Senaste kommentarerna i forumet

"ställa frågan och bara lyssna på svaret" är en svår konst hur lätt det än kan låta. Du har så rätt, så rätt Adde när du skriver att det viktiga är att få prata av sig det som tynger utan att nån kommer med förklaringar eller lösningar. Men ändå är den där lyssnaren så viktig!
Jag tror att både medmänniskor och terapeuter kan ha svårt att låta bli att "ge råd" - i bästa välmening. Ofta vill ju människor ha det också, "hur ska jag göra?, vad ska jag ta mig till?" Ett "fel" råd ger ju då anledning att åtminstone i tanken "skylla" på rådgivaren om det blev fel.
Men visst kan det vara rätt - nödvändigt t o m - ibland att ge tydliga råd. Ibland direkt livsavgörande. En del av forumets styrka (som jag ser det) är den rakhet som finns här, ofta får/hittar man svar med lite olika vinklingar men man får/måste själv välja sin väg.

Om SR=Sveriges radio så håller jag med om "väldigt bra program" - vet inte om jag hört det du P_m nämner. TV har också i program typ Uppdrag granskning visat hur många "humbugterapeuter" det finns. Även de som är formellt välutbildade kan ha stora brister i sin utövning. Det finns så många olika teorier och ideologier om vad som är "rätt" - både gällande missbruk och psykiatri och de flesta "konsumenter" är i de branscherna inte sakkunniga och dessutom sårbara. Och så ska man "passa ihop" också, vara rätt för att det ska bli ett möte.
Jag har oerhörd hjälp av kontakten hit och tror att jag börjar få en susning om likheten beroende-medberoende. Jag känner stor samhörighet till fler av er på beroendesidan och har stort stöd av att läsa era inlägg. Fastän jag har kloka o kunniga vänner är forumet oumbärligt!

I början av vår resa mot nykterhet (när den började "på riktigt" 6.12.2010) hade Mm kontakt med AA och jag med den kanske mest kunniga "missbrukarterapeuten" här på orten. Markant var att båda var misstänksamma mot varandras verksamheter...

Jag gratulerar er P_m & Lelas som har träffat kloka o kunniga terapeuter och behandlare för visst är det många som får hjälp även av professionella. Och så gratulerar jag mig som hittade hit, en plats där jag får formulera mig i lugn och ro när det passar mig och där det finns ett rikt utbud av andras kunskap och erfarenhet att ta del av och pröva på. Inte minst bra är möjligheten att gå tillbaka och ta del av sina egna tankar och andras respons - det gjorde jag igår. Nu bara krånglar skriveriet så nu sparar jag - och kopierar sen till min egen tråd för framtiden. / mt

Farsan mår fint. Ett par dagar på hospitalet gjorde susen. Nu är det fart på gubben igen.
Fart på mig också faktiskt. En jobbdag kvar innan semestern.

En medelålders kvinna gick förbi här i går kväll/natt. Eller ja, gick och gick. Leddes av en man. Tror att jag hade gått mer stabilt på en skuta i frisk vind.
Hon hade fått i sig en hel del. Pratade och pratade medan han som gick jämte försöket med all sin kraft få henne att ta sig framåt (hemåt skulle jag tro)
Även om hon inte är alkis så har hon uppenbart problem med sin alkoholkonsumtion.

Nu till mig själv.
Jag kände ingenting när jag såg det. Kände att jag kanske ville tycka synd om henne, eller känna att det var skönt att jag kommit ur det där. Men inget! Möjligen att jag blev besviken på henne gentemot hennes anhöriga.
Men det kändes så konstigt att jag var så oberörd. Känslokall.
Vet inte om jag ska tycka att det var bra eller dåligt.

Nåväl, jag ska inte fördjupa mig i det. Huvudsaken är att JAG mår bra och det gör jag.
Hoppas ni som läser också gör det.

Varma kramar till er alla kämpar där ute!

SR som för övrigt gör väldigt bra program om allt mellan himmel och jord hade för ett tag sen ett reportage om att det sitter så många hottentottar på samtalsterapi-poster. Och att det kan sluta väldigt illa om en trasig människa träffar "fel" terapeut utan utbildning i ämnet.

