Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen!

Jag vill tala om för er att jag har flyttat!!
Har fått en etta där jag vill bo och trivs!

Jag behöver inte ta hänsyn till honom och hans drickande och kan träffa mina barn när och hur jag vill, känns toppen !

Jag tror inte han förstod att jag skulle flytta förrän mina saker försvann, men då hade han ju sin andra kompis till tröst. Det var jobbigt att se men jag kunde ju åka hem och stänga min dörr och låta han vara.

Vi har bestämt att fortsätta träffas ibland, får se hur det blir.

En hälsning till er alla och kämpa på
Kramar från tekla

när det skulle vara andakt på ett äldreboende. När alla samlats i dagrummet säger en tant: Jag såg Jesus i morse. Prästen, kantorn, sjuksystrar o vårdare såg villrådiga ut ... En städerska sa: Det måste ha varit en vacker syn! - Jaa, sa tanten. Underbar! Sen kunde andakten börja.

För några dagar sedan pratade tanterna på jobbet (ja, det är mest tanter på min arbetsplats) om hur dom gömmer godis och choklad för barnen och/eller männen där hemma. Vilka fantastiska gömställen dom har. Tvättkorgen, bland julsakerna, städskåpet. Ja, så otroligt påhittiga tyckte dom att dom var.
Och en hade gömt en alladinask för några år sedan och var så nöjd med det, bara det att när hon ätit upp ena lagret och lyfte till andra hade det redan varit uppätet. Någon hade hittat hennes gömställe. Och ingen hade hon att vara arg på för hon kunde ju inte erkänna att hon gömt och trott att ingen annan hade vetat.

Nu skulle bara veta tänkte jag i mitt stilla sinne......

Jag hade kunnat komma med massor av historier, egna och andras. Men jag var tyst och drack mitt kaffe.

En annan liten situation uppstod i veckan då byalkisen vandrade in när vi firade morgonmässa. Han skulle ha tag på en av oss som han brukar besöka och prata av sig. Det där med kyrkan är inget att ha i övrigt tycker han.
När han insåg att det inte riktigt var läge att störa vandrade han iväg, och vem var det som gick efter och pratade med honom? Jo vaktmästaren.
Präster, diakoner och annat löst folk tittade bara men gjorde inget. Suck!
Änglar finns överallt. Ibland där man minst anar det.

Samma ord Frede, du stärker tack för det

Vad inspirerande det är att läsa om hur du tänker kring alkoholen idag. Jag längtar tills jag själv är där. Än så länge har jag inte upplevt så tydliga fördelar förutom att det är ljuvligt skönt med ett "vitt" samvete!

September

Hej Fredde-s!

Dag 2 idag.
Har en bra bit kvar till dag 291, men blir stärkt av att du verkar ha lyckats. Tacksam för att du skriver och berättar - det hjälper andra!!

mvh / UnderIsen

minnen och erfarenhter som en packe fotografier som vi bär inom oss. Ibland kommer något upp långt underifrån ... Kanske när livet är så att det finns tid och man har kraft att ta emot bilden och titta på den, minnas känslan. Så bra att du satte ord på din erfarenhet och delade med dig. Jag tror att för din del är det ett friskhetstecken att du orkar "se" saningen.
Jag bär svåra minnen från barndomen som fortfarande är "bara" en bild och den är inte ens fotografisk utan målad som en tavla. Jag tror att en fotografisk bild skulle vara för outhärdlig. Tack för att du gav mig input att formulera det. Allt gott, kram / mt

du skriver och delar med dig. Du är i alla fall inte ensam rymdvarelse även om vi är en minoritet - fint att vi har vår gemensamma plattform här på forumet. Du ska vara mycket, mycket stolt över dig själv! / mt

tröstekram till dig Berra och de avslutande raderna i en dikt av Eeva Kilpi
... ...
Vi ska inte sörja för mycket.
Vi ska vara på något så när gott humör.
Vi ska leva den stund vi kan
och ta dan som den kommer.
Det enda man egentligen kan här i livet
är att göra någon annan glad.
Man kan låta bli att bryta en blomma.
Man kan låta bli att fälla ett träd.
Man kan låta bli att döda.
Man kan låta bli att slå.
Man kan inte låta bli att vara ledsen ibland.

Så klokt av dig att tillåta dig vara ledsen även om det är sorgligt och tungt. Jag är också ganska trött och uppgiven på mitt jobb just nu... så vi är inte ensamma. Jag tänkte faktiskt precis som du om Kadaffi även om avskyn och hatet är fullt begripligt. Det finns mycket som är dystert... men mycket gott också. Jag hoppas du känner dig lättare om hjärtat när du vaknar och det är Fredag. / mt

Oj. Men så bra att du börjar få rätsida på dina minnen!

