Senaste kommentarerna i forumet

Jag kan väl bara ge min synpunkt på vad "lyckopillerna" gav mig...
En falsk illusion om att bara jag tar dem så borde det ju kännas bättre, för de funkar väl?

Förändring ja det blev det, men inte till det bättre, inte till det sämre, ..heller..
Utan mer.."istället för", och idag undrar jag på vad iställetför var för något...
Den tog udden av känslosvallandet, men från båda håll, var mera i ett omtöcknat läge..
Brydde mig inte om någonting egentligen, och fick nog mera tid till...eftertänksamhet..

Livet blev inte mer innehållsrikt utan mer..jaha så här är det..
Och en oförmögenhet att vilja/kunna göra något åt situationen, lite apatiskt kanske..

Jag bytte och ändrade dosen på preparaten, och ger mer från ovillighet till total zombie..
När jag fick ett preparat som hette Theralen så fick jag nog, helt väck i pallet blev jag..
Och då undrade jag vad jag höll på med, ska det fortsätta så här i all evighet?

Någon egentligt förbättring blev det aldrig trots lång tid av behandling...
Istället för att måla in mig i ett hörn av självömkan så lyckades mina då KBT-agenterna att få mig att tänka till...
Om ingen annan/annat hjälper mig, vem ska då hjälpa mig, jag själv??? Nänänä..

Jojojo, det blir ingen sommar om ingen hjälper till, som i Ida's sommarvisa...
Och förändra tänket till att tänka konstruktivt...

ta det här med alkoholen t.ex, .."det är så synd om mig som inte kan/får dricka alkoholen.."
man tänker i en "icke-form", kan inte, får inte, bör inte...
Allting kretsar runt det negativa som man inte kan göra, handlingsförlamning, passivitet, otillräcklighet, obstinatkänslor, vill bryta regler osv...

Efter en tids frånvaro av alkoholen så har mycket av det fysiska/kroppsliga suget/minnet av alkoholen släppt, och kvar finns bara tankar och (o)vanor, samt nya otillvanda tillfällen...
När man inte vet vad man ska göra, så faller man tillbaka i sina trygga vanor..
Att våga utmana sitt levnadsmöster är bara en början, varför gör jag så här...?

Varför reagerar jag på när någon säger så här till mig, dåligt försvarstal, undergivenhet???
Om man är konflikträdd och alltid drar sig ur, kan man vänligt fråga..."Hur menar du nu?",
och fortsätta upprepa frågan tills den som utsätter en för en plåga till slut inser att hur j*vla dumt själva påhoppet verkade, och hur förlöjligande förklaringen låter, testa vet'ja!
Slår alltid tillbaka mot den som attackerar när han/hon ska gå i försvarsmål...

Sätter jag i hälen eller tårna först när jag kliver ur sängen?
Lyfter jag toalocket med vänster eller höger hand?
Vilken fot tar alltid det första trappsteget, samma på väg upp som ner?
Om jag känner mig osäker, pratar jag fortare och harklar mig desto mera, istället för tvärtom?
Skulle det inte kännas bättre om jag sade den rätta sanningen istället för en falsk vit lögn,
skulle inte folk respektera mig mer då i långa loppet?

Att ställa sig frågan, "varför gör jag så här..?", skapar en nyfikenhet och en större vetskap om hur livet egentligen är, och varför har jag sådana medärvda och ibland förutsägbara tillvägagångsätt?
Varför dricker jag alkoholen, när jag vet innerst inne att den verkligen skadar mig,
kanske inte till det synliga yttre, men i mitt inre..
..och mår man bra i sitt inre så syns det på det yttre, inte sant?

En glad och självsäker person glittrar det om...
En trasig själ är som en gammal matrest i kylskåpet, man luktar inte på det innan man kastar det.
Den får inte ens en chans att motbevisa det du anar, inte en liten gnutta uppmärksamhet..
Så är mannen på parkbänken också, till synes söndersupen, men absolut inte utan en själ,
värd nog att uppmärksammas om så bara för en liten stund...
För vi är så snabba på att döma, ibland har vi rätt, men tänk om vi har fel..?