Carlin !

Jag har idag varit och hyllat en gammal vän som fyller år, långt att åka för en kaffe kan tyckas men väl värt "besväret" !!

Jag har tidigare berättat om min riktigt första kris som nykter när min dotter blev våldtagen, känslorna åkte verkligen med en fasansfull hastighet i min hjärna och då fanns han där för stöd till mig. Jag åkte som en idiot genom vår stad, lätt gick det i hundra genom stadsgatorna på min väg till sjukhuset, jag resonerad kallt som så att jag kör ifrån snutarna om de försöker stoppa mig. Mitt i racet får jag den fina ide'n att ringa min vän, stadstrafik, hysterisk och fortkörning samt en telefon i ena handen !! Ingen lysande kombination men det gick vägen !!

När jag hämtat upp dottern och släppt av henne hos soc-jouren efter sjukhusbesöket så passade det precis med ett aa-möte. Skakig som jag var så visste jag att jag var tvungen att landa och hämta andan och få perspektiv på tillvaron. Av alla som var med på mötet var det en som frågade vid senare möten hur det var med dottern och hur jag mådde. En av ca 25 st.

Min vän däremot ringde regelbundet flera gånger per dag i början för att sakta trappa ner kontakten när han märkte att jag återvände till ett sundare, stabilare, liv. Det var han som lärde mig att ställa frågan och bara lyssna på svaret, svårare är det inte. Det är så viktigt att få prata av sig det som tynger, få ur sig skiten utan att nån kommer med förklaringar eller lösningar. Att bara ärligt lätta sitt hjärta.

Där och då fanns min vän som idag fyller år, han är defintivt värd en kram.

Som jag tidigare skrivit hade/har vi en enorm hjälp av våra grunder inom 12-stegsprogrammet, dottern har ju gått en ungdomsvecka, hustrun familjevecka och jag min primärbehandling OCH, inte att förglömma, vi har skött vår fortsatta "utbildning" inom AA och Al-anon. En utbildning som är pågående hela livet. Facit av den krisen blev att vi blev mycket mer nära varandra i den del av familjen som tillhör programmet än sonen som valt att ställa sig helt utanför. Vi kan "tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter" ( del av AA's 12e steg) och det ger en enorm frihet att veta att jag har detta stöd och kunskap.

Av en ren händelse så var vi lite bekanta med en familj som också blivit utsatt för våldsmannen och den familjen hade ingen grundtrygghet alls och blev väldigt trasiga, vi försökte erbjuda hjälp men de var inte alls medvetna om samtalets läkande gåva. Mannen i familjen var ju en RIKTIG man och såna pratar inte............! Och lite "roligt" i sammanhanget var att den samtalsterapi som vi tjatade oss till var så genuint okunnig så den avslutade vi efter 2 gånger då vi märkte att vi kunde mer än hon. Det är ju själva fan att det ska sitta sådana okunniga människor på såna viktiga poster !! Hur många liv förstör de ??

Hur som helst är jag väldigt glad över att jag är nykter och kan köra 30 mil för att dricka kaffe med en kompis på hans födelsedag !! Det är lycka det !!

... att höra maken, när telefonen ringer sent en fredagskväll, säga i luren: "Punktering? Självklart är ni välkomna att sova här! Åh, så roligt att ni kommer hit! Det var ju alldeles för länge sedan! Nej då, vi går inte och lägger oss än. Då ses vi om ett par timmar!".

Hade det varit för ett år sedan hade jag blivit nervös av det där (och han hade absolut inte låtit så glad och entusiastisk heller). Jag hade genast börjat analysera om han var nykter nog, om han skulle klara att hålla sig vaken ett par timmar till, om hemmet var i skick att visas upp, om jag själv skulle klara att sätta på mig min trevlighetsmask...

Men, när det här hände igår så kände jag mig bara lugn och otroligt glad över att de fina vännerna som vi inte har träffat på länge skulle komma hit och stanna över natten. Det är otroligt vad mycket bättre jag mår nu. :-)

Kram, alla!
/H.