Kram!
/H.

Idag har jag kännt mig så ledsen i själen, och jag har bestämmt mig för att tillåta mig vara det.

Jag vet inte vad det beror på, troligen allt eller mest ingenting...
Kroppen är väl antagligen i den moden, och jag finner ingen anledning till varför...
Och så har jag funderat på det, behöver jag veta det då?
Nehej, inte då

Ibland behöver man nog känna sig lite sorgsen utan att behöva analysera fram allt.
Jag vet att de kommer sig naturligt att kroppen behöver dränera lite av sin energi,
allt kan inte vara på topp för jämnan...

Men det gör ont, och det är väldans sorgligt...
Önskar att man (som man..) kunde få gråta en skvätt, men se, det är helt omöjligt.

Jag känner mig obehövd och helt onyttig, magen är uppsvälld och stinn...
Rygg och leder värker, käken är stum efter mitt dagliga tandagnisslande...
Jag kunde inte ens kittla mina sinnen med att finna någon elektronisk leksak idag efter jobbet,
det brukar funka, men det fanns ingen motivation till det heller, ingen längtan...

Ibland suger livet, och det här är en sån där sugig dag...
Jag borde vara glad, bara en dag till kvar på arbetsveckan, men har ingen längtan, till nå't!

Har suttit hela kvällen framför datorn, sett bl.a filmen när de släpar på liket av Gadaffi,
vet inte vad jag ska tycka, han var ingen snäller man, men man behöver inte misshandla honom till döds, människor är värre än djur emellanåt, djur dödar för sin hungers skull, inte nöjet..

OM detta hade varit för tre år sedan, hade jag valt alkoholen för att lätta upp stämningen,
om ens för bara en liten stund, det vet jag...
Men en sak har jag hunnit lära mig, oavsett vilken sinnestämning jag än befinner mig i..
alkoholen är ingen lösning, inte nu och defintivt inte senare...

Det är mitt val, och min tro på mig själv, hellre rida ut smällarna i det verkliga livet,
än illa fly i en avtrubbad sinnesrubbning, det kan ju inte pågå för evigt...

Imorgon är det Fredag och den brukar vara min bästa dag, men...å andra sidan...
alla Måndagar har heller inte alltid varit mina sämsta dagar heller...

Har ju sagt att förändringar är bra, men man blir lite rädd när inte vanorna backar upp en...

Den här dagen blev inte min, jag har tappat kontrollen över mina känslor...

/Berra

...nu har jag packat färdigt. Imorgon en sista stressdag på jobbet innan vi åker på semester i två veckor. Jag skall inte dricka vin till maten både lunch och middag bara för att det ingår. Jag skall inte sitta och drinka sprit vid poolen.

Jag ska ha de mysigt, simma mycket, läsa och umgås med mina små barn. När vi kommer hem får jag fundera på hur jag vill göra med resten av livet!

Dag 291 idag.

Tankar på hur ruset var kanske kommer en gång i veckan nu för tiden. Jag jobbar mycket fortfarande med skilsmässan och den praktiska vårdnaden om barnen. Var på tax free här i veckan när jag reste, tog ett varv bland alla spritsorter... Minns så väl känslan av vad en hel flaska whiskey kan göra, få mig att sova och drömma i 24 timmar minst.

Men spärren är stark, jag känner mer sorg för hur mycket av detta gift som säljs, sorgsenhet över den lycka jag förut kände för att jag kunde köpa en hel liter konjak för nästan 200kr billigare än hemma.

Jag doftar på rödvinet mina vänner dricker ibland. Fy satan vad starkt och obehagligt det är. Vet inte om det är mitt mind-set som framkallar reaktionen, eller en kombination med att kroppen faktiskt reagerar på giftet.

Min tro att allt positivt man kan uppleva med alkohol, kan man uppleva dygnet runt om man är villig att lära sig det. Jag tror faktiskt på det, och känner det. Känner mig som en rymdvarelse i samhället då alla som jag nämner detta för avfärdar mig helt och hållet.

Tack vänner för att ni är här, styrka till er alla.

Vi satt i ett badkar. Det är så länge sedan nu, så jag minns inte om det då fanns en ölburk i hans hand, men det tror jag nog. Vi började diskutera något världsligt, och en frustration, som jag kännt såå starkt med honom såå många gånger redan från de första veckorna, välde upp i min mage. En frustration som handlade om att inte bli hörd, att han inte försökte förstå vad jag menade, inte att vi såg saker olika utan att han inte försökte förstå mig. Pang!! En örfil, och mitt huvud for in i kakelväggen.

