Senaste kommentarerna i forumet

tog ett glädjeskutt när jag såg att du tittat in viktoria - även här:)

Trevlig dag igår, båten sjösatt - Mg`s sak:), besök och middag med gemensam god vän.

Innerligheten i relationen växer, jag tänkte igår att jag är tacksam över det som varit ... utan de svårigheter vi gått igenom skulle vi inte vara där vi är idag. Och det liv vi lever idag, den närheten vill jag inte vara utan. / mt

en kram, du finns i mina tankar/Victoria

mitt i natten är jag här och smyger min vän. Drack kaffe alldeles för sent på en middag med jobbet ; )
Har läst en del i din tråd, och ville bara lämna ett avtryck här, fast vi brevväxlar på annat sätt numera. Du är så fin, så fin min vän, och jag är så glad att vi fann varandra - och behöll varandra! Sorgligt är det med forumets tillstånd. Lite som att andas genom ett smalt sugrör.

Kunde skrivit ditt inlägg! Precis samma sak för mig! Och du Santorini har helt rätt, troligen låter åtminstone jag bli att berätta just för att hålla en dörr öppen. Fortfarande finns hoppet att jag ska kunna dricka "normalt" och om jag "kommer ut" så kommer jag ha ögonen på mig ständigt. Tror tyvärr inte jag kan dricka normalt men vill fortfarande inte berätta. Tror min plan får bli att bli nykterist i smyg ;) Vill inte göra ngn stor sak av det, är inte redo för att dela med mig av mina problem än.

/Anli

Jobbig sanning där, santorini.. :) det är ganska nytt för mig att jag förstått att jag är alkoholberoende. Vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga. Vet bara att jag måste sluta helt. Får se hur han reagerar i helgen och frågar han mig rent ut varför jag inte dricker så lovar jag mig själv och er att jag ska berätta.

Ja, Sorgsen, du har ju rätt - men ibland ser jag inte det.

Tack Mt, ja, jag har kämpat!! Åh, det var några månader när jag inte hade varken ork, kraft eller tanke att göra slag i saken att lämna. Och sedan var det några månader när jag inte förstod hur jag skulle överleva. Och nu är det en tid när jag aldrig mår så dåligt som innan den här tiden, men vissa dagar känns härliga, andra är inte så härliga.
Det poppar upp massa saker i huvudet, i de mest oväntade situationer. Men två saker är samma hela tiden så gott som: 1 - jag förstår inte att jag stannat så länge, 2 - han fortsätter att fråga mig hur jag tänker, varför jag lämnat, vad han har gjort för fel...
Ja, självinsikten kanske inte är total hos mig, men hos honom verkar den obefintlig. Utöver elaka och hårda ord, hot osv, så var han ju med en annan kvinna - och inte ens det tycker an att det är riktigt hans fel - "jag kanske inte borde ha gjort så, men du gav mig ingen bekräftelse så jag sökte det hos någon annan, och nu är det ju upp till dig - du måste ju bestämma dig för att lägga det bakom dig, det är ju ditt problem om du inte kan det"?!
När jag går på mina samtal så när jag berättat vissa saker, saker som är så personliga att jag itne kan skriva här, så har hon sagt vid några tillfällen att det verkar som att han har psykiska problem på något sätt - och varje gång tänker jag att det måste vara fel, det är nog jag som har fel, det är jag som överdriver.... Men hans ord, beskyllelser och tankar i ovanstående säger ju en del, tror jag.

Idag träffade jag en gammal bekant. Hon hade hört att jag separerat och berättade att hon gjort det för en tid sedan också, att hon hade haft en stor sorg, men att hon nu är lycklig igen - med en annan man.
Och det är jobbigt: jag har börjat komma in i tanken att jag passar nog inte i ett förhållande och då känns det dubbelt jobbigt att så många runt mig verkar tycka att "bara du träffar någon...".