PS. Dessutom har jag just skördat gul lök, rödlök, schalottenlök, potatis, sockerärtor och morötter som maken har odlat till oss. Det är också lycka! :-)

en del i min tråd och hittade flera inlägg av dig som gjorde mig glad. Nån gång på våren skrev du "Jag har ju en egen tråd här, dessvärre är den ständigt tom på nya inlägg och då blir det för mig att jag inte håller mig kvar här som första prioritet. Det är bara att lära sig hur det här fungerar, har fattat att det inte är en "vanlig" chatt.. Du Mt sa idag att ingen heller på länge skriver på din tråd, men att du skriver både "här och där" och det är säkert bra.... Då gör Mm det naturligtvis direkt till dig, på din tråd!" Det var samtidigt som "Projektet spackla skall starta nu och i morgon skall vi träffa yngsta barnbarnet med familj, trevligt!".
Jag fortsätter skriva ibland i din tråd för jag tycker om det. Det är ofattbart att gå tillbaka och läsa vad vi gått igenom hittills detta år. Tack! för din del i att vi är här idag! / mt
.

om dina barn är så små och mormor så opålitlig behövs förstås tillsyn när de ska träffas. Jag hoppas för barnens skull att de kan få träffas eftrsom de tycker om henne.
Du och dina syskon har absolut ingen skuld och inget ansvar för att er mamma dricker. Däremot antar jag att ni alla bär på sorg och smärta ... som du beskriver din uppväxt med den snygga fasaden har ni levt i en lögn. Fortsätt skriva och "samtala" med alla livskloka människor som finns här så kanske du småningom kommer till insikt om varför du skrev ditt första inlägg.
Du frågar när det tar slut. Vet du, du har tagit först steget på vägen till det när du skrev ner dina tankar och delade dem med oss andra här. Det är v själva som måste förändra vår verklighet och då behöver vi hjälp av medmänniskor. En bra början finns här det kommer du att se när du läser. Kram / mt

Det ni skriver är så rakt och ärligt. Och ni tar upp en viktig sak, betydelsen av ett socialt nätverk när man ska kämpa sig tillbaka och vidare. Det är också viktigt att det är ett nät som ställer krav. Det är inte alla förunnat. En barndomsvän var en parknötarna i många år men kämpade sig tillbaka med hjälp av sin fina familj (föräldrar o syskon). Men han blev samtidigt väldigt ensam eftersom han inte lyckades bygga upp ett nytt socialtnätverk med vänner. För 1 1/2 år sen dog han av en överdos. Det mest sorgliga jag varit med om i mitt liv för en människa som kämpade så hår med alkoholdjävulen. Han ville bort men hamnade i ett vaakum.

Han levde på stadens parkbänkar. Men så finns det de som har parkbänken i sitt vardagsrum. Så var det med sitt x. Gränsen mellan parkbänkarnas placering är ibland hårfin.

Tack för era inlägg, för er rakhet och öppenhet och ert mod. Tror det betyder så mycket för många här som också kämpar på

Kram Märta

Det enda råd jag kan ge dig min vän är att be om professionell hjälp nu. Du kan kontakta din husläkare och få stöd så det inte blir så dyrt för dig. Jag fick KBT-behandling i två år via min vårdcentral så det gick under högkostnadsskyddet.

Att gå i samtal/stöd/råd är jätteviktigt, det här är ingenting som du eller någon annan av oss klarar ensamma. Syftet för min del var inte försöka bryta upp, snarare ville jag få hjälp med mina känslor och rädslor, hjälp att sätta namn på dem och få struktur på mitt liv. Du ska veta att vi är många här på forumet som gått/går i terapi. Det är också så vanligt med vår problematik inom vården och de flesta möts med stor förståelse och med mycket stöd.

Att du konstant är trött och orolig är inget konstigt, du måste hela tiden förhålla dig till hans drickande och hans ilska och frustration. Att inte känna tillit är förödande för vem som helst. I din situation med ett barn som ni väntar, sätts en stor press på barnets välmående och utveckling eftersom du hela tiden är stressad och din kropp är i beredskap. Jag kan tänka mig att stresshormornerna pumpar i din kropp.