Tänk så mycket vi går miste om, bara för att vi inte vågar..!

Tänk om jag inte hade druckigt, vad hade INTE hänt då?

Hur skulle man kunna veta hur ont man hade haft det, om man INTE tog huvudvärkstabletten???
Den frågan kommer alltid när jag har tagit min...

Och vet ni?, jag får sällan svar på mina frågor, men jag slutar inte vara frågvis för det...
När jag vet alla svar, då är nog mitt jordeliv över, och stackars Sankte Per, vad less han kommer att bli på alla min frågor, varför står du här?, hur många har du släppt in idag, regnar det aldrig här? osv osv...
Kommer jag till helvetet så blir det bara ett ännu mera helvete för han där nere...
Hur varmt kan det bli som mest i lågorna?, har du ingen brandsläckare, hade du inte ens en brandvarnare???

/Berra

Visst finns det saker som man verkligen tror på..

Jag har vigt mina senaste 15 år till en enda sak, på en produkt som likt en albatross har behövt en enorm startsträcka, och ibland blåser det kraftiga sidvindar så man blåser av banan...
Någon annan albatross faller pladask ner på banan så att den inte går att starta ifrån på ett tag.
Någon annan landar graciöst på banan, men i kollisionskurs...
Nu har vi kutat utav bara he..te och flaxat med vingarna väldigt...väldigt länge...
Nu sista året/åren har vi kännt hur det börjar lätta under labbarna, och vi har snart fått flygtillstånd...

Ska jag då kliva av banan och säga, Nä! sorry grabbar, det här var inte mitt rejs...liksom...
De här åren var bara på skoj, typ!

Och så ska någon annan nyanställd jeppe få skörda grödan av det jag slitit för, Nähäru!
Nu har jag en skock skatjä..ar som trackar mig längs med banan, och rycker stjärtfjädrarna ur mig.
Och jag kan välja att stanna (igen?) och ta fajten, eller fortsätta hålla farten..

Hela världen är fyllda av muppar, och jag har haft oturen att många har samlats runt mig...
Och ska vi satsa på att dra åt samma håll, eller ska vi ladda på att preja varandra av vägen..
Och det är svårt att få ett antal babianrövar med senap i arslet att hålla koncentrationen på ett mål
istället för att ta reda på vem som håller i senapsburken..

Ja jag är väldigt förnärmad (är det ett bra ordval?), och jag vill hemskt gärna ro iland det jag har trott på under alla dessa år, det vore som att stanna strax innan målsnöret...
Jag och många andra satte sig emot helt galna beslut, och istället för att ta en diskussion och ev lyssna på de som säger emot, så skapar man en "klan" där man likatänkare försöker tillsammans mota bort de som inte tycker som de andra, och man anställer med STOR selektion nya likatänkare...
Man väljer att selektera ut besvärliga eller rent av omöjliga mål för att få oss må dåligt och sluta av egen vilja, och det gäller naturligtvis inte dem själva, klanen håller ihop..
Det är nutidens sätt att trackassera, särbehandla och kränka andra människor men med ett skyddsnät och eget territorium även kallad "arbetsplats", det är helt enkelt ett fruktansvärt tillvägagångsätt.

Mitt sätt att protestera mot detta är att de inte ska få hela sin vilja fram med mig,
jag slutar när jag själv känner för det, och blir jag petad så kommer det att bli en central förhandling med facket, det var ju jag som drog igång röjet med kollektivavtalet, så vigla kan jag..
Och hela tiden så tänker jag, får man överhuvudtaget behandla människor så här, år 2011?

Det ser mörkt ut, men jag är inte mörkrädd, blir mest förbannad..
Och de vet att de gör fel när jag synar deras utspel, men i grupp är de starkare...

/Berra

Ibland måste man ju säga stopp för dåliga saker i sitt liv, antar att det finns anledningar till att du inte lämnar ditt jobb?

skapar nedstämdhet, det är en bieffekt av den drogen. En bra väg ut från den snurran är att vara nykter en längre tid, kanske uppåt ett år, innan man börjar söka andra vägar. För mig tog det lååååång tid innan jag fick tillbaka hela mitt känsloregister och idag finns det inte på kartan att jag skulle bedöva det igen med piller. Jag känner så många som tog den lätta vägen genom ett piller och helt plötsligt fann de sig beroende av kemiska preparat istället.