Men, ont - idag hämtade jag flickorna, och först var de glada att se mig, hämtningen drog ut på tiden, och sedan ville den största stanna... Jag försökte locka och vara stark, men fy faaaaan, efter vad som hände vid hans senaste hämtning när han korsförhörde henne om att hon hade ljugit om en sak (= sagt en sak till mig och en annan till honom, och barnen var så ledsna) och så ville hon ändå stanna hos honom... och sedan har jag fått massa sms om att han har pratat med henne om att hon ska ringa honom varje kväll så han väntar på hennes samtal - och när vi pratar om det så säger hon att hon inte vill... Åh, mitt hjärta blöder.

så undrar jag om vi låter bli att berätta för att lättare kunna gå tillbaka till gamla vanor. Har man erkänt så blir det svårt att förklara att man dricker i alla fall. Av den anledningen är det bra att berätta, det hjälper en att hålla fast vid sitt beslut.

Ja, jag var nog tvungen att testa. Eller så kunde jag inte stå emot suget. Vet inte riktigt! Ska fundera på det. Vad jag vet är att jag vill sluta upp med eländet och så är det med det! Nej, jag har inte berättat. Har sagt att jag är trött på alkohol, att jag funderar på att sluta dricka helt.. Sånt, men inte vidden av mitt drickande. Skäms inför honom. Min terapeut har sagt samma sak som du, Eken, nämligen att jag försöker fixa allt själv och det klarar jag ju bevisligen inte. Inte när det gäller det här med a. Vet inte hur jag ska säga det, men det måste jag ju förstås så småningom. Är rädd att han ska förakta mig på samma sätt som jag känner förakt inför mig själv när det gäller alkohol. Dålig karaktär, svag och så vidare. Jag är den som alltid är stark. Jag är den som fixar allt, alltid! Vad händer om jag tippar mig mot honom? Vet inte, är rädd för konsekvenserna. Han brukar smita när det kommer konsekvenser..
Kram (så skönt att vara nykter!!)

Kanske bra att du testat nu så vet du. Jag tror kanske oxå att jag själv velat ha bevis på att det faktiskt fungerar..
Jag antar att du inte berättat för mannen ännu? Om du ser det bara från ditt eget bästa, kan det inte vara en lättnad och hjälp att få lite stöd från honom oxå och slippa bära alla hemligheter sjäv? Tror att män oftast lite bättre på det... Vi kvinnor ska ofta försöka klara allt själva, och gör större sak av allt bara p.g.a att det gäller just oss själva?

Ja, det är jag glad för Adde! Och tack för kramen och för att du fick mig att förstå hur farligt det är att kombinera alkohol och antabus. Kände ju det igår, men hade faktiskt inte en tanke på att jag kanske hade varit tvungen att åka till akuten..

Idag har jag inte varit sugen en enda gång, skönt!

För barnens skull ratas sill och nubbe och dans runt stången.
Vi kör en HELDAG på Gröna Lund, käka popcorn och sockervadd och dricka läsk.
Åka karusell och äta karamell.........

Önskar alla en trevlig, rolig och nykter midsommarafton!
/A

ett inslag igår om att krydda sitt eget brännvin. De skulle stå i ett par dygn så det fick dra ur smakämnena ur det man satte till.

Jag vet att jag provade att piffa upp snapsen så några gånger men av nån anledning så fick den aldrig dra färdigt. Rätt löjligt egentligen att hålla på med smaksättning av nåt som verkligt effektivt dödar smaklökarna. Och visst är det väl så att den som inte har problem med spriten i alla fall får den där djävulskt brännande känslan i halsen när den rinner ner ? Oavsett kryddning.

För min egen del hinner jag inte känna vad det smakar så det är ju rätt bortkastat på mig med.

Ta hand om er nu under amatörernas afton! Kramar till alla som fortfarande är kvar här !

glad för att du inte behövde åka till sjukhus....Kram !