Jag vet inte vad du har för inställning till att gå i samtal. För min del var det min räddning för du ska veta att jag vara nära att dö förra sommaren. Jag pendlade länge mellan hopp och förtvivlan och det slet så innerligt på min kropp. Jag kunde sova flera dygn efter ett bråk, eller efter ett sviket löfte. Jag kämpade så hårt med min tillit men han förbrukade den gång på gång. Du har kommit så långt redan med din insikt. Men det räcker inte. Du behöver också ha ett tajt kontaktnät omkring dig nu och professionellt stöd. Du behöver din styrka, ditt barn behöver din styrka. Och du har styrka även om du inte tror det nu.

Snälla, be om hjälp. Och som sagt, vi finns här på forumet för varandra, för dig med ;-)

Styrkekram Märta

Hej Berra!

Ett sånt fantastiskt insiktsfullt inlägg, det märks så väl att du gjort en lång resa med dig själv!
Ja så sant, så sant, vår fasad kan vara hur snygg som helst men inuti är vi så sköra och trasiga av alkoholen att man kan brista i gråt om diskmedlet tagit slut.

Man måste våga möta sig själv och sin ångest. Jag har varit utsatt för mycket svåra saker i mitt äktenskap och började medicinera mig med alkohol tills detta blev ett problem i sig...så klassiskt!

Men nu håller jag på att reda ut mitt liv; tagit itu med mitt äktenskap och nu har turen kommit till mig själv. SKa jag fortsätta på samma sätt är jag en patetisk fyllkärring om tio år, som omgivngen VET dricker för mycket men kanske inte vill säga nåt.

Jag VET själv att jag dricker för mycket, har försökt sluta SÅ många gånger men alltid ENSAM. Nu känner jag mig inte ensam. Med en druckens envishet , trots att jag är nykter,loggar jag in på denna sida om och om igen för att få den styrka jag såväl behöver.
Men visst! Som du så klokt skriver, beslutet kan bara fattas av MIG,men jag FÅR hjälp på vägen. Sån tröst!

TACK för att du ständigt påminner om fördelarna av att leva nykter!

Lilja

Ja oj, då har du att göra...
Min tid på forumet börjar snart bli historiskt, men det har inte enbart handlat om mitt drickande, utan varit lite av min livsblogg...
Allt handlar inte bara om att sluta dricka, det handlar så mycket mer än bara det...

Och jag visste inte då vad och hur jag skulle skriva om vad, utan jag skrev om alltihopa...
Och nu så här i efterhand ser man bland annat orsakerna till mitt drickande, jobbet, stressen och en icke hållbar livstil...
Jag har haft förmånen att få mitt stöd ifrån familjen och naturligtvis ifrån er på forumet...

Idag har jag vänt på livet och låter själen få komma till tals först, inte låta den vara den som får ta stryk av mitt tidigare sätt att missbehandla mig...
Kröka som ett svin, och sedan får ångesten mala sönder det sista av själen...

Det funkar inte med att mosa livet och sedan försöka lappa/limma ihop det med alkoholen, livet är till slut bara ihopsatt av dåliga limfogar...

Jag var ingen klassisk alkis på folkbänken den snedvridna uppfattningen jag hade från början av alkoholens baksida, jag var en modern klassisk alkis...
En som fungerar i samhället, men trasar sönder sig inneifrån med ångesten..

Så om mitt jobb, familj och ekonomi så tillåter, då är jag alltså ingen alkis, fel fel fel...

De flesta klarar sig idag utan att hamna i sammhällets bottenskrap, på bänken, vi har ändå ett visst samhälligt skydd...

Ändå krökar vi sönder oss, och vi ser inte skillnaden...!

Skillnaden är att vi blir trasiga inuti, men fasaden är fortfarande hel, och vi förstår inte vad det är som är felet...

Den som fortsätter att dricka alkohol trots att den egentligen inte vill, den är en alkoholist, oavsett anledning...

Styrkan att vilja se sig själv i sin egna situation, den är svår, varför sitter jag här med ännu en flaska i min hand, fast jag inte skulle?