Inget bra byte.

Jag har nog mina tvivel...
Jag äger mig själv men har andra som försöker hela tiden bemästra och kväva mig som person.
Jo jag pratar om jobbet naturligtvis, den jag anförtrodde mig till är nu min chef..
Och han NJUTER av att få tjudra mig, just nu ändrar han mina arbetstider och menar på att han har rätt att göra det som arbetsgivare!
Jaha tänker jag, vad har du mer i bakfickan ?
Jag låtsas vara oberörd och tog det kallt, han ska inte få njuta av att se mig ledsen i alla fall...

Jag har världens grej att berätta om senare ang alkoholen..
Men mina fingrar är allt för fläskiga för den här telefonen.
Om jag hinner och har romankänslan ska jag skriva om detta ikväll..

/Berra

HEJ(A) BERRA MED VERSALER OCH HOPPAS DU KLARAR ATT LÄSA UTAN FÖRSTORINGSGLAS! SÅ FINT ATT DU KOMMIT SÅ LÅNGT ATT DU ÄGER DIN STYRKA INOM DIG - DÅ HAR DU DEN ALLTID MED DIG! mt

...sitter på jobbet och det blir inte mycket gjort - är roligare att skriva här ;-) (sen blir jag grinig för det och arg på mig själv för att jag får stressa med allt i sista stund...

Jo, apropå det där, vad kom först - alkoholen eller deppet? Det var för att jag tänker så här som tanken slog mig: Alkoholen har ju faktiskt funnits där mer eller mindre i hela mitt liv. Från o med tidiga tonåren så har jag druckit - inte missbrukat från början, men den har liksom alltid varit med mig. Kanske är det inte så konstigt att det händer saker där i skallen då? Att man mår dåligt ibland? Jag vet inte, som sagt, det är en teori.

H d gott!

Ja, vad är vi deprimerade över??
Kanske för att vi dricker och inte tvärtom (Stigsdotters teori)
Jag tycker förövrigt ditt inlägg, Stigsdotter, är ytterst intressant!
Psykiatikern jag har gått hos anser att vi är i en ond cirkel,
när vi dricker så får vi ångest - för att stoppa ångesten dricker vi,
man kan stoppa ångesten med vissa mediciner - men dom är beroendeframkallande!!
MB, jag har under många år (jag är nog äldst i vår grupp) använt Citalopram
+ på senare tid även Lyrica. Jag tycker inte Citalopram har några kännbara biverkningar,
förutom det emotionella (jag kan inte ens gråta på en begravning längre)
Kommer senare med ett inlägg apropå ditt läkarbesök.

Skriv snart
Kramar från Lilla gumman

och kom ut därifrån med recept på Citalopram, mot ev en depression
Jag förklarade mitt drickande, skämdes som en hund, berätta att en BRA vecka kan det bli 2 glas ons, 2-4 fre, 2-4 lör.... men en dålig vecka kan det bli 2-3 glas mån, 4 glas ons, 4 glas tors, 4-6 glas fre, 4-6 glas lör, 2-3 glas sön... typ hela vecka, usch!!!
men han trodde det mer är att jag har en lättare depression (?)

Jag kollade upp medicinen på nätet, o HERREGUD vad folk skriver om alla biverkningar.!!!!
Så många så jag tog mig en rejäl tankeställare igår, o kom fram i morse till att jag INTE vill äta medicin.
Först är jag rädd för biverkningar (som iofs försvinner efter 2 v) + tänk om man blir beroende o inte kan trappa ner/sluta?? + OM jag nu är lite nere nån gång i veckan, så är det i alla fall INGEN super-depression jag har.