Igår fick jag ett jättesug. I samma situation som jag brukar dricka. Då drack jag en starköl, med antabus i kroppen. Lagade mat, åt m min familj. Min karl sa: har du druckit sprit? Det luktar sprit av dig! Jag nekade, jag har inte druckit sprit. Sant i och för sig, men som jag skämdes! Och sedan... Mådde jag så otroligt dåligt! Kändes som om ögonen skulle sprängas! Likaså mitt huvud! Fick lägga mig resten av kvällen. Idag känner jag mig nere, så var det med min motivation.. Men jag tar min antabus idag oxå och fortsätter med antabuseffekten i färskt minne.

skrivit om att dricka för att "vara på samma nivå" eller "för sällskaps skull" eller vilket uttryck som kan vara det rätta. Det har även jag gjort - för att det var en vana med vinet till maten även om jag inte tyckte det var trevligt längre, det hade förlorat sin glans och blivit ett orosmoment. Helt säkert påverkar det honom att du valt nykterhet och kanske (antagligen) gör det att han dricker mer för sig själv/i smyg.

Jag vet inte hur länge ni levt tillsammans men det om konsekvenser stämmer även om man inte har små barn och bostadsskulder (typ:). Att separera söndrar ju ett sammanhang - och skulle kanske skynda på din mans utförsbacke... Det är nog bra och till hjälp för honom att du är mycket tydlig och ärlig!

Njut av "din" sommar! / mt som vaknade av morgonsolen

mt, du har alldeles rätt. Jag är i en helt annan situation än de yngre. Jag vet att jag klarar mej själv. Det vet min man också och därför skärper han sej ett tag när jag säger ifrån. Nu har jag sagt till på skarpen igen och det kommer att gå bättre ett tag. Men det håller ju inte i längden. Till hans försvar måste jag säga att han har aldrig kastat i ögonen på mej att jag inte var bättre själv förut. Jag vet att han är stolt och glad över min förändring och det är ändå skönt att han aldrig drar upp sånt jag gjort medan jag själv drack. Jag får ta en dag i taget med honom och se vad som händer. För visst får det ekonomiska och personliga konsekvenser att separera. Det jag med säkerhet vet är att jag inte kommer att dricka igen för att vara på samma nivå, för att inte bry mej. Ska inte skylla ifrån mej men det har varit en del av mina tidigare återfall känns det som. Men inte längre.

att du ledsnar. Du är kanske i det lyckliga läget att du är fri att välja ditt liv. På anhörigsidan är det vanligt med funderingar, för att inte säga våndor omkring barn, boende och ekonomi. Vare sig man kommit till gränsen för ett ultimatum eller är färdig att lämna är det en oerhörd frihet att inte ha direkt ansvar för nån annan än sig själv. Var stolt över dig som vänt ditt liv! Hoppas din man kommer till samma insikt och gräns - inte minst för hans egen skull. / mt

heter min tråd. Ja för mej är det slut men för min man är det av och till. Mest till just nu. Tidvis har jag trott att han förändrats men så blir det värre igen. Nu har vi semester och han har druckit varje dag, fjärde dan idag. Dåligt väder, då skyller han på det. Medan jag var bort ett par timmar har han druckit så han snarkade och sov när jag kom hem. Sov flera timmar. Så åt vi middag, solen sken igen och jag gick ut sen. När jag kom tillbaka in snarkade han igen. Han vaknade efter ett par timmar igen. Jag sa att jag inte tänker finna mej i att han är full varje dag. Frågade vad han har för spritlager. Öl säger ha men det är mer än så. Han har nåt gömt. Man sover inte en halv dag på några öl. Jaha så blir det alltså uppenbart att jag står inte ut med att ha det så här. När jag själv drack gick det lättare men nu kräver jag mer kvalitet. Som så många andra som blir nyktra så får man ta itu med sin relation och blir tvungen att inse att det inte håller. Jag är hellre ensam än med en full karl. Han blir inte elak eller så, bara tröttsam och löjlig, som en byfåne känns det. Plus att hans snarkande blir värre förstås och stör min sömn. Ja så är läget ikväll. Utled.

midsommar med klara ögon !!

härligt att se vilken sund distans du har fått, eller arbetat dig fram till, på ändå relativt kort tid - fast en del av dina dagar varit långa och svåra.
Var stolt, och glad för din skull och för dina barns!
Kramar / mt

bara fint! / mt

igen! Så glad jag blir! / mt

Så skönt att inte behöva fundera på om jag har tillräckligt med sprit med mig på midsommar och
oron över om de andra inte dricker lika mycket som jag, hur ska jag då göra för att få i mig
det jag behöver?
Nu har jag varit nykter i 1 1/2 år och ska förbli så resten av livet det är i alla fall målet.