I mina ögon så finns det ingen yttre anledning till att någon dricker, bara dåliga bortförklaringar, min pappa dog ju (för tretton år sedan..)

I mina ögon finns det bara en enda person som kan rädda dig från alkoholismen, dig själv!, ingen annan..
Vänd blicken inåt, se dig själv i spegeln, se dig med andras ögon, vad gör jag, varför då?, hur mår du...egentligen?

Ska det få vara på det här sättet?

Vill du för alltid ha det liv du lever nu för all framtid, skulle du då kunna se tillbaka och undra varför du inte gjorde någon förändring...

En sak är säkert, förändringar är bra, ibland till det bättre, varför inte testa, vi kan alltid ångra oss...
Men vem vill tillbaka till något som var sämre?

/Berra

...jag tror faktiskt att du har rätt, den här situationen kommer inte att ändra på sig om inte jag tar tag i den... :(

I helgen som var bråkade vi jättemycket men jag blev så arg och besviken och ledsen på honom, och så blir han arg på mig då jag säger ifrån... som att jag inte är fyllechaufför bara för att jag är gravid=glöm det! Och han kan inte säga till sin familj och vänner att låta mig vara och vara snäll och säga att han sagt att han kan köra utan de får hacka på mig... det gör väldigt ont. Blev så idag igen, även om han säger att de skojar så känns det och jag tar inte det mer, jag orkar inte... varför ska jag gå och må skit hela tiden för och oroa mig??!!

Vet bara inte vad jag ska göra...är rädd att jag håller på att gå in i väggen snart, är så konstant trött och orolig...

Låt skulden rinna av dej... du har ingen del i den.
Kram <3

Tack för era fina svar !!

Mina barn är 4,5 och 6 år. Hon är en bra mormor men usel mamma.

Min mamma saknar fullständigt insikt om vad som hänt och det är det jobbiga. Skulden läggs på mig.. jag var besvärlig som tonåring... min bror har fullständigt ballat ut. ...alkoholist, kriminell, min syster är överpresterande med tvångsymdrom och djupa depressioner.

Kram <3

med allt ännu. Vll bara uttrycka min tacksamhet över att du så uthålligt och ärligt delat med dig längs din resa. Så värdefullt! / mt

Och jag tar min dagliga runda runt på forumet...
Läser, känner och lider med er alla, beroende medberoende med och utan insikter...

Men min hjärna har också semester och allt det där vardagliga effektiva tänket med lösningar och svar på det mesta, finns inte hos mig just nu...
Så jag har inga bra pepp att ge...

Jag är inte okänslig, bara mentalt "borta" för tillfället,...men jag mår bara bra av det, och min hjärna får en välbehövlig avkoppling...

Borta från alla måsten, borta från alla krav, stress, vardagligheter...

I mitt huvud finns i stort sett samma "frid" som man får av alkoholen som avkoppling, jag har alltså funnit ett verkligt substitut...

Det är märkligt hur man kan mentalt överbrygga och komma förbi alkoholens verkningar, men på naturlig väg...

Känna skillnaden mellan vardaglig stress och en väldigt effektiv stillsamhet, utan att bli stressad av lugnet, utan känna av ...tystnaden...

En sorts euforisk känsla av....eller från...ingenting, eller så är det bara mig själv jag har lärt mig känna, utan stress och utan alkohol, och...
..utan ångest...

.."just idag mår jag bra..."

/Berra

Tänker på dej... <3

lite om mig

jag är en man i 35 års åldern, gift småbarnsförälder med ett krävande IT jobb. anser att min livssituation är bra. äktenskapet är lyckligt och jag älskar att vara förälder!

när jag var ung så festade jag ganska lagom. blev sällan fullast men var inte heller den som avstod. jag har alltid tyckt om att bli avslappnad av alkohol och på något sätt blev drickandet under åren en vana. i princip varje fredag och även ibland lördag de senaste tio åren. på vardagarna har jag aldrig något sug efter alkohol, snarare tvärtom. jag tänker inte ens på det. jag skulle heller aldrig kunna klara av mitt jobb om jag kommer trött till jobbet. och är jag/vi iväg över helgen i något sammanhang så saknar jag inte heller alkoholen. jag har heller inga problem med att tacka nej till alkohol vid tillställningar.