Jag hämtade ut medicinen - men den får stå i skåpet ett tag nu, och så får jag FÖRSÖKA ta mig i kragen, ta av mig offer-koftan, sluta tycka synd om mig själv... och ta tag i mitt liv!! Jag ska försöka att göra mer roliga saker, träna mer, vara ute i naturen, umgås med vänner o familj.... o släppa på pressen att allt ska vara så perfekt, att jag ska vara "bäst" och försöka begränsa min drickande till 2 glas ons, 2-4 glas fre och 2-4 glas lör.... och min sambo har lovat att stötta mig.... så jag försöker detta först, alternativ är att gå o prata med någon kurator.... men den där medicinen vill jag inte ta!!

Någon här som ätit Citalopram..... och hur funkade det för dig??

/MB

Hoppas det gick bra med ditt läkarbesök. Campral eller Naltrexon heter tabletterna. De funkar ganska bra tycker jag.

Det du skriver känner jag igen så väl. Jag sökte hjälp och fick konstaterat att jag är deprimerad. Tabletter ville de ge mig men det går ju inte när man dricker. Men, ju mer jag funderar och pratar hos läkare, psykolog och beroendesköterska så har jag börjat fundera över detta: jag trodde att jag drack för att jag var deprimerad/missnöjd/stressad whatever... Men:

Kanske är jag deprimerad för att jag dricker?

Alkohol kan ju ha en massa konstiga effekter på vår hjärna och varför skulle vi egentligen vilja mysa med vin? Det är som ciggen, den är bra till allt eller hur? Som en kompis sa "jag feströker bara", ja hur ofta då? "ja, det är fest varje gång jag röker!"

Mår man bra är det gott att röka, mår man dåligt känns det bättre, har man tråkigt blir det roligare, känns det jobbigt på en tillställning känner man sig lite mer "oåtkomlig"... DET ÄR nicko- & alko-MONSTRET SOM TALAR!!

Kram från mig

Jag har varit hos tandläkarn, och han sa inget om tandgnissling den här gången. Förra gången hotade han med bettskena. Jag tar det som ett gott tecken, men är ändå lite orolig för min hälsa. Ingen blir ju yngre. Jag har alltid klarat stress bra, sovit gott t.ex. även när det varit som värst. Det gör jag fortfarande, men jag känner i kroppen att pulsen snabbare går upp och inte så lätt går ner t.ex. Huvudvärk och funderar lite på att kolla blodtrycket som alltid varit lågt tidigare... Men det är klart, det är ju en jävla satsning som jag är mitt i, att bryta upp ur ett långt och destruktivt äktenskap. Kanske inte så konstigt att det frestar på. Bekymmer är ekonomi. Soc har just avslagit hans ansökan om försörjningsstöd pga att han inte lämnat in alla uppgifter. I praktiken innebär det att det blir jag som får försörja två hushåll på en lön..!.. Och det går ju inte. = Oro = för hög puls...

Hej alla kära medkämpar!
Är nu tillbaka från en underbar vecka på landet.
Hoppas ni alla mår bra och är nöjda med er själva.
TP - har du tröttnat på oss? Saknar dina funderingar jättemycket!
ModestyBlaise - hur gick läkarbesöket? Vet hur svårt det är att prata med en läkare om "våra" problem!
Skriv så vi får veta om du fick tabletter eller hur det blev.
Orkar inte skriva mer nu (en vecka med två små buspojkar tar på krafterna!)
men hoppas ni skriver så vi kan hålla denna trevliga och nyttiga kontakt vid liv.

Kramar från Lilla gumman

glad att ha dig här. / mt

Sitter här med förstoringsglaset...igen.
Jag har Ipads men ingen med GSM, och det skulle vara ännu mer
Uppenbart att man ställde sig emot reglementet...

Jo man är livegen på sin arbetstid, de tycker att de ska kunna kontrollera allt.
Snart sitter det väl kortläsare på dasset också, så man får löneavdrag för det med..

Antingen faller man in i reglementet. Eller så faller man ur.
Det ena är smärtsammare än det andra...

/Berra

inte bara begränsningen i surfandet utan känslan att förlora frihet./ mt

inte bara begränsningen i surfandet utan känslan att förlora frihet./ mt

så trist. Jag tror verkligen vi är på väg in i ett övervakningssamhälle. Men du som gillar teknik, skaffa en iPad som jag gjort med mobilt bredband i. Då kör du ditt eget race som ingen kan logga, och den är bekväm att skriva på. Bättre än mobil + förstoringsglas:-)
Gurra

..har kraftig reducerats...