Om jag bara kommer ihåg.

Länkarnas punkt 1.
Erkänn att DU ej behärskar spriten.

...inte en enda fras eller ett enda ord du skriver är svammel. Det är verklighet och oavsett om proportionerna inte blir rättvisa för mig som läser i förhållande till dina upplevelser och tankar så är de sanningen. Jag kan känna igen så mycket, att skämmas över händelser, att reagera över saker som borde vara bagateller, att försöka förekomma och undvika situationer, allt som i skrift nästan ser fånigt ut och därför förminskar mitt självförtroende och känslan "jag överdrivet nog", "folk måste tro jag är knäpp" Allt det där levde jag i samtidigt som jag var mycket handlingskraftig i uppbrottet med barnens far. Allt kretsade om att rädda dem från en säker katastrof! Det såg jag ju, tack och lov! Det tog tid men blev bra till sist och ärren hjälper mig att inte upprepa samma misstag ;)

Kramar

Ja, vissa dagar... är härliga!

Att få arbeta med en manlig kollega och inte oroa mig för att bli beskylld för att "tända på honom", att sitta på en fest och dricka ett glas vin utan att tänka att jag inte kan dricka för att visa sambon att man minsann inte dricker så mycket som han brukade göra, att prata med en väns man utan rädsla för att bli beskylld för att flirta med honom, gå en promenad med en vän och veta att jag kan komma hem när jag vill - ingen kommer ifrågasätta hur länge jag varit borta, ha en heldagsaktivitet med bästa vännen och veta att jag är borta hur länge jag vill & hur sent jag vill, åka och handla och få ett infall och gå in i en annan butik på hemvägen och veta att jag måste inte vara hemma senast den tiden jag sagt... Det är nästan fånigt att läsa det, men det känns riktigt gott!!
Och som vanligt skäms jag lite - känns som jag överdriver: "för det var ju inte varje gång som han blev arg, det var ju bara ibland"...

En gång har jag använt samma taktik tillbaka, dumhet kanske eftersom han bara tycker att jag är dum/självisk/förstör och inte alls förstår att jag ger igen med samma mynt... Men det kändes gott att ha testat igen i alla fall, och se att reaktionen är som vanligt.

Min separation är min största sorg i livet, men också min största lycka. Igår glömde jag min mobil när en kompis skulle ringa - och när jag kom på det sprang jag tillbaka och hämtade den och skämdes som en hund när han hade ringt - jag ringde upp och bad om ursäkt och försökte förklara mig... Och insåg sedan att kompisen var inte det minsta arg... Men jag kände hur mitt beteende sitter djupt rotat.
Men det är också så att jag lättare pratar med nya människor nu - för det är ingen som kommenterar att jag skrattar på fel ställe, att jag sa fel sak, att jag pratar med fel person, att jag pratar för mycket med någon, att jag ser osäker ut... och jag behöver inte vara rädd för att säga en sak som personen skulle kunna berätta för sambon och han skulle bli arg för i efterhand...

När jag läser det jag skrivit så känner jag hur jag å ena sidan vill försvara sambon och förklara att han har ju mått dåligt i många perioder, att han haft det jobbigt emellanåt, att jag faktiskt kanske inte varit helt lätt att leva med emellanåt osv... Och jag har samtidigt svårt att förstå att jag faktiskt har levt i det - jag har fått lite distans och känner att jag inte vill ha det livet tillbaka, men barnen - barnen har det inte helbra nu... Det är inte på något sätt så illa att han inte bör ha barnen alls, men han gör många saker som inte är bra för dem... Fast det kanske jag också gör...
Svammel...