men kommer helgen och man vet att man kommer att vara hemma så kommer suget. jag vet att jag kommer att sitta hemma på fredagkvällen och bli uttråkad. jag vet också att efter några öl så är denna känsla som bortblåst! det blir mestadels öl, ca 5st halvlitersburkar. denna mängd har jag, mer eller mindre hållt mig till senaste 10 åren. Jag har heller inga problem med att dricka själv, tycker snarare att det kan vara skönt att sitta i soffan, kolla på en bra film och dricka öl! jag blir heller inget monster när jag dricker. jag blir inte elak, konstig eller jobbig att vara med (har frågat). jag blir pratsam och gladare.

men jag har nu på senare år börjat fundera över om jag har problem med alkohol. jag har ingen historik av alkoholism i min släkt och min fru dricker knappt någonting.

konsekvenser av mitt drickande.

hittils har jag inte märkt av några stora konsekvenser av mitt drickande. visst är jag trött dagen/dagarna efter men inte så att jag ligger och sover bort hela dagen. känner även viss oro och ångest. denna oro/ångest kommer dock inte av att jag känner mig misslyckad eller har gjort bort mig utan det är mer en fysisk konsekvens av drickandet. visst har jag några gånger blivit alldeles för berusad och gjort bort mig (mestadels när jag var ung), men det händer som tur är väldigt sällan. jag har heller inga problem med att gå upp på morgonen och ta ungarna som gärna vaknar alldeles för tidigt. kort beskrivet, alkholen har hittils inte medfört några egentliga praktiska konsekvenser vad det gäller min vardag.

jag är heller aldrig berusad inför mina barn utan ser alltid till att de blir lagda först. något som dock har slagit mig är att det kommer en tid då de vill vara uppe lika länge som jag och jag är inte speciellt sugen på sätta ett sådant exempel åt dem.

det jag märker av mest är psykiska besvär, speciellt om jag dricker fredag _och_ lördag. jag blir ganska trött, omotiverad, okoncentrerad (vilket märks direkt på jobbet på måndagen), ångestfylld och orolig.

jag har haft längre perioder då jag bestämde mig för att enbart dricka en kväll i veckan och det gick bra. mådde mycket bättre då, de psykiska besvären var betydligt mindre då. och de gånger jag har haft en helvit helg märker jag ganska stora skillnader veckan efter. är betydligt mer skärpt på jobbet, har mer energi och ork, är mer utåtriktad. gladare helt enkelt.

tre frågor

1. mitt drickande, kan det skada mig fysiskt/psykiskt? ni som svarar ja, kan ni ge mig länkar så att jag kan läsa mer? gärna seriösa artiklar med källhänvisningar.
2. jag vet att jag mår bättre om jag inte dricker, men om jag fortsätter att dricka betyder det att jag har problem? mitt drickande har ju inte medfört några större konsekvenser. jag kanske tycker att fördelarna än så länge väger tyngre än nackdelarna? om min fru skulle skälla på mig varje helg, jag misskötte mina barn och jobbet så hade svaret varit enkelt. men nu handlar det om lindrigare personliga besvär.
3. märker ganska stora skillnader veckan efter en helvit helg. ökar dessa skillnader vecka två? tre? fyra? kan någon här med erfarenhet berätta?

Under tiden då jag har skrivit detta inlägg så har börjat fundera på om jag ska återgå (till att börja med) till att dricka bara en gång i veckan. det gör en ganska stor skillnad.

tack för er tid. :)