Det blev en präktig blåtira som jag försökte sminka över, då jag var bortrest på kurs under de följande veckorna. Ingen frågade minns jag. Jag hade övat in en lögn om att jag fallit och slagit i en sten...

Det hände bara en gång till kort därefter (den andra gången var det värre..). Vi levde tillsammans i ytterligare ca 20 år efter det, och fick tre barn tillsammans.

Det märkliga är att när jag svarar på frågan om han gjort mig illa, så svarar jag fortfarande: "inte fysiskt..."
Det stämde ju inte det där som man hört att våldet alltid trappas upp, "har han slagit en gång så kommer han att slå igen"...
Det kanske räckte med två gånger för att tala om hur maktfördelningen såg ut...

Han har fortfarande aldrig bekräftat att han gjorde detta... och jag har väl delvis ställt upp på hans beskrivning. Fortfarande.

Jag vet inte varför jag satte mig här och skrev ner detta nu, efter alla år... Men jag har mycket tid just nu.....

Kram på er allihop var ni nu finns i vårt rike, eller i något annat land kanske...

Underbar läsning, barbalala! :-)

Krya på dig!
/H.

Jag tryckte direkt på den nya Gillaknappen:) / mt

dina lappar barbalala! Fint att du fått del av det skyddsnät som borde finnas för alla, att barnen kan ha det ok hos båda. Att du orkar genomföra skilsmässan och ändå visa omtanke. Det är gott för alla omkring dig. Du är verkligen värd kärlek och ett gott liv! / mt

Faktum är att jag fick ett litet, men ändå erkännande idag av en kollega.
Det innebär att jag får mer jobb, men det tar jag. Får jag chansen att visa att det går att lita på mig så ska jag ta den!

Jag ska försöka hålla mig kvar. Även om det känns förfärligt motigt att gå till jobbet. Jag har ju som sagt rent samvete och vet att jag gör ett väldigt bra jobb. Jag är en duktig musiker. Och sanningen är, när jag väl sitter på plats och gör musik, då älskar jag mitt jobb.

Ligger och hostar och hackar och läser lite här på forumet.

I min almenacka har jag två lappar. På den ena står det:

VARJE DAG:
1: Ta inte ansvar för vad Han gör
2: Ta ingen skit! Låt dig inte misshandlas.
3: Gör saker med andra / själv
4: Finn och vårda nya relationer.
5: Förbättra fysiska formen.
6: Varje dag!

På den andra lappen står det:

* Du är viktig!
* Sätt gränser! Prioritera!
* Älska dig själv!
* Obehag och förädring är en del av livet!
* Du är värd kärlek!
* Du betyer lika mycket som alla andra!

Sist vill jag säga att jag är innerligt tacksam att det i alla fall fortfarande finns ett socialt skyddsnät i det här landet! Även om det tagit tid har vi nu fått ekonomiskt bistånd, vilket gör det möjligt för mig att genomföra den här skilsmässan, och att barnen har en rimlig tillvaro hos oss båda. Dessutom har de sett till att Han blir erbjuden behandling, vilket han också tar emot. Även om han ser det som en grupp med nya potentiella lärjungar till honom snarare än att han skulle kunna lära sig något... Men undrens tid är ju aldrig förbi så det kan väl hända något med honom medan han är där.

Host, host...

Hej Mr P_Man
Sitter själv i en företagsledning och har hanterat många alkoholrelaterade problem (dock inte mina egna än) och tycker absolut inte att du ens skall fundera på att byta jobb utan bita dig kvar med alla medel. Din chef är bara rädd, otrygg och litar inte på hur din framtid ser ut. Bit ihop och visa att du klarar det. Har själv sett hur en person kan ändra sig bara man vågar lita på den.

mvh / underisen

framförd och mottagen. Önskar dig en bra dag! / mt

Är det inte åt ena så är det åt andra hållet :)

problem är ju helt inverterat mot ditt !! Men bra att du kollar upp det fysiska.

Det verkar som att jag håller på att försvinna. Insåg för ett tag sen att jag minskat från 84-76 kg på ett kort tag. Nu är jag nere på 74. Känns inte helt okej detta....
Men jag ska få träffa en läkare i början av november för att ta lite prover och se så att inget är fel. Äter gör jag i alla fall. Men det är inte roligt att ha byxor som är för stora, kostym som känns som ett tält. Klart man kan köpa nytt, men det känns inte bra förrän jag vet vart jag landar.
Nån annan som varit med om detta fenomen?