Mitt jobb har fått ny ägare och de har f.om nu även tagit över IT-avdelningen...
De har inte svenskt påbrå och har därefter satt sin egna datorpolicy...
Och där är det inte tillåtet att surfa privat alls på firmans datorer...
och jo,jag skulle verkligen vilja berätta för dem hur mycket internet betyder för oss svenskar,
där allt numera sker per internet, f-kassan, skolfrånvaro, bankärenden osv..
Men de tror att de styr världen och att deras lagar gäller alla och överallt..
Jag tänker inte sätta emot detta, utan var en lydig anställd..
Jag vet att de loggar oss och vet vart vi har varit, så det är inte ens värt ett försök...

SÅ jag sitter nu med förstoringsglas framför min mobil på rasterna och försöker läsa de senaste inläggen,...men det är på stört omöjligt...
Och all min författaregenskap ligger ju mest på förmiddagarna, så att det kommer att drabba mig,
och mina inlägg på sikt...
Kvällarna är ofta berikade med andra åtaganden, och man vill ju inte sitta ännu längre på nätterna.

Så jag finns här, men inte lika ofta längre, tyvärr..

Snyft!

/Berra

håller tummarna! / mt

man "ser" och förstår indirekt här på forumet. Visst ser jag också, för den delen männsikor som dras ner i missbruk, främst alkohol. En familj, ganska nära, hade en jättetuff sommr, sen såg det ut att reda upp sig men nu är det mycket dricka igen. Jag tror att de, åtminstone inte mannen i familjen inser alkoholens betydelse och fara. Finns också på mitt jobb människor jag ser som är i farozonen och hur skört det är på olika sätt.
Så skönt att du känner att du är på bättringsvägen, det är en bra väg att gå:) Allt gott till er båda och till Saffran förstås / mt - som läst Tove Jansson genom hela livet
PS Vid sidan av den berömda Höstvisan har Erna Tauro tonsatt en TJ text som heter Tillsammans. Underbar!

Läser era trådar, funderar på vad jag vill med mitt liv..... vill så gärna kunna njuta av rödvinet.... men vet att jag har problem.

Mitt liv rullar på i 120%, jobb, familj, träningar/matcher och sen så precis som i mina tidigare inlägg..... fester/middagar/krogen/onsdagsmys, fredagsmys, lördagsmys, söndagsmys (finns ju alltid en skvätt hemma kvar i boxen)..... och har jag tur, finns det lite kvar så jag får måndagsmys också.... suck :(

Jag kan ha öl/cider/sprit hemma..... och låta bli att dricka, men det där jävla rödvinet är ju så gott!!!!!!!
och jag blir så avslappnad och mår så bra av att "lulla" runt hemma med 2 glas i kroppen..... vet INTE vad jag flyr ifrån, för jag har ett bra liv, men jag förstår ju att det är nån slags flykt (?)

Det blir som ett ekorrhjul..... jag feströker (då kan ni ju gissar hur mycket jag röker i veckan), äter för mycket snacks&skitmat när jag druckit, och så går jag upp i vikt, känner mig fet och kan inte andas.... och dricker mer för livet ändå känns piss.... och så rullar det på :(

MEN för några veckor sen INSÅG jag att jag har problem och måste söka hjälp..... vilket jag gjort!!!!
Vet inte om det är mitt drickande som är problemet, eller att jag kanske har en depression...... så jag ska till en läkare i morgon o berätta om min situation.... och jag är skitnervös!!!
jag har bett om att få nå tabletter (vet ej namnet) som ska ta bort alkoholsuget i veckorna, o kan man dricka måttligt (som om jag kan det??) på helgerna.... eller så blir det väl nå depressions-piller :(

Håll tummarna för mig i morgon, när ska möta doktorn och tackla verkligheten/alkoholproblemet!!!!

//ModestyBlaise

Under det senaste året har vi, maken och jag, både var för sig och tillsammans, lärt känna väldigt många nya människor. Många av dem är missbrukare/alkoholister med varierande grad av insikt och nykterhet, och i princip lika många är medberoende. Jag är glad att vi har träffat dem, allihop, för de har lärt oss oerhört mycket.