Det är en viss skillnad på en person som är beroende & har insikt om sin sjukdom & en person som inte har det.
När insikt finns kan jag hjälpa till att påvisa att det finns en annan väg & vara ett stöd.
Finns ingen insikt kan jag inte göra annat än att skydda mej själv...
Kram <3

alkoholiserad far som jag i viss mån försökte undanhålla kontakt med våra barn. Avgränsade mig sjålv starkt från honom i perioder men uppnådde ett slags försoning innan han dog och det är jag tacksam för idag.
Förstår (ja!) din bitterhet? ("kan vara utan fanskapet") men säkert har din mor också goda sidor? Kanske dem hon kan visa till barnbarnen? Ändå inser jag verkligen att det är befogat med gränser och "överblick" eftersom båda dricker. Hur gamla är barnen? - det spelar ju viss roll för hur "utlämnade" de är.
Vet inte heller riktigt varför jag skriver - och varför jag skriver det jag gör.... MEN... kanske för att jag har en djup tro på människors inneboende vilja att vara goda och älskade. När jag läser på missbrukarnas trådar här på forumet så ser jag ju deras önskan att leva ett värdigt liv och det berör mig djupt. Helt annat än de föreställningar och uppfattningar man kan höra när det talas om alkoholister.
Du ska veta att även jag vet hur det är att ha ont i själen och önskar dig välkommen hit för att dela och reflektera så hjälps vi åt. Min upplevelse av forumet är att här är man närmare livet än på många andra platser IRL. Stor kram, mt

Jag har inga svar, Jenni, men jag vill ändå säga att du inte är ensam och önska dig välkommen hit till forumet.
/H, tillfrisknande medberoende

Ont i själen....

Jag har vuxit upp med en mamma och styvpappa som dricker....

Fick aldrig hjälp under min uppväxt. Fasaden utåt var perfekt.. gott om pengar, välbetalda jobb..

Nu är jag 40 och har underbara barn och har precis fått hör av min mamma att jag är sluten och litar inte på människor. Hon anser att jag inte är tillräckligt öppen mot henne och berättar vad som händer i mitt liv...

Hon hotar med "att säga upp bekansskapen " om det inte blir bättre.

Jag kan vara utan fanskapet men tyvärr är mina barn fästa vid henne. Under åren som gått har jag satt upp gränser för hur umgänget med barnbarnen skall gå till och det har fungerat hyfsat tills nu. Hon börjat bli säker på mig och tänjer på gränserna... För ca 2 månader sedan fick min man hämta henne när hon och pappa supit och druckit. Detta kommer inte att hända igen!

Jag vet egentligen inte varför jag skriver... kanske finns det någon som upplevt samma..... När tar det slut ???

Hej!
Sitter här med ett lugn i kroppen, som jag nu för tiden bara upplever efter
ett Al-anon-möte... tror varje vecka att det är onödigt att jag går, att det inte
finns nån anledning för mig längre att gå, vad kan det ge egentligen, men
så kommer jag dit, sjunker ner i mig själv och min trötthet och bara lyssnar
till alla fantastiska människors delningar... och pratar själv... och sen
kommer det, lugnet...

cyklade hem idag därifrån, och insåg att jag till och med hade närvaro nog
att titta på lite moln och en sädesärla och le åt en annan fågel.... i vanliga
fall är jag redan hemma i tanken, redan i nästa syssla, vad ska jag hinna
med och vad ska jag göra och en del av mig är fortfarande kvar på jobbet,
i funderingarna på om jag gjorde rätt eller om jag glömde nåt eller....

idag var jag just där på min cykel ute en ganska blåsig och inte jättevarm
kväll, tillsammans med vackra moln och flygande småfåglar... och matten
som sopade undan hundens oväntade hög med en pinne, och kvinnan
som jag cyklade om som hade så fint vitt flygande hår och en kjol som höll
på att åka in i hjulet, och med hallonbuskarna längs vägen som inte fått
några bär än och med spårvagnen som körde i kapp mig vid två hållplatser...

Märta min vän, jag ska ha semester i augusti, hela augusti, tänkte ta mig
lite åt ditt håll och hälsa på en annan forumvän, kanske kan vi ses då också?

Stora kramar!
/k

Vilken styrka, vilket mod, vilken beslutsamhet.... Och din förmåga att skörda frukterna av ett annat liv, imponernade. Ha det bäst på din semester...

Kram Märta

Hur mår du? Semester snart? Jag har bytt mobilnummer, mailar det nya till dig.

Kram kram Märta