett år i den gemensamma.

Jag är väl medveten om att jag är medberoende, det är därför jag varit på anhörigvecka. Tidigare läst och läser allt jag kommer över plus alanon sen anhörigveckan.

Mitt arbete ger mig mycket fokus, inom branschen och utom fr dem som har intresse. Han fascinerades av detta men har också ett gott renume. Däremot har inte jobben stått i kö, vilket han trodde, och jag. Ju djupare han sjunkit i missbruket desto mindre kommunikation har det blivit. Mina resor i samma mängd och det började anväbdas som hans slagord. "Att jag ska inte tro jag ör nåt" och mängder av annat tänkbart och tänkbart...från mina barns vader, min framgång till mina andetag.
Allt detta i mssbruket som var nära ta hans liv.
Därför lämnade jag inte, allt rämnade för honom och jag valde vara kvar tills han blev mottaglig för hjälp, men längst fram till sommaren.

Han har, i de goda stunderna, tackat och sagt vi ska klara detta, gemensamt.
Jag har sagt att jag lämnar direkt om han ber mig, inte i affekt eller i konflikt, utan tänkt igenom och pratar-inte skriker och hotar.

Han är en komplicerad person och samtalen md hans mamma har fått mig förstå mycket. Hon har sagttill mig att han inget hellre vill än vara med mig och att hon aldrig sett honom så lugn och säker som under våra år.
Jag har aödrig någonsin frågat ut henne om någonting. Hon har oftast kontaktat mig i oro och jag berättade om vad som hände när han blev uppsagd, vilket jag senare förstod han ljugit om för alla. Vet fortfarande inte om de vet han inte har jobbet kvar, de tror han är sjukskriven.

Nu har behandlingen startat och för första gången igår var jag tydlig i att markera. Enligt råd och kunskap. Jag har fått så mycket skit nu och fattade först i lördags att han blivit upprörd över mina ord till gården. Jag var den ende maken skickade formuläret till förutom sin son. Han vill inte ha med detta och göra.

Min markering slog slint fullständigt!

Jag är borta resten av våren, med ett undantag över en dag, plus eventuellt GiGs vårmöte.

Jag har gjort vad jag kan.
Jag är långt ifrån ekonomiskt oberoende men har bra jobb och god ekonomi.

Jag måste inte markera genom skilsmässa , jag tror han har stor problematik och är djupt deprimerad.
Helgen gör inte att jag måste ge upp något i mitt liv, om han inte tänker bråka. Jag är inte på någon som helst krigsstig.
Däremot fick jag nog och markerade och nu har jag facit.

Tack för alla hjälp...

Nu boarding och bort från lägenheten, den mörka där bara depression och disfunktion bor.
Oasen är frisk, var där en tur och såg hur arbetet framskridit, träffade ena sonen som visade semesterbilder, solbränd och glad.

Sjuk? Absolut, men 90% av mitt liv är jag omgiven av sunda vanor och människor. Tankarna omkring vårt förhållande är långt ifrån friskt men jag har hela tiden valt att fokusera på det goda. Det onda får man ju, generellt, utan att be om det i tankar,ordeller gärningar.
Tråkgt inte maken vill hänga på det friska, en dag kanske han vill om han inte väljer trampa vidare som tidigare. just detmed attbryta ovanor och "dåliga" mönster är det jag har haft som mitt mål, ett evigt mål. Att efter bästa förmåga tänka vidare, se förbi hinder, acceptera och förstå.

Kanske ska han tituleras ex? Vi får väl se...
Jag markerar aldrig mer mina ståndpunkter och mitt mående inför honom. Inte utan en tredje person involverad, och om det ska ske får det bli utifrån hans initiativ.
Jag ser en man som går samma väg som han gjort hela sitt liv, det som han ville ändra, framfört i ord till mig och med önskan om gemensam framtid.

Mitt liv rullar vidare.

Kramar

vi hörs nånstans - vi kommer att titta in här. Och - Fb kanske? Kram och så! /mt

- jag förstod inte att den blixtsnabba "kramen" du bad om var ett strypgrepp! Läser tillbaka nu och läser samma ord - och inser att det var så ... och är fortfarande konfunderad. För mig verkar det som om din man skickar ut tydliga signaler (min tolknng av vad jag läser) att "det är nog nu", att han fixar inte mer... Och du fortsätter att "vänta ut" honom, vänta på hans "sanna jag"? som finns djupt inkapslat där innanför skyddslagren efter de skador livet gett honom. Och att be om hans närhet.

Jag kan ha helt fel - men i mina tankar kommer ordet maktkamp... du vägrar släppa taget om honom. Jag minns inte i vems lägenhet ni är nu - men visst är det så att du har alternativet oasen? Och att du är ekonomiskt oberoende? Däremot inte han numera - fast var det inte så att han erbjudits nytt jobb, att han hade specialkunskaper? Eller blandar jag?