Men... det har en baksida. Det för med sig mycket smärta, när jag ser att alla inte klarar resan. Personer som jag tycker om och som jag har trott skulle klara detta, de faller tillbaka och mår sämre än någonsin. Relationer spricker, barn far illa, alkoholen tar makten igen. Och jag blir ledsen.

Jag pratade med en sådan vän nu ikväll. Han kämpar för livet, men har inte lyckats hålla sig nykter. Och hans tillvaro faller i bitar. Nu väntar han på besked om han får en plats på ett behandlingshem, och han är livrädd för att få ett nej. Ensam och rädd. Han, store starke tuffe killen, grät i luren.
Åh, vad jag hoppas att han får komma till det där behandlingshemmet.

Jag kom att tänka på Tove Janssons fantastiska "Vem ska trösta knyttet?"...

"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcker i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är."

Hela texten finns här (och den slutar ju faktiskt lyckligt!):
http://hem.passagen.se/astrandberg/knyttet.htm

Sorgsna kramar till er, allihop!
/H.

PS. Killen jag pratade med i telefon frågade också om min man har börjat dricka igen, för han hade hört att någon som heter som han hade börjat igen. Min reaktion var ett helt lugnt "Nej, det måste vara den andre killen som heter samma sak. Min gubbe mår bra och har inte börjat dricka." För ett halvår sedan hade jag reagerat på ett helt annat sätt... Då hade den där frågan väckt en misstanke i mig, och jag hade börjat fundera på om det kunde vara så och att jag helt enkelt inte hade kommit på honom ännu. Men - nu: lugn, och helt förvissad om att maken inte dricker. Jag tror bestämt att jag är på bättringsvägen! :-)

Hejsan jonteper. Nyfikenhet är första steget till att eventuellt få veta lite mera än tidigare :-) Jaa du, det har varit många många tankar under lång tid som uppbyggnad till tillräckligt med mod för att ta upp en sån fråga. Den innebär naturligttvis en risk att kanske som pappa förlora sitt ansikte, som det heter, men då tänker jag att det i alla fall är bättre att förlora ansiktet ärligt än förljuget. Jag vandrade under en personalfest tillsammans med henne, ensamma var vi, längs stranden och då var modet större än faran och jag sa... jag vill berätta en sak för dig, jag har druckit för mycket och vill nu ändra på det och att du skall veta om det från mig och inte på omvägar. Svaret var bara det som ett barn kan ge sin pappa, Jag har aldrig tyckt att du betett dig tokigt på något sätt, tvärtom. Nu kanske du har barn som är yngre än mina barn är, kanske du bara kan fråga dem rakt ut.... Har ni ibland tyckt att pappa gjort bort sig... sen lyssna på svaret. Kämpa på mannen! Fråga på du.... svar (eller i alla fall kommentar) på frågor finns. h/Mm.

....för mig själv att det verkligen inte går att stoppa när tillfälle ges. Helgen har tillbringats i goda vänners lag och varit mycket trevlig men lördagen blev sen/tidig och där stjälpte jag i mig alldeles för mycket. Söndagen får betraktas som bortkastad, hade svårt att njuta av solskenet och den härliga miljön vi befann oss i.

Jag känner mig förgiftad. Försökte se söndagen som ännu ett steg på vägen, lyssnar på kroppen, hur känns den, hur mår den. Det är verkligen ett gift vi häller i oss.

Nog nu.

Har just fått veta varför jag får "maganfall" emellanåt. Gallsten. Ett flertal. "fundera på om du vill operera dig" säger doktorn. Ja sådär ont vill jag då inte ha. Men sen var där visst också någon form av "förändring på levern". Orolig. Jag måste sluta förgifta mig själv helt enkelt. Skall få remiss till ny undersökning för att kolla levern ordentligt. Usch. Jag vill gå hem och lägga mig nu, och så ska jag på mingel efter jobbet. Om där serveras alkohol tackar jag nej såklart.

är goda nyheter. Imorgon är det tisdag. Ha det bra idag. / mt