Jag är övertygad om din upprktiga vilja att finnas för honom och att se din del. Du skriver om hans maktmissbruk - men vet du, när jag läser tänker jag att du också utövar ett slags makt - på ett intellektuellt eller tankmässigt plan. I den stund man inte tänker låta en annan vinna har man ju låtit sig bli en del i en kamp.

Hoppas du inte blir sårad, jag menar absolut inget illa mot dig. Jag reder i de känslor jag får när jag läser vad du skriver - och då är ju jag själv men enda "verkliga" referenspunkt. Min innersta känsla säger: släpp karln fri innan ni förgör varandra!

Det är förstås så att du "ser" och förstår mer om/av honom är han gör själv - men du kan inte göra hans resa - den resa du tror att han ska göra. Då tänker jag tll den delen det handlar om kränkningar, förluster och annat. Beträffande alkoholen har jag slutat tro att den promillefria nykterheten är det som är segern. Den är en förutsättning och för min man var det en början. När jag läser... får jag bilden att du "betraktar" honom - och talar om vad du ser, att han är så sjuk. När han analyserar dig skriver du att du vet att du inte är sjuk - det är säkert sant men också inte... Vi medberoende är också sjuka, i våra tankemönster. Och du vet så väl att andra (även alkoholister och "störda" mänskor) ser mer och annat av oss än vi gör själva.

Det verkar också komplicerat det där med att terapeuterna i ett tänkt halvvägshus var hans f.d suparkompisar. Finns inget annat alternativ - om han vill ha det?

Jag får bilden att du hela tiden har alternativ, att du ser fram emot olika aktiviteter och jobb under våren. Att du gärna delar med honom.... Uppenbarligen vill/orkar han inte det nu.

Kan du inte släppa taget nu? Innan ni drivit och krigat varandra till... förgörelsens botten. Det är ingen värd. Ta vara på det goda du har att se fram emot och lev ditt liv. Du har sannerligen försökt och gjort vad du förmår. Och lite till, eller ganska mycket till. Är det inte nog nu?

Kram, önskar dig en fin arbetsvecka med många friska och goda mänskliga möten! / mt

tycker absolut INTE att du är dum !!!

Vad jag reagerade på är att det florerar ett rykte om att man "måste" få ta sig ett återfall efter behandling eller en tid i nykterhet för att förstå att man är alkis. Det är fel.

Med din beskrivning framgår det tydligt att han inte är färdig med alkoholen, han har inte nått sin botten. Hans drickande kommer att öka igen.

Försök göra dina val efter det så kommer du lättare fram till ett beslut om hur ditt liv ska se ut.

Kram !!

...just nu i kö till kvinnojouren men la på. Läste och funderade och märkte jag inte har så mycket att fråga om egentligen.
Svägerskan och jag pratade och då kom jag fram till samma. Kan inte göra mer än lämna det över till honom. Jag vet ju att han inte kommer ändra sig alls och det är inte min sak att försöka!
Jag tycker det är tråkigt...väldigt tråkigt

Hans ord har jag sorterat i och det är tydligt att han har analyserat mig, helt ok, men han glömmer att det är hans egen sanning och behöver inte vara sann.
Tråkigt tråkigt...

Nu några timmars sömn och sen tidigt flyg...

Angående att anmäla/inte anmäla så är det väldigt svårt att fatta ett sådant beslut när man är i chock eller när det just hänt. Förhoppningsvis får du lite klarhet hos bror din genom att berätta. Annars, ring kvinnofridslinjen eller någon kvinnojour och prata med dem. De kommer inte övertala dig till något men de kan bidra med erfarenhet, kunskap och fakta.

Jag tycker du ska strunta i att försöka se till att han får hjälp nu. Han vet ju redan vart han kan ringa om han behöver stöd, eller hur? Att han inte redan gjort det vid det här laget visar väl på att han inte är mottaglig för den hjälp som finns. Han fick säkert en massa verktyg under tiden på gården. Det är upp till honom att använda dem.

Just nu ska du bara ta hand om dig själv.

Att mg börjat dela med dig - frivilligt! Det är stort...men det ser och vet du ju.

Tack för dina rader hos mig. Betvivlar starkt att jag har de finaste ongarna ibland...men andra dagar tänker jag att så är det nog ;-). Kommer också att sakna våra dialoger. Jag kommer aldrig att sticka under stol med att jag ÄR svag för smarta människor. Du har lärt mig ganska mkt!

Sen ser jag pajkastningen och jag inser att jag gör rätt val. Två fel blir inte ett rätt tänker jag...där finns inga vinnare. Hoppas vi hörs! Fb kanske? Ngn gång? Kram och så